Romarnas tolfte kapitel mycket viktig — egenskapen fridsamhet. Eftersom aposteln uppmanar den kristne att hålla ”frid med alla människor”, i hur mycket högre grad bör han då inte sträva efter att bevara ett fridsamt förhållande till sina bröder! (Rom. 12 Vers 18) Någon kan bli mycket besviken på en broder över något som inträffar, kanske något som har att göra med skvaller eller opålitlighet i en affärstransaktion. Även sedan problemet rättats till kan det vara lätt att hålla tillbaka sin tillgivenhet och börja tänka: ”Jag kommer aldrig att lita på honom mer.”

”Aldrig” är ett kraftigt ord. Hur tacksamma kan vi inte allesammans vara för att Jesus inte kände sig förbittrad på sina lärjungar, som övergav honom i det mest kritiska ögonblicket, och sade: ”Jag kommer aldrig att lita på de där männen mer!” När han sett hur de ångrat och bättrat sig, förlät han dem i stället och visade dem kärlek, ja rentav hedrade dem. (Joh. 20:19—23; Apg. 2:4, 14) Bör inte vi med tanke på Jesu storsinthet vara redo att förlåta och lita på varandra igen?

Men även om vi känner oss föranledda att visa öm tillgivenhet, hur kan vi veta vad som verkligen behövs i en viss situation?

ATT VETA VAD MAN SKALL GE

Vi kanske vill hjälpa vår broder, på grund av vårt djupa intresse för hans andliga välbefinnande, men vad är det bästa man då kan göra? Vad beror det på att vissa bröder och systrar tycks ha sådan känsla för vad som är kärleksfullt att göra i den ena eller andra situationen? De har utan tvivel lärt sig hur man skall tillämpa Paulus’ råd i Romarna 12:15: ”Gläd er med dem som gläder sig; gråt med dem som gråter.”

Vilken egenskap är det som beskrivs här? Det är empati. Detta innebär mer än medkännande omsorg om andra. Det innebär faktiskt att tänka sig hur det skulle vara att befinna sig i deras situation — ”deltagande i en annans känslor”. Det är uppenbart att om vi verkligen djupt känner den smärta, ängslan eller glädje som en annan människa erfar, så har vi mycket bättre möjligheter att veta vad hon behöver just för tillfället. Och eftersom våra egna känslor nu är inbegripna, kan vi också uppriktigt ge uttryck åt dem gentemot den andre.

Tänk dig till exempel att en broder med stor familj förlorar sitt arbete. Det skulle sannerligen inte vara fel att säga några medkännande, omtänksamma ord till brodern. Men den som har empati går längre än så — eftersom han tydligt känner sin broders ängslan och oro — han kommer att tänka efter vilken praktisk hjälp han kan ge honom. Finns det något arbetstillfälle på den plats där han själv för närvarande är anställd? Behöver familjen mat eller hjälp med resor till kristna möten? På grund av att empati präglas av djupa känslor, leder den helt naturligt till tillgivenhet och kärleksfull handling. — 1 Joh. 3:18.

När vi går igenom de önskvärda egenskaper som Paulus beskriver i Romarnas tolfte kapitel, finner vi alltså inte bara budet att vi skall ha öm tillgivenhet, utan också hur vi får motiv och hjälp att verkligen tillväxa i kärlek. Om vi begrundar dessa ting —

att inse att vi är beroende av varandra,

att bevisa varandra heder,

att bevara ett fridsamt förhållande till alla,

att uppodla empati som leder till rätt handling —

håller vi då inte med om att de allesammans uppmuntrar oss till broderlig kärlek och öm tillgivenhet? Och samma principer kan naturligtvis också bygga upp tillgivenheten i vilket som helst förhållande — mellan äkta makar, föräldrar och barn osv.

Dessutom är denna kärleks kraft, när det gäller att beröra människors liv och åstadkomma ett nytt samhälle, säker och viss. Den framhävs både i Guds ord och i det som nu pågår i Rikets salar jorden utöver. Jehovas vittnens internationella ”familj” vill uppmana dig att själv undersöka vilket djup som finns i deras broderskap. I en tid då människor ofta saknar naturlig tillgivenhet lyser de sanna kristnas ömma tillgivenhet som ett klart ljus — ett vittnesbörd om var ende Faders vishet och kärlek.

”De frigivnas” synagoga

■ Bland dem som disputerade med Stefanus var män från ”den synagoga som kallades De frigivnas”. (Apg. 6:9) Vilka kunde dessa män ha varit? En frigiven var en slav som vunnit frihet. Följaktligen kan de som var förbundna med ”De frigivnas” synagoga ha varit frigivna slavar som hade blivit judiska proselyter, eller också kan de ha varit judar som tagits till fånga av romarna men sedan blivit försatta i frihet.