³¹ Aposteln Paulus gav oss ett utmärkt föredöme i detta att undvika dessa båda ytterligheter, vilket framgår av hans brev till de kristna i Tessalonika: ”Vi hava verkligen aldrig uppträtt vare sig med smickrande tal (som ni ju veta) eller med ett falskt sken för vinningslystnads skull.” Detta är vad uppförandet inom affärsvärlden ofta består i: just bara smickrande tal och ett handlingssätt dikterat av vinningslystnad, snikenhet. ”I stället”, fortsätter Paulus, ”blevo vi milda bland eder, såsom när en moder omhuldar sina små barn.” Han nöjde sig inte med att mena väl, utan visade kärleksfull, vänlig hänsyn för dem. — 1 Tess. 2:5, 7, NW.

32. Varför kan man säga att kärleken är det kristna uppförandets sine qua non?

³² Eftersom de som utför den kristna förkunnartjänsten ägnar sig åt den på grund av kärlek, måste de låta kärleken ge dem ögon och öron som ger akt på vad som är bäst att göra och säga i en given situation. Kärleken driver dem till att vinnlägga sig om att göra så mycket gott som möjligt och att orsaka minsta möjliga förtret, och den gör dem fördenskull varsamma. Även om det är så att kärleken ”gläder sig med sanningen”, kan den ibland förestava ett tvetydigt, undvikande eller gåtfullt svar i stället för ett taktlöst utslungande av rena sanningen. Kärleken påstås med rätta vara det kristna uppförandets sine qua non, dess ”oeftergivliga villkor”: ”Kärleken är långmodig och hjälpsam. Kärleken ... skryter och skrävlar icke, blir icke uppblåst, uppför sig icke oanständigt, söker icke sina egna intressen, blir icke uppretad. ... Den fördrager allting, ... uthärdar allting.” — 1 Kor. 13:4—7, NW.

33. Vilket vittnesbörd har utomstående givit beträffande den nya världens samhälles kristna uppförande?

³³ Det är obestridligt att ett kristet uppförande är betydelsefullt. Dess värde fastslås för alla genom det goda rykte det har förskaffat den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. Karakteristisk för de många goda omnämnandena är den utförliga rapport som en senator i Förenta staterna läste upp för införande i kongressens protokoll. Kontentan var den att Jehovas vittnens uppförande var ”inte av denna världen”. Och en reporter för New York Herald-Tribune skrev: ”De ser rena och prydliga ut, uppför sig väl och visar hänsyn för människor i alla åldrar. De är sällskapliga på ett så taktfullt sätt, att det får en att skämmas över det dåliga uppförande som präglar invånarna i denna vår smutsiga och kyliga stad.”

34. Vad kan vi till sist säga om värdet av ett kristet uppförande?

³⁴ Även om det kristna uppförandet kan tyckas vara något ringa och betydelselöst, så är det något livsviktigt: ”På intet sätt giva vi någon anledning till anstöt, på det att vårt ämbete icke må klandras.” För det goda kristna uppförandets skull kommer de kristna inte bara att ”hava ett gynnsamt vittnesbörd från människor utanför”, utan de kommer också att få glädja sig åt goda förhållanden både i familjen och i den kristna församlingen, vilket länder till deras inbördes uppbyggelse och till Jehova Guds ära! — 2 Kor. 6:3—7; 1 Tim. 3:7; NW.

”Vedergällen ingen med ont för ont”

Genom att följa regeln att inte vedergälla någon ”med ont för ont” kan man lyckas omintetgöra motstånd. En man på Tobago i Västindien bussade sin hund på ett av vittnena, men hon stod lugnt kvar till dess mannens hustru kom och ropade till sig hunden. Hustrun tog några bibliska tidskrifter och bad vittnet komma igen. När vittnet senare mötte mannen på gatan, visade hon inte något agg utan hälsade på honom som om ingenting hänt. Vid ett nytt besök hos frun, sade denna till vittnet att mannen hade sagt: ”De där människorna står då ut med en hel del. Jag behandlade henne illa, när hon kom hem hit, men hon talar i alla fall till mig på gatan.” Han lyssnar nu och läser till och med i tidskrifterna.