Jag var en afrikansk ”bygdedoktor”
Berättat för ”Vakna!”:s korrespondent i Liberia
EN AFRIKANSK ”bygdedoktor” är ingen vanlig doktor. Jag vet, för jag har varit detta.
Människor kom till mig därför att de sökte hämnd på verkliga eller inbillade fiender. Jag fastställde straffet och verkställde det på magisk väg. Jag specialiserade mig på spådom och gjorde amuletter, som skulle skydda en mot de avlidnas andar eller mot dem som försökte nedkalla ont över en.
Flera år innan jag började med spådom besökte jag regelbundet en av kristenhetens kyrkor och gick senare i en religiös missionsskola. Varför det? Jo, när jag var i de tidiga tonåren tog min farbror mig med sig till en kyrka i Monrovia. Han förklarade att de som inte gick i kyrkan skulle komma till helvetet, där till att börja med fingertopparna skulle brinna, sedan den ena armen därefter den andra armen, de andra lemmarna och till slut hela kroppen. När detta var fullbordat skulle Gud ordna så att brinnandet började om på nytt, för att upprepas i all evighet, sade han.
Jag var rädd för att brinna. Därför gick jag i kyrkan, precis som många andra. Men dessa kyrkobesök åstadkom inga större förändringar hos mig. Min verkliga religion var fortfarande dyrkan av förfädernas ”andar”.
Kyrkans ansträngningar att få mig att sluta dyrka ”andarna” misslyckades. Varför det? Kyrkan lärde inte att de döda inte kunde ta emot sådan dyrkan, eftersom de inte var vid liv. Nej, kyrkan sade något annat. Jag fick lära mig att varje individ hade en odödlig själ, som överlevde kroppens död. Detta stärkte endast min tro på att mina förfader var vid liv och behövde blidkas. Mina icke-kristna släktingar, resonerade jag, var inte så långt från sanningen när allt kom omkring.
Jag lär mig hur man blir en ”bygdedoktor”
Olyckligtvis kunde jag inte själv läsa bibeln för att se vad den egentligen sade om Gud och hans vägar. Inte förrän jag var tjugo år gav min förmyndare efter för flera års böner och skickade mig till skolan. Efter tre år blev jag tvingad att följa med min sjuklige förmyndare till den ledande ”medicin”staden i landet. Där gick jag igenom en kurs i ”bygdemedicin”. Detta inbegrep konsten att tillreda och dela ut gifter, som gjorts av bark från träd, löv eller galla från alligatorer. Denna kunskap var nödvändig för en ”bygdedoktor”, vars kunder sökte hämnd på sina fiender.
När en ”bygdedoktor” har hört ett klagomål avgör han om och i vilken utsträckning straff är berättigat. Trots flera års kyrkobesök oroade mig inte mitt samvete när jag började lära mig hur man blir en sådan ”doktor”. Jag trodde att Gud inte bara tillät ”bygdedoktorn” att sköta sin syssla att utdela hämnd utan att han också bemyndigade honom att göra det.
Spådom var också något som krävdes för min yrkesutövning. Några av spådomsmetoderna var att se på vattnet i ett kärl eller i en spegel. För att skydda mot de avlidnas andar eller mot onda människor lärde jag mig att koka ihop olika ”mediciner”. Ofta hälldes dessa i en flaska och begravdes vid tröskeln av ett hus, med bara flaskhalsen synlig.
En dag brann alla mina ägodelar upp, när en eldsvåda ödelade vår by. Min nedstämdhet övergick i förvåning när man sade mig att detta var ett tecken från andarna på att jag skulle få större kraft. Nästa dag gav chefsdoktorn mig en ring och anförtrodde mig följande: ”Om du sätter den här på fingret och börjar gnida den, blir du osynlig för alla som befinner sig omkring dig. Här är ringens lagar: Se inte på solen vid middagstiden; ät inte rödlök!”
Första gången jag försökte gnida ringen gick folk förbi mig, precis som om jag inte hade funnits där. Men andra gången blev jag djupt besviken. Min förtrogne förklarade: ”Den kan inte verka jämt, men den innebär ett snabbt sätt att tjäna pengar. Jag skall visa hur det går till.” Därefter sålde jag ringar som kunde göra en person osynlig, ringar för ärelystna män som sökte makt och en inflytelserik ställning.
En gång gjorde jag en ring åt en klanhövding, och han betalade 150 kronor för den, eftersom han var övertygad om att den hade gjort honom osynlig och att han skulle bli bemyndigad som hövding till obestämd tid. Men vid ett tillfälle då ringen inte tycktes verka på honom sade jag honom bara att ringens ande tillfälligt besökte andra delar av jorden.
Ovisshet och förvirring
När jag var tjugofyra år gammal, beslöt jag mig för att återvända till skolan. Mina föräldrar gjorde narr av detta, men jag stod fast vid mitt beslut. Jag skrev in mig i en religiös missionsskola, och när eleverna, som bara var barn, skrattade åt mig, sade läraren uppmuntrande: ”Gör ditt bästa. Jag var också vuxen när jag började skolan. Nu är jag lärare.”
Under en bibellektion sade läraren: ”Det är fel att straffa någon för hans missgärningar mot dig eller att skada honom med bygdemedicin.” Jag försvarade min övertygelse att ”bygdedoktorn” verkligen var Guds redskap för att återgälda ont med ont och invände: ”Eftersom Gud straffar människor när de felar mot honom, följer vi endast hans exempel och straffar människor när de felar mot oss.” Men läraren vidhöll: ”Vi skall inte göra det. Det är Guds sak.” Men jag resonerade för mig själv att om detta var sant, varför fick då Gud ”medicinen” att verka? Det fick jag ingen förklaring på.
Men min ovisshet övergick till förvirring när jag försökte komma underfund med treenighetsläran. Till svar på min fråga hur det kunde finnas tre gudar i en gud fick jag höra att jag inte kunde förstå detta mysterium. Otillfredsställd frågade jag hur det var möjligt för ”Fadern” att förstå det men inte för någon annan. ”Du skall få svar på det i morgon”, blev svaret. Men nästa dag blev jag bara straffad och hotades med att bli relegerad om jag ställde fler sådana frågor.
I missionsskolan fick jag lära mig att krig inte var orätt, eftersom de kristna hade försvarat sig i gångna tider och måste fortsätta att göra det. Enligt vad jag fick lära mig i denna skola tar Gud parti i strider och tävlingar, och av den orsaken uppmanades vi att be om att vinna en fotbollsmatch. Och när vi verkligen vann gladde vi oss i övertygelsen att Gud hade stått på vår sida.
Under dessa år fortsatte jag att offra till mina amuletter genom att gnida dem med blodet från ett offer, vanligen en kyckling. Jag besökte gudstjänsterna, men ändå trodde jag på amuletter och magi. Trots att jag i många år hade fått undervisning i kyrkan trodde jag fortfarande att det inte fanns något som gick upp emot ”afrikansk vetenskap”, som utövades av ”bygdedoktorn”, när det gällde att ta itu med livets problem.
Äntligen sanningen
År 1956 fick jag en del litteratur av ett av Jehovas kristna vittnen i Voinjama. Där läste jag att utövande av spiritism, som inbegriper spådom, magi, trolldom och nedkallande av förbannelser över andra, är orätt enligt 5 Moseboken 18:10—12 och Uppenbarelseboken 21:8. Jag sökte upp detta vittne för att få en ytterligare förklaring av detta. Han klargjorde för mig att mitt förlitande på amuletter var spiritism och fördömdes av bibeln. Jag fick lära mig från bibeln att Gud var emot alla former av spådom och magi. Jag hoppade till när jag fick höra vittnet säga följande ord: ”Ingen som fortsätter att bedriva sådant kommer att få överleva ’striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag’, som kallas Harmageddon, och inte heller kommer han att få leva i den underbara nya tingens ordning!” — Upp. 16:14, 16.
Därefter besvarade vittnet många andra frågor genom att hänvisa till bibeln. Jag började för första gången inse att ”denna tidsålders gud” är Satan, djävulen, och att till och med de så kallade kristna kyrkorna har kommit under hans inflytande. (2 Kor. 4:4) Den verkliga sanningen fanns i bibeln. Jag behövde studera den för att bli fri från Satans snaror. Jag hade verkligen tjänat djävulen och hans demonänglar. — Upp. 12:7—9.
Den chock jag fick av allt detta — att jag som ”bygdedoktor” hade varit vilseledd av djävulen — var så stor att jag knappast kunde tänka på något annat under de närmaste två veckorna. Efter denna tid hade jag gjort mitt val. Tidigt en morgon, före gryningen, samlade jag ihop alla mina amuletter och min högt värderade magiska ring. Jag packade ner alltsammans i en säck och kastade den i floden. Ingen annan var närvarande, men jag visste att den sanne Guden, Jehova, såg det. — Ords. 15:3.
Jag var rasande på mitt kyrkosamfund för att jag hade blivit lurad till vidskepelse och demonism av deras falska lära att människan hade en odödlig själ. Denna falska lära var grundvalen för min dåraktiga fruktan för de avlidnas andar. (Hes. 18:4) Och hur glad var jag inte att lära känna att bibeln inte undervisar om den mystiska treenigheten! Med hjälp av bibeln kunde jag nu inse att Jehova är en enda Gud, att Jesus Kristus verkligen är hans Son och att den heliga anden är Guds osynliga, verksamma kraft. — 1 Kor. 8:6; Matt. 16:16, 17; Apg. 1:8; 2:2—4, 16, 17.
Man ordnade med att ett vittne kom till min by och studerade bibeln med mig. Detta gav mig den exakta kunskap som var nödvändig för att jag skulle kunna överlämna mitt liv åt Jehova. Jag valde att följa Josuas förträffliga exempel: ”Vad mig och mitt husfolk beträffar, så skall vi tjäna Jehova.” — Jos. 24:15, NW.
Att tjäna den sanne Guden för livet
När nyheten kom ut att jag hade brutit med svartkonsten och alla former av spiritism, kallades jag till det hemliga sällskapet där på platsen. Den högste ”bygdedoktorn”, som kallades zo, frågade mig: ”Är du den person som har sagt att du inte har något till övers för Poro och Sande [inhemska hemliga sällskap] och att du har kastat alla dina amuletter i vattnet?”
”Ja”, svarade jag.
”Är du inte rädd för hela detta sällskap och för att erkänna dessa ting?”
På detta genmälde jag: ”Jag tänker inte låta fruktan för er få mig att göra vad som är orätt inför den levande Guden, Jehova!”
”Du kan gå till din Jehova”, dundrade överdoktorn, ”men du skall få veta av oss!” Detta var ett klart tillkännagivande om att jag kunde vänta mig att bli förgiftad genom ”bygdemedicin”. Jag vände ryggen åt dem och gick därifrån, under det att jag sökte skydd från Jehova genom bön.
Ingen olycka drabbade mig. Men min farbror, som var överhuvud för familjen, försköt mig officiellt från familjen med orden: ”Allt gott som händer dig, låt inte mig få del av det, och allt ont som händer dig, behåll det för dig själv!” Trots detta motstånd behandlade jag mina släktingar vänligt, eftersom jag visste att tjänsten för Jehova innebar att leva efter de höga principer som finns i hans ord, bibeln.
Eftersom jag inte längre var ”bygdedoktor”, tog jag ett arbete som innebar att rengöra traktordelar för en mycket låg lön. Den man som förestod detta arbete märkte snart att jag arbetade medan de andra försökte ”maska”. En dag var föreståndaren drucken när det kom en billast med traktordelar. Jag tog därför emot sändningen åt honom och kontrollerade att alla delarna fanns med. Mina arbetskamrater förlöjligade mig för att jag gjorde detta arbete utan att få något extra betalt. Men föreståndaren uppskattade att jag hjälpt honom att få behålla sitt arbete, och inom kort tjänade jag fem gånger så mycket som jag gjort från början.
Även om det gav mig tillfredsställelse att väl sköta mitt förvärvsarbete, visste jag att jag skulle få ännu större tillfredsställelse om jag kunde använda mera tid till att predika bibelns sanningar för andra. Min hustru och jag kom därför överens om att jag skulle träda in i predikotjänsten på heltid, sedan vi varit med vid en kristen sammankomst, som skulle hållas i Gbarnga. Jag slutade mitt arbete och tog med mig alla mina ägodelar och besparingar tillsammans med min hustru och min unge son till sammankomsten. Helt oväntat kom det soldater, som upplöste sammankomsten och satte vår tro på prov i fråga om att utföra en religiös hälsning inför en världslig fana. Under tre dagar och tre nätter fick vi varken mat eller vatten, medan vi hölls i förvar på ett öppet fält. När vi hade blivit frisläppta fann vi att alla våra ägodelar blivit stulna. Men några av mina kristna bröder gav mig en del pengar, så att jag kunde återvända till mitt hem. Den första natten sedan jag kommit hem gick jag ut på jakt och dödade två antiloper och ett piggsvin. Resten av året försörjde jag min familj på detta sätt.
År 1964 förverkligade jag slutligen mitt hjärtas önskan att tjäna Jehova så fullständigt som möjligt. Då blev jag en heltidsförkunnare av Guds rike. Jehova har sörjt för oss på ett underbart sätt, och jag fortsätter i den tjänst jag valt, trots att jag nu har sex barn.
Under årens lopp har jag haft glädjen att se min brorsdotter och en av mina farbröder ta emot bibelns sanning, och även andra familjemedlemmar är nu intresserade. Jag fick ett tillfälle att visa kristen kärlek när min äldste bror blev sjuk och fördes till vår stad för att få behandling. Han kom inte för att bo i mitt hus, eftersom han kraftigt hade motstått att jag tjänade Jehova. Men jag gick ändå till honom, hämtade honom till mitt hem, gav honom mat och behandlade honom så vänligt jag kunde. Efter någon tid kom andra medlemmar av familjen, och de sade: ”Ditt sätt att tjäna Gud är mycket tilltalande. Vi visste aldrig att det skulle bli så. Du vände dig inte emot oss, utan har visat oss omtanke och respekt i gengäld för vårt förakt.”
Hur annorlunda är inte den sanna kristendomens vägar jämfört med den afrikanske ”bygdedoktorns”! I stället för att vedergälla ont för ont gör jag som bibeln säger: ”Övervinn det onda med det goda.” (Rom. 12:17—21) Hur lycklig är jag inte att jag övergett den afrikanska ”bygdemedicinen” och kristenhetens falska religion och har kommit ut ur mörkret till sanningens underbara ljus för att tjäna Jehova!