Aposteln Petrus bekräftar uppfattningen att det förekommer mer än en uppfyllelse, när han ger profetian i Jesaja 65:17 en tillämpning för framtiden, en tillämpning som har samband med Kristi styre. Så här skrev Petrus till det andliga Israel på hans tid: ”Det finns nya himlar och en ny jord, som vi väntar enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo.” (2 Petr. 3:13, NW) Uppenbarelseboken, som skrevs till det andliga Israel omkring år 96 v.t., ger också en framtidsbild av ”en ny himmel och en ny jord”, som blir till nytta, säkerhet och välsignelse för mänskligheten i Guds nya ordning under Kristi rikes styre. — Upp. 21:1—4.

Om vi har svårt att förstå en förklaring av en profetia sådan den framläggs i Sällskapet Vakttornets publikationer, behöver vi följaktligen tänka djupare på saken. Begrunda möjligheten att det förekommer mer än en uppfyllelse. Ofta blir vår tro i hög grad stärkt, när vi läser om hur Gud i forntiden har uppfyllt en profetia som gällt hans folk. Vi får då ännu starkare övertygelse om att han kan verkställa den större uppfyllelsen på sitt folk i vår tid och att han kommer att göra det.

Och om vi är förvånade över tillämpningen av ett skriftställe, bör vi begrunda det sammanhang som skriftstället förekommer i och dessutom fråga: ”Är det som sägs här helt enkelt en tillämpning av principen, som utvidgats utöver det man kan komma fram till genom att begrunda sammanhanget som skriftstället förekommer i?”

Men hur förhåller det sig med de förändringar i synsätt och uppfattning som ibland kan vidtas? Detta är en fråga som dryftas i följande artikel.

Gud för sitt folks tänkesätt till rätta

JEHOVA är ofelbar, och han är sitt folks store lärare och ledare. (Ps. 143:10) Hans folk kan göra fel, och inte på någon punkt förstår de allting. Gud leder dem steg för steg, så att sanningen ständigt lyser starkare och de mera fullständigt återkastar Guds härlighet och mer och mer blir förvandlade till hans avbild. (2 Kor. 3:18) De kommer att känna honom mera ingående. Deras behov blir helt och fullt tillgodosedda, och det sörjs för allt som gäller deras andliga väl. (Fil. 4:19) Sådana framsteg inbegriper förändringar, att deras tänkesätt blir fört till i rätta.

Somliga människor protesterar emellertid mot förändringar i synsättet, förändringar i förståelsen av vissa skriftställen eller tillvägagångssätt. Sedan 1940-talet har till exempel Jehovas vittnen vägrat att ge blod och att ta emot blodtransfusioner, medan de dessförinnan inte intog denna ställning. Sedan 1962 menar de att de ”överordnade myndigheterna” (NW) som omtalas i Romarna 13:1 är de härskande i staterna här i världen, medan de fram till den tiden, sedan 1929, hade haft en annan uppfattning. Andra exempel skulle kunna nämnas. Visar detta att Jehovas vittnen inte har sanningen? Ifrågasätts de grundläggande principerna i deras läror genom detta?

Inte alls. Jehovas vittnen gör inte anspråk på ofelbarhet. De blir lärda av Gud. (Jes. 54:13) De kommer aldrig att veta allting, men när de vandrar i sanningen, kommer de oupphörligen att lära av Guds outtömliga vishet.

Den första församlingens exempel

När Jesus var på jorden, sade han till sina lärjungar: ”Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan icke bära det nu.” (Joh. 16:12, Hd) Om han hade sagt allt detta till dem genast, skulle de ha blivit nedtyngda. Det skulle ha varit omöjligt för dem att förstå allt och tillämpa det i sitt liv. Därför gav han dem undervisning steg för steg.

Se tillbaka på den första församlingens historia, som finns upptecknad i Apostlagärningarna. När Jesus var tillsammans med dem kort innan han for upp till himmelen, trodde de att han vid den tiden skulle upprätta ett rike på jorden åt det köttsliga Israels nation. (Apg. 1:6) Men alltifrån pingsten (33 v.t.) fick de lära sig någonting annat. (Apg. 2:32—36; 3:19—21; 1 Petr. 3:18) Någon tid därefter lät Gud dem få insikt om en annan del av hans ”heliga hemlighet” (NW), nämligen att han skulle föra in hedningar i den kristna församlingen. (Apg. 10:34—48; Rom., kap. 11; Kol. 1:25—27) Ännu längre fram uppstod tvistefrågan angående omskärelse av omvända hedningar, och den avgjordes av den styrande kretsen. Här fördes deras tänkesätt till rätta, när de granskade Skriften i ljuset av den senaste utvecklingen. (Apg., kap. 15) Vidare klargjorde apostlarna genom sina brev många ting, till exempel Kristi andra närvaro och uppståndelsen (1 Kor., kap. 15; 1 Tess. 4:13—17), såväl som frågor som gällde församlingsorganisationen (breven till Timoteus och Titus).

Var det så att de nya uppfattningarna och tillrättaläggandena försvagade församlingens ställning såsom ”sanningens stödjepelare och grundfäste”? Nej, i stället blev den styrkt, och dessutom visades det att Jehova Gud och Jesus Kristus ledde den och använde den. Vi kan se bevis för detta i Jehovas välsignelse. När klarläggandet av frågan om omskärelsen framfördes till de kringspridda församlingarna, ”styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal förökades för var dag”. — 1 Tim. 3:15; Apg. 16:4, 5.

Tillrättalägganden av uppfattningen i vår tid

Den styrande kretsen för den första kristna församlingen leddes steg för steg av Jehova och tog itu med angelägenheterna allteftersom Jehova lät utvecklingen ske, i det de granskade bibeln för att kunna visa vägen för församlingen i enlighet med Jehovas ledning, och på samma sätt är det med församlingens styrande krets i vår tid. Frågan angående blod började till exempel bli framträdande i synnerhet efter 1937, då den första blodbanken inrättades i Chicago i USA. Kristna vittnen för Jehova, som blev sjuka, ställdes inför frågan: Skall jag godta denna behandling? Är den i överensstämmelse med Guds ord? Under bön gjorde man en noggrann granskning av bibeln, och på så sätt uppenbarades Guds vilja i denna angelägenhet.

På samma sätt förhåller det sig med uttalandet i Romarna 13:1 — man fick korrekt insikt genom ett noggrant och kritiskt studium av sammanhanget och av andra skriftställen som har samband med detta. Man insåg att aposteln Paulus i Romarna, kapitel 12, först behandlade angelägenheter inom församlingen och därpå, i Rom. 12 vers 17, började rikta uppmärksamheten mot det som är utanför den. Därefter kommer Paulus in på ett dryftande av de överordnade myndigheterna, och fram till och med Rom. 13 vers 7 i kapitel 13 talar han klart och tydligt om myndigheter i denna världens riken. Denna förståelse gav inte upphov till en förändring i Jehovas vittnens inställning vad det gäller deras förhållande till Gud eller deras inställning till de styrande. Nej, ty de fortsatte att följa den princip som Jesus Kristus uppställde: ”Så given då kejsaren, vad kejsaren tillhör, och Gud, vad Gud tillhör.” (Matt. 22:21) Men det fick verkligen till resultat att synen på innebörden i Romarna 13:1 fördes till rätta.

Forntida ”dramatiska” händelser

Någonting annat som har väckt frågor är det förhållandet att Jehovas vittnen använder paralleller eller profetiska förebilder och tillämpar dem på omständigheter och på grupper eller klasser av människor i vår tid. Många människor som läser bibeln ser dess skildringar som rätt och slätt historia, men när de börjar studera tillsammans med Jehovas vittnen, blir deras uppfattning förd till rätta, när de ser att det är mer i skildringarna än bara historia. Som exempel kan man nämna det tillfälle då israeliterna var församlade på Moabs hedar strax innan de skulle gå in i det utlovade landet. Många av dem bedrev otukt med Moabs kvinnor i samband med tillbedjan av Baal-Peor, och detta medförde att 24.000 israeliter av de tre millioner eller fler som var lägrade där dog för Jehovas hand. (4 Mos. 25:1—9) Detta har liknats vid den ställning som Guds folk är i nu, på tröskeln till Guds nya ordning, och det tjänar som en varning för dem. Ja, på grund av den ökade ondskan och omoraliskheten i världen i denna tid är faran ännu mer framträdande, och på senare år har ett ganska stort antal människor utstötts eller uteslutits ur Jehovas vittnens församlingar. Denna uteslutningsanordning har hållit församlingarna rena från befläckelse, och den är i överensstämmelse med apostelns råd att onda personer skall avlägsnas ur den kristna församlingen. — 1 Kor. 5:9—13; 2 Joh. v. 9—11.

En fråga som ibland ställs lyder: Iscensatte Jehova denna händelse, detta ”drama”, så att vi skulle få en varning nu i denna tid? Tänk efter: Skulle han verkligen vålla att sådana onda ting inträffade? Skulle han själv påverka händelseförloppet på detta sätt? Nej. Den kristne lärjungen Jakob svarar: ”Med onda ting kan Gud inte bli prövad och prövar inte heller själv någon.” (Jak. 1:13, NW) Så långt det gäller Guds egna gärningar och tillämpningen av hans principer, så vet han vad han kommer att göra under vissa omständigheter. Han handlar alltid i överensstämmelse med sitt uppsåt och sina principer, och det blir till hans trogna folks bästa. Men han vidtar inte en anordning som lockar människor att begå orätta gärningar, och inte heller arrangerar han omständigheterna så att de leds in i det som är ont. — Matt. 6:13.

I fallet med israeliternas avvikelse i förbindelse med Baal-Peor var det inte så att Gud åstadkom detta, men han kunde använda denna historiska händelse som en varning för de kristna, eftersom de också undergår ett prov alldeles som det forntida Israel, och deras fiende, Satan, djävulen, använder liknande taktik för att få dem att falla. Gud visade vad som var faran för de kristna i denna ”ändens tid” och talade också om vad han skulle göra mot dem som skulle försöka föra in besmittelse i den kristna församlingen. Med hänsyftning på just denna händelse på Moabs hedar, och även med tanke på annat som inträffade i det forntida Israel, sade aposteln Paulus: ”Men dessa