Samvetet och underdånigheten under myndigheter

 1. När röner man det största gagnet av att underordna sig myndigheter, och vilka får följaktligen det största gagnet?

DET största gagnet av att vi underordnar oss de ”existerande myndigheterna”, som Gud tillåter att styra här på jorden, kommer av att vi visar underdånighet med det rätta motivet. Att fruktan är motivet avhåller inte alltid människor från att göra orätt eller från att sätta sig upp emot de ”överordnade myndigheterna”. I alla nationer och länder är det de människor, vilka inte är någon del av kristenheten utan är kristna och är överlämnade åt Jehova Gud och följer i hans Sons, Jesu Kristi, fotspår, som har de bästa motiven för att underordna sig. Eftersom de är överlämnade åt att göra Guds vilja, tar de inte ståndpunkt emot Guds anordning beträffande de ”överordnade myndigheterna”. Som invånare i landet iakttar de alltså god ordning, inte bara för att undgå den vrede, som skulle kunna komma till uttryck genom de överordnade myndigheterna, utan för att leva i överensstämmelse med sitt kristna samvete, som är upplyst av Guds ord.

 2. Vilket tvingande skäl att visa underdånighet anger Romarna 13:5, och vad undviker de som underordnar sig av detta skäl?

² I Romarna 13:5 (NW) riktar aposteln Paulus uppmärksamheten på detta, det bästa motivet, i det han säger: ”Det finnes därför tvingande skäl för eder, ni människor, att vara underdåniga, icke endast på grund av denna vrede, utan också på grund av edert samvete.” Vreden mot det orätta kommer direkt till uttryck genom den jordiska ”myndigheten”. Men i och med att myndigheten är Guds tjänare i rätt riktning, är det också indirekt Guds vrede den ger uttryck åt. Den människa som ringaktar eller motstår de ”överordnade myndigheterna” på jorden tar ståndpunkt emot Guds anordning och förtjänar också Guds vrede. Ingen tycker om att undergå straff; men genom att undvika det för samvetets skull undviker de kristna inte bara svårigheter utifrån utan också invärtes svårigheter på grund av dåligt samvete.

 3. Vad är det som visar att den kristnes underdånighet under myndigheter inte är oberoende av samvetet, och vilket lidande bevarar de sig alltså från?

³ För de sanna kristna är inte fruktan det förnämsta motivet till att de är laglydiga och ordningsamma, utan det är deras samvete. I deras fall är alltså underdånigheten under överordnade myndigheter inte oberoende av samvetet. Det är inte bara en patriotisk plikt. Eftersom deras samvete är undervisat i Guds ord, bibeln, låter det dem inte underordna sig jordiska överordnade myndigheter i vad som helst, så till exempel inte när det som de ofullkomliga myndigheterna anser vara rätt strider mot Guds bud genom Kristus. Detta kan medföra lidande under orättvist straff från myndigheternas sida; men på detta sätt inser vi hur samvetet för de kristna är ett tvingande skäl, eftersom det förmår dem att lyda Gud, fastän detta medför oförtjänt lidande för dem. Om de inte hade ett upplyst samvete, skulle de undvika sådant lidande för sin personliga bekvämlighets skull. Men om de för samvetets skull uthärdar utvärtes lidande från de överordnade myndigheternas sida, så bevarar de sig från invärtes lidande; deras samvete slår dem inte.

4, 5. a) Varför har de kristna skäl att vara bättre medborgare? b) Vad säger aposteln Petrus om detta, och vilken dubbel kraft verkar alltså på de kristna, så att de gör det som är rätt?

⁴ Ett kristet samvete avhåller oss från att göra orätt och driver oss att göra det som är rätt i överensstämmelse med Guds ord. Vi önskar inte att vårt samvete skall slå oss för att vi har gjort det som är ont i Guds ögon. Fördenskull har de kristna en återhållande makt, som världsliga människor inte har, en makt, som hindrar dem från att göra det som är ont. På grund härav har de kristna skäl att vara bättre medborgare, fastän de inte tar del i politiken.

⁵ En kristens samvete påminner honom om att han inte är någon del av denna gamla värld och följaktligen inte har någon rätt att blanda sig i politiken och försöka styra jordiska stater eller vara en del av de ”överordnade myndigheterna”. (Joh. 17:14—16) Aposteln Petrus talar i sitt första brev till de kristna om underdånighet och riktar ett antal gånger uppmärksamheten på samvetet. Han påpekar att det bör vara den kraft som avhåller en person såsom kristen från att handla orätt eller blanda sig i ting som inte angår honom. (1 Petr. 2:19; 3:16, 21) Det är alltså en dubbel kraft, nämligen det kristna samvetet och fruktan för vredesdomen, som verkar på de kristna för att hålla dem kvar på det godas väg i överensstämmelse med de statens lagar som är goda, lagar som ådagalägger rättfärdighet på grund av den smula samvete som ännu är kvar hos världsliga människor som ett arv från Guds första mänskliga skapelse, människan Adam.

 6. Vad bevisar då allt detta om de kristnas underdånighet under ”överordnade myndigheter”?

⁶ Vad bevisar allt detta? Jo, att då Paulus bjöd de kristna att underordna sig de ”överordnade myndigheterna”, så menade han inte att de skulle koppla ifrån eller tysta ned sitt samvete. Han menade inte att de måste ignorera det, när det råder motsättning mellan myndigheternas lagar och Guds ord. Guds lagar är rätta i sig själva, och de kristna behöver inte ha bekymmer med sitt samvete, när de lyder alla Guds lagar. Samvetet slår oss inte, när vi håller Guds lagar och utför hans verk. I stället godkänner det oss och ger oss frid i hjärtat. Det är endast när vi står öga mot öga med underkastelse under myndigheter utanför Guds organisation som frågan om samvetet anmäler sig, och vi måste hålla våra samveten vaksamma i fruktan för att misshaga Gud och bryta mot hans lagar.

Hur vi betalar vad som tillkommer de ”överordnade myndigheterna”

 7. Vad bevisar det förhållandet att Romarna 13:6 för ämnet skatt på tal beträffande de ”överordnade myndigheterna”?

⁷ ”Ty det är därför ni också betala skatt; ty de äro Guds tjänare i offentligt värv och tjäna beständigt just detta ändamål.” (Rom. 13:6, NW) När vi betalar skatt, bör vi alltså vara samvetsgranna. Om Paulus inte hade talat om ”överordnade myndigheter” utanför den kristna församlingen, skulle han inte ha tagit upp frågan om skatt. Varför inte? Därför att församlingarnas tillsyningsmän och deras biträdande tjänare inte pålägger medlemmarna någon skatt till att understödja tillsyningsmännen och deras medhjälpare. Inte heller utkräver den världsvida församlingens styrande krets någon skatt och lika litet gör Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet detta. De bidrag, som församlingens medlemmar lämnar, ges allteftersom de själva har lust och råd att ge. De är inte skatter, inte sådana pålagor, som ute i världen ådrar en straff från de ”överordnade myndigheterna”, om man underlåter att betala dem.

 8. Innehåller Romarna 13:6 någon parentetisk tanke, och vilket skäl anges där till att skatter skall erläggas?

⁸ Varken Nya Världens översättning av den Heliga skrift eller andra forntida eller nutida översättningar sätter orden ”ty det är därför ni också betala skatt” inom parentes, som om dessa ord vore en parentetisk tanke, som inskjutits vid sidan om det egentliga ämnet. I själva verket leder dessa ord direkt till återstoden av satsen och visar varför skatter betalas. Vi betalar skatt för att understödja de ”tjänare i offentligt värv”, som är beklädda med myndighet att göra det goda, att prisa dem som gör det som är gott och hämnas på dem som gör det som är ont.

 9. Hur är det passande att de kristna betalar sina skatter, i överensstämmelse med Matteus 22:21, och vilket ansvar vilar inte på dem i detta sammanhang?

⁹ Jehovas folk söker inte slingra sig ifrån att betala skatt. De betalar samvetsgrant sina skatter. I Matteus 22:21 läser vi att Jesus sade att de skulle göra det, fastän de judiska fariséerna ansåg att de inte med gott samvete kunde betala skatt till den hedniske kejsaren. Men det är i överensstämmelse med Jehovas lag att betala tjänare i offentligt värv för de goda tjänster som de utför. Skatterna understöder våra offentliga ämbetsinnehavare, människor som utför tjänster som den kristna församlingen inte gör. Hur dessa ”tjänare i offentligt värv” använder alla de allmänna medel, som de får hand om, är inte den kristne skattebetalarens ansvar. Det är ämbetsmannens ansvar. Det är ingenting som våra samveten behöver bekymra sig för. Gud har inte bemyndigat Kristi efterföljare att ta del i den politiska styrelsen, nej, lika litet som han bemyndigade sin Son, Jesus Kristus, att göra detta. Alltså måste vi kristna här i världen betala skatt som alla andra, i stället för att själva utöva jordisk regeringsmyndighet.

10, 11. a) När verkar dessa individer såsom ”Guds tjänare i offentligt värv”, och när gör de det inte? b) Hur utför dessa ”tjänare i offentligt värv” alltjämt tjänster, även om de missbrukat sin myndighet?

¹⁰ På så sätt befriar dessa världsliga människor de opolitiska kristna från att utöva en styrelse som är också de kristna till gagn i många avseenden. I relativ bemärkelse är alltså dessa statsämbetsmän ”Guds tjänare i offentligt värv”, och de tjänar ett syfte som är gagneligt för Guds folk, medan dessa kristna söker först Guds rike och specialiserar sig på att predika det. När dessa ”tjänare i offentligt värv” inte tjänar utan förtrycker, när de blir självförhärligande diktatorer och när de förföljer Jehovas kristna vittnen, så upphör de naturligtvis att vara Guds tjänare i offentligt värv i dessa avseenden. Men inte i alla avseenden!

¹¹ Varför inte? Därför att det alltjämt finns andra tjänster som de fortsätter att utföra åt allmänheten, tjänster som de förföljda vittnena njuter gagn av, till exempel de som ges av sådana institutioner som postväsen, brandkår, vattenverk, skolor, kommunikationsväsen, vägförvaltningar osv. I annat fall kunde de förföljda vittnena inte alls existera eller överleva under diktatorerna och de totalitära regeringarna. Diktatorerna överlever inte, men det gör Jehovas kristna vittnen!

12. Hur tjänar det Guds överlämnade folks sak att Gud låter förtryckare bestå, och vad blir slutresultatet?

¹² Till en tid låter Gud sådana diktatorer och totalitära förtryckare bestå för att hans överlämnade folks ostrafflighet skall sättas på prov; och det utgör också ett prov med avseende på deras fridsamma underdånighet under världsliga ”överordnade myndigheter”. Att de förföljda vittnena uthärdar detta i trohet hjälper världsliga människor att se att vittnena är undergivna och i sinom tid att de är oskyldiga. De falska anklagare, som tillskyndade förföljelsen, blir på så sätt bragta på skam som ondskefulla lögnare.

13. Vad följer således med avseende på de ”överordnade myndigheterna” av att Jehovas vittnen inte deltar i politiken?

¹³ Eftersom Jehovas vittnen inte inlåter sig på politiken eller eftertraktar några politiska ställningar, måste de lämna åt världsmänniskorna att sköta de mänskliga regeringsangelägenheterna. Det är Guds vilja att vi begagnar dessa överordnade myndigheter till vårt bästa och till att befrämja det kristna förkunnarverket.

14, 15. a) Vad drar vi alltså fördel av till gagn för vår kristna förkunnartjänst, och innebär detta att vi handlar enligt beskrivningen i Jesaja 31:1—3? b) Varför skulle vi i annat fall inte behöva betala någonting tillbaka till kejsaren?

¹⁴ Fördenskull drar vi fördel av det polisskydd, som dessa myndigheter sörjer för, och av deras bibliotek, transportsystem, postväsen, skolväsen. Vi begagnar oss av konsulat och ambassader för att våra olika avdelningar eller våra missionärer skall få hjälp eller skydd. Vi har rätt att vända oss till utrikesdepartementet och begära att det skall ingripa till vårt bistånd i främmande länder, där man på något sätt förgripit sig på vår egendom eller våra representanter. Vi drar nytta av domstolarna och andra myndigheter, när det gäller äktenskap, skilsmässa och andra ting. Allt detta innebär inte att vi drar ”åstad ned till Egypten för att få hjälp”, för att skaffa oss hästar och stridsvagnar, det vill säga för militära ändamål. — Jes. 31:1—3.

¹⁵ Om de mänskliga myndigheterna av denna världen inte vore ”för dig Guds tjänare till ditt bästa”, skulle vi inte vara förpliktade att betala tillbaka någonting till kejsaren. Då Jesus sade att vi skulle betala skatt, sade han uttryckligen att kejsaren inte var Gud men att kejsaren var underordnad Gud, därigenom att Gud begränsade det som skulle betalas till kejsaren till att gälla det som man var skyldig kejsaren. (Mark. 12:17) Så länge som Gud låter kejsaren och hans styresmän existera, så ”tjäna [de] beständigt just detta ändamål” att utföra saker och ting som de kristna inte är bemyndigade att göra.

Att ge åt alla vad dem tillkommer

16. Vilka avses i Romarna 13:7, när det heter att vi skall ge ”åt alla” vad dem tillkommer, och vad innebure det om man inte gjorde detta?

¹⁶ Aposteln Paulus fortsätter och säger, i det han erkänner de offentliga tjänster som Guds folk får ta emot: ”Giv åt alla vad dem tillkommer: åt den som kräver skatt skatten, åt den som kräver avgift avgiften, åt den som kräver fruktan denna fruktan, åt den som kräver ära denna ära.” (Rom. 13:7, NW) Då Paulus säger att vi skall ge ”åt alla” vad dem tillkommer, så menar han tydligen dem som är Guds ”tjänare i offentligt värv”. Det är dessa som kräver skatt, avgifter, fruktan och ära. De kristna har ingen rätt att undanhålla dem vad dem tillkommer. Att underlåta att betala det man är skyldig är oärligt, tjuvaktigt. Tjuvar får inte ärva Guds rike eller dess välsignelser.

17. Varför är det inte något orättvist krav att de kristna skall betala skatt, och vilken revolt, som utvecklade sig till ett krig, skulle inte ha inträffat, om man hade rättat sig efter Romarna 13:1—7?

¹⁷ Tjänaren i offentligt värv är inte orättvis, då han begär skatt. Han behöver den för att fortsätta sin uppgift och utföra sina tjänster. Om han utkräver större skatt än nödvändigt, är han orättvis, men det är hans ansvar vad han skall göra med de överskjutande medlen. Man måste betala skatt, även om skatten påläggs utan att de beskattade får tillfälle att delta i landets styrelse. Detta var en av stridsfrågorna som förde fram till nordamerikanska frihetskriget åren 1775—1783. Enligt vad aposteln Paulus här säger var detta krig inte någon kristlig handling. De tretton brittiska kolonierna i Amerika föregav sig då vara kristna, och deras konung var Georg III, som var anglikanska kyrkans överhuvud. Om de tretton brittiska kolonierna hade handlat som kristna och hade rättat sig efter Romarbrevet, kapitel 13 och hade varit underdåniga de ”överordnade myndigheterna” och hade lojalt betalat sina skatter och andra pålagor, skulle det inte ha blivit någon revolt eller något nordamerikanskt frihetskrig.

18. Vilken möjlighet skulle så småningom ha funnits för de tretton kolonierna, och detta utan att man behövt vidta vilka religiösa åtgärder?

¹⁸ Då skulle det naturligtvis inte heller ha funnits några Amerikas Förenta stater i våra dagar. Men kolonierna skulle ha uppnått en ställning inom Brittiska samväldet på samma sätt som Kanada, och detta utan någon blodsutgjutelse. Detta skulle inte ha krävt att kolonierna gjorde uppror mot den som många kolonister erkände såsom anglikanska kyrkans överhuvud, Georg III. Det skulle inte heller ha varit nödvändigt att revoltera mot Georgs politiska myndighet för att upprätta en oberoende episkopalkyrka i Amerika år 1789, den protestant-episkopala kyrkan.

19. Hur skulle det ha varit i våra dagars Ryssland — om vi följer en liknande tankegång beträffande detta land —, och hur har alltså kristenheten bevisat sig sakna gudsfruktans kraft?

¹⁹ Och om på samma sätt det ryska folket, som ansåg att tsar Nikolaus II var den ryska ortodoxa kyrkans överhuvud, hade handlat såsom kristna och hade åtlytt apostelns föreskrifter i Romarbrevets trettonde kapitel, skulle det inte ha blivit någon rysk revolution år 1917. Det skulle då inte ha existerat någon kommunistisk fara nu i form av Socialistiska sovjetrepublikernas förbund. Kristenhetens präster och predikanter har alltid lärt att ”överheten” eller de ”högre makterna” (Dy; AV) i Romarna 13:1 är denna världens politiska myndigheter. Men kristenheten har genomgått många våldsamma politiska revolutioner med mycken blodsutgjutelse, i många länder. I detta hänseende har den visat sig blott och bart ”hava ett sken av gudsfruktan, men ... icke vilja veta av dess kraft”. (2 Tim. 3:5) Dess prästerskap är inte utan skuld i fråga om allt detta.

Avgift, fruktan, ära

20. a) Vad menar Paulus med den ”avgift”, som skall betalas? b) Hur sker det i de länder, där man medger befrielse från skatt för religiösa organisationers egendom, likväl en viss utjämning?

²⁰ När Paulus säger: ”åt den som kräver avgift avgiften”, så menar han givetvis att man skall betala något materiellt, finansiellt. Avgiften, som han åsyftade, var en pålaga eller skatt som rättmätigt kunde utkrävas för varor av olika slag. (Matt. 17:24—27) Denna avgift har lika litet som den tidigare omtalade skatten någon plats inom den kristna församlingen utan är något som de världsliga ”överordnade myndigheterna” bestämmer om. I somliga länder kräver dessa myndigheter inte att man skall betala skatt för egendom som innehas av församlingar eller kyrkor, utan medger befrielse från skatt åt religiösa organisationer av alla olika riktningar. Det är församlingens förmån att begagna sig av denna föranstaltning, så att den kan använda alla sina tillgångar för religiösa syften. Det finns naturligtvis världsliga grupper som betraktar kyrkornas befrielse från skatt som ett slags förening mellan kyrka och stat. Men om i detta fall den kristna församlingen inte betalar skatt för sin för religiöst bruk avsedda egendom, som inte kommer till användning i kommersiellt syfte, så överträder den inte aposteln Paulus’ befallning. Som individer måste emellertid församlingens medlemmar betala den personliga skatt och de avgifter, som påläggs dem för deras egendom och andra tillgångar.

21, 22. a) Kräver Romarna 13:7 att man skall ge ”fruktan” åt tjänare i offentligt värv? b) Vad slags fruktan är detta, och hur långt sträcker den sig i de kristnas fall?

²¹ Från ting av materiellt eller finansiellt slag vänder sig Romarna 13:7 nu till ting av psykologiskt slag och säger: ”Åt den som kräver fruktan denna fruktan.” Betyder detta fruktan för denna världens tjänare i offentligt värv? Ja, ty som tredje versen säger: ”de som härska äro föremål för fruktan” för onda gärningar, och vers fyra säger att om någon handlar orätt eller gör illa, så bör han vara rädd eller hysa fruktan.

²² Den fruktan, som vi hyser gentemot sådana styresmän eller tjänare i offentligt värv, är fruktan att göra något ont, för vilket vi skulle ådra oss deras vrede eller hämnd. Vi visar vår fruktan för dem genom att inte göra det som är orätt och genom att vara laglydiga undersåtar eller medborgare. Om det bör visas fruktan för slavägare, för äkta män, för domare och poliser, varför då inte för politiska styresmän? (1 Petr. 2:18; 3:1, 2; 3:15; Ef. 5:33) Detta är inte någon feg fruktan, som kan avhålla oss från att predika Guds rike, utan det är en tillbörlig hänsyn eller en hälsosam respekt för den verkställande makt som en politisk myndighet må besitta. Vi hyser fruktan i den utsträckning som deras ämbetsmyndighet kan nå eller utsträckas. Utanför deras maktsfär behöver vi inte hysa någon fruktan för dem. Gränsen för hur långt de kan bruka sin makt går inte bortom detta livet i denna dödsdömda tingens ordning.

23. Hur kommer det sig att denna fruktan för tjänare i offentligt värv inte tar något ifrån vår fruktan för Jehova med ett odelat hjärta?

²³ Följaktligen tar detta inte något ifrån vår fruktan för Gud med ett odelat hjärta. (Ps. 86:11) Vi måste frukta honom i långt flera avseenden än vi måste frukta de ”överordnade myndigheterna”, som Gud tillåter att existera till en tid. Ja, när vi ägnar dem vår relativa underdånighet, gör vi det i själva verket såsom för Gud, ty detta är enligt hans anordning. Vi önskar leva för evigt i hans nya värld, där han inte kommer att tillåta de nuvarande överordnade myndigheterna att existera. Därför önskar vi inte misshaga Gud, ty han kan avskära oss från evigt liv i denna nya värld genom att förgöra våra själar och vägra att låta oss uppstå från de döda. — Matt. 10:28.

24. Varför är man skyldig att ge ära åt tjänare i offentligt värv, och hur var Paulus ett föredöme häri?

²⁴ Förutom fruktan är vi också skyldiga något annat. Romarna 13:7 säger: ”Åt den som kräver ära denna ära.” Denna ära, som ägnas tjänare i offentligt värv, skänks inte för personernas egen skull. Den ges på grund av vad de representerar i officiellt avseende. En konung representerar en nation eller ett välde; en styresman, till exempel en landshövding, representerar en provins, ett län; en borgmästare en stad. Denna förpliktelse att ge ära åt den som ära tillkommer medger oss rätten att tilltala politiska ämbetsinnehavare med deras titlar, och detta strider inte mot vad den unge mannen Elihu sade i Job 32:21, 22. Då aposteln Paulus stod inför landshövdingarna Felix och Festus och konung Herodes Agrippa II, visade han dem tillbörlig ära, i det han dels tilltalade dem med deras titlar och dels erkände deras goda styrelse. — Apg. 24:10; 26:1—3, 24—29.

25. Vilket slags ära är det som vi ger åt ”överordnade myndigheter”, och vilket väger tyngst: fruktan eller önskan att ge ära?

²⁵ Det är endast en relativ ära som vi ägnar ”överordnade myndigheter”. Vem önskar väl bli endast fruktad, betraktad med förskräckelse? De gör det inte. Men fruktan väger tyngre än en önskan att ge ära. Förhållandet mellan fruktan och ära belyses i det som befalls i 1 Petrus 2:17 (NW): ”Hys fruktan för Gud, giv ära åt konungen.” En kristen äkta man ärar sin hustru som ett svagare kärl, det kvinnliga; men hustrun åläggs av aposteln att ägna sin äkta man fruktan som hennes huvud och herre. (1 Petr. 3:1, 5, 6; Ef. 5:33) Barnen måste ära far och mor. (Ef. 6:1—3) Den kristna församlingen skall ära värdiga änkor genom att vidta förtjänta föranstaltningar för dem. (1 Tim. 5:3) Alltså kan vi inte underlåta att ge ära åt individer såväl utanför som inom den kristna församlingen.

26. Vad kan man säga om att ära kristenhetens religiösa dignitärer medelst titlar?

²⁶ Men om det blir fråga om att ära kristenhetens eller judendomens religiösa dignitärer genom att kalla dem med deras smickrande titlar, så måste vi lyda Jesu bud: ”Låt icke kalla eder rabbi, ty en är eder lärare, medan ni alla äro bröder. Ytterligare, kalla ingen eder fader på jorden, ty en är eder Fader, han som är i himmelen. Låt icke heller kalla eder ’ledare’, ty en är eder ledare, Kristus.” (Matt. 23:8—10, NW) Vi är inte skyldiga att ge religiösa ämbetsinnehavare okristliga ärebetygelser.

Den evigt bestående förpliktelsen att visa kärlek

27. Varför bör man undvika att inte betala sina skulder?

²⁷ Det är inte bra att vi låter våra skulder bli obetalda. Det är oärligt och skaffar oss svårigheter. Romarna 13:8 (NW) framhåller vår förpliktelse mot denna världens ”överordnade myndigheter” och säger: ”Var icke, ni människor, skyldiga någon någonting alls, utom att älska varandra, ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen.”

28. I vilken utsträckning är detta tillämpligt på våra förpliktelser gentemot tjänare i offentligt värv?

²⁸ Vi får fördenskull inte undanhålla styresmän och tjänare i offentligt värv vad som tillkommer dem. Vi måste med rätta betala för de tjänster staten gör oss. Det är i denna begränsade utsträckning som vi får understödja de världsliga regeringarna över oss i de olika länderna och bidra till deras underhåll. Men vi kan inte ta något ifrån Gud, den Högste, för att betala detta till de ”överordnade myndigheterna”, alltså något som de inte har rätt att begära av oss. De är begränsade genom Guds bud till oss, om vi är överlämnade åt att göra hans vilja, i det som de får pålägga och kräva av oss.

29. a) Vilken skuld eller förpliktelse kan vi aldrig fullt avbörda oss? b) Nämn en sak av ytterst stor betydelse, som vi inte står i skuld till de ”överordnade myndigheterna” för. Och vilket hjärtetillstånd kommer vi inte att låta dem lära oss eller tvinga oss att utveckla?

²⁹ Som kristna bör vi vara skuldfria gentemot de världsliga styresmännen genom att vi punktligt betalar vad vi är skyldiga. Därigenom bevaras ett gott kristet samvete. Den enda skuld eller förpliktelse som vi bör känna att vi aldrig fullt avbördat oss är den att visa kärlek. Vi står inte i skuld till de ”överordnade myndigheterna” för vårt liv. Gud gav oss livet. Och om vi dessutom har följt Kristi föredöme och överlämnat vårt liv åt Gud och symboliserat detta genom dop i vatten, kan vi inte ge vårt liv åt världsliga myndigheter. Vi är inte skyldiga dem vårt liv. Skatter, avgifter, fruktan, ära — ja, men inte vårt liv, som vi har givit åt Gud som någonting som vi var skyldiga honom. Om vi skulle ge världsliga myndigheter vårt liv, hur skulle vi då kunna betala vår evigt bestående skuld eller förpliktelse att visa kärlek, eftersom det ju endast är en levande människa som kan älska? Kärleken såväl som hatet upphör vid döden. (Pred. 9:4—6) Kärleken är den enda skuld som de levande aldrig kan befria sig ifrån. Så länge vi lever är vi skyldiga att visa kärlek mot andra, mot vår nästa, i överensstämmelse med Guds bud. Vi kommer inte att tillåta världsliga myndigheter att lära oss eller tvinga oss att hata andra för att på så sätt förmå oss att tillfoga andra skada.

30. Vems lag uppfylls genom kärlek till nästan, och hur länge skall den bestå?

³⁰ Dessa världsliga ”överordnade myndigheters” lagar kommer att försvinna, när dessa myndigheter blir utrotade vid Harmageddon, men Guds lag skall förbli och gälla för oss för evigt. Det är därför vi måste fortsätta att visa kärlek. ”Ty den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen.” Det vill säga Guds lag, inte de ”överordnade myndigheternas” lag. Jesus sade att det andra av Guds största bud till oss är detta: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” — Matt. 22:35—39.

31. Vad visar det förhållandet att kärleken kommer med i bilden beträffande vår underdånighet under ”överordnade myndigheter”?

³¹ Detta bevisar att vår underdånighet under de världsliga ”överordnade myndigheterna” endast är relativ, inte total, och att den inte förpliktar oss att åsidosätta Guds lag. Om vi underordnade oss dessa myndigheter i allting, skulle vi i många fall inte lyda Guds lag; vi skulle inte handla kärleksfullt gentemot Gud eller vår nästa, och vi skulle våldföra oss på vårt kristna samvete.

32. Hur anges det i Romarna 13:9 vems lag som avses, och hur begränsas därmed vår underdånighet under myndigheter?

³² Den lag som här åsyftas är Jehova Guds lag. Detta bevisas av de ord som aposteln Paulus använder omedelbart därefter: ”Ty lagbuden: ’Du skall icke begå äktenskapsbrott; Du skall icke mörda; Du skall icke stjäla; Du skall icke hava begärelse’; och vilket annat bud som finnes — allt sammanfattas i detta ord, som lyder: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’” (Rom. 13:9, NW) Om följaktligen de ”överordnade myndigheterna” kräver av oss att vi skall dräpa eller tillsammans med dem inlåta oss på en angreppshandling, som motiveras av lusten att tillägna sig andras egendom och på så sätt stjäla egendom eller ta den med våld, då kan vi inte underordna oss dem därhän att vi gör detta. Allt sådant är ett direkt brott mot Guds lag, som kräver av oss att vi skall älska vår nästa. Men under tider av krig med köttsliga vapen kräver de ”överordnade myndigheterna” att medborgarna skall göra sådant som i fredstid skulle ådra dem bestraffning från myndigheternas sida.

33. Vad kommer kärleken till vår medmänniska att avhålla oss ifrån, och vad drar vi fördenskull inte över oss från myndigheters sida?

³³ Om vi älskar vår nästa eller vår medmänniska, kommer vi inte att begå omoraliskhet eller andra lagbrott, som skulle ådra oss vredgad hämnd från politiska styresmän, tjänare i offentligt värv, överheten, högre makter, överordnade myndigheter, och dessa behöver då inte använda sitt ”svärd” mot oss.

34. Vad framhåller Paulus om vår underdånighet under myndigheter genom att i detta sammanhang citera Guds lag?

³⁴ Den lagsamling, som aposteln Paulus citerade ifrån, var den som Jehova Gud givit genom Mose. (2 Mos. 20:13—15, 17; 3 Mos. 19:18; Matt. 22:39, 40) Genom att Paulus citerar den, när han dryftar de kristnas underdånighet under de ”överordnade myndigheterna”, begränsar han innebörden av denna underdånighet och påpekar att den inte är obegränsad. Han vill att vi skall veta att underdånigheten är avgjort begränsad genom Jehova Guds lag. Framför allt annat måste vi hålla Guds lag.

35. Vad kommer Guds kärlekslag genom Kristus inte att tillåta oss att göra, såsom det blir belyst i Guds lag genom Mose, och vilken verkan har detta på vår underdånighet under myndigheter?

³⁵ De kristna står inte under den lag som givits genom Mose, men de är avgjort underställda Guds kärlekslag. Guds Son sade till sina lärjungar: ”Ett nytt bud giver jag eder, att I skolen älska varandra; ja, såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra.” (Joh. 13:34) Om kärleken är en sammanfattning av Guds lag, som gavs Israel genom Mose och som inte tillstadde israeliterna att tillfoga sin nästa eller medmänniska någon skada, då kan sannerligen Guds kärleksbud, som gavs genom Kristus, inte tillåta de kristna att göra orätt. Överordnade myndigheter har ingen rätt eller myndighet från Gud att utsätta Kristi lärjungar för en kampanj som syftar till att uppväcka hat mot andra och så söka förmå dessa hans lärjungar att fullfölja hatkampanjen med våld.

36. Om kärleken till nästan inverkar på vår underdånighet under myndigheter, vad kan man då säga om vår kärlek till Gud?

³⁶ ”Kärleken gör intet ont mot nästan, därför är kärleken lagens uppfyllelse”, tillägger Romarna 13:10 (NW). Kärleken är uppfyllelsen av Guds lag. Kärleken verkar tryggt som en begränsande kraft. Den sätter en gräns för hur långt vår underdånighet under de världsliga myndigheterna får sträcka sig från vår sida. Om kärleken till vår nästa inte tillåter oss att ge efter för världsliga myndigheter och göra orätt mot vår nästa, så skall vår kärlek till Gud, en ännu högre kärlek, ännu mindre tillåta oss att göra det.

37. Vilka rättigheter har inte ”överordnade myndigheter”, när det gäller vår kärlek till Gud, och hur är denna kärlek en säkerhetsfaktor i vårt förhållande till dem?

³⁷ De ”överordnade myndigheterna” har ingen rätt att kräva att överlämnade kristna skall upphöra med sin kärlek till nästan. Mycket mindre har dessa myndigheter rätt att göra oss till ateister och få oss att upphöra med vår kärlek till Gud. De har ingen himlagiven rätt att söka förmå oss att bryta det förnämsta budet i universum. Jesus sade: ”’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne.’ Detta är det största och första budet.” (Matt. 22:37, 38, NW) Och som det förhåller sig med kärleken till nästan, så är det med vår kärlek till Gud. Vi kommer alltid att vara skyldiga att älska honom; i detta avseende kommer vi alltid att ha en skuld till honom. Kärleken till honom kommer att tjäna som en säkerhetsfaktor. Inte ens när vi befinner oss under orättvisa, förvända ”överordnade myndigheters” förtryck och de kräver av oss kristna vad som tillhör endast Gud, kommer kärleken till Gud någonsin att låta oss göra det som är orätt.

Hur länge gäller underdånigheten?

38. Varför är det ännu nödvändigare i våra dagar att vi gör såsom vi blivit befallda, och varför är det så även av den anledningen att vår frälsning kommer förmedelst Guds rike?

³⁸ Nödvändigheten för oss i våra dagar att göra det som befalls i Romarbrevets trettonde kapitel är större än vad den var på aposteln Paulus’ tid. Vi bör därför ännu mer lägga på hjärtat skälet till att vi bör göra dessa ting, vilket Paulus anger i de därpå följande orden: ”Gör detta också därför att ni känna tiden, att stunden redan är inne för eder att vakna upp ur sömnen, ty nu är vår frälsning närmare än vid den tid då vi blevo troende.” (Rom. 13:11, NW) Inte bara det faktum att vi bör undvika vredgad hämnd från ”myndigheten” med dess ”svärd”, inte bara vårt kristna samvete, utan också tidselementet råder oss att göra det goda och inte bedriva ondskefulla ting. Frälsningen för oss som Jehovas kristna vittnen är närmare i dag än den var på Paulus’ tid, ja, till och med än då vi blev troende. Denna frälsning kommer förmedelst Guds rike, vilket han upprättade i himlarna år 1914 genom att insätta sin kunglige Son, Jesus Kristus, på tronen. Det riket blir den enda härskande myndigheten i den kommande nya världen. Vi skall vara underdåniga det. — 1 Kor. 15:24, 25.

39. a) Vilka förpliktelser mot Guds rike går före dem som vi kan ha med anledning av det som 1 Timoteus 2:1, 2 omnämner? b) Vilken stridsfråga har vi vaknat till insikt om, och vilket beslut har vi fattat?

³⁹ De ”överordnade myndigheterna”, som existerar för närvarande med Guds medgivande, kan hjälpa oss kristna att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet, om de inte förföljer oss eller om de skyddar oss mot dem som vill hindra och förfölja oss. (1 Tim. 2:1, 2) Men de kan inte skänka oss evig frälsning. Följaktligen är vi skyldiga Guds rike mera än vi är skyldiga dem. Till och med om de stiftar lagar mot predikandet av Guds rike, måste vi fortsätta att predika det till uppfyllelse av Matteus 24:14. Vi känner tiden, enligt vad uppfyllelsen av bibelns profetior ger vid handen, och den visar att vi nu har nått ”ändens tid” för denna världens tingens ordning med dess ”överordnade myndigheter”. (Matt. 24:3—33) Vi har vaknat upp ur sömnen. Vi sover inte med hänsyn till den viktigaste stridsfrågan för dagen, den om Guds universella suveränitet, som utövas genom hans rike i motsats till Satans herradöme. Som kristna har vi beslutat oss för att tjäna Guds frälsningsrike.

40. a) Vilken dag har närmat sig, och vilken natt är nu långt framskriden? b) I vilka ljusskygga gärningar, som riktar sig mot myndigheterna, tar vi alltså inte del?

⁴⁰ ”Natten är långt framskriden, dagen har närmat sig. Låt oss därför lägga bort de gärningar, som höra mörkret till, och låt oss ikläda oss ljusets vapen.” (Rom. 13:12, NW) Alltsedan 1914 har dagen för Kristi tusenårsregering kommit närmare än någonsin, och natten — djävulens herravälde med dess synliga tingens ordning — är långt framskriden. Vanligt sunt förnuft säger oss att vi nu mer än någonsin måste akta oss för att inlåta oss på de ”gärningar, som höra mörkret till”, det slags gärningar som illasinnade människor söker utföra i skydd av mörkret för att undvika vredgad hämnd från de ”överordnade myndigheter” som bär ”svärdet”. Vi kan under inga omständigheter ta del i hemliga politiska konspirationer eller söka lägga hinder i vägen för stater som är inbegripna i kamp till självförsvar eller vara med om att framkalla uppresningar och revolter. Under första och andra världskriget blev ett antal Jehovas vittnen anklagade för sådana ljusskygga stämplingar. Men alla dessa anklagelser blev senare bevisade vara falska, när saken kom inför rätta. Och varför det? Därför att vi inte blandar oss i politik av någon sort.

41. Vad sade Paulus om den kamp vi är inbegripna i nu?

⁴¹ Vi vet vilken kamp vi är inbegripna i. Den är inte mot blod och kött. Den är inte mot mänskliga ”överordnade myndigheter”. Aposteln Paulus sade: ”Ikläd eder den fullständiga vapenrustningen från Gud, för att ni må kunna stå fasta mot djävulens ränker; ty vi hava strid, icke mot blod och kött, utan mot [de andliga] herradömena, mot [de andliga] myndigheterna, mot [de andliga] världshärskarna i detta mörker, mot de onda andliga styrkorna i det himmelska.” — Ef. 6:11, 12, NW.

42. Vilka vapen framhåller fördenskull Paulus att en kristen är bemyndigad att bära, medan han är underdånig myndigheter, och för vad och mot vad strider man med dessa vapen?

⁴² Vi befinner oss alltså inte i någon brydsam situation såsom de tyska protestanterna har gjort i det kommunistiska Östtyskland. (Vakna! för 8 november 1960, sidorna 12—15) Vi har iklätt oss de andliga ”ljusets vapen” för att kämpa mot mörkret, djävulens ränker. Detta är det slags vapen som en kristen är bemyndigad att bära, medan han är ”underdånig de överordnade myndigheterna”. Inget annat slags vapen har en kristen fått föreskrift att bära; och när han använder dessa vapen, är han inte olydig mot Guds kärlekslag eller tillfogar någon någon skada. (Rom. 6:13; 2 Kor. 6:7; 10:4) Med dessa vapen strider man mot mörkret med dess omoraliskhet, mord, plundringar osv. De används i kampen för att ge upplysning åt människor av alla nationer, så att de må kunna ta ståndpunkt för Guds rike, som skall välsigna dem.

43, 44. a) Hur bör vi uppträda, och med vilka undviker vi därmed att råka i konflikt? b) Vem underlåter vi inte att behaga genom att handla så, och vad sätter vi inte i fara?

⁴³ Att detta är syftet med dessa ”ljusets vapen” framgår tydligt av apostelns därpå följande ord: ”Låt oss vandra anständigt såsom om dagen, icke i vilt leverne och dryckenskap, icke i olovligt umgänge och lösaktigt uppförande, icke i kiv och svartsjuka. Utan ikläd eder Herren Jesus Kristus, och gör icke på förhand upp planer enligt köttets begärelser.” — Rom. 13:13, 14, NW.

⁴⁴ Genom att vandra anständigt såsom om dagen, när landets myndigheter och alla andra kan se oss, kommer vi inte i konflikt med de ”överordnade myndigheterna”, ty vi bryter inte emot deras lagar som kräver god, fridsam, moralisk vandel. Och eftersom vi inte skulle kunna behaga jordiska myndigheter om vi handlade tvärtemot sådana lagar, så skulle vi sannerligen mycket mindre behaga Gud, den Högste, genom att göra så. Men genom att vandra anständigt såsom om dagen förtjänar vi att prisas av de svärdbärande ”överordnade myndigheterna”, och vi drar ingen vanära över vår Gud eller över hans sanning eller över hans församling. Vi sätter inte heller vår frälsning genom Guds rike i fara.

45. Hur kommer det att inverka på vårt förhållande till mörkrets gärningar att vi följer uppmaningen: ”Ikläd eder Herren Jesus Kristus”, och vilket verktyg kommer vi inte att ge myndigheterna skäl att använda mot oss?

⁴⁵ Då Jesus var på jorden, förband han sig inte med mörkrets gärningar, det vilda leverne, den dryckenskap, det olovliga umgänge och lösaktiga uppförande, det kiv och den svartsjuka eller annat sådant, som människor gör sig skyldiga till när de ger efter för köttets begärelser och avsiktligt gör upp planer på förhand för att tillfredsställa dessa begärelser. Om vi alltså följer apostelns uppmaning: ”Ikläd eder Herren Jesus Kristus” och låter folk få se en bild av hur han tedde sig, så kommer vi att hålla oss borta från sådana mörkrets gärningar. För vår egen skull, för våra kristna bröders skull, skall vi strida mot sådana ting med ”ljusets vapen”. Då kommer vi att pryda de goda nyheterna om Guds rike, som vi predikar. I detta särskilda hänseende kommer vi inte att ge de ”överordnade myndigheterna”, som vi alltjämt är underställda, något verkligt skäl att använda sitt ”svärd” mot oss.

46, 47. a) Hur länge skall vi fortsätta att vara underdåniga de ”existerande myndigheterna”, och hur är vi det? b) Vad hjälper oss alltså vår samvetsgranna underdånighet att bevara, såsom det var i Daniels fall?

⁴⁶ I lydnad för Romarbrevets trettonde kapitel kommer vi att fortsätta i underdånighet under de ”existerande myndigheterna”, till dess de blir förgjorda i det stundande universella Harmageddonkriget. Vi kommer att underordna oss dem, oavsett vilket politiskt parti som har makten eller vilken politisk grupp det vara må som tar makten med våld.

⁴⁷ På detta sätt hjälper oss vår samvetsgranna underdånighet under de ”existerande myndigheterna” att bevara vår kristna neutralitet i förhållande till de politiska stridigheterna inom och emellan alla denna världens nationer. Vi är lika profeten Daniel, som inte stod emot utan underordnade sig de medo-persiska erövrarna, Darius och Cyrus, när dessa hade störtat det ondskefulla Babylon. — Dan. 5:26—6:5.

48. a) Vad kommer vi alltså inte att ta någon del i såsom kristna neutrala? b) Vilka svårigheter kommer inte att finnas i Guds nya värld för dem som i kärlek underordnar sig dess konung?

⁴⁸ Som kristna neutrala kommer vi inte att ta någon del i uppror, pöbelupplopp, anarki eller annan allmän oordning. Inte ens i den stundande striden vid Harmageddon kommer vi att lyfta en hand mot de ”existerande myndigheterna” för att påskynda deras tillintetgörelse. Vi kommer att överlämna åt Gud, källan till all myndighet, att avlägsna de ”existerande myndigheternas” styre och fullständigt ersätta dem med sin Sons, Jesu Kristi, rättmätiga konungadöme. (2 Krön. 20:15—17; Dan. 2:44) Och då, i Guds nya värld, kommer det inte alls att bli några svårigheter eller konflikter mellan det kristna samvetet och underdånigheten under konungen, Jesus Kristus, ty ”änglar och myndigheter och makter gjordes honom underdåniga”. (1 Petr. 3:22, NW) Evigtvarande välsignelser kommer att regna ned från himmelen över alla människor på den paradisiska jorden, vilka i kärlek underordnar sig konungen enligt Guds vilja och till stöd för hans fullkomliga anordning.