När en kristen ägnar sig åt affärsverksamhet
SANNA kristna är inte ”någon del av världen”, och de tar inte del i dess religiösa och politiska planer och projekt. Men de är i världen och måste ha vissa förbindelser med den. (Joh. 15:19, NW; 1 Kor. 5:9, 10) Från Jehovas ståndpunkt sett bör emellertid de kristnas förnämsta syfte i livet vara att verka som vittnen för hans namn och rike i allt vad de företar sig. — Fil. 2:15.
Sanna kristna måste följaktligen skaffa ”en ärlig försörjning, inte endast inför Jehova, utan också inför människor”. (2 Kor. 8:21, NW) De inser att var och en bör arbeta och att de som har förpliktelser att dra försorg om andra bör göra detta. Det är en ”tjänst”, en del av den kristnes gudsdyrkan. — 2 Tess. 3:10; 1 Tim. 5:8.
Jehovas kristna vittnen sörjer därför själva för sitt uppehälle genom att ägna sig åt något hantverk eller yrke eller arbete av annat slag och i en del fall genom att driva en affärsrörelse.
Vad är syftet med en affärsrörelse, så långt det gäller någon av Jehovas tjänare? Syftet är att han skall kunna försörja sig och sin familj på tillbörligt sätt inför Jehova. Följaktligen bestämmer han över sin affärsrörelse, så att den tjänar sitt syfte, och låter inte den bestämma över honom.
Ja, en kristen som ägnar sig åt affärsverksamhet måste vara ytterst noga med att bevara besinningen och inte förlora jämvikten. (1 Petr. 5:8) I somliga familjer har en framgångsrik affärsrörelse blivit en tradition, något som familjen sätter sin stolthet i, en ”symbol” för familjen. Den kommer i första hand. Andra återigen är mycket måna om att deras rörelse skall löna sig, så att de kan samla materiella rikedomar. Sådana människor blir också slavar under sin affärsrörelse.
En kristen kan falla i någon av dessa snaror. Aposteln Paulus sade varnande: ”De som är beslutna att bli rika faller i frestelse och en snara och många oförnuftiga och skadliga begärelser, som störtar människor i tillintetgörelse och fördärv.” Jakob, Jesu halvbror, talar om sådana som ignorerar sitt beroende av Gud och gör upp planer utan att söka vägledning från honom. Jakob ger exempel på en sådan inställning, då han säger: ”Hör nu, ni som säger: ’I dag eller i morgon skall vi resa till denna stad och skall tillbringa ett år där, och vi skall ägna oss åt affärer och skaffa oss vinning’, fastän ni inte vet vad ert liv kommer att vara i morgon. Ty ni är en dimma, som visar sig en liten stund och sedan försvinner.” — 1 Tim. 6:9; Jak. 4:13, 14; NW; jämför Lukas 12:16—21.
En sann kristen är alltså angelägen om att inte utvidga sin affärsverksamhet mer än nödvändigt. I annat fall skulle den så småningom kunna inkräkta på den tid som måste ägnas åt sådant som är betydelsefullt i den kristnes tjänst: personligt studium, samvaron med familjen, undervisning av barnen, att besöka kristna möten, predika de goda nyheterna om Riket, förbereda uppgifter eller ägna sig åt andra plikter och privilegier i förbindelse med den kristna församlingen.
En affärsverksamhet medför ansvar
En kristen som har planer på att ägna sig åt affärsverksamhet måste tänka på det oerhörda ansvar han då måste ikläda sig. Som kristen måste han först och främst se till att han inte gör någonting som drar smälek över det kristna ämbetet. (2 Kor. 6:3) Han har ansvar gentemot sina kunder. Om han framställer en vara, måste den vara av god kvalitet; om han utför vissa tjänster, måste han alltid göra ett gott arbete. När han gör reklam för sin vara eller säljer den, kan han inte ta till lögner, falska uppgifter, knep eller bedrägeri. Om en kristen vill ägna sig åt affärsverksamhet, måste han inse att det innebär hårt arbete för honom, inte fagert tal. Gud hatar lögnare och bedragare. — Upp. 21:8; Ords. 6:12—15.
En affärsman har dessutom ansvar gentemot sina anställda. Alla bör behandlas rättvist och opartiskt, oavsett om det är medkristna eller icke troende, och bör få den lön som man har kommit överens om på förhand. — 3 Mos. 19:13.
Att sköta en affärsverksamhet i den nuvarande tingens ordning kräver stor noggrannhet. Utförliga räkenskaper och böcker måste föras på grund av myndigheternas bestämmelser angående inkomstskatt, mervärdesskatt, pensionsavgifter, arbetsgivaravgifter osv. Den kristne måste föra noggranna räkenskaper över alla sina affärstransaktioner, så att han inte råkar i svårigheter och drar smälek över det kristna ämbetet genom att han är slarvig och vårdslös och kanske underlåter att ”betala tillbaka till kejsaren det som är kejsarens”. — Mark. 12:17, NW.
Försåtliga faror
Eftersom Skriften varnar oss för att trakta efter rikedom, bör den kristne vara mycket misstänksam mot projekt som utlovar snabb och ovanligt stor utdelning på pengar som investerats. Även om en kristen tror att ett visst företag av det slaget är ärligt och redbart och bestämmer sig för att investera pengar i det, är det förståndigt att inte engagera andra kristna, och inte heller utomstående, i det. Sådana projekt har fört med sig problem och svårigheter, i synnerhet då projektet inte slog så väl ut och orsakade penningförluster. Den kristne skulle sannerligen begå en svår synd inför Gud, om han gjorde sig skyldig till bedrägeri. Han skulle bära på stor skuld, om han understödde ett företag som han trodde var rejält och stabilt men som sedan visade sig vara bedrägligt. — Mik. 2:1, 2; Ps. 72:4; 62:11; Ords. 22:16.
I de lagar som Gud gav israeliterna får vi veta hur Gud ser på det som vi nu har talat om. Den som bedrog sin nästa eller stal något från honom skulle, om han ertappades, ge dubbel ersättning eller mer. Även om han ångrade sig och erkände av egen fri vilja, krävdes det av honom att han skulle bekänna sin synd, återställa det belopp som han genom svek hade tillägnat sig plus tjugo procent av detta belopp och som skuldoffer bära fram en vädur (en ganska stor kostnad för en israelit) i helgedomen såsom en vädjan till Gud om förlåtelse. (2 Mos. 22:1, 4, 7; 3 Mos. 6:1—7; jämför Lukas 19:8.) Också då någon hade syndat ouppsåtligen och brutit mot någon av Guds lagar, hade han ådragit sig skuld och måste rätta till det hela. — 3 Mos. 4:27, 28; 5:15—19.
Den kristne vill inte bli medskyldig till de synder som begås av ”det stora Babylon”, den falska religionens världsvälde. (Upp. 18:2, 4) Han önskar också förhålla sig neutral gentemot denna världens politiska partier som strider mot varandra. En kristen som ägnar sig åt affärsverksamhet aktar sig därför noga för att förbinda sig med dem och undviker att ta del i något som kunde understödja dem.
Av sådana skäl som det vi nu har nämnt bör vi allvarligt tänka på det råd som aposteln Paulus ger: ”Gån icke i ok tillsammans med dem som icke tro.” (2 Kor. 6:14) Om en kristen ingick ett sådant kompanjonskap då det gäller affärer, skulle han handla i direkt strid mot Guds råd. Han skulle ställas inför otaliga situationer, då han skulle frestas att kompromissa för att göra sin icke troende kompanjon till lags och inte bli osams med honom. Det skulle kunna leda till att han bröt mot rätta principer och ådrog sig Guds misshag.
Att låna och låna ut
Att låna pengar är något som man bör undvika, om det alls är möjligt. Aposteln ger rådet: ”Varen ingen något skyldiga — utom när det gäller kärlek till varandra.” (Rom. 13:8) Skriften säger också: ”Låntagaren bliver långivarens träl.” (Ords. 22:7) Låntagaren råkar verkligen i ett slags slaveri, eftersom han har ansvar inför sin fordringsägare. Han måste betala tillbaka till långivaren enligt den överenskommelse som gjorts. Vidare måste han, om han ämnar inlåta sig på andra affärstransaktioner eller skaffa sig fler utgifter, tänka på den person som han redan står i skuld till, och han har inte den friheten som han kunde ha, om han inte hade några skulder. När han får kontanta pengar, kan han inte använda dem som han vill, kanske till nöje och avkoppling eller för sin familjs räkning. Han måste i första hand tänka på att betala sin skuld. — Ps. 37:21.
Men om den kristne måste låna pengar och en broder har medel som han kan låna ut, bör man avfatta en skriftlig överenskommelse, som upptar lånebeloppet, den ränta som skall betalas (om lånet inte är räntefritt) och uppgift om hur och när lånet skall återbetalas.
Görs detta därför att vi inte litar på våra medkristna, våra bröder? Nej, så är det inte, utan det görs därför att vi är ofullkomliga. Ord kan missförstås, och man kan glömma det som sagts. Missförstånd och ovänskap kan uppstå och kan till och med vålla splittring i församlingen. Jehova Gud känner våra ofullkomligheter och vet vad de kan leda till. Psalmisten säger: ”Ty han vet, vad för ett verk vi äro, han tänker därpå att vi äro stoft.” — Ps. 103:14.
Det var orsaken till att aposteln Paulus ombesörjde att de pengar, som samlats in i församlingarna till hjälp för nödlidande kristna i Jerusalem, anförtroddes i mer än en persons vård, så att inget missförstånd skulle uppstå och inga misstankar av något slag skulle väckas. Det var vid detta tillfälle som Paulus förklarade: ”Därmed vilja vi förebygga, att man talar illa om oss, i vad som rör det rikliga sammanskott, som nu genom vår försorg kommer till stånd. Ty vi ’skaffar en ärlig försörjning, inte endast inför Jehova, utan också inför människor’.” — 2 Kor. 8:16—21; v. 21 enl. NW.
Samma princip gäller följaktligen också beträffande kostnadsförslag och kontrakt om arbete som skall utföras och som sedan skall betalas. Naturligtvis utför de kristna många tjänster för varandra och för andra människor och många gåvor ges utan tanke på någon betalning eller annan gengäld. (Luk. 6:31—36; Gal. 6:10) Men då det är fråga om en affärsuppgörelse, bör man avfatta en skriftlig överenskommelse, och alla berörda parter bör få var sitt exemplar. Bibeln ger stöd åt ett sådant tillvägagångssätt. I Israel var det vanligt att man upprättade skrivna dokument då det gjordes affärer, och denna sedvänja godkändes av Gud. Han gav Jeremia anvisning om att skriva ett köpebrev, då Jeremia köpte ett särskilt landområde. — Jer. 32:8—14.
Vad beträffar långivaren, så bör han också allvarligt överväga saken innan han lånar ut pengar till någon annan. Men om en broder eller syster verkligen råkar i nöd, är han kanske villig att hjälpa honom eller henne genom att ge en frivillig gåva eller ett lån utan ränta. (2 Mos. 22:25) Ja, han skulle faktiskt vara skyldig att hjälpa om han vore i stånd till det, och Jehova skulle välsigna honom för hans kärleksfulla godhet. — Jak. 2:14—16; Ords. 28:27.
Men om den som vill låna ämnar använda lånet till en affärstransaktion av något slag, då bör den tilltänkte långivaren överväga om han har råd att låna honom pengarna, ja, om han också har råd att förlora dem, ifall ogynnsamma omständigheter skulle inträffa och låntagaren inte skulle ha möjlighet att återbetala dem. Långivaren bör också tänka på att om han är alltför frikostig med att låna ut pengar, kan den som lånar uppmuntras till att handla oförståndigt, i synnerhet om han inte har någon ytterligare säkerhet eller redan har skulder. Att låna ut pengar till en person som är slarvig i fråga om att sköta sina affärer eller sen med sina betalningar skulle vara till större skada än nytta för honom i andligt avseende.
Skriften varnar oss klart och tydligt för att sätta vår egen ekonomiska ställning på spel genom att gå i borgen för någon annan, till exempel genom att skriva på en borgensförbindelse för en person som sätter sig i skuld. Vi får det varnande rådet: ”Var icke en av dem som giva handslag, en av dem som gå i borgen för lån. Icke vill du, att man skall taga ifrån dig sängen, där du ligger, om du icke har något att betala med?” Det sägs om den som handlar så att han saknar ett gott och rätt motiv: ”En människa utan förstånd [som saknar hjärta, NW] är den som giver handslag, den som går i borgen för sin nästa.” — Ords. 22:26, 27; 17:18.
Med tanke på alla de komplikationer som kan uppstå är det därför förståndigt av den som har planer på att låna pengar att fråga sig själv: ”Är det verkligen nödvändigt att jag tar det här lånet? Måste jag ha det för mitt uppehälles skull?” Kanske finner han, då han granskar sig själv, att han önskar leva högre än vad han egentligen har råd med. Han skulle kanske få det bättre ställt, om han toge anställning hos någon i stället för att fortsätta med att driva en rörelse som är osäker. Helt visst är det orätt att resonera så här: ”Om nu andra har pengar, varför skulle inte jag då kunna använda en del av dem?”
Det har hänt att somliga har utnyttjat sina kristna bröder i samband med affärstransaktioner, eftersom dessa bröder då har litat på dem som medkristna. Aposteln Paulus talar om dem som med orätt menar ”att gudaktig hängivenhet är ett medel till vinning [i fråga om bemärkthet eller materiella ting]”. Han säger: ”Det är visst och sant att den är ett medel till stor vinning, denna gudaktiga hängivenhet jämte tillräcklighet i sig själv. Ty vi har inte fört någonting in i världen, och inte heller kan vi ta någonting ut ur den. När vi har vårt uppehälle och någonting att kläda oss med, skall vi alltså vara nöjda med dessa ting.” Sedan fortsätter aposteln med en varning till dem som är beslutna att bli rika. — 1 Tim. 6:5—10, NW.
Förtröstan på Jehovas omsorg
Paulus talade om sina förhållanden och sade: ”Jag har lärt mig att vara nöjd med de omständigheter, i vilka jag är. Jag vet att finna mig i ringhet, jag vet ock att finna mig i överflöd. ... Allt förmår jag i honom som giver mig kraft.” — Fil. 4:11—13.
Vilket fint exempel har vi inte i aposteln Paulus och våra kristna medbröder som förtröstar på Jesu ord: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans [Guds] rättfärdighet, så skall alla dessa andra ting [sådana nödvändiga ting som mat och kläder] även ges er.” Deras vandel utfaller väl, och vi vill efterlikna deras tro. — Matt. 6:33, NW; Hebr. 13:7.
Om vi har stark tro på att Jehova har omsorg om oss, i det vi inser att han ”vet vad ni behöver, innan ni ens ber honom”, kommer vi inte att frestas till att spara ihop mer än nödvändigt, och vi kommer inte att gripas av fruktan för att vi och vår familj inte skall få tillräckligt att äta. Återigen kan vi hämta tröst av apostelns ord, som skrevs under inspiration: ”Låt ert levnadssätt vara fritt från penningkärlek, i det att ni är nöjda med de ting ni har för närvarande. Ty han har sagt: ’Jag skall alls inte lämna dig eller på något sätt överge dig.’ Därför kan vi vara vid gott mod och säga: ’Jehova är min hjälpare; jag skall inte rädas. Vad kan människor göra mig?’” — Matt. 6:8; Hebr. 13:5, 6; NW.