Frågor från läsekretsen

● På vilken grund kan profetian i Hesekiel 21:25—27 tillämpas på den judiske konungen Sidkia? — A. S., USA.

Denna profetia lyder: ”Vad dig beträffar, o dödligt sårade, onde hövding över Israel, vilkens dag har kommit vid ändens förvillelses tid, är detta vad Herren Jehova har sagt: ’Tag av huvudbindeln och lyft av kronan. Detta skall inte vara såsom förr. Upphöj rentav det som är lågt och förnedra rentav den höge. En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Och vad detta angår, skall det sannerligen inte tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom.’” — NW.

Det råder allmän enighet bland bibelkännare, judiska, katolska och protestantiska, om att denna profetia verkligen är tillämplig på den siste konungen i Juda, Sidkia, och det är inte utan goda skäl. Hesekiel talar om att han började profetera i femte året av konung Jojakins fångenskap, som började år 617 f.v.t. (Hes. 1:2) Konung Nebukadnessar ersatte konung Jojakin med konung Sidkia, Jojakins farbror. (2 Kon. 24:12—17) Därför var det konung Sidkia som härskade, då Hesekiel började profetera. Han visade sig sannerligen vara en ”ond hövding”. — 2 Kon. 24:18—20.

Kapitel 21 i Hesekiels bok börjar med en profetia som är riktad mot Jerusalem och ”mot Israels land”, och Hes. 21 verserna 20 och 21 talar om att Babylons konung skulle komma mot Juda och Jerusalem. Eftersom konung Sidkia var den siste konungen i Israel och dessutom den ende som härskade under den tid då Hesekiel profeterade, måste följaktligen Hesekiel 21:25—27 tillämpas på honom.

Och denna profetia uppfylldes verkligen på honom och under hans tid. Den sade: ”Tag av huvudbindeln och lyft av kronan.” Konung Nebukadnessar gjorde detta med Sidkia, i det han tog av hans konungsliga huvudbindel och lyfte av hans krona genom att föra honom i fångenskap till Babylon. Profetian tillkännagav ett trefaldigt, dvs. ett genomgripande, omstörtande, och detta blev verklighet genom den fullständiga förödelsen av Jerusalem och Juda. Som ett resultat av detta blev ”det som är lågt”, den hedniske härskaren Nebukadnessar, ”upphöjt”, och ”den höge”, konung Sidkia, som satt på Davids tron, blev ”förnedrad”.

Eftersom konung Sidkia dessutom var den siste av konung Davids ätt som satt på en jordisk tron i Jerusalem, var det verkligen så att efter honom ”skall det sannerligen inte tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom”. Denne var, som jungfrun Maria fick veta genom ängeln Gabriel, ingen annan än Guds Son, Jesus Kristus. — Luk. 1:32, 33; 22:28—30.

● Vad är den kristna synen på betalning av räkningar? — L. D., USA.

Det är otaliga situationer som kan beröras av denna fråga, men det grundläggande svaret är ganska enkelt. Det är tydligt att rådet i Romarna 13:8 är tillämpligt på denna angelägenhet: ”Varen ingen något skyldiga — utom när det gäller kärlek till varandra.” Det skulle verkligen vara kärlekslöst om någon undvek att betala pengar som han var skyldig en annan, oavsett om det berodde på att han lånat pengarna, mottagit varor eller fått tjänster utförda åt sig. Den inspirerade psalmisten följde samma tankegång, när han skrev: ”Den ogudaktige lånar och betalar inte igen, men den rättfärdige visar ynnest och ger gåvor.” — Ps. 37:21, NW.

Någonting som också har med saken att göra är att de kristna är ärliga! Aposteln Paulus uttryckte detta väl, när han sade: ”Vi förtröstar på att vi har ett ärligt samvete, eftersom vi önskar bete oss ärligt i allting.” (Hebr. 13:18, NW) När en person köper någonting, säger han i själva verket att han samtycker till att betala för de varor han tar emot. Av flera olika skäl är det vanligen förståndigt att betala kontant och inte dra på sig räkningar.a Det kan dock inträffa att en kristen får en räkning för någonting han har köpt. I de flesta länder måste en person som är i denna situation betala för vad han har köpt, annars vidtas, någon laglig åtgärd. Men den kristne känner inte bara fruktan för en sådan påföljd, utan han drivs av en personlig önskan att infria den underförstådda överenskommelse han gjorde då han köpte varorna. Han godtar och följer Jesu råd: ”Låt ... edert ord ja betyda ja, edert nej nej.” — Matt. 5:37, NW.

Det är ganska vanligt att människor i världen, sådana som bekymrar sig föga om att få Guds godkännande, är avsiktligt försumliga när det gäller att betala räkningar. Många av dessa människor kan stötas tillbaka av tanken att bryta sig in i en butik och stjäla varor från hyllorna. Men de menar inte att det är så allvarligt att ta med sig varor genom ytterdörren och sedan avsiktligt vägra att betala för dem. Är detta så mycket annorlunda än att stjäla?

Ibland får man en räkning för någon tjänst som utförts, till exempel från en reparatör, en läkare eller en tandläkare. Det förhållandet att man inte har fått varor eller produkter ändrar inte på något sätt förpliktelsen. American Jurisprudence (band 58, sid. 512) är representativ för den juridiska synen i många länder, när den säger: ”I avsaknad av omständigheter som visar på motsatsen är slutsatsen att en person som begär att en annan skall utföra tjänster åt honom därigenom samtycker till att betala för de tjänster som utförs.” Ett förståndigt handlingssätt som kan förhindra att svårigheter uppstår är att i förväg så noggrant som möjligt fastställa vad betalningen skall vara. Detta gäller vare sig man har att göra med någon som utövar ett ”lärt yrke”, till exempel en tandläkare, en advokat eller en läkare, eller man anlitar en hantverkare, till exempel en snickare, en målare eller en elektriker. Jesus rekommenderade en sådan förtänksam hållning, när han sade: ”Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig icke då först ner och beräknar kostnaden, så att han ser, om han har så mycket, att han kan bygga det färdigt?” — Luk. 14:28, Hd.

Jehovas vittnen är kända för sin ärlighet i alla livets förhållanden, och det är just så det bör vara. De vet att de för att få Guds godkännande måste vara lika ärliga i sina ekonomiska åligganden som i varje annan angelägenhet i livet. Följaktligen inlåter de sig inte på ”förslagna” affärsmetoder som bedrar kunder eller myndigheter. De ursäktar inte ohederliga eller oetiska transaktioner genom att dölja sig bakom bolagslagar eller andra tekniska detaljer i lagen, och de underlåter inte heller avsiktligt att betala sina räkningar.b Allt detta är i överensstämmelse med bibelns råd att vara ärlig och att undvika lögn, stöld, bedrägeri och girighet. — Kol. 3:9; Ef. 4:28; 1 Kor. 6:8—10.

I det sällan förekommande fall då någonting oväntat, till exempel en olyckshändelse, inträffar och för tillfället gör det omöjligt för en kristen att klara av att betala en räkning kommer hans ärlighet och sinne för rättvisa att vägleda honom. Så till exempel kommer han av hänsyn till sin fordringsägare att ta kontakt med honom och förklara vad som hänt. Det är troligt att fordringsägaren i hög grad uppskattar den kristnes uppriktighet och går med på att få mindre summor efter hand eller att det ordnas på något annat sätt i stället för att överlämna fallet åt en inkasseringsbyrå och sedan bara få en del av vad som inkasseras. Den kristnes uppenbara ärlighet i det att han är besluten att betala räkningen kommer att göra att han står i skarp kontrast till de personer som helt enkelt inte bryr sig om att betala en räkning eller som föredrar att inte göra det.

Genom att betala räkningar kan således en kristen upprätthålla det goda anseende för ärlighet som Jehovas vittnen har. På så sätt dras det inte någon vanära över församlingen, och sanningens väg fortsätter att bli väl omtalad. — 2 Petr. 2:2.

[Fotnoter]

● Vad betyder det som sägs i Uppenbarelseboken 19:10 (NW): ”Att bära vittnesbörd om Jesus är det som inspirerar till profeterande”? — USA.

Detta uttalande är en del av vad en ängel sade till den åldrige aposteln Johannes, då Johannes i ett ögonblick av stark sinnesrörelse började visa ängeln sin vördnad. Ängeln sade: ”Akta dig! Gör inte så! Jag är bara en slav jämsides med dig och med dina bröder, som har arbetet att vittna om Jesus. Tillbed Gud; ty att bära vittnesbörd om Jesus är det som inspirerar till profeterande [ordagrant: är profeterandets ande].” (Upp. 19:10, NW) Orden i fråga betyder i grund och botten att ”anden” i bibelns profetior, hela deras avsikt och syfte, är att visa hän på Jesus Kristus.

Jehova hade tilldelat sin Son, Jesus, huvuduppgiften i förverkligandet av Guds uppsåt att helga sitt namn och återföra jorden och dess mänskliga befolkning till den tillbörliga platsen i hans anordning. (Ef. 1:9, 10; Kol. 2:3) Uppfyllelsen av Guds storslagna uppsåt är oskiljaktigt förbunden med Jesus; följaktligen är det så att bibelns profetior eller inspirerade budskap från Gud, som kungjordes av hans tjänare, först och främst visade hän på Jesus.

Gud själv började detta profeterande, då han på förhand talade om den ”säd” som till sist skulle krossa ormens, dvs. Guds motståndares, djävulens, huvud. (1 Mos. 3:15; Upp. 12:9) De talrika inspirerade profetiorna om säden och hans ställning och vad han skulle åstadkomma bar allesammans vittnesbörd om Jesus. (1 Mos. 22:18; 2 Sam. 7:12—16; Ps. 2:6—12; 110:1—7; Jes. 53:1—12; Mik. 5:2—6) Det är som aposteln Petrus sade: ”Om honom [Kristus] bära alla profeterna vittnesbörd.” (Apg. 10:43) De profetiska synerna i Uppenbarelseboken har också mycket att säga om Jesus såsom Guds segrande konung. — Upp. 5:12—6:2; 19:11—16.

De trogna änglarna i himmelen var också intresserade av de hebreiska skrifternas profetior beträffande Kristus. (1 Petr. 1:10—12) Tillsammans med Guds tjänare på jorden kunde de, när Jesus väl hade bevisat sin trohet intill döden och blivit uppväckt, inse att ”oavsett hur många Guds löften är, har de blivit ’ja’ förmedelst honom”. (2 Kor. 1:20, NW) Därför kunde ängeln som talade till Johannes med rätta framhålla att dessa profetiors hela ”ande”, hela deras uppsåt och syfte, var att bära vittnesbörd om Jesus.

Samma sak kan sägas om det profeterande och de profetior som omtalas i de kristna grekiska skrifterna. Detta inbegrep uppenbarligen ett direkt vittnande om Jesus, verkställandet av det predikoverk han gav befallning om eller insikt om Guds uppsåt som har att göra med det rike vars konung Jesus är. (Apg. 21:9—13; 1 Kor. 14:22—25) Det är på liknande sätt med det profeterande som utförs av Guds tjänare i dessa ”yttersta dagar” före ”Jehovas stora och fruktansvärda dag”. (Joel 2:28—32, NW) Jehovas vittnen uttalar inte nya profetior beträffande framtiden. Däremot kungör de den nuvarande och framtida uppfyllelsen av profetior, som är upptecknade i bibeln, såväl som att de profeterar i betydelsen att de kungör Guds budskap i denna tid. I detta avseende framhäver de Jesu uppgift som huvudpersonen i Jehovas uppsåt: konungen i Guds rike.

● Varför uppmanade Jesus sina efterföljare, enligt uppteckningen i Apostlagärningarna 1:8, att predika i Samarien, då han ju tidigare (Matt. 10:5, 6) hade befallt dem att inte predika för samariterna? — D. R., Nya Zeeland.

När Jesus sände ut sina tolv apostlar på en begränsad predikofärd, sade han till dem: ”Vik inte av in på nationernas väg och gå inte in i en samaritisk stad, utan gå i stället beständigt till de förlorade fåren av Israels hus.” (Matt. 10:5, 6, NW) Att Jesus inte förbjöd allt predikande för samariterna kan man förstå av hans egna ord och gärningar. I en av sina liknelser visade han att judarna borde betrakta samariterna som sin nästa. (Luk. 10:29—37) En gång botade Kristus tio män; en av dem var samarit, och Jesus berömde denne man därför att han var den ende av de tio som gav uttryck åt tacksamhet. (Luk. 17:11—19) Jesus predikade också för en samaritisk kvinna vid brunnen i Sykar och senare också för andra människor i denna samaritiska stad. — Joh. 4:4—43.

Följaktligen måste man förstå Jesu befallning i Matteus 10:5, 6 som en inskränkning som var tillämplig i synnerhet vid den tiden och det tillfället. Av det som Kristus sade om ”de förlorade fåren av Israels hus” att döma tycks det vara så att han betonade vikten av att bära ut budskapet till judarna i första hand och ge dem första möjligheten. Under sin predikofärd skulle apostlarna därför koncentrera sig på judarna och inte försöka att vid den tiden predika för alla folk och nationer. De tolv män som gick ut två och två skulle helt säkert ha mer än nog att göra under sin relativt korta färd, även om deras distrikt var begränsat till judarnas städer och byar. — Mark. 6:7.

Situationen var helt annorlunda då Jesus yttrade de ord som är återgivna i Apostlagärningarna 1:8. I själva verket gav han i avskedets stund sina efterföljare några anvisningar som innehöll en antydan om det världsvida predikoarbete som skulle utföras. Strax innan han for upp till himmelen sade han: ”Ni skall vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens avlägsnaste del.” (NW) Och det var just så det blev. På grund av förföljelse blev de kristna lärjungarna kringspridda, och som ett resultat av detta predikades deras budskap i Samarien. — Apg. 8:1—17.

Man kan lägga märke till att detta predikande för samariterna, som fick till resultat att många samariter blev döpta och mottog helig ande, ägde rum före år 36 v.t., då oomskurna hedningar (icke-judar) för första gången godtogs som troende. (Apg. 10:34—48) Detta berodde tydligen på att samariterna religiöst sett hade mycket mera gemensamt med judarna än vad hedningarna hade. Samariterna godtog de fem första böckerna i bibeln (enligt den ”samaritanska Pentateuken”), och följaktligen såg de fram emot att det skulle komma en profet som var större än Mose. (5 Mos. 18:18, 19; Joh. 4:25) Fastän deras form av tillbedjan på många sätt skilde sig från judendomen, påstod de ändå att de tillbad Abrahams, Isaks och Jakobs Gud och att de höll Mose lag, bland annat kravet på omskärelse. Följaktligen stod de i en helt annan klass än de oomskurna hedningarna.