Vad bibeln säger
Vilken sabbat bör du hålla?
SEDAN israeliterna blivit befriade från slaveriet i Egypten, blev de befallda att hålla en sabbatsdag i veckan. Denna sabbat inföll på veckans sjunde dag och började vid solnedgången på fredagen och slutade vid solnedgången på lördagen. Vad var syftet med den lag som krävde att israeliterna skulle fira sabbat? Är detta den sabbat vi bör hålla i våra dagar?
Första gången israeliterna blev ålagda att fira sabbat var i samband med att Gud mirakulöst försåg dem med manna. På den sjätte dagen skulle folket samla så mycket manna att det räckte i två dagar, eftersom det inte skulle finnas något manna att tillgå på den sjunde dagen eller sabbaten. (2 Mos. 16:22, 23) När den sjunde dagen kom, tittade emellertid några av folket ändå efter manna, vilket visar att de inte var vana att hålla en vilodag. (2 Mos. 16:27) Guds budskap genom Mose löd därför: ”Huru länge viljen I vara motsträviga och icke hålla mina bud och lagar? Se, HERREN har givit eder sabbaten; därför giver han eder på den sjätte dagen bröd för två dagar. Så stannen då hemma, var och en hos sig; ingen må gå hemifrån på den sjunde dagen.” — 2 Mos. 16:28, 29.
När Jehova Gud gjorde anordningar för att hans folk skulle få en sabbat, handlade han i deras intresse. Den gav allt folket, däribland slavarna, och även husdjuren, en period av välbehövlig vila och vederkvickelse. Dessutom skulle sabbaten påminna israeliterna om vad den Högste hade gjort, då han befriade dem från slaveriet i Egypten. Under denna period av förtryckande slaveri visste folket inte av någon vila. Guds lag föreskrev: ”Den sjunde dagen är HERRENS [Jehovas], din Guds, sabbat; då skall du ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter eller din tjänare eller din tjänarinna eller din oxe eller din åsna eller någon av dina dragare, ej heller främlingen, som är hos dig inom dina portar; på det att din tjänare och din tjänarinna må hava ro såväl som du. Du skall komma ihåg, att du själv har varit en träl i Egyptens land, och att HERREN, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand och uträckt arm; därför har HERREN, din Gud, bjudit dig att hålla sabbatsdagen.” — 5 Mos. 5:14, 15.
Eftersom sabbatsfirandet skulle tjäna som en påminnelse om vad Jehova Gud hade gjort, då han befriade israeliterna från Egypten, är det tydligt att lagen om att hålla sabbat inte existerade tidigare; inte heller hade den blivit given åt något annat folk. Detta bekräftas ytterligare i 2 Moseboken 31:16, 17, där vi läser: ”Israels barn skola hålla sabbaten, så att de fira den släkte efter släkte såsom ett evigt förbund. Den skall vara ett evärdligt tecken mellan mig och Israels barn, ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde dagen vilade han och tog sig ro.” För israeliterna var således sabbatsfirandet ett synligt tecken eller bevis på den förbundsgemenskap de åtnjöt med sin Gud. Om andra folk hade hållit en sådan vilodag, skulle sabbaten sannerligen inte ha kunnat tjäna som ett särskiljande tecken.
Trots att Jehova Gud befallde sitt folk att hålla sabbaten, var han mer intresserad av att de i sina hjärtan kände uppskattning av denna anordning än av att de blott för formens skull firade en dag. Detta klargjorde han genom sin profet Jesaja i dessa ord: ”Om du vänder dina steg från att på vilodagen, på min heliga dag, göra din vilja, och du kallar vilodagen en lust, Jehovás heliga dag ärofull, och du ärar den, så att du icke går dina vägar, och icke söker ditt behag eller talar i din sak, då skall du fröjda dig över Jehová.” — Jes. 58:13, 14, Åkeson.
Lägg märke till att det som behagade Gud den Högste inte var att man helt enkelt avhöll sig från arbete. Det var snarare en fråga om att avsätta dagen som speciellt tillägnad honom och att därför koncentrera sig på andliga ting. Israeliterna skulle avhålla sig från egna själviska strävanden och finna sin lust eller glädje i att göra Guds vilja.
Hur är det i våra dagar? Kräver Jehova Gud att hans tjänare skall avsätta en dag i veckan speciellt för honom? Lägg märke till vad aposteln Paulus skrev om att fira olika dagar: ”Den ene bedömer en dag som förmer än en annan; den andre bedömer varje dag lika; var och en må vara fullt övertygad i sitt eget sinne. Den som håller dagen, han håller den för Jehova.” (Rom. 14:5, 6) Dessa ord visar att de kristna i det första århundradet v.t. inte var förpliktade att hålla någon dag som sabbat. Det som var viktigt för de kristna var att de gjorde Guds vilja dagligen.
Den mosaiska lagen, med dess sabbatsföreskrifter, blev uppfylld i Jesus Kristus. Den hade aldrig varit bindande för icke-judar, och människor som tog emot kristendomen blev därför inte ålagda att hålla den. De kristna skulle följaktligen inte låta andra fördöma dem, komma dem att känna att de syndade, på grund av att de inte firade vissa dagar. Till medtroende i Kolosse skrev aposteln Paulus: ”Låt därför ingen döma er angående mat och dryck eller med avseende på högtid eller en nymånefest eller en sabbat; dessa ting är nämligen en skugga av de ting som skall komma, men verkligheten tillhör den Smorde.” — Kol. 2:16, 17.
Aposteln Paulus varnade dessutom de kristna i Galatien för till bekännelsen kristna som försökte föra dem tillbaka in under den mosaiska lagen i olika avseenden. Han sade: ”Hur kommer det sig ... att ni vänder tillbaka igen till de svaga och torftiga elementära tingen och vill vara slavar åt dem igen? Ni ger ytterst noga akt på dagar och månader och särskilda tider och år. Jag fruktar för er, att jag på ett eller annat sätt har mödat mig till ingen nytta vad er beträffar.” (Gal. 4:9—11) Till de kristnade hebréerna skrev Paulus också: ”Vi som har utövat tro [på den Smorde som Gud dragit försorg om], vi kommer in i vilan, alldeles som han [Gud] har sagt.” — Hebr. 4:3.
Vad önskar Jehova Gud, i betraktande av detta, att hans folk skall göra i våra dagar? Det som behagar den Högste är, liksom i fallet med israeliterna som blev befallda att hålla en lag om veckosabbat, att man gör allt till hans ära och inte rent formalistiskt firar en vilodag. (1 Kor. 10:31) Vi bör därför sträva efter att använda varje dag så att det ger ära åt Jehova Gud.
Enligt Skriftens vittnesbörd var det således endast israeliterna som blev befallda att hålla den sjunde dagen som sabbat. Detta sabbatsfirande tjänade som ett tecken på förbundet mellan Israel och Jehova Gud. Jesus Kristus uppfyllde lagen, och hans efterföljare blev inte på nytt ålagda att hålla sabbat. (Rom. 7:4—6) Genom att avstå från att göra själviska strävanden till det centrala i livet visar de kristna att de inser vikten av att använda sin tid till ära för Skaparen. De bör varje dag sträva efter att följa Guds väg och därigenom visa att de finner sin glädje i honom.