Var en prydnad för Guds lära i allting
”Meningen med Guds rike är ... inte ätande och drickande, utan rättfärdighet och frid och glädje med helig ande.” — Rom. 14:17.
1. Vilka faktorer som skulle kunna vara en källa till oro finns i varje kristen församling?
SKILJAKTIGHETER i uppfattning, smak och känslor är rådande inom en vilken som helst grupp av människor. Så är det också bland uppriktiga kristna. Dessa olikheter kan störa friden och endräkten i församlingen, om dess medlemmar var för sig betraktar sin egen uppfattning som överlägsen eller menar att alla skall rätta sig efter den.
2, 3. a) Vilket slag av skiljaktigheter var rådande i församlingen i Rom? b) Vad var huvudtanken i det råd som Paulus gav åt dem i församlingen som hade olika uppfattning i skilda frågor?
2 I Romarbrevets fjortonde kapitel tar aposteln Paulus itu med skiljaktigheter i uppfattning i den kristna församlingen i Rom. Dessa skiljaktigheter hade att göra med sådant som inverkade på samvetet, och somliga menade att de måste redas ut slutgiltigt på ena eller andra sättet för att man skulle kunna upprätthålla den sanna tillbedjan av Gud. Det var inte bibelns grundläror det gällde. De saker det rådde tvist om gällde samvetstolkningar angående de mindre viktiga vardagliga förehavandena i livet. Aposteln framhöll att mogna kristna har en omfattande frihet i dessa ting. Men han varnade också för otyglat bruk av denna frihet och för försök att begränsa en annans frihet.
3 En kristen kan i sitt samvete känna sig fri att göra bruk av en viss rättighet. Paulus uppmanade emellertid en sådan kristen att lägga band på sina handlingar, om han visste att de kränkte en broders samvete. Å andra sidan fick den som hade ett samvete, som i vissa avseenden var alltför ömtåligt, rådet att inte domfälla sin broder för att denne gjorde vad Skriften tillåter, även om han själv inte för sitt samvete kunde göra det.
VI KAN MOTARBETA VÅRA EGNA INTRESSEN
4. Vad gott försöker den kristne göra?
4 Aposteln säger sedan: ”Låt därför inte det goda ni gör bli bespottat.” (Rom. 14:16) En kristen arbetar hårt för att göra gott, för att ”i allting ... vara en prydnad för vår frälsares, Guds, lära”, inför allas ögon, så att alla kommer att se på den kristna läran med den största respekt. (Tit. 2:10) Han önskar att hans liv skall vara ett levande vittnesbörd om vad han och församlingen lär, i enlighet med aposteln Petrus’ råd: ”Ha alltid ett gott samvete, så att de som talar nedsättande om ert goda uppförande i förbindelse med Kristus må komma på skam just i fråga om det som ni förtalas för.” — 1 Petr. 3:16.
5. Hur kan något ”gott” som den kristne gör bli omtalat till skada för honom?
5 Om nu någon har varit så omsorgsfull i alla dessa angelägenheter som har att göra med kristet liv, vilken skam skulle det då inte vara, om han förstörde detta goda inflytande för den sanna tillbedjan genom att yrka på att få göra något som visserligen i sig självt är helt i sin ordning — ”gott” — men som förefaller orätt i en alltför känslig kristen broders ögon! Denne broder kan få en benägenhet att tala nedsättande om detta inför andra. Eller också skulle något som den kristne gör kunna feltolkas av hela omgivningen. Handlingen är inte något som är orätt i sig självt. Men på grund av att andra domfäller den skulle den kunna skada den kristnes goda anseende. Handlingen skulle kunna kasta ett vanhedrande återsken på det budskap om de ”goda nyheterna”, som församlingen arbetar så hårt med att förkunna och lära ut. Av detta skäl skulle det vara bättre att den kristne avhöll sig från att ägna sig åt någon viss sysselsättning eller göra bruk av vissa friheter, även om de är helt i sin ordning, om det är så att en annan kristens samvete kan vara svagt i fråga om just detta.
6. Vilket råd ges åt den kristne som har ett alltför strängt samvete?
6 Å andra sidan är det också nödvändigt att en kristen med ett alltför strängt samvete avhåller sig från att kritisera en annan, som gör bruk av sin frihet och i själva verket inte gör något orätt. I annat fall skulle han nämligen döma sin broder. Han bör låta sin uppfattning bli förd till rätta. (Jämför 2 Korintierna 13:11.) Annars kommer han att fortsätta att störa församlingens frid. På grund av att han dömer sin broder måste han bära en mycket stor del av skulden för de svårigheter hans kritiska inställning orsakar. I stället bör han sträva efter att bli fullt mogen och fast befäst och göra sin tro stark på alla punkter, så att han inte är benägen att få andra att snava och falla eller att domfälla andra. Om han inte gör framsteg på detta sätt, kan han bli en ständig källa till oro och kan också dra smälek över ”de goda nyheterna”. — Hebr. 5:12—14; Ps. 119:165.
GUDS RIKE BESTÅR AV VIKTIGARE TING
7, 8. Vad menas med aposteln Paulus’ förklaring: ”Meningen med Guds rike är ... inte ätande och drickande”?
7 Aposteln kommer till brännpunkten i denna angelägenhet, när han säger: ”Meningen med Guds rike är nämligen inte ätande och drickande, utan rättfärdighet och frid och glädje med helig ande.” (Rom. 14:17) Sann tillbedjan och det som rör Guds rike och Guds församling har inte sin medelpunkt i dessa fysiska angelägenheter. Det är som Jesus sade: ”Ingenting, som utifrån går in i en människa, kan befläcka henne; men de ting som går ut från en människa är de ting som befläckar en människan.” — Mark. 7:15.
8 Detta kan sägas om många andra ting i livet. Klädsel och frisyr, underhållning, arbete och andra personliga angelägenheter är inte det väsentliga ”till framåtskridande för de goda nyheterna”. (Fil. 1:12) Om det inte förekommer någon verklig överträdelse av bibeln och om det visas måttlighet genom att man undviker ytterligheter eller inblandning i världsligt orätt handlingssätt, då faller inte dessa angelägenheter i det dagliga livet inom det område där vi bör bli dömda av våra bröder. — Jämför Ordspråksboken 11:2.
9. Hur är Guds rike ”rättfärdighet och frid och glädje med helig ande”?
9 Det är läran om Guds rike som kommer att frambringa rättfärdighetens långt överlägsna frukt hos dem som förkunnar budskapet och hos dem som hör det. (Tit. 2:12; 1 Petr. 2:11) För att bevara friden i församlingen bör var och en vara redo att uppge det han själv vill och önskar och det han själv hänger sig åt. Om en kristen verkligen låter den heliga anden verka på honom och leda honom, kommer han att känna glädje på grund av sin tillförsikt i fråga om att han behagar Gud. Avsikten med Guds rike är att främja dessa viktiga ting som tillhör anden. — Rom. 8:6, 13.
10. På vilket sätt kan det, med tanke på vad som är meningen med Guds rike, sägas att den kristne, som är slav åt den Smorde, i detta avseende är välbehaglig för Gud och får bifall av människor?
10 Med tanke på att en mogen kristen har dessa stora mål, inriktar han sin uppmärksamhet på de angelägenheter som verkligen har med Guds rikes utmärkande drag och principer att göra. ”Ty den som i detta hänseende är slav åt den Smorde är välbehaglig för Gud och får bifall av människor.” (Rom. 14:18) Om han är slav åt den Smorde i fråga om att främja dessa viktiga ting, kommer han helt visst att äga Guds godkännande, och andra kristna kommer att älska honom för hans resonlighet och goda omdöme. Hans levnadsbana kommer att anbefalla honom för människor som är utanför. Även om somliga kanske inte vill acceptera kristendomen, så kommer hans uppförande att anbefalla sig hos deras samveten. — 2 Kor. 4:2.
SÖK FÖRSAMLINGENS FRID
11. På vad bör församlingens medlemmar inrikta all sin energi, i stället för att finna fel hos varandra?
11 ”Så låt oss då”, säger aposteln, ”trakta efter de ting som leder till frid och de ting som är ömsesidigt uppbyggande.” (Rom. 14:19) Han råder således församlingen att skjuta alla orsaker till stridigheter åt sidan och att leva i harmoni med varandra. Hans råd till dem går ut på att de skall göra sådant som är ömsesidigt uppbyggande i andligt avseende i stället för att finna fel eller å andra sidan envist yrka på en personlig rättighet — de ting som bryter ner andra. Paulus anbefaller att de arbetar så att alla kan nå fram till ”enheten i tron och i den exakta kunskapen om Guds Son, till en fullvuxen mans ställning, till det mått av kroppslig resning som hör den Smordes fullhet till” och ”genom kärlek växa upp i alla avseenden till honom som är huvudet, Kristus”. Då kan de sluta sig samman i endräkt och med verklig kraft och effektivitet föra ut frälsningens budskap till människorna. — Ef. 4:13, 15.
12. Hur kan en kristen undvika att ”riva ner Guds verk”?
12 De som har kommit till kunskap om sanningen är Guds verk. Mycken tid och ansträngning har också använts av Guds tjänare till att undervisa och bistå dessa, med stor omsorg och ömhet. De är ”Guds åkerfält, Guds byggnad”. (1 Kor. 3:9) Skulle någon kristen kunna vara så vanvördig och förstörelseinriktad att han river ner detta verk? Aposteln förmanar: ”Sluta upp med att riva ner Guds verk bara för mats skull. Helt visst är allting rent [eftersom den mosaiska lagen beträffande rena och orena ting blev upphävd genom Kristus], men det är skadligt för den människa som äter och genom det ger orsak att snava. Det är bra att inte äta kött eller dricka vin eller göra någonting som din broder snavar på.” (Rom. 14:20, 21) Om vi genom vårt exempel leder någon annan till att följa en väg som står i strid med hans samvete eller om vi försöker tvinga på någon annan det som vi själva föredrar, kan vi riva ner allt det goda verk som Guds ande har åstadkommit hos denna person, även om vi själva inte har klart för oss den skada som vi gör. — Jämför 1 Korintierna 3:17.
SÖK GUDS ÄRA — INTE BEHAGA DIG SJÄLV
13. Hur bör man ha sin tro ”för ... [sig] själv inför Gud”?
13 Den slutsats vi bör dra är alltså följande: ”Den tro som du har, ha den för dig själv inför Gud.” (Rom. 14:22) Den tro som här nämns har avseende på det ämne som dryftas. Det är uppenbart att det inte betyder tro på Guds rike och de viktiga tingen i förbindelse med det, eftersom denna tro skall förkunnas öppet för alla. (Matt. 28:19, 20) Det Paulus syftar på är den tro en kristen har att Kristi offer har gjort oss fria från tidigare inskränkningar, till exempel sådant som gäller att äta vissa slag av mat och högtidlighålla vissa dagar — ting som inte är de verkliga elementen i Guds rike, utan nu helt enkelt ligger inom det område där personliga uppfattningar och tycken och önskningar får råda. (Gal. 4:8—11) Rådet är alltså: Tvinga inte på andra din uppfattning. Om du vet att somliga bär frågor i sinnet beträffande det rätta i någon viss sak som du vet inte är orätt, bör du inte söka betvinga dem eller briljera med din egen ”frihet”. Gud har då aktning för din omtänksamma inställning. Han förstår varför du avhåller dig från att göra bruk av vad som i verkligheten är en kristen rättighet. Men om du vet att detta att du gör just den här saken inte skulle orsaka samvetskval hos andra, kan du sätta i gång med det. Gud inser att du har ett väl uppövat samvete och visar gott omdöme. Och hur det än förhåller sig, så ser Gud uppriktigheten i din tro. Det är hans omdöme som har betydelse. Han ser att du handlar både samvetsgrant och med kärlek, när du utövar din tro.
14. Varför är den person lycklig som ”inte går till doms med sig själv för det som han ger sitt bifall åt”?
14 Till den andre, som i sitt samvete tvekar om han skall ta ett visst steg, säger nu aposteln vidare: ”Lycklig är den som inte går till doms med sig själv för det som han ger sitt bifall åt.” (Rom. 14:22) Genom att aldrig handla tvärtemot sitt samvete kommer den kristne att ha sinnesfrid. Men om han hyser tvivel beträffande ett visst handlingssätt, då bör han utan att tveka avvisa det eller överge det. Vad det vara må som någon godkänner, så bör det inte göra våld på hans samvete, hur tilltalande det än kan vara eller vilka som helst argument som någon annan kan komma med. Om han å andra sidan finner att argumentet är grundat på bibeln och han blir grundligt övertygad om att det är rätt och riktigt, då kan han rätta till sitt samvetes uppfattning i överensstämmelse med detta. — Rom. 14:5.
15. a) Hur är en person domfälld, om han sätter i gång med att göra något, när han är tveksam beträffande om det är rätt? b) Hur kan han förbättra sitt samvetes beskaffenhet? (Ef. 3:14—19; 1 Tess. 5:11)
15 ”Men den som är tveksam, han är redan domfälld om han äter, eftersom han inte äter av tro. Ja, allting som inte är av tro, det är synd.” (Rom. 14:23) Aposteln riktar detta yttrande till dem som bekänner sig vara kristna, inte till icke troende. Det en människa gör bör vara något som inte på något sätt gör hennes samvete oroligt. Om hennes samvete är besvärat, har hon domfällt sig själv. Och hon bör ständigt sträva efter att ha en tydlig bild av den kristna tron, så att hon uppnår ett mera balanserat samvete. Det är inte allting som en kristen gör som har direkt samband med förkunnandet av ”de goda nyheterna”, men det han gör, också i fråga om rekreation och avkoppling, gör han med tanke på att bygga upp sig själv och andra.
16. Vad bör en kristen, innan han vidtar en viss åtgärd, göra för att göra ”allt till Guds ära”?
16 I korthet lyder apostelns visa råd: ”Gör allt till Guds ära.” (1 Kor. 10:31) Innan du vidtar någon åtgärd, så fråga dig: ”Kommer detta att verka för friden i församlingen, så att Guds ande kommer att arbeta fritt bland alla?” ”Kommer min åtgärd att vara sådan att den inte drar någon smälek över Guds och Kristi namn?” ”Kommer den att bygga upp Guds verk i församlingen och inte riva ner det?” En kristen som kan bevara sitt liv i full överensstämmelse med ett rätt inriktat, balanserat, rent samvete inför Gud är verkligen lycklig. En sådan kristen är en välsignelse för Guds församling.
[Bild på sidan 18]
Hellre än att övertala någon annan att handla tvärtemot sitt samvete bör vi låta helig ande leda honom, allteftersom han studerar Guds ord