Rättigheter eller skyldigheter — vilketdera?
”Min son, glöm inte min lag, och må ditt hjärta hålla mina bud, ty dagars längd och levnadsår och frid skall då bli din lott.” — Ords. 3:1, 2, NW.
1—3. a) Vilken inställning har människor i världen i denna tid i fråga om rättigheter? b) Om vilka talar aposteln Paulus i 2 Timoteus 3:1—5, och vad kommer att hända med alla som har den ande som omtalas i Efesierna 2:2?
EN STOR fråga för människor i världen i denna tid är hur de skall driva igenom sina rättigheter. Många menar att de har rätt att göra vad de vill oberoende av andra. Som en följd av detta har världen, i synnerhet den så kallade ”kristna” delen, kommit till den situation som förutsagts i bibeln, den tid då människor skulle vara inbilska, högmodiga, olydiga mot föräldrar, otacksamma, illojala, utan naturlig tillgivenhet, omöjliga att komma överens med, halsstarriga. — 2 Tim. 3:1—4, NW.
2 Detta är världens ande. Det är ”den ande som nu verkar i olydnadens söner”. (Ef. 2:2, NW) Vi vet att den finns omkring oss och utövar påtryckning på var och en. Vi bör inte mena att aposteln Paulus syftade på världen av människor som inte tror på Gud, då han beskrev de dåliga förhållanden som omnämns här ovan. Nej, han sade att dessa olydiga skulle ”ha en form av gudaktighet men visa sig vara falska mot dess kraft”. (2 Tim. 3:5, NW) Det är i kristenheten som dessa förhållanden skulle uppstå, enligt vad bibeln framhöll, och det har visat sig vara så. Alla som har denna dåliga ande kommer till sist att dö. — Upp. 21:8.
3 Om någon följer detta dåliga exempel, har han alltså Guds misshag över sig, vare sig han tillhör en kyrka eller inte, ja, också om han har dragit sig undan från kristenhetens religiösa system och har blivit ett av Jehovas vittnen. Alla som har denna oberoende, inbilska, halsstarriga ande, eller till och med om de är besmittade av denna ande endast i mindre grad, befinner sig i stor fara.
4, 5. Vad har denna ande fått till följd hos både ungdomar och vuxna?
4 Denna ande återspeglas i de nyheter vi läser, i synnerhet om ungdomar i vår tid. Upploppen i skolor och universitet är ett exempel. Elever och studenter går så långt att de tar med sig gevär och andra dödsbringande vapen till skolorna. De förstör utrustning och egendom för den skola där de får sin utbildning. Vi läser om ungdomskravaller som uppstår utan någon orsak alls. Ungdomarna beger sig till en stad, slår sönder skyltfönster och välter bilar för oskyldiga personer som kör genom staden — alltsammans utan orsak.
5 Dessa nedbrytande handlingar kommer av en inställning som går ut på självbestämmande och oberoende av alla lagar och normer. För att rättfärdiga sina handlingar gör de anspråk på att de gör bruk av sina ”rättigheter”. Sådana människor vill visa att de inte är ansvariga inför någon. Denna ande av upproriskt oberoende har fått insteg också bland mogna vuxna. Tusentals människor gör anspråk på rätten till garanterad inkomst, men de vill inte arbeta. De vill ha det som är trevligt i livet, men de vill inte producera någonting. Ursprungligen fick de människor som betjänade allmänheten drickspengar för tjänster utöver det som krävdes. Men nu begär man drickspengar oberoende av kvaliteten på den tjänst som utförts.
6—8. Beskriv den skillnad i familjeliv och annan verksamhet som beaktande av skyldigheter i stället för rättigheter skulle medföra.
6 I denna feberaktiga iver för rättigheter tänker man alltså inte på skyldigheter. Men tänk hur annorlunda det skulle vara, om var och en tänkte likadant om skyldigheter som han gör om rättigheter. Dagens situation skulle vara helt och hållet omvänd. Då skulle ingen behöva bekymra sig alls över sina rättigheter. Det skulle vara så därför att han och andra tog sig an sina skyldigheter.
7 Kampen för rättigheter är i själva verket en söndrande faktor. Uppmärksamhet på skyldigheter verkar för lycka och frid. Det är inte svårt att föreställa sig hur endräktig en familj skulle vara, om var och en tänkte på sina skyldigheter — barnen gentemot föräldrarna och föräldrarna gentemot barnen. Det skulle råda förtroende och hänsynstagande i stället för misstro och strid.
8 Om arbetarna insåg att arbetsgivaren har rätt att förvänta att de skall utföra ett fullt dagsverke, och om arbetsgivaren tog hänsyn till arbetarnas välfärd, insåg sin plikt att betala tillräcklig lön, skulle båda parter ha det bättre. Och kunderna skulle vara glada, eftersom de skulle få service. Affärerna skulle gå bättre, och arbetstillfällena skulle vara säkrare. Men världen inser inte detta, och det beror på själviskhet, betoning av vad man kan få, utan tanke på andra. Denna själviskhet är så allmän och så inrotad att världen inte kan förbättras.
Den kristnes uppfattning
9. Vilken ståndpunkt intar kristna till kamp för rättigheter?
9 Men vilken inställning har kristna beträffande frågan om rättigheter och skyldigheter? De har en gudagiven rättighet såväl som skyldighet att tillbedja Gud och verkställa hans befallningar, tillämpa bibelns principer i sitt liv. (Matt. 4:10) De bör stå fasta för denna rättighet. (Matt. 22:21) Det är inte en personlig eller av människor åstadkommen rättighet, utan en rättighet från Gud, som innebär att de har en plikt att utföra inför honom. (Matt. 28:18, 19) När de håller i med att utöva denna rättighet, stöder Gud dem. Men bibeln betonar inte personliga rättigheter. Den säger i stället en hel del om skyldigheter. — Pred. 12:13; Luk. 17:10.
10—12. a) Vilken ställning intar den kristne inför Gud beträffande rättigheter och skyldigheter? b) Vilken inställning bör den kristne ha till vissa ”moderna” sedvänjor?
10 Vilken ställning intar de sanna kristna, som har vänt om från att följa denna världens kurs och utövar tro på Kristi lösenoffer? Bibeln säger till dem: ”Ni [tillhör] inte er själva, ty ni blev köpta med ett pris. För allt vad kärt är, förhärliga Gud i er kropp.” (1 Kor. 6:19, 20, NW) Följaktligen har dessa människor föga anledning att tala om rättigheter inför Gud, eftersom han äger dem i kraft av sin Sons blod. De har en skyldighet. Denna skyldighet är: ”För allt vad kärt är, förhärliga Gud.” Vi kan förhärliga Gud genom att vara fridsamma, genom att vara nöjda, genom att vara tålmodiga, även om våra rättigheter förtrampas av någon annan. Vi förhärligar Gud, när vi fullgör våra skyldigheter och inte kräver det vi menar vara våra personliga rättigheter och inte orsakar andra bedrövelse eller förtret genom att göra anspråk på sådana ”rättigheter”. — Ords. 11:2.
11 De kristna bör därför inte mena att de, helt enkelt därför att en viss sedvänja är vanlig i världen, kan insistera på att det är deras rätt att göra så gentemot den kristna församlingen och dess mogna tänkesätt. Varför skulle en kristen försöka att föra in världens ande — eller ting som representerar den, sådant som ytterligheter i fråga om kläder, extrem musik och s. k. moderna sedvänjor — i sitt liv, när han är en del av församlingen? Ja, varför skulle han försöka föra in sådana ting i Guds församling?
12 Någon kan säga: ”Det är modernt. Vi vill göra det som är modernt och hålla jämna steg med världen.” Men tänk efter — denna världens ande urartar snabbt, den håller på att förstöras; och vi kan förvänta att saker och ting skall bli värre allteftersom tiden går. Varje generation i det förgångna menade att den var ”modern” och före sin tid, men vad har hänt med dessa generationer och deras handlingssätt? Bibeln säger: ”Ett släkte, som tycker sig vara rent, fastän det icke har avtvått sin orenlighet.” — Ords. 30:12.
13. Vad bör vi göra nu i stället för att vara självständighetssinnade? Varför det?
13 Bör vi orsaka oro i församlingen eller bli självständighetssinnade och rentav i viss mån dra oss undan från helt och fullt samarbete med församlingen i denna tid? Nej, när vi ser stormmolnen från den ”stora vedermödan” bli mörkare och ”klimatet” i denna värld bli kyligare, då bör vi komma närmare den kristna organisationen, närmare och närmare tillsammans i kärlekens värme. (Ords. 18:1) Vi bör vara extra aktsamma om vår ståndpunkt och vår ställning inför Gud. Aposteln Petrus uttrycker detta behov mycket kraftfullt, då han säger: ”Om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, ’huru skall det då gå den ogudaktige och syndaren?’” — 1 Petr. 4:18.
14. Varför är det meningslöst att bli entusiastisk över någon stil eller något mönster som följs av denna världen?
14 Dessutom kan det som vi just nu menar är så viktigt vara absolut värdelöst i Guds nya ordning. Ja, bara inom ett år kan det som vi nu kämpar för som en rättighet (en viss klädstil, någon sedvänja, något slags musik) vara fullständigt urmodigt. Då kommer vi själva inte att vilja ha det. Varför skulle vi då vilja föra in det i församlingen nu? Stilar och förebilder i världen försvinner snabbt och glöms bort. Men Guds församling består för evigt. Bibeln säger: ”Denna världens skådeplats förändras.” (1 Kor. 7:31, NW) Den förändras nu från ont till värre, men den kommer att fullständigt försvinna och ersättas. (1 Joh. 2:17) Den kommer att bli helt och hållet urmodig. Hur kommer det då att vara med de moderna stilarna? Det långa håret? De sjaskiga kläderna? Hur kommer det då att vara med sådant som vi nu kan kräva är vår rättighet att göra?
Vi analyserar våra motiv
15. Varför är det nyttigt för oss att beakta råd som de som har ansvar i församlingen kan ge?
15 Jehova älskar alla dem som nalkas honom i tro. Han vill ha tjänst och lydnad som kommer från hjärtat. (Rom. 6:17) Följaktligen har den kristna församlingen som mål att klargöra vad Jehovas vilja är och att hjälpa alla församlingens medlemmar att förstå varför man gör detta — för att hjälpa alla att känna Jehova fullständigare. Därför är det mycket fördelaktigt för oss att vi ägnar uppmärksamhet åt de råd som de ansvariga i församlingen ger beträffande problem som uppstår. — Jämför 2 Moseboken 18:15, 16.
16—18. Hur kan man analysera sin ståndpunkt och sina motiv i förbindelse med att göra någonting som kan förefalla vara en rättighet?
16 Om du är oroad över någon fråga som inbegriper dina rättigheter, är det bra att du analyserar dina tankar och motiv och tar reda på hur de stämmer överens med Guds sätt att tänka. För att ta ett belysande exempel kan vi tänka på en man eller pojke som bär långt och illa skött hår. Det kan hända att du tycker om det och har håret på det sättet, och det kan hända att bröderna har antytt att det skulle vara tillbörligt att du lät klippa håret och hade det prydligare.
17 Du skulle kunna fråga dig själv: ”Har jag håret på detta sätt därför att jag tror att det är till fördel för mitt utseende, eller beror det på de människor som jag umgås med? Är dessa människor umgängesvänner i församlingen eller i världen utanför? Om andra i församlingen har håret på detta sätt, är det då de mogna, de äldste eller de biträdande tjänarna? Är det de som är nitiska i sin förkunnartjänst som har det så?” När du tänker igenom detta, bör du komma ihåg apostelns förmaning: ”Påminn er dem som har ledningen bland er, som har talat Guds ord till er; och när ni begrundar hur deras vandel utfaller, efterlikna deras tro.” — Hebr. 13:7, NW.
18 Fråga sedan: ”Bland vilka räknas jag av människor i allmänhet på grund av mitt utseende? Skulle någon som jag besöker kunna säga att jag är ett Jehovas vittne?” Varför skulle du känna dig som en främling bland umgängesvänner utanför sanningen, om du inte hade långt hår? Är du rädd för vad de kunde säga? Tror du att de förväntar att du, som är ett av Jehovas vittnen, skall vara klädd som de? Eller tror du att de skulle respektera dig mer som förkunnare, om du var klädd som de?
19, 20. Vilket föredöme är det förståndigt att följa, om bröder i församlingen rekommenderar att vi gör någon förändring i fråga om stil eller sedvänja som vi följer?
19 Skulle du vara villig att ändra dig, om de ansvariga bröderna i församlingen rekommenderade att du ändrade frisyr eller klädstil, eller om andra menar att ditt nuvarande yttre inte anstår en förkunnare? Du tycker kanske att de misstar sig eller kanske är gammalmodiga och att du inte behöver ändra dig bara därför att andra i församlingen är oroade. Skulle du då följa det föredöme som Kristus själv gav?
20 Om Jesus sade aposteln Paulus: ”Kristus levde ju icke sig själv till behag, utan med honom skedde, såsom det är skrivet: ’Dina smädares smädelser hava fallit över mig.’” (Rom. 15:3) Kristus ställde inte krav på rättigheter. Han skulle ha haft det mycket bekvämare, om han hade handlat på annat sätt än han gjorde. Men vilken hjälp skulle han då ha kunnat ge oss? — Matt. 26:53, 54; 2 Kor. 5:14, 15.
21. Hur visar aposteln Paulus att det är okristet av en medlem i församlingen att kräva att få fortsätta med någon sedvänja som gör att andra tar anstöt?
21 Hur skulle det vara, om någon bad dig sluta upp att äta kött, därför att någon i församlingen tog anstöt av att du gör det? Vad? Skulle man avstå från en så grundläggande rättighet? Likväl följde aposteln Paulus Kristi exempel, när han skrev: ”Må vi alltså sträva efter det som leder till frid och det som är uppbyggande för oss inbördes. Sluta upp med att riva ned Guds verk bara för mats skull. ... Du gör väl i att inte äta kött eller dricka vin eller göra någonting, varav din broder tar anstöt.” (NW) Därpå säger Paulus till någon vars samvete inte oroades av att han åt kött men som borde avhålla sig från det, eftersom det skulle vara bra för församlingen: ”Den tro du har må du hava för dig själv inför Gud.” — Rom. 14:19—22; jämför 1 Korintierna 8:12, 13.
22. Framhåll andra skäl till att vi bör ändra en sedvänja eller stil som våra bröder menar framställer de goda nyheterna om Riket i oriktig dager.
22 Därför är det bättre att du ger med dig och äger tillfredsställelsen att veta med dig själv att du behagar Gud, även om du kanske inte helt instämmer med andras uppfattningar och även om du menar att det du nu gör är helt i sin ordning. Och tänk efter: Det kan hända att du tycker om din frisyr och dina kläder, men vem ser dig mest? Vilka vet hur det ena och det andra ser ut på dig och kan jämföra ditt utseende med andras? Du ser inte dig själv, eller hur? Nej, det är andra som ser dig från alla vinklar. Om dina bröder menar att ditt utseende ger andra människor ett felaktigt intryck eller att det ställer det budskap du bär i ogynnsam dager, varför skulle du då inte ändra dig och bli lycklig?
Inte stil, utan avskildhet från världsliga sedvänjor
23. Hurudan var situationen i Israel för en man som föredrog att vara slätrakad framför att låta skägget växa?
23 Vi kan betrakta frågan om stil, eller klädsel, från en annan synpunkt. Tänk dig att du var man och levde på israeliternas tid, under lagen, och inte tyckte om skägg. Det kan hända att du tyckte om att vara slätrakad, som egyptierna. Vad skulle du göra? Skulle du utöva din personliga rättighet att raka dig? Nej, ty du skulle inte ha någon sådan rättighet. Du skulle vara tvungen att ha skägg, eftersom lagen befallde alla män: ”I skolen icke rundklippa kanten av edert huvudhår, ej heller skall du avstympa kanten av ditt skägg.” — 3 Mos. 19:27; 21:5.
24. Vad var anledningen till den lag som krävde att israeliterna skulle ha skägg?
24 Gavs denna lag med tanke på utseendet? Nej. Avsikten var att avhålla israeliterna från att efterlikna sedvänjan hos några av de hedniska nationerna omkring dem. Men israeliterna skulle ha skägget välvårdat, prydligt, vältrimmat. Om skägget inte ansades eller om det rakades av, var det ett tecken på bedrövelse och sorg på grund av någon olycka. (2 Sam. 19:24—28; Jes. 7:20) Man klippte också håret regelbundet, såvida man inte hade avlagt ett nasirlöfte. I Hesekiels profetia befalls prästerna att klippa sitt hår och inte låta det växa fritt. — Hes. 44:15, 20.
25, 26. Hur får vi i bibeln Guds syn på vad som är tillbörligt i fråga om klädstilar?
25 Gud insåg också att en viss utformning av kläderna kan göra att man placeras i orätt kategori, och därför gav han befallningen: ”En kvinna skall icke bära, vad till en man hör, ej heller skall en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en styggelse för HERREN [Jehova], din Gud.” (5 Mos. 22:5) Varför det? Därför att det skulle vara en lockelse till omoraliskhet.
26 Det finns visserligen vissa klädesplagg, till exempel långbyxor, som kan användas av båda könen, men det är då vanligen avgjord skillnad i utformning eller material på sådana plagg beroende på vilket kön de är avsedda för. Men när någon bär kläder som är sådana att han eller hon praktiskt taget inte går att skilja från någon av det motsatta könet, är det någonting som är ont i Jehovas ögon. Det är samma förhållande med kläder som är så åtsittande eller otillräckliga att det leder till omoraliskhet och gör att personen i fråga räknas med bland sådana som har rykte för avskyvärda sedvänjor. Om du alltså är benägen att insistera på att du skall ha en viss stil i fråga om hår eller kläder eller följa någon viss sedvänja, bör du fråga dig själv: ”Gör jag detta för att efterlikna världsmänniskor?”
”Naturen själv” lär oss
27, 28. a) Hur ger oss aposteln Paulus god vägledning i fråga om vad som är tillbörligt för en kristen när det gäller stil och utseende? b) Vad säger vissa bibelkännare angående ordet ”naturen”?
27 I bibeln finns det inte några bestämda regler för till exempel hur långt håret skall vara eller hur lång en kjol skall vara. Men den inspirerade aposteln framlägger goda riktlinjer, som gör det möjligt för den uppriktige, åt Gud överlämnade kristne, liksom också församlingen, att veta när en stil eller sedvänja är lämplig och tillbörlig. Han säger: ”Lär inte naturen själv er att om en man har långt hår, är det en vanära för honom; men om en kvinna har långt hår, är det en ära för henne? Ty hennes hår har getts henne i stället för en huvudprydnad.” — 1 Kor. 11:14, 15, NW.
28 Beträffande dessa ord av aposteln har bibelkännaren Albert Barnes framhållit:
”Ordet naturen ... avser tydligen den känsla för vad som är tillbörligt som alla människor har och som kommer till uttryck i vilken som helst allmänt gängse eller universell sedvänja. ... Det är vad som krävs av den naturliga känslan för vad som är passande bland människor. ... Det ord som används på detta ställe syftar därför inte på könens kroppsbeskaffenhet, ... och inte heller på helt enkelt bruk och sedvänja, ... utan det har avseende på en djup inre känsla för vad som är rätt och riktigt.”
Och en kännare av det grekiska språket, dr A. T. Robertson, säger:
”Här avses medfödd känsla för anständighet (jfr Rom. 2:14) förutom enbart sedvänja, men det är en känsla som vilar på den objektiva skillnaden i tingens beskaffenhet.”
29. a) Varför behöver inte en kristen regler för vad han skall göra och inte göra? b) Vad bör man göra om man i något fall är villrådig?
29 Det är därför inte en fråga om att behöva bli tillsagd exakt vad man skall göra och vad man inte skall göra, till exempel genom regler. Om vi är kristna och våra hjärtan älskar det som är rätt, då vet vi av naturen, och i synnerhet genom vårt övade samvete, om någonting bidrar till eller minskar glansen av de goda nyheter vi predikar. Vi vet om vi bygger upp eller river ner församlingens anseende eller ”bild” i andras ögon. Men om någon inte vet det, då bör han låta sig vägledas av den kristna församlingens goda samvete. Han bör godta de goda råden och lita på de ansvariga brödernas goda omdöme. — Ords. 12:15.
30. a) Vilken förpliktelse har alla de som befinner sig i ansvariga ställningar i församlingen? b) Nämn en vägledande princip som gör att vi är på den säkra sidan. c) Varför bör vi vara mera intresserade av skyldigheter än av rättigheter?
30 De sanna kristna älskar varandra, och de som befinner sig i ansvariga ställningar har förpliktelsen att göra bara det som är bäst för sina bröder, vare sig det är i fråga om det föredöme som de utgör eller de råd de ger. Och det som vi alla gör bör alltid vägledas av principen: Är jag ”en prydnad för Guds, vår Frälsares, lära” i allting? Om vi tar oss an våra skyldigheter och arbetar av hela vår själ, såsom för Jehova och inte för människor, kommer Jehova att belöna oss med välsignelser som är långt större än några ”rättigheter”, som vi skulle kunna driva igenom för oss själva, och dessutom kommer han att ge levnadsår och frid. — Tit. 2:10; Kol. 3:23, 24; Ords. 3:1, 2.