Att äta och dricka till Guds ära

OCKSÅ i den dagliga rutinen i vårt liv kan vi och bör vi fästa avseende vid vår Skapare, Jehova Gud. Den inspirerade förmaningen till de kristna lyder: ”Vare sig ni äter eller dricker, eller vad ni än gör, gör det allt till Guds ära!” (1 Kor. 10:31, Hd) Men hur kan man ge ära åt Gud i sådana vanliga angelägenheter i livet som att äta och dricka?

För det första bör en kristens ätande och drickande inte såra andras samvete eller bli en orsak till att de vacklar. I somliga länder ser människor ned på dem som äter vissa slag av kött eller som dricker alkoholhaltiga drycker av något som helst slag. Den kristne bör inte helt och hållet ignorera de samvetsbetänkligheter som förekommer i det samhälle han lever i. Han bör också ta stor hänsyn till sina medtroendes samvetsbetänkligheter. Han bör inte vilja göra det svårare för andra att ta emot den sanna tillbedjan eller bevara troheten mot Gud. Detta är orsaken till att aposteln Paulus förordade: ”Du gör väl i att avhålla dig från att äta kött och dricka vin och från annat som för din broder bliver en stötesten.” — Rom. 14:21.

Genom att en kristen avhåller sig från att göra det som han har rätt till i denna angelägenhet ger han ära åt Gud. Hur då? Han visar kärlek till medmänniskorna och djup omsorg om dem och söker inte sitt eget bästa, utan deras. (1 Kor. 10:24) Han visar att hela hans liv, i överensstämmelse med Guds uppsåt, är koncentrerat kring att hjälpa andra att vinna Guds godkännande. En önskan att ge ära åt Jehova Gud förhindrar också en kristen att bli omåttlig i fråga om att äta och dricka. Om han äter för mycket, avtrubbar han sina sinnen och förlorar sinnets vakenhet såväl som önskan att uträtta något. Genom omåttligt drickande kan han lätt göra sig själv till en dåre. Bibelns ordspråk uttrycker det så här: ”En bespottare är vinet, en larmare är rusdrycken, och ovis är envar som raglar därav.” (Ords. 20:1) Den som kommer under alkoholens inflytande ger inte ära åt Gud, utan är i stället benägen för otyglad högljuddhet och oförståndiga ord och handlingar, som leder till att han betraktas med förakt. Han smädar Gud, just honom som han påstår sig representera som en tjänare åt honom.

Men måttlighet i mat och dryck är bara en sida av Guds lag till ledning för ätande och drickande. Det kan hända att man inte är begiven på att äta eller dricka till övermått. Likväl kan det hända att man inte ger ära åt Gud. Detta görs tydligt av aposteln Paulus’ ord till Timoteus: ”Anden säger uttryckligen, att i kommande tider somliga skola avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror. Så skall ske genom lögnpredikanters skrymteri, människors, som i sina egna samveten äro brännmärkta såsom brottslingar och som ... vilja, att man skall avhålla sig från allahanda mat, som Gud har skapat till att med tacksägelse mottagas av dem som tro och hava lärt känna sanningen. Ty allt vad Gud har skapat är gott, och intet är förkastligt, när det mottages med tacksägelse; det bliver nämligen helgat genom Guds ord och genom bön.” — 1 Tim. 4:1—5.

Lägg märke till att religiösa stadgar som förbjuder vissa slag av mat i själva verket är ett bevis för ett avfall från sann kristendom. Detta betyder att människor, som påstår sig vara kristna men påbjuder vissa restriktioner i fråga om mat som någonting som krävs för att vinna Guds ynnest, i verkligheten vanärar Gud. Hur kan det vara så? Visade inte Guds lag till Israel att vissa födoämnen inte var godtagbara?

Det är sant att israeliterna fick lagar angående mat, vilka förbjöd dem att äta vissa däggdjur, fåglar, insekter och fiskar. (3 Mos., kap. 11) Men dessa restriktioner upphörde att existera när lagförbundet ersattes med det nya förbundet år 33 v.t. Senare gjorde aposteln Petrus i ett tillstånd av trance invändningar mot att äta djur som var orena enligt den mosaiska lagen, och då fick han veta: ”Sluta du upp med att kalla de ting för besudlade, som Gud har renat.” (Apg. 10:15, NW) Ja, Guds ”ord”, hans bemyndigande eller tillåtelse, gjorde slut på skillnaden mellan ”rena” och ”orena” djur. Att man iakttog den mosaiska lagens begränsningar i fråga om mat var därför inte ett krav för att vinna frälsning. Detta är orsaken till att den inspirerade aposteln Paulus skrev: ”Låten därför ingen döma eder i fråga om mat och dryck eller angående högtid eller nymånad eller sabbat. Sådant är allenast en skuggbild av vad som skulle komma, men verkligheten själv finnes hos Kristus.” — Kol. 2:16, 17.

Om religiösa organisationer i kristenheten påtvingar sina anhängare den mosaiska lagens begränsningar i fråga om mat, helt eller delvis, skulle det alltså betyda att de förnekar att verkligheten tillhör Kristus. De skulle handla i strid med Guds ”ord”, som har helgat eller avskilt som godtagbart allt som är användbart som föda. Andra religiösa matrestriktioner än de som finns i den mosaiska lagen skulle likaså vara i strid med Guds uppenbarelse att ”allt vad Gud har skapat är gott” och därför lämpligt till föda.

Införandet av inskränkningar i fråga om mat som en religiös plikt är inte någon obetydlig angelägenhet. Det innebär ett förkastande av kristen tro och exakt kunskap. Det antyder att det är någonting bristfälligt med Guds ”ord”, att det inte uppenbarar allt vad människor behöver göra för att vinna Guds godkännande och att av människor uppställda regler därför behövs. Guds ”ords” betydelse förringas, och mänskliga stadgar blir upphöjda. Genom att man på så sätt missförstår den enda normen för att avgöra vad som är sanning, den bibliska normen, öppnas dörren för andra avfälliga läror. Att man påbjuder lydnad för människogjorda inskränkningar i fråga om mat som en religiös plikt är alltså till vanära för Gud. Men om en upplyst kristen till en tid avhåller sig från viss mat för att inte stöta eller kränka samvetet hos någon som känner sig bunden av sådana regler för mat, gör han någonting som visar hänsyn och söker hjälpa en av stadgar bunden person till befrielse och frälsning. — 1 Kor. 9:19.

Jehova Gud blir också vanärad, när man äter och inte frambär tack för maten. Det förhåller sig så därför att det inte bara är genom Guds ”ord” som maten blir helgad, utan också genom bön över den. Den som frambär bön erkänner att det är Gud som sörjer för maten, och han tar emot maten som en gåva från Gud. Han erkänner den sanning som finns uttryckt i Psalm 145:15, 16: ”Allas ögon vänta efter dig, och du giver dem deras mat i rätt tid. Du upplåter din hand och mättar allt levande med nåd [tillfredsställer allt levandes önskan, NW].”

Denna uppskattande inställning har en välgörande inverkan på sanna kristna. Den tjänar som en stark drivfjäder till att inte missbruka Guds föranstaltningar, vare sig genom att äta för mycket eller genom att vara slösaktig — ta mera mat än man rimligtvis kan äta. Det är då också mindre troligt att man är onödigt ”petig” i fråga om mat. Den tacksamma inställning man har kommer att göra att också de som har mindre tillgångar välkomnar en i sitt hem. Även om måltiden är enkel, kan de känna sig lugna och behöver inte frukta för att den inte skall nå upp till gästens standard.

Vi har helt visst goda skäl att äta och dricka till Guds ära. Den som gör detta avhåller sig från att äta och dricka för mycket och bevarar då sin värdighet. Genom att vädja till andras samvete undviker han att göra att de tar anstöt. Framför allt kan han, genom att handla i överensstämmelse med Guds ”ord” och äta med tacksägelse, finna verklig tillfredsställelse i att veta att detta handlingssätt leder till eviga välsignelser.