När måste den kristna kvinnan ha huvudbeklädnad?
”Ty en man bör icke hölja sitt huvud, eftersom han är Guds avbild och ära; men kvinnan är mannens ära.” — 1 Kor. 11:7, NW.
1. a) Hur kan mannen vara till ära för Gud, och hur hjälper han sin hustru genom att vara detta? b) Hur kan en kvinna vara till ära för mannen?
NÄR mannen och kvinnan tjänar Gud i överensstämmelse med hans principer beträffande den teokratiska ordningen, medför detta ära och lovprisning åt Gud, deras Skapare. När en man troget fullgör sin uppgift såsom familjens överhuvud, i det att han inte bara avbördar sig sitt ansvar såsom familjeförsörjare och fyller dess materiella behov, utan även med kärleksfull och tålmodig omtanke sörjer för sin familjs andliga behov, då är han i sanning till ära för Gud, för honom’ till vars avbild och likhet han blev skapad. (1 Mos. 1:26) Han är också till välsignelse för sin familj, och han gör det verkligen till en fröjd för kvinnan att fullgöra sin uppgift såsom hans hjälparinna och hustru. Genom att hustrun i sin tur rätt förstår sitt förhållande till mannen, inser att han är hennes huvud, och genom att hon hedrar sitt huvud, i det att hon troget och lojalt ger mannen sitt stöd, blir hon till ära för honom. — 1 Kor. 11:7.
2. a) Av hänsyn till vilken princip uppstår kravet på huvudbeklädnad? b) Vad är det som betyder något i samband med att en kvinna betäcker eller höljer sitt huvud?
2 Kvinnan kan endast vara ”mannens ära” om hon håller fast vid sitt gudagivna förhållande till mannen och aldrig söker tillvälla sig det ledarskap han skall ha. Detta är orsaken till att förhållandena ibland kräver att kvinnan har en huvudbeklädnad. Såsom det framgick av föregående nummer av Vakttornet, är de argument, som Paulus anför i 1 Korintierna 11, om behovet av huvudbeklädnad grundade på principen om teokratiskt ledarskap, den princip som han angav i vers tre: ”Kristus [Jesus, inte församlingen] är varje mans huvud; mannen i sin tur är kvinnans huvud; Gud återigen är Kristi huvud.” (NW) Det är följaktligen nödvändigt för en kvinna att betäcka eller hölja sitt huvud, när hon fullgör någon uppgift som egentligen skulle skötas av hennes man eller av en åt Gud överlämnad kristen man, en uppgift som hon fullgör tillfälligt eller på grund av speciella omständigheter. Det som betyder något är inte själva huvudbeklädnaden, utan att den kvinna, som betäcker sitt huvud, har en rätt hjärteinställning och ett rätt teokratiskt samvete. Hon har klart för sig att detta är Guds anordning, och hon betäcker eller höljer huvudet först och främst av respekt för honom och hans teokratiska anordning med avseende på de båda könen. En kvinna kan ha ett gott samvete i denna sak endast om hon, förutom att hon höljer sitt huvud vid de tillfällen då detta är passande, också hyser en hälsosam respekt för den man, vars ledarskap äras genom hennes handlingssätt.
3. Vilka tre huvudsakliga tillfällen eller situationer kan uppkomma, som kräver att en överlämnad kvinna betäcker eller höljer sitt huvud?
3 Fram till år 1926 hade alla kvinnorna i församlingen huvudet betäckt, då de var närvarande vid mötena. (Se The Golden Age för 8 september 1926, sid. 780—791, och Den gyllne tidsåldern för november 1926, sid. 339—347; Den nya skapelsen (engelska upplagan 1904), sid. 320—322; Zion’s Watch Tower för 1 december 1907, sid. 360, 361.) Det förefaller som om det funnes tre huvudsakliga tillfällen eller situationer som kräver att en överlämnad kvinna betäcker sitt huvud. Dessa kan sägas vara 1) när hon måste frambära bön eller undervisa i närvaro av sin man, 2) om hon undervisar en grupp, vari en överlämnad broder ingår, och 3) när hon, på grund av att det inte finns någon kvalificerad man, måste frambära bön vid ett möte eller leda ett möte i församlingen. I den här artikeln och i den efterföljande skall vi begrunda dessa olika tillfällen eller situationer i tur och ordning.
Betäckandet av huvudet och hustrulig underdånighet
4. I förbindelse med vilket speciellt förhållande mellan mannen och kvinnan uppkommer frågorna om ledarskap och undergivenhet?
4 Kvinnans väsentliga förhållande till mannen är i äktenskap, som hustru till en man. När aposteln Paulus dryftar kvinnans underdånighet i den kristna församlingen, i 1 Timoteus 2:11—13 och 1 Korintierna 11:3—16, hänvisar han till skapelsen av det första människoparet för att framhålla kontrahenternas inbördes förhållande till varandra; mannen skapades först och fick ansvaret att utöva ledarskapet. En kristen hustru önskar därför säkerligen underordna sig på tillbörligt sätt i det äktenskapliga förhållandet, vare sig hennes man är en medförkunnare av de goda nyheterna eller inte.
5. a) Vem är det som normalt förväntas ta ledningen i familjen, när det gäller gemensamt bibelstudium och samfälld bön? b) När skall då en kvinna ha huvudet betäckt i sådana sammanhang?
5 När kan det då bli nödvändigt för kvinnan i det äktenskapliga förhållandet att betäcka sitt huvud såsom ett tecken på underdånighet under den äkta mannen, hennes huvud? Kanske kan vi genom att ställa en annan fråga bli hjälpta till att snabbt finna svaret. Om hela familjen är samlad, mannen, hustrun och barnen, och man håller ett studium i familjen eller bön skall frambäras, vem skulle då helt naturligt vara den som toge hand om detta? Mannen naturligtvis! Såsom familjeöverhuvudet är fadern den som man normalt förväntar skall ta ledningen i att undervisa sin familj och uppfostra barnen i ”Jehovas ... auktoritativa råd” och företräda dem alla i bön till Gud. (Ef. 6:4, NW) Men om mannen inte är en överlämnad kristen och han likväl samtycker till att sitta med vid studiet, som leds av hans överlämnade hustru och vid vilket hon frambär bön, då bör hon ha huvudet betäckt, medan hon utför allt detta. Hon utför plikter som normalt borde utföras av hennes man, då han är närvarande. Men om mannen inte är närvarande, behöver hustrun naturligtvis inte betäcka sitt huvud, eftersom det även är hennes privilegium och ansvar att undervisa barnen, och genom att göra detta inkräktar hon inte på mannens ställning såsom hennes huvud. Men om hon leder studiet och frambär bön medan mannen är närvarande, då bör hon göra det med betäckt huvud, eftersom hon tjänar tillfälligt, till dess hennes man tar emot sanningen och själv kan ta hand om dessa plikter.
6. Hur bör man förfara om en icke överlämnad man följer med hustrun på ett bibelstudium hos en annan familj?
6 Även utanför hemmet är denna princip tillämplig. Om mannen är välvilligt inställd till sanningen och följer med sin hustru till ett annat hem, där hon leder ett bibelstudium, bör hon ha huvudet betäckt medan hon frambär bön och leder studiet. Även om en annan man kan vara närvarande, t. ex. familjeöverhuvudet i det hem, där studiet pågår, en man som också är en icke överlämnad människa som är välvilligt inställd, skulle hon inte ha sitt huvud betäckt med tanke på honom, eftersom han varken är hennes huvud eller är medlem av församlingen. Att hon betäcker sitt huvud i ett sådant fall skulle tjäna som ett tecken på underordnande endast under hennes äktenskapliga huvud.
7. Hur bör man gå till väga vid måltiderna?
7 På samma sätt bör man gå till väga vid matbordet. Om den icke överlämnade mannen ber sin hustru frambära bön, kan hon göra så, men hon måste ha sitt huvud betäckt. Men då hon i hans frånvaro frambär bön vid en måltid, som hon intar tillsammans med sina minderåriga, icke överlämnade barn, krävs det inte att hon har sitt huvud betäckt.
I förbindelse med överlämnade söner
8. Vilken fråga, när det gäller bön, uppstår i en familj där det finns en överlämnad son, och när bör modern under sådana omständigheter ha sitt huvud betäckt?
8 Men hur förhåller det sig om mannen är borta men en överlämnad son i huset är närvarande? Om sonen är vuxen, skulle det naturligtvis inte uppstå någon tvekan om hur man bör handla, eftersom han då helt naturligt skulle frambära bön. Men sonen kanske ännu är ganska ung, kanske i de första tonåren. I ett sådant fall står det modern fritt att uppmana honom att frambära bön eller inte. Han befinner sig alltjämt i hennes moderliga vård, och därför är han underställd henne, och han måste sannerligen ”hedra” och ära henne från denna ståndpunkt sett. (Ef. 6:2) Det är alltså hennes ensak, om hon vill be den unge, överlämnade sonen bedja eller väljer att bedja själv, beroende på att hon anser att han ännu inte är tillräckligt kvalificerad eller på att det råder särskilda omständigheter just för stunden. Men om hon skulle bedja, är det lämpligt att hon har huvudet betäckt, och det bör hon även ha om hon leder ett studium med en sådan överlämnad son. Varför det?
9. Vad är det som talar för att modern bör ha sitt huvud betäckt, då hon har att göra med en mycket ung överlämnad son, och hur stärker detta hennes position?
9 Den överlämnade sonen är nu medlem av församlingen, och eftersom han är detta, borde det egentligen vara en mogen överlämnad man som undervisade honom eller bad i hans närvaro. I hemmet skulle detta normalt utföras av hans far. När modern har sitt huvud betäckt i sådana fall, handlar hon inte bara i egenskap av mor, ty huvudbeklädnaden är en antydan om att hon också handlar på sin mans vägnar, hans som är pojkens far. Vi skulle fördenskull kunna säga att detta stärker hennes position och gör det möjligt för henne att uppträda teokratiskt mot den överlämnade sonen i förbindelse med andliga ting, och ändå bryter hon inte mot den teokratiska ordningen. Vid andra tillfällen, när det inte gäller familjens tillbedjan, kan modern med rätta hävda sin ställning såsom mor gentemot sin son, utan att hon behöver ha sitt huvud betäckt, då hon utdelar nödvändig tuktan och ger lämpliga råd.
10. Vilket föredöme är modern under sådana omständigheter för den överlämnade sonen, och vilket tungt ansvar har den överlämnade fadern?
10 En sådan mor kommer att vara ett förträffligt föredöme för sin överlämnade son genom att visa hur en teokratisk kvinna bör uppträda, och detta kommer att vara till stor nytta för honom, när han senare får en hustru och ett eget hem. Han kommer inte heller att ha orsak att klaga över att hans mor handlar otillbörligt mot honom såsom en åt Gud överlämnad yngling. Samtidigt kommer den överlämnade modern att vara intresserad av att hjälpa sonen att skrida framåt mot mogenhet, så att han på ett passande sätt kan företräda familjen, när detta blir nödvändigt, i bön till Jehova. Om mannen också är ett överlämnat vittne för Jehova, har han naturligtvis så mycket större skäl att själv, om möjligt, fullgöra sina förpliktelser såsom familjens överhuvud, nu när han har en överlämnad son såsom medlem av den. Det är han som kan och bör ge pojken den mer avancerade övning som denne nu behöver. — Ords. 23:19, 24.
Icke överlämnades böner
11. Hur kan en överlämnad kvinna handla, ifall hennes icke överlämnade man beder för hela familjen, om han är rätt inställd och frambär en lämplig bön? Och hur bör hon handla, om hans böner inte stämmer överens med Guds ord?
11 Den situationen kan uppstå att en hustru tar emot sanningen och blir ett Jehovas vittne, men hennes man gör inte detta, och likväl fortsätter han att bedja för hela familjen vid måltiderna. Om han är rätt inställd och gör framsteg och är på väg att överlämna sig, kanske han i all uppriktighet frambär en lämplig bön i överensstämmelse med Guds ords sanning, till vilken den åt Gud överlämnade kvinnan med gott samvete kan säga sitt ”amen”. Mannen är alltjämt familjens överhuvud och bör vara den som förväntas gå före sin familj i dyrkan av Gud. Men om mannen inte visar något intresse för Guds ord eller om han har religiösa uppfattningar som inte stämmer överens med vad bibeln lär och som påverkar honom då han ber, kan den upplysta hustrun inte säga ”amen” till bönen. Under det att mannen ber, kan hon tyst bedja för sin egen och barnens räkning med den tillförsikten att Jehova hör hennes bön.
12. a) Under vilka omständigheter vore det inte lämpligt att kristna deltog i att ta i ring runt matbordet? b) Varför är inte detta att gå till ytterlighet?
12 Det är vanligt i somliga familjer att man tar i ring, då man ber, men eftersom detta är ett uttryck för enhet i bönen, är det inte lämpligt att en kristen tar del häri, när en bön frambärs av en icke överlämnad individ, vars tankar inte är i överensstämmelse med den sanna tillbedjan av Jehova Gud. Detta är fördenskull något som man bör tänka på, när man blir bjuden till en måltid av någon som inte är i sanningen och man känner till att familjen i fråga har en sådan vana. För det första vet du inte vad som kan komma att sägas i bönen, och om du inte kan säga ”amen” till den, så önskar du inte ge intryck av att du instämmer i den genom att vara med om att ta i ring runt bordet. Men någon kanske frågar: Är inte detta att gå till ytterlighet? Nej, visst inte. Bönen har med vår gudsdyrkan att göra och är något som man inte bör ta lättvindigt. Den är något heligt, och den måste vara i överensstämmelse med Jehovas vilja. Om en överlämnad kristen skall kunna bevara ett gott samvete, kommer han inte att vilja ge något som helst intryck av att han tar del i någon annan gudsdyrkan än i den sanna tillbedjan av Jehova. — 1 Kor. 10:20, 21; 2 Kor. 6:14—18.
13. a) Vad bör man göra, om en utesluten äkta man frambär bön vid matbordet? b) Om han ber sin överlämnade hustru frambära bön för familjen? c) Hur förhåller det sig i ett sådant fall med huvudbeklädnaden?
13 En svår situation uppstår, om mannen har blivit utesluten ur den kristna församlingen, och uteslutningen alltjämt har gällande kraft. Hustrun skall visserligen alltjämt vara honom undergiven, därför att han är hennes äkta man, men enligt vad Skriften visar kan hon inte ha någon andlig gemenskap med honom. (Rom. 16:17) Hur inverkar detta på bönen vid måltiderna? Om han yrkar på att bedja vid matbordet, får hustrun inte på något sätt instämma i hans bön, varken genom ett tyst eller ett hörbart ”amen”. Hon kan bedja tyst för sig själv till Jehova, medan han ber eller efteråt, allteftersom hon finner det bäst. Om den uteslutne äkta mannen ber sin hustru frambära bön för familjen i hans närvaro, måste hon vägra att göra detta. Hon kan bedja tyst för sig själv och för barnen, även om han är närvarande, men hon kan inte göra detta på hans uppmaning. Av detta framgår det att i ett sådant fall aldrig den frågan skulle uppstå huruvida hustrun skulle behöva ha sitt huvud betäckt eller inte, eftersom hon inte vid något tillfälle skulle undervisa eller bedja högt i närvaro av sin uteslutne man.
Uppförandet gentemot en icke troende man
14. a) Den kristna hustrun måste alltså ha huvudet betäckt ibland, men vad tänker hon då i synnerhet på, för att hon må te sig behagfull i Jehovas ögon? b) Vad kan sägas om situationen, då mannens uppförande inte är i överensstämmelse med goda principer?
14 Den trogna kvinnliga förkunnare, som är hustru till en man som inte är i sanningen, dvs. till en icke överlämnad man — en omständighet som kan göra det nödvändigt för henne att betäcka sitt huvud vid vissa tillfällen då han är närvarande —, kommer att vinnlägga sig om att hennes uppförande är i harmoni med detta yttre tecken på underordnande. Att hon ter sig behagfull i Jehovas ögon beror inte enbart på att hon rent formellt visar sig undergiven genom att betäcka sitt huvud, utan på att hon anspråkslöst behåller sin ställning som hustru och alltid har ”djup respekt för sin man”. (Ef. 5:24, 33, NW) Men hur kan en kvinna ha djup respekt för en man som intar en hatfull ställning gentemot sanningen och gentemot sin hustrus tillbedjan av Jehova? frågar du kanske. Du kan förvisso inte respektera en mans uppfattning, då den är gudsfientlig, eller hans språk, när det är smädligt och kanske rentav smutsigt. Ändå är det möjligt att även under sådana omständigheter uppföra sig tillbörligt genom att respektera det ledarskap, som en äkta man bör utöva, och därmed undvika att vara upprorisk gentemot Jehovas anordning. Först och sist bör en kvinna undvika att tala nedsättande om sin man då hon är tillsammans med andra, hur dålig han än må vara.
15. Vilket föredöme, när det gäller att lida under onda förhållanden, har överlämnade kvinnor?
15 För en kvinna som befinner sig i den situationen att hon är gift med en man som är svår att komma överens med och som även kan bli hård och barsk i sitt uppförande finns det tröst i Jesu exempel. Lägg märke till de inledande orden i 1 Petrus 3 (NW): ”På samma sätt skola ni hustrur vara undergivna edra äkta män.” På vilket sätt? Jo, Petrus har just dryftat hur kristna tjänare handlade, vilka led orättvist därför att de följde Jesu exempel, hans som lämnade oss ett föredöme med avseende på hur vi bör uppföra oss, då vi får lida oförskyllt. Petrus skriver om Jesus: ”När han blev smädad, smädade han icke igen, och när han led, hotade han icke, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.” Hustrur som måste uthärda orättvis behandling kan alltså göra såsom dessa kristna tjänare uppmanades att göra och som Jesus gjorde, de kan överlämna sin sak åt Jehova, som i sinom tid kommer att belöna deras trogna vandel. — 1 Petr. 2:18—23.
16. a) Vilket slag av undergivenhet från kristnas sida talar Petrus om, och vilka värdefulla råd ger han? b) Vilka två faktorer måste den kristna kvinnan tänka på, även om hon är underdånig sin man i relativ bemärkelse? Och vad är hon fast besluten att göra?
16 Men de ägare, som tjänarna skulle vara undergivna, inbegrep sådana som sades vara ”svåra att vara till lags”. Därpå säger Petrus: ”Ty om någon, för samvetets skull inför Gud, håller stånd under smärtsamma erfarenheter och lider orättvist, så är detta någonting välbehagligt. Ty vilken förtjänst ligger det väl däri, att ni, när ni synda och få mottaga slag, uthärda detta? Men om ni, när ni göra det goda och få lida, uthärda det, så är detta något som är välbehagligt för Gud.” (1 Petr. 2:18—20, NW) Såsom det förhöll sig med dessa tjänare, så förhåller det sig också nu med hustrurna; deras underdånighet är av relativ natur, eftersom man måste ta Guds vilja och samvetet med i räkningen. Om en trogen kvinnlig förkunnares man skulle vara svår att göra till lags, ja, om han direkt motsätter sig att hon tagit ståndpunkt såsom en överlämnad kristen, kommer hon likväl alltid att hålla fast vid sitt överlämnande åt Jehova till att göra hans vilja. På samma gång söker hon troget rätta sig efter Jehovas anordningar i fråga om hennes förhållande till mannen, även om detta visar sig vara mycket svårt ibland.
17. Genom vilket handlingssätt kan en icke troende äkta man vinnas för sanningen?
17 Lyckligtvis är inte alla män så svåra. Men det händer ganska ofta att mannen inte tycks ha något intresse för sanningen och inte visar någon önskan att göra något som helst för att förena sig med den nya världens samhälle. Vad är då att göra? Kom ihåg vad vi läste tidigare i 1 Petrus 3:1, 2 (NW): ”Ni hustrur [skola] vara undergivna edra äkta män, på det att om några icke hörsamma ordet de må bliva vunna utan ord, genom sina hustrurs uppförande, eftersom de hava varit ögonvittnen till edert kyska uppförande, förbundet med djup respekt.” Ja, det som kan vinna sådana äkta män för sanningen är deras hustrurs uppförande, trogen hustrulig undergivenhet förbunden med djup respekt. — 1 Kor. 7:16.
18. Vad förblir den kristna hustrun genom sin trogna hustruliga underdånighet, och för vem är detta en speciell välsignelse?
18 På grund av sådan trohet kommer den kristna hustrun alltid att förbli behagfull i andligt avseende inför Jehova och inför den kristna församlingen. Den överlämnade man, som är gift med en sådan hustru, bör sätta stort värde på en sådan välsignelse, ty hon är i sanning till ära för honom. Om en kristen hustrus man ännu inte tagit emot sanningen, kommer hustrun att vidmakthålla sitt kyska uppförande förbundet med djup respekt, ty detta kan hjälpa honom att få sina ögon öppnade för vilken god hustru han har och få honom att ta emot sanningen. Och vilken underbar välsignelse kommer då inte detta att bli både för honom och för henne!