Gudomlig styrelse — det enda hoppet för hela mänskligheten
1. Vad måste sägas om det som mänsklig styrelse hitintills har gett hela mänskligheten, och vad kan sägas om att grunda hoppet för framtiden på evolutionsteorin?
VAD kan ”gudomlig styrelse” ge hela mänskligheten som mänsklig styrelse inte redan har gett människosläktet? Det som mänsklig styrelse hitintills har gett hela mänskligheten har sannerligen inte varit ”gudomligt”, som man ofta säger om något som är ”utomordentligt gott”. Av händelsernas utveckling i världen att döma, så lovar inte mänsklig styrelse att ge oss någonting bättre än vad den redan har gett oss. Och det låter då långt ifrån tillfredsställande. Det är faktiskt mycket nedslående. Under alla gångna århundraden och årtusenden har människosläktet bevisat att allt det kan ge oss människor i fråga om herravälde eller styrelse är mänsklig styrelse. Eftersom människosläktet är ofullkomligt, har den mänskliga styrelsen varit ofullkomlig. Den allmänt vedertagna teorin om människans utveckling ger oss ingen grund för att hoppas att människan under vår generation eller om hundratals millioner år genom plötsliga oväntade och gynnsamma ”mutationer” skall utvecklas till gudar. Hopp om befrielse från den nuvarande världsnöden kan inte grundas på mänsklig styrelse.
2. a) Hur har hopp definierats, och hurudant borde ett hopp för hela mänskligheten vara? b) I vilken utsträckning är Förenta nationerna ett hopp för världen, och vad skulle hända, om det sattes ur spel?
2 Praktiskt taget hela människovärlden har lämnats utan hopp. Hopp har definierats som ”förlitan på något önskvärt” eller ”önskan åtföljd av förlitan på att den skall uppfyllas”. Hopp kan också avse ”en person eller sak som förväntningarna kretsar kring”. Alla har vi våra egna små förhoppningar eller farhågor, men skulle det inte vara underbart om det fanns ett hopp som alla människor kunde dela, oavsett ras, hudfärg, nationalitet eller samhällsställning? Det skulle verkligen vara underbart, eftersom det inte skulle vara förknippat med själviskhet, nationalism, rasmotsättningar, utan skulle uppfylla alla människors gemensamma önskningar och behov. Förenta nationerna, som är en organisation för bevarande av fred och säkerhet i världen, har efter närmare trettio års verksamhet misslyckats med att frambringa ett sådant hopp. Dess misslyckande kommer inte att vändas i framgång genom att fler nationer blir medlemmar. Globalt sett har Förenta nationerna varit det största som mänskligheten har kunnat erbjuda för att fylla människornas trängande behov. Många människor undrar: Om Förenta nationerna med våld skulle sättas ur spel, liksom det tidigare Nationernas förbund, vad annat skulle då mänskligheten kunna erbjuda?
3. Vilken längtan har de många personer vilkas på människor grundade hopp har grusats?
3 Det är inget tvivel om saken: Mänskligheten ser sig ingen levande råd! Allt fler eftertänksamma personer håller nu uppriktigt med om att mänsklig styrelse har misslyckats. Deras på människan grundade hopp har grusats. Och det sorgligaste med det hela är att de inte har något annat hopp att trösta sig själva eller andra med. Allt de vet är att de har en längtan efter något, en åstundan efter något som de inte riktigt vet hur det ser ut eller hur det skall utformas. De har ingen uppfattning om hur eller varifrån detta så efterlängtade skall komma eller kan förväntas.
4. Hur har världsförhållandena påverkat vissa förväntansfulla människors hopp, och vilka sjömän liknar de därför inte?
4 Men fastän de redan så bedrövliga och ständigt urartande förhållandena i världen har grusat oräkneliga människors hopp, så är det just dessa förhållanden som verkat upplivande på andras hoppfullhet. De är inte lika de sjömän som far till sjöss och råkar ut för en fruktansvärd storm och som den forntida lyrikern beskriver: ”De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.” — Ps. 107:23—27.
5. a) Vilket förståndigt råd av psalmisten följer dessa ovanliga människor? b) Vad annat än mänsklig styrelse finns det att hoppas på och i motsats till vilka teorier?
5 Vilka är dessa ovanliga människor som blir allt hoppfullare allteftersom världsnöden fortsätter och tilltar? Vad har de som inte andra människor har? De är människor som följer den forntida lyrikerns goda råd: ”Förliten eder icke på furstar, icke på en människoson, han kan icke hjälpa. Hans ande måste sin väg, han vänder tillbaka till den jord, varav han är kommen; då varda hans anslag om intet.” (Ps. 146:3, 4) Den forntida skribenten gav oss rådet att inte sätta vårt hopp till mänsklig styrelse, och det är därför de som i vår tid följer detta råd hoppas på något annat än mänsklig styrelse. Men vad annat finns det att hoppas på? De som förfäktar teorin om människans utveckling och de som följer den materialistiska livsåskådningen säger att det inte finns något annat att hoppas på än materiella ting, såsom människor. Det är därför de känner sig utan hopp, och till sist kommer de att råka i vanmakt. Deras teorier är inte bara otillfredsställande utan också tvivelaktiga, därför att de är oförnuftiga och strider mot historiska fakta. Men det finns faktiskt något annat än mänsklig styrelse att hoppas på. Vad då? Gudomlig styrelse! Det är vad förtröstansfulla människor i vår tid hoppas på!
Det som vi kan hoppas på
6. Vad hänvisar oss den forntida skribenten till i Psalm 146:5—10?
6 Det är detta som den forntida lyrikern gör oss uppmärksamma på. Han talar av egen erfarenhet och stöder sig på egna iakttagelser, när han fortsätter: ”Säll är den vilkens hjälp är Jakobs Gud, den vilkens hopp står till HERREN [Jehova], hans Gud, till honom som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, till honom som håller tro evinnerligen, som skaffar rätt åt de förtryckta, som giver bröd åt de hungrande. HERREN löser de fångna, HERREN öppnar de blindas ögon, HERREN upprättar de nedböjda, HERREN älskar de rättfärdiga, HERREN bevarar främlingar, faderlösa och änkor uppehåller han, men de ogudaktigas väg vänder han i villa. HERREN är konung evinnerligen.” — Ps. 146:5—10.
7. Vilka är nu i behov av denne gudomlige härskare, och hur framträdande är hans namn?
7 Är du, på grund av mänsklig styrelse och dess tillkortakommanden och brister, en av dessa ”förtryckta” eller ”hungrande”? Är du en av dessa ”fångna” eller ”blinda” eller ”nedböjda”? Är du en av dessa ”främlingar” eller ”faderlösa” eller ”änkor”? Den du då skall hoppas på är den Konung som den forntida lyrikern här talar om och nämner vid namn. Hans styrelse är en gudomlig styrelse, eftersom han som härskare är Gud. Han är ingen namnlös Gud, som försvinner i mängden av alla de hundratals millioner gudar som dyrkas i Indien och på den övriga bebodda jorden. Han är inte en Gud som människor har gett ett namn, utan en Gud som själv gett sig ett namn, ett namn som ingen annan i himmelen och på jorden bär. Den inspirerade lyrikern nämner det gudomliga namnet sju gånger, och det är Jehova.
8. a) Till vem bör en människa sätta sitt hopp för att bli lycklig, och vad kallas Han i Romarna 15:13? b) Vad lät Han uppteckna för att människor av alla slag skulle få detta av Gud garanterade hopp?
8 Felunderrättade, fördomsfulla människor kanske försöker varna dig för att ha någonting med denne Gud Jehova att göra. Men lycka och välgång väntar dig, ja, till och med i dessa bistra tider, om du sätter ditt hopp till honom. Den forntida lyrikern sade: ”Säll [lycklig] är den ... vilkens hopp står till HERREN [Jehova], hans Gud.” (Ps. 146:5) En man vars hopp stod till Jehova kallade honom för nitton hundra år sedan för ”hoppets Gud” eller ”den Gud som ger hopp”. (Rom. 15:13, NW) Han är den ende som kan ge oss ett hopp som hela mänskligheten kan dela, därför att han är människosläktets skapare. Till Honom och ingen annan står hela mänsklighetens hopp. Den gudomliga styrelse som han åstadkommer är hela mänsklighetens hopp. Om han inte åstadkom detta, skulle det inte finnas något annat hopp för hela mänskligheten. För att människor av alla raser, stammar, nationer och tungomål skulle kunna ha detta av Gud tillförsäkrade hopp lät Han uppteckna den heliga inspirerade boken, den Heliga skrift. Genom denna enastående bok, som är skriven i Guds namn, kan du lära känna allt om detta säkra hopp.
9. a) Vilket slags hopp gav Gud människorna, då han såg att de behövde ett hopp? b) Vilken bön finns uttryckt i Romarna 15:13 för dem som delar detta hopp?
9 Denna gudomliga varelse, Jehova, såg för länge sedan att mänskligheten behövde ett hopp, och han erbjöd den ett sådant. Det hopp som Han ger har förmågan att styrka och uppehålla oss under de allra svåraste tider och hjälpa oss genom dem, tills hoppet lyckligt och väl har förverkligats. För nitton hundra år sedan skrevs därför följande till dem som delade detta hopp: ”Ty i hoppet äro vi frälsta. Men ett hopp, som man ser fullbordat, är icke mer ett hopp; huru kan någon hoppas det som han redan ser? Om vi nu hoppas på det som vi icke se, så bida vi därefter med ståndaktighet.” (Rom. 8:24, 25) Detta hopp som Gud ger oss bör fylla oss med glädje och hjälpa oss att bevara oss lugna i denna oroliga värld, så att vårt hopp flödar över och kommer andra till del i deras förtvivlan. Det är därför följande bön uttrycktes till förmån för dem som delar detta hopp: ”Må den Gud som ger hopp uppfylla er med all glädje och frid genom att ni tror, för att ni må överflöda i hoppet med den heliga andens kraft.” — Rom. 15:13, NW.
10. Vem skall Gud inom kort krossa under fötterna på dem som delar detta hopp, och vad kommer detta att medföra för himmelen och jorden?
10 Vi måste nära och underhålla detta hopp mitt i en värld som mer och mer förfaller till att göra det onda under hemligt inflytande från denna tingens ordnings osynlige gud, Satan, djävulen. Men befrielse från denna tilltagande ondska närmar sig med hast, ja, är nu mycket nära. Det är därför den inspirerade skribenten riktar följande ord till dem som delade detta gudomliga hopp under det första århundradet efter vår tideräknings början: ”Jag skulle önska, att I voren visa i fråga om det goda och menlösa i fråga om det onda. Och fridens Gud skall snart låta Satan bliva krossad under edra fötter.” (Rom. 16:19, 20) Det forntida hebreiska ordet Satan betyder ”motståndare; vedersakare”, och här hänsyftar det på Guds störste motståndare, han som först började motstå Gud och som leder alla andra skapelser i himmelen och på jorden till att motstå Gud och hans goda uppsåt. Gud är mäktigare än denne Satan. Därför är det Gud som kommer att krossa Satan, men det är under fötterna på dem som har detta gemensamma hopp som denne Satan skall bli krossad. Detta uttryckssätt liknar Satan vid något som kan krossas under foten — inte en skorpion, utan en orm. Vilken underbar universell fred kommer inte detta krossande av Satan att medföra!
11. Vad hänvisade den inspirerade skribenten till i Första Moseboken, då han talade om att Satan skulle bli krossad, och vem var det där som Gud i själva verket talade till?
11 Hur kan vi då vara säkra på att det är Satan som skall krossas som vore han en orm? Därför att den man som skrev detta brev till förhoppningsfulla människor i Rom hämtade sitt bildspråk från den Heliga skrifts första bok, Första Moseboken. På flera ställen i brevet hänvisar han till Första Moseboken. (Rom. 4:3, 9, 11, 17, 18, 22; 9:7, 9, 12) Och här hänvisar skribenten till 1 Moseboken 3:14, 15, där det förefaller som om Gud riktade sig till en orm på marken, men i själva verket talade till den store motståndaren som utnyttjade ormen. Där läser vi: ”Då sade HERREN Gud till ormen: ’Eftersom du har gjort detta, vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur. På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina livsdagar. Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.’” Mer än fyra tusen år senare talar den inspirerade skribenten, den kristne aposteln Paulus, om denna första strimma hopp.
12. a) Hur länge sedan är det domen över Satan avkunnades? b) Hur kommer det sig att vi alla dör och att jorden blir fördärvad?
12 I dag är vi mer än nitton århundraden närmare uppfyllelsen av detta hoppingivande löfte från Jehova Gud att krossa den verklige ormen, Satan, djävulen, under fötterna på Säden, vars häl ormen, Satan, dödligt stungit, och också under fötterna på de trogna efterföljarna till denne som blivit stungen. Detta innebär att det nu är närmare sex tusen år sedan Gud i symboliska ordalag avkunnade dödsdomen över den förste motståndaren, Satan, för att han drev det första människoparet, som vi alla härstammar från, till att göra motstånd mot Jehova Gud. Att de gjorde gemensam sak med Satan i hans motstånd drog död över hela människosläktet. Det innebar också att våra första mänskliga föräldrar blev utdrivna ur det ljuvliga paradiset, Edens lustgård, och att vi alla blev utestängda från det paradisiska hem där våra första jordiska föräldrar hade blivit skapade såsom fullkomliga människor. (1 Mos. 2:7—3:24) Är det då att undra på att vi alla i våra dagar dör, trots den medicinska vetenskapens stora framsteg, och att jorden, trots alla våra förbättrade jordbruksmetoder, blir så förorenad och fördärvad att den håller på att bli oduglig att bebo?
Den under vilkens fötter krossandet sker
13. Vem är den ende av dem som fötts på jorden som undgått dödens förbannelse från Adam och Eva, och hur var det möjligt?
13 Ingen av oss har kunnat undgå att ärva dödens verkningar i våra kroppar. Det beror på att vi alla härstammar från våra första föräldrar, som gjorde uppror mot Gud och som drog sig undan den gudomliga styrelse, som härskade över dem i deras paradisiska hem på jorden, och i stället underkastade sig en styrelse som utövas av Guds store motståndare, Satan, djävulen. (Rom. 5:12) Det är bara en enda människa som har fötts på vår jord och som inte har ärvt dödens förbannelse från det första människoparet, den syndige Adam och den syndiga Eva, och den människan bar namnet Jesus Kristus. Hur kunde detta mänskligt sett omöjliga ske? Jo, genom att Jesus inte hade någon jordisk fader eller livgivare. Äggcellen i hans jordiska moders, Marias, kropp blev inte befruktad av någon jordisk äkta man. Det var den allsmäktige Guden i himmelen som ingöt liv i Marias äggcell och fick den att utvecklas till en fullkomlig mänsklig skapelse. Det var inte något nytt liv som den Allsmäktige gav åt den mänskliga äggcellen. Nej, han överförde livskraften hos sin himmelske Son, känd såsom Ordet, till jungfruns äggcell och fick den att börja växa.
14. a) Vem upplyste Maria om den förestående mirakulösa födelsen? b) Vilket vittnesbörd finns det om att Jesus föddes utan synd?
14 Genom ängeln Gabriel upplyste han först den judiska jungfrun Maria om detta mirakulösa ingrepp och sade till henne att hon skulle ge barnet, som skulle bli ett gossebarn, namnet Jesus. (Luk. 1:26—38) Den man som Maria senare gifte sig med var således inte den verklige fadern till hennes son, Jesus. (Matt. 1:18—25) Den Heliga skrift säger oss alltså att Jesus föddes ”obesmittad, skild från syndare”. (Hebr. 7:26) När han var fullvuxen, kunde han säga till de judar som klandrade honom: ”Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd?” — Joh. 8:46.
15. a) Varför gjorde Satan Jesus till sin främsta måltavla för sina angrepp? b) Vilken fruktan gav Jesus inte vika för, och vilken död dog han därför?
15 Den store motståndaren, Satan, djävulen, gjorde denne Jesus Kristus till måltavla för sina angrepp. Varför det? Därför att han insåg att denne Guds Son var Guds förnämsta redskap till att krossa ormens huvud eller till att ”söndertrampa” Satan. Alldeles som det blivit förutsagt i 1 Moseboken 3:15 levde Satan i fiendskap med den utlovade Säden, Jesus Kristus, och inriktade sig på att stinga honom i ”hälen”. Men Satan fann att han inte kunde skrämma Jesus till att göra sig till slav under honom genom att hota med död, våldsam död. Jesus gav inte vika för ”fruktan för döden”, som Satans jordiska representanter kunde åsamka honom utan fortsatte att leva i fiendskap med Satan, ormen och hans representanter eller ”säd”. Jesus fruktade bara Jehova Gud. Därför kompromissade han inte med Satan, ormen, och försökte inte ängsligt undvika att gå den våldsamma död till mötes som den store ormens ”säd” hotade honom med. Satan kunde inte få Jesus att rygga tillbaka, inte ens inför att dö som en förnedrad brottsling på en tortyrpåle. De anklagelser som låg till grund för att Jesus blev dödad var falska. Med rent samvete dog han offerdöden till förmån för skapelser av kött och blod som råkat i slaveri under Satan, djävulen.
16. Hur skadade Satan sin egen sak, enligt Hebréerna 2:14, 15, genom att på falska grunder låta döda Jesus?
16 Genom att på falska grunder låta döda Jesus skadade Satan, den store ormen, bara sin egen sak. Han skapade bara det största skälet till att han själv skulle bli tillintetgjord, utplånad ur tillvaron. Detta är huvudtanken i de inspirerade ord som skrivits om Jesus såsom en människa av kött och blod: ”Då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen, och göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv igenom hade varit hemfallna till träldom.” — Hebr. 2:14, 15.
17. a) Hur berövade Gud inte sig själv sin förnämste förespråkare genom hans död? b) Hur gjordes Jesus långt starkare och mäktigare än den store ormen, Satan?
17 Jesus Kristus visade ”genom sin död” såsom oskyldig att han på ett kompromisslöst sätt levde i fiendskap med Satan, den store ormen, ända in i döden. Han hävdade och rättfärdigade också den gudomliga styrelse som hans himmelske Fader, Jehova Gud, utövade, såsom den som alla skapelser i himmelen och på jorden, från den högste till den lägste, skulle vara fullständigt underordnade. Skulle den allsmäktige, högste Guden lämna sin förnämste förespråkare i dödens bojor och därmed beröva sig alla framtida möjligheter att använda honom som var så trogen? Inte enligt vad Jehova Gud hade förutsagt då han talade till ormen i Edens lustgård. Han hade förutsagt att den skada som ”kvinnans” säd skulle åsamkas inte skulle bli värre än som om han stungits i hälen, inte som om hans huvud hade krossats. Den allsmäktige Guden helade därför skadan genom att på tredje dagen, den 16 Nisan år 33 v.t., uppresa Jesus Kristus från de döda. Gud erkände att hans Son, Jesus Kristus, hade offrat sitt fullkomliga mänskliga liv såsom ett syndoffer till förmån för hela mänskligheten, och därför uppväckte Gud honom inte till liv igen såsom en fullkomlig människa av kött och blod. Gud återförde honom i stället till den himmelska världen, varifrån hans föremänskliga liv hade överförts till den judiska jungfruns sköte. Gud gjorde detta genom att uppväcka sin Son, Jesus Kristus, som en förhärligad andeskapelse, iklädd odödlighet (oförgänglighet) och ”gudomlig natur”. (1 Petr. 3:18; 1 Kor. 15:42—54; 2 Petr. 1:4) Detta slag av uppståndelse gjorde den förhärligade Jesus Kristus långt starkare och mäktigare än den store ormen, Satan, och gav honom en mäktig ställning, i vilken han skulle kunna ”göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen”. — Hebr. 2:14.
Frigörelse!
18. a) Vad har hela mänskligheten, enligt Hebréerna 2:15, att vänta på grund av att den utlovade Sädens skada i hälen blev helad? b) Från slaveri under vem har jordiska styresmän inte kunnat befria mänskligheten, trots att de lyckats befria sin slavbefolkning?
18 Vad kan hela mänskligheten förvänta på grund av att den skada i hälen som den store ormen, Satan, djävulen, åsamkade Guds utlovade Säd blev helad? Någonting som hela mänskligheten har längtat efter i tusentals år? Jo, frigörelse! Frihet från slaveri för hela mänskligheten! Det tillkännagivna uppsåtet med att låta den utlovade Säden smaka döden som en människa av kött och blod var inte bara att undanröja djävulen, som hotade människorna med döden, om de inte blev hans slavar, utan också att ”göra alla dem fria, som av fruktan för döden hela sitt liv igenom hade varit hemfallna till träldom”. (Hebr. 2:15) Vissa jordiska styresmän har blivit kända för att de befriat sina länders slavbefolkning från träldom under mänskliga slavdrivare, men inte en enda av dem har kunnat frigöra sina landsmän eller hela mänskligheten från dess masslaveri under den store ormen, Satan, djävulen. Detta är ingenting att göra narr av, och mena att det inte finns något sådant som en djävul, att djävulen bara är en myt. Denne djävul med sina sex tusen år på nacken är listig nog att narra denna världens visa människor till att tro att han inte existerar!
19. Varför har hela mänskligheten ännu inte fått uppleva frigörelse, men vad visar att denna nu är nära?
19 I vår tid vill kanske många människor säga: ”Om det finns en djävul och om Jesus Kristus dog för nitton hundra år sedan för att frigöra oss från träldom under denne djävul, varför har då hela mänskligheten ännu inte fått uppleva denna frigörelse? Hur kommer det sig att hela mänskligheten inte känner sig frigjord i våra dagar, utan i stället finner sig förslavad av en tingens ordning vars tillstånd förvärras år för år?” Orsaken är den, som bibeln visar, att tiden ännu inte är inne för Guds utlovade säd att ”söndertrampa” ormens huvud eller tillintetgöra Satan, djävulen. Men den efterlängtade tiden är nu mycket nära. Om den kristne aposteln Paulus redan i det första århundradet kunde skriva till sina medkristna i Rom: ”Fridens Gud skall snart låta Satan bliva krossad under edra fötter”, så måste detta vara mycket nära nu, nitton hundra år senare. (Rom. 16:20) Inte bara den långa tid som gått sedan dess vittnar om det utan också den ”ångest” som varit rådande på jorden alltsedan år 1914 v.t. (Luk. 21:25) Det är därför förväntningarna oupphörligt stiger för dem som har detta hopp från Gud.
20. a) För att bevisa vad fick människorna tillräcklig tid på sig för att bli övertygade? b) Vilket val måste var och en träffa, eftersom den tillmätta tiden nu håller på att rinna ut?
20 Innan de milliarder människor, som fortfarande tror på mänsklig styrelse, någonsin skall bli övertygade, måste de få tillräcklig tid på sig för att det skall kunna påvisas att mänsklig styrelse är (enligt vad man hävdar) lösningen, att den på egen hand kan finna vägen ut och bevisa sig vara hela mänsklighetens frigörare. Den tid som de fått på sig har ännu inte helt runnit ut. Med tanke på att detta slut nu närmar sig, är tiden inne för människor att välja vad de vill ha, nämligen mänsklig styrelse först, sist och alltid eller den av Gud förordnade store frigöraren. När den tillmätta tiden runnit ut, kommer var och en att vedergällas i överensstämmelse med hur han valt. Då kommer den gudomlige styresmannen att frigöra endast dem som har fäst sitt hopp vid den himmelske frigöraren, som Gud har förordnat. Innan dess kommer den utlovade Säden, Jesus Kristus, inte att åvägabringa den så efterlängtade frigörelsen.
21, 22. a) Vad visste Jesus medan han var människa på jorden om tidpunkten för Rikets upprättande, och varför lät han döpa sig vid trettio års ålder? b) Vilket slags liv försökte Satan förmå Jesus att leva, och vilken var den sista frestelsen han framförde?
21 Då Jesus Kristus i första århundradet efter den vanliga tideräkningens början levde som en fullkomlig människa av kött och blod på jorden, visste han att tiden ännu inte var inne för frigörelsen av hela mänskligheten genom ett herradöme som var hans. Han var trettio år gammal då han beslöt att enligt Guds vilja slå in på den väg som skulle leda till att han offrade sig själv, och som en symbol av att han på detta sätt framställde sig själv till att offras lät han döpa sig i floden Jordan. (Hebr. 10:1—5; Matt. 3:13—17) Efter dopet gick han ensam ut i Juda öken för att fasta i fyrtio dagar och begrunda saken. Vid slutet av den tiden var han helt och fullt besluten att fullfölja den av Gud utstakade offerkursen, ja, ända in i döden. På den fyrtionde och sista dagen av fastetiden i öknen fann han att han inte var ensam. Någon kom till honom, någon ville fresta honom att vika av från den väg som skulle leda till att han offrade sig själv. Frestaren var Satan, djävulen. Han försökte förmå Jesus att leva sig själv till behag och vinna ära och makt som en människa av kött och blod. Den tredje och sista frestelsen var den värsta. Så här skildras denna frestelse att vinna ära och berömmelse av en av Jesu Kristi egna lärjungar, Matteus (4:1—9):
22 ”Åter tog djävulen honom med sig, upp på ett mycket högt berg, och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade till honom: ’Allt detta vill jag giva dig, om du faller ned och tillbeder mig.’”
23. Hur skilde sig Jesus från jordiska styresman av i dag vad deras syn på Satans makt beträffar, och vilket påstående av Satan förnekade Jesus inte?
23 Jesus viftade inte bara bort det hela och sade: ”Det finns ingen djävul. Så hur skulle han kunna ge mig ’alla riken i världen och deras härlighet’, om jag bara en enda gång föll ned och tillbad inför honom? Hur skulle jag ens kunna tillbedja det som inte existerar?” Jesus var inte lik de nationalistiska jordiska styresmän av i dag, som förargar sig över tanken på att ”alla riken i världen” skulle vara i händerna på frestaren, Satan, djävulen, och som till och med förföljer dem som lär så. Han förnekade inte att djävulen existerade och att djävulen i den osynliga andevärlden hade makt över ”alla riken i världen”. Han förnekade inte att djävulen med rätta kunde säga till honom angående dessa ”riken i världen”: ”Åt dig vill jag giva makten över allt detta med dess härlighet; ty åt mig har den blivit överlämnad, och åt vem jag vill kan jag giva den. Om du alltså tillbeder inför mig, så skall den hel och hållen höra dig till.” (Luk. 4:5—7) Här framfördes en verklig frestelse för Jesus och av en verklig person som tillkännagav fakta i saken. Hur mycket betydde inte Jesu val eller ställningstagande för den förslavade mänskligheten!
24. a) Vilket slags styrelse erbjöd djävulen Jesus? b) Vilken stridsfråga väcktes här, och vilket val kunde här ha träffats?
24 Den store ormen, djävulen, försökte inte här stinga Guds utlovade Säd i hälen. Han erbjöd Jesus någonting som uppenbarligen skulle innebära att han kunde undgå att lida en våldsam död genom den ”som hade döden i sitt våld, det är djävulen”. Han erbjöd Jesus att som människa styra över hela världen, överta styrelsen över ”alla riken i världen”, utöva mänsklig styrelse över hela jorden. Just det, men utöva ”mänsklig styrelse” som en djävulens tillbedjare och under ledning av djävulen, en övermänsklig person i andevärlden. Det stora valet här stod mellan olika styrelseformer. Det gällde: Mänsklig styrelse eller gudomlig styrelse? Mänsklig styrelse såsom en gåva från djävulen och under djävulens ledning, eller styrelse i händerna på den gudomliga varelsen och under hans ledning? Om Jesus hade valt mänsklig styrelse i likhet med vem som helst av denna världens politiker, vilket hopp skulle den förslavade mänskligheten då ha haft?
Kristenheten — ett exempel på orätt val
25. Vad utgör i våra dagar ett exempel på vad som kunde ha hänt om Jesus hade godtagit djävulens erbjudande? b) Började kristenheten med Jesus och hans apostlar, eller blev den judiska nationen dess begynnelse?
25 Vi behöver inte bara gissa! Vi har ett verkligt, historiskt exempel på vad det skulle ha inneburit. Vad då? Jo, just här i kristenheten. Hur då? Jo, kristenheten påstår sig vara den del av mänskligheten som utövar kristendom. Många nationer och deras regeringar påstår sig vara kristna. Kristenheten började inte med Jesus Kristus och hans tolv apostlar. Den jordiska nation som Jesus själv tillhörde, den judiska nationen, blev inte kristenhetens begynnelse. Den judiska nationen som stat betraktad ”dog” år 70 v.t., då den kämpade där i Jerusalem, inte för Jesus, Messias, såsom konung, utan för judaismen och dess egen politiska självständighet från det romerska kejsardömet. Tre år efter det att Jerusalem förstördes intog de romerska härarna år 73 v.t. judarnas sista fäste på Masadaklippan. Intill denna dag är de köttsliga, ortodoxa judarna världen utöver ingen del av kristenheten, fastän de samarbetar med kristenheten.
26. När blev kristenheten till? Hur blev den till och med vilket slag av så kallade kristna?
26 Det var närmare tre århundraden efter det att Jesus Kristus blev frestad i Juda öken som kristenheten blev till. Det skedde i den romerske kejsaren Konstantin den stores dagar. Han blev döpt som en bekännare till kristendomen strax före sin död år 337 v.t., men han hade hävdat att han blev omvänd till kristendomen flera år tidigare, år 312 v.t. Vid den tiden hade det som kallades kristendom avlägsnat sig så långt från Jesu Kristi och hans apostlars läror att det fanns så kallade kristna som i vapenrustning kämpade för denne hedniske fältherre och statsman Konstantin. Dessutom fanns det biskopar i dåtidens kyrkor som förfäktade den hedniska treenighetsläran, läran om en treenig gud bestående av ”Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande”. Biskopar förde en livlig dispyt om huruvida Gud var de hebreiska skrifternas ende Gud, Jehova, eller en så kallad ”Gud i tre personer”, alla ”personerna” fullt jämlika och lika eviga. Konstantin försökte göra slut på dispyten.
27. a) Vilket slags religion försökte Konstantin skapa, och vad erbjöd han kyrkans biskopar? b) Vem stod bakom detta erbjudande till biskoparna, Kristus eller Satan?
27 Den hedniske pontifex maximus, Konstantin, försökte vinna alla kyrkornas biskopar för sin sak. Han försökte skapa en sammansmält religion, ett samgående mellan trosriktningar, genom att blanda hedendom med kristendom. I egenskap av pontifex maximus, och således det romerska kejsardömets religiösa överhuvud, erbjöd han biskoparna ärofulla maktställningar i samarbete med den romerska staten såsom ämbetsmän i den romerska statsreligionen. Här erbjöds nu så kallade kristna biskopar mänsklig styrelse i samarbete med statsmakten. Skall vi tro att det var Jesus Kristus i himmelen som här erbjöd dessa ”biskopar” en mänsklig styrelse i förbindelse med ”alla riken i världen”, som han hade avstått ifrån? Eller var det frestaren, Satan, djävulen, som ännu gjorde anspråk på dessa riken som hade blivit överlämnade åt honom? Det är inte svårt att svara på det: Det var Satan, djävulen, som genom sin pontifex maximus på jorden frestade biskoparna på liknande sätt som han hade frestat Jesus Kristus. Men efterliknade biskoparna, bland dem ”biskopen av Rom”, Jesu exempel?
28. a) Följde dessa biskopar Kristi föredöme, och vad blev följden? b) Vilken titel antog ”biskopen av Rom”, och vad hände med endräkten inom kristenheten?
28 Världshistorien och kyrkohistorien svarar Nej! Många biskopar föll för frestelsen och trädde in i kejsardömets tjänst som den romerska statsreligionens, den romerska statskyrkans, hierarki. På så sätt föddes och tillväxte kristenheten. År 378 v.t. gick biskopen av Rom så långt att han antog titeln och uppgiften som pontifex maximus, som den romerske kejsaren Gratianus hade förkastat. Under de därpå följande århundradena upplevde kristenheten stor söndring och splittring med religionskrig, korståg och förföljelse bland så kallade kristna i släptåg. Många olika statskyrkosystem etablerades. Kristenheten har vuxit till den mäktigaste och vad medlemmarna beträffar talrikaste religiösa organisationen på jorden. Den har blivit ett skådespel för hela den hedniska icke-kristna världen, som nu omfattar två tredjedelar av jordens befolkning. Men ett exempel på vad? På sann kristendom? Eller på så kallad gudomlig styrelse, utövad genom en religiös hierarki som samarbetar med mänskliga konungar, som hyllar uppfattningen att de är ”konungar som härskar med Guds nåde”?
29. Vad kan man fråga med avseende på kristenheten om de två världskrigen och organisationerna för världsfred och förberedelserna för ännu ett världskrig?
29 Var första världskriget kristet därför att det började mellan två europeiska nationer som gjorde anspråk på att vara kristna? Var Nationernas förbund kristet därför att det understöddes av engelska kyrkan och därför att amerikanska prästmän kallade det för ”det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”? Var andra världskriget kristet därför att det började med att en så kallad kristen nation sände invasionsarméer in på en annan ”kristen” nations territorium? Är Förenta nationerna en kristen organisation för bevarande av fred och säkerhet i världen därför att omkring hälften av dess 132 medlemsnationer menar sig vara kristna? Är de ihållande förberedelserna för det tredje världskriget med kärnladdade bomber och robotar kristna därför att kristenheten känner sig förpliktad att skydda sig själv med sådana vapen för att kunna överleva?
30. a) Vilka dåliga drag kännetecknar kristenheten i dag, och är dessa uttryck för kristendom? b) Vad visar allt detta beträffande det val av världsherravälde som frestaren erbjöd Jesus?
30 Se på förhållandena i kristenheten nu sedan den funnits till i sexton hundra år. Är det moraliska förfallet inom kristenheten, den tilltagande brottsligheten, orättvisorna i fråga om raser och sociala förhållanden, förtrycket, de ekonomiska påfrestningarna, fattigdomen och hungersnöden, bristen på respekt för lag och myndighet, vanstyret, jakten efter självisk njutning, avsaknaden av kärlek till nästan, vilket innebär brist på kärlek till Gud — är allt detta ett uttryck för kristendom? Absolut inte! Det är utväxter från den kristenhet som grundades på 300-talet v.t., och eftersom kristenheten uppstod genom att kyrkornas biskopar föll för de frestelser som det hedniska romerska kejsardömet bjöd dem, visar allt detta på ett realistiskt och smärtsamt sätt vad som skulle ha blivit följden, om Jesus Kristus själv hade låtit sig mutas med erbjudandet att utöva mänsklig styrelse över ”alla riken i världen”. Men tog Jesus Kristus emot Satans, djävulens, frestande erbjudande? Bär han ansvaret för det nuvarande jämmerliga tillståndet i världen?
31. Hur handlade Jesus i fråga om frestarens erbjudande?
31 Redogörelsen i bibeln säger: ”Då sade Jesus till honom: ’Gå bort, Satan; ty det är skrivet: ”Herren, din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.”’ Då lämnade djävulen honom; och se, änglar trädde fram och betjänade honom.” — Matt. 4:10, 11; Mark. 1:12, 13.
32. a) Vilken styrelse erkände Jesus, enligt vad det budskap som han predikade visar? b) Vad väntade Jesus på att Jehova Gud skulle göra i fråga om detta?
32 Jesus Kristus vägrade blankt att ta emot mänsklig styrelse i händerna på Satan, djävulen. Han erkände den gudomliga styrelsen, den som Jehova Gud utövar. Det var därför han vandrade omkring i hela Israels land och förkunnade: ”Gören bättring, ty himmelriket är nära.” Sedan han blivit döpt i Jordan, blev han smord med Guds ande till att predika det budskapet. Han sände ut sina tolv apostlar till att predika samma hoppets budskap för hela mänskligheten. (Matt. 4:13—17; Luk. 4:16—21; 9:1—6; Matt. 10:1—7) Jesus Kristus väntade på att Gud skulle låta sin gudomliga styrelse komma till uttryck genom att upprätta det himmelska riket i händerna på den utlovade Säden som skulle krossa den store ormen, söndertrampa hans huvud, och således tillintetgöra honom för att hela mänskligheten skulle kunna frigöras. Jesus dog trogen mot denna gudomliga styrelse, i det han inte erkände någon annan än Jehova Gud som den allenarådande härskaren, den universelle suveränen.
Den långa väntan i hoppfullhet snart till ända
33. Intill vilken tid fortsatte Jesus att vänta på Guds högra sida, enligt Hebréerna 10:12, 13, och vad visar Psalm 110:1, 2 skall hända oss om vi sluter oss till hans fiender?
33 Även efter det att Jesus på tredje dagen hade blivit uppväckt från de döda fortsatte han att vänta på att Guds tid skulle komma för upprättandet av det himmelska riket över hela mänskligheten. Med hänsyn till detta skrevs följande till de hebreiska kristna under det första århundradet v.t.: ”Men sedan denne har framburit ett enda offer för synderna, sitter han för beständigt på Guds högra sida och väntar nu allenast på att ’hans fiender skola bliva lagda honom till en fotapall’.” (Hebr. 10:12, 13) Detta är en hänsyftning till Psalm 110:1, 2, där vi läser: ”HERREN sade till min herre: ’Sätt dig på min högra sida till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.’ Din makts spira skall HERREN utsträcka från Sion; du skall härska mitt ibland dina fiender.” Genom att lyda denna befallning kommer Jesus att ha den gudomliga styrelsens fulla stöd, och alla fiender på jorden skall läggas honom till en fotapall genom att de blir fullständigt besegrade och tillintetgjorda. (Ps. 110:5, 6) Därför vet vi alla i vår tid vad vi har att vänta, om vi sluter oss till hans fiender, som den gudomliga styrelsens fiender.
34. a) Vad har mänsklig styrelse, ja, djävulen själv, att erbjuda mänskligheten under den återstående tiden? b) Vilka ord, som den starka rösten i himmelen uttalade, har mänskligheten fått erfara innebörden i, sedan Satan kastades ut ur himmelen?
34 Vad har dessa fiender att erbjuda mänskligheten under den återstående tiden? Ingenting bättre än vad de redan har erbjudit oss. Vad har den osynliga skapelse som utövar hemlig makt över dessa fiender, nämligen Satan, djävulen, att erbjuda människorna genom ”alla riken i världen”? Ingenting annat än att tillsammans med honom själv bli krossade eller söndertrampade under Kristi fötter. I uppfyllelse av profetian i kapitel 12 i Uppenbarelseboken har Satan, djävulen, och hans demonänglar redan kastats ut ur de heliga himlarna ner till vår jords omedelbara närhet. Alltsedan första världskriget 1914—1918 har hela mänskligheten känt verkningarna av att den store ormen, Satan, och hans demoner har fått sin rörelsefrihet begränsad till vår jord. Under mer än ett halvt århundrade sedan dess har hela mänskligheten på det mest smärtsamma sätt fått erfara innebörden i vad den starka rösten i himmelen sade i samband med att Satan och hans demoner blev nedkastade: ”Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig, du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede, eftersom han vet, att den tid han har kvar är kort.” — Upp. 12:12.
35, 36. a) Har mänsklig styrelse kunnat avlägsna detta ”ve” från jorden och havet? b) Hur långt kommer Satan att gå i sin stora ”vrede” mot gudomlig styrelse, och hur beskrev Jesus vad detta skulle innebära för mänskligheten?
35 Med alla sina nutida vetenskapliga landvinningar och vidgade kunskaper har mänsklig styrelse inte kunnat undanröja detta djävulska ”ve” från jorden och från havet. Satan, djävulen, kommer i sin stora ”vrede” mot gudomlig styrelse inte att dra sig för att leda den mänskliga styrelsens alla politiska organisationer till fullständig undergång. Om han själv inte får härska över jorden, är han besluten att se till att ingen av dessa jordiska, mänskliga styrelseformer får överleva honom. I ett självmordsförsök leder han nu all politisk mänsklig styrelse i fördärvet under fötterna på Guds utlovade Säd, Jesus Kristus. Detta kommer att innebära en tid av svårigheter som jordens innebyggare aldrig någonsin tidigare har upplevt. Jesus Kristus beskrev detta i följande ord, då han förutsade ”tidens ände” eller ”avslutningen på tingens ordning” (NW):
36 ”Då skall det bliva ’en stor vedermöda, vars like icke har förekommit allt ifrån världens begynnelse intill nu’, ej heller någonsin skall förekomma. Och om den tiden icke bleve förkortad, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skall den tiden bliva förkortad.” — Matt. 24:3, 21, 22; Mark. 13:19, 20.
37. a) Vad var den fruktansvärda belägringen och förstöringen av Jerusalem år 70 v.t. en förebild av? b) Hur säkert är det att den världsförintande vedermödan kommer, och vilken fråga uppstår beträffande den?
37 De fasansfulla händelser som utspelades i samband med att Jerusalem belägrades och förstördes av romarna år 70 v.t. var bara ett förebildligt exempel på de fasansfulla händelser som kommer att utspelas i förbindelse med den annalkande världsomfattande vedermödan, i vilken kristenheten och allt som är kvar av denna mänskliga tingens ordning kommer att tillintetgöras. Lika säkert som den i förväg omtalade världsomfattande floden kom i den rättfärdige förkunnaren Noas dagar, lika säkert som den i förväg omtalade förstöringen av det forntida Jerusalem kom i Jehovas profeters och i Jesu Kristi apostlars dagar, lika säkert kommer denna världsförintande vedermöda att inträffa — i vår generation. I nästan ett århundrade har nu Jehovas kristna vittnen varnat hela mänskligheten för denna världsomfattande katastrof. De har inte fortsatt att predika detta bara för att bevisa sannfärdigheten i sin förkunnelse, utan desto mer för att bevisa sannfärdigheten i Jehovas profetiska ord. Ingen människa kan undkomma; hela mänskligheten måste gå vedermödornas vedermöda till mötes. Men frågan är: Vilka människor skall få överleva den?
38. Vilka mänskliga mått och steg för räddning undan den stora vedermödan, kommer att misslyckas, och var står därför hela mänsklighetens hopp att finna?
38 Ingen på jorden kommer att kunna överleva i egen kraft eller genom att vidta några som helst mänskliga mått och steg. Kristenheten kommer inte att visa sig vara någon plats för tillflykt och räddning bara därför att den ståtar med Kristi namn och har kors på sina kyrkspiror. Förenta nationerna, som ofta kallas mänsklighetens ”sista hopp”, kommer heller inte att vara en sådan tillflykt. Nationella politiska sammanslutningar och internationella försvarspaktsorganisationer kommer inte att lyckas rädda vare sig sina styresmän eller deras undersåtar genom denna stora vedermöda som saknar motstycke. Inga mänskliga anordningar kan erbjuda något hopp. Bibelns profetior varnar för detta annalkande kaotiska tillstånd som hela mänskligheten kommer att befinna sig i. Inför denna så ytterst hopplösa framtidsutsikt för hela denna mänskliga tingens ordning är det uppenbart för varje klart tänkande människa att det enda hoppet för hela mänskligheten måste finnas bortom det jordiska. Människornas frälsning har aldrig kommit och skall heller aldrig komma från människorna själva, eftersom människan inte kan lyfta sig själv i håret. Därför leder den kommunistiska materialistiska livsåskådningen, som hävdar att ingenting existerar förutom det materiella, in i en blindgata, en återvändsgränd!
Vart man kan vända sig för att få verkligt hopp
39. a) Vari måste vårt hopp vara förankrat? Vem i andevärlden kan inte bereda något sådant hopp? b) Till vad uppmanar den gudomlige härskaren de ”fångar, som nu haven ett hopp” att återvända?
39 För att vårt hopp skall vara något som leder till ett lyckligt förverkligande måste det vara förankrat i något som är andligt. Nej, inte i ”denna tidsålders gud” eller ”denna tingens ordnings gud” (NW), den store ormen, Satan, djävulen, som är en andevarelse och som i sin ondska drar detta nuvarande ”ve” över mänskligheten. (2 Kor. 4:4) Han är vad den kristne aposteln Paulus kallar ”den ande som nu verkar i olydnadens söner”, vilka alla har vandrat ”enligt denna världens tingens ordning”. (Ef. 2:2, NW) Nej, vi som är i ett så trängande behov av ett sant hopp måste vända våra ögon från denne osynlige ”världens furste”. (Joh. 12:31) Vi måste vända vår längtansfulla blick bort från hans dödshotande, vebringande tingens ordning. Vad är det då, som är av andlig natur och som är högre än människan och djävulen, som vi måste vända vår blick till? Vad är det enda som vi med förtröstan kan vända oss till? För tusentals år sedan ljöd den gudomlige härskarens ord, som nu når våra öron: ”Så vänden då åter till edert fäste, I fångar, som nu haven ett hopp.” — Sak. 9:12.
40. a) Till vilka riktades först dessa ord i Sakarja 9:12, och vad var ”fästet” den gången? b) Varifrån måste dessa ”fångar, som nu haven ett hopp” återvända, och hur öppnades vägen till frihet?
40 Dessa väckande och manande ord, som för nära två tusen fem hundra år sedan framfördes genom profeten Sakarja, riktades till den som innerligt önskade vara den store Andens gynnade folk. Jesus Kristus sade om honom: ”Gud är ande, och de som tillbedja honom måste tillbedja i ande och sanning.” (Joh. 4:24) Det ”fäste” som dessa ”fångar, som nu haven ett hopp” skulle återvända till var Guds messianska rike, som på den tiden var framställt i bild genom Jerusalem, där en kung av Davids från Betlehem kungliga ätt satt på en tron som kallades ”Jehovas tron”. (1 Krön. 29:23, NW) Det var till denna jordiska form av gudomlig styrelse som dessa ”fångar, som nu haven ett hopp” måste återvända, sedan de befriats från sin långvariga fångenskap i det hedniska Babylon, den plats där organiserad falsk religion i den väldige jägaren Nimrods dagar tog sin början i opposition mot Jehova Gud. (1 Mos. 10:8—10; 11:1—9) På profeten Sakarjas tid hade detta Babylon haft rollen som världshärskare, som den bibliska historiens tredje världsvälde. År 539 f.v.t. tog den allsmäktige Guden sig an dess ”fångar” och öppnade vägen till frihet!
41. a) Varför är detta inte bara ett stycke forntida död historia? b) Vilka är dessa ”fångar, som nu haven ett hopp” i vår tid, och vad behöver de?
41 Vilket spännande stycke historia i det dunkla förflutna! Men det är inte död historia. Det är profetisk historia som lever för oss nu och finner sin levande motsvarighet i dag i vår generation. Det är därför detta blev skrivet och bevarat bland de profetior som upptecknades av Sakarja, en av de sista av Jehovas profeter före Jesu Kristi tid. Kan då vi människor i våra dagar räknas som ”fångar, som nu haven ett hopp”? Ja, om vi ser och tar emot det hopp som ”hoppets Gud” håller fram för oss. Hans Heliga skrifts sista bok, Uppenbarelseboken, pekade framåt mot vår tid, då det stora Babylon, inte det forntida Babylon, skulle finnas till. Detta mäktigare Babylon är en symbol av den falska religionens världsvälde, som upprätthåller religiösa förbindelser med denna tingens ordnings politiska system, inte minst med det kommunistiska Ryssland. Alla människor i världen, vare sig de är utövare av någon av de hundratals religioner som finns eller anhängare av denna världens politiska organisationer, är det stora Babylons och dess politiska bundsförvanters ”fångar”. För att vinna frälsning måste dessa ”fångar” frigöras, befrias!
42. a) Varför är det så ytterst angeläget att denna befrielse äger rum? b) Till vilket ”fäste” måste dessa ”fångar” i vår tid återvända, och vad har Jehova utsträckt därifrån sedan 1914 v.t.?
42 Det är ytterst angeläget att detta sker. Varför det? Därför att det stora Babylon och alla dess politiska bundsförvanter nu är dömda till snar tillintetgörelse! Hur kan människor frigöras från sitt andliga fängelse, där det inte finns något annat att förvänta än tillintetgörelse i den annalkande ”stora vedermödan”? Man kan bara vinna frigörelse på ett sätt, och det är genom att vända sig till det ”fäste” som Jehova Gud har erbjudit alla ”fångar, som nu haven ett hopp”. Detta ”fäste” är Guds messianska rike, som i forna dagar var framställt i bild genom det fäste som Jerusalem utgjorde. Det jordiska messianska riket i Jerusalem i Mellersta Östern har för länge sedan försvunnit ur bilden. Men det har återupprättats i vår tid, inte där borta i det jordiska Jerusalem, men i himlarna, där kung Davids ättling, Jesus Kristus, sitter på sin tron. Hans tron är inte någon förgänglig materiell tron i det jordiska Jerusalem, utan är i själva verket ”Jehovas tron”, eftersom han sitter på Jehova Guds ”högra sida” i himlarna. (Ps. 110:1, 2; Apg. 2:34—36; 7:55, 56; 1 Petr. 3:22; Upp. 3:21) Därifrån har Jehova, alltsedan slutet på hedningarnas tider år 1914, utsträckt Kristi ”makts spira”.
43. a) Vad är därför hela mänsklighetens enda hopp? b) Varifrån och varthän har Jehovas kristna vittnen återvänt sedan 1918 v.t., och hur uppmanar de nu alla andra ”fångar” att återvända till detta ”fäste”?
43 Det är under fötterna på denne Kristus och hans trogna efterföljare som Jehova inom kort kommer att ”låta Satan bliva krossad”. (Rom. 16:20) Denne messianske frigörares rike är den högste och allsmäktige Gudens, Jehovas, gudomliga styrelses bemyndigade representant. Det är hela mänsklighetens enda hopp. Det är det fäste som Gud upprättat och som människor kan vända sig till för att vinna frihet och liv i lycka för alltid. Sedan slutet av första världskriget år 1918 har Jehovas kristna vittnen lämnat sin andliga fångenskap i det stora Babylon och återvänt till fästet, till Guds upprättade messianska rike i det himmelska Jerusalem. Trots de olycksbringande världsförhållandena som ständigt förvärras, åtnjuter de nu sin underbara andliga frigörelse och gläder sig över att deras storslagna hopp snart kan förverkligas. Av innerlig medkänsla med hela mänskligheten ropar de nu ihärdigt till alla ”fångar” överallt att återvända till fästet, och under tiden fullgör de Kristi profetiska befallning: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” — Matt. 24:14, NW.
[Bild på sidan 464]
Befrielse från ofullkomlig, mänsklig styrelse betyder att mänskligheten kommer under gudomlig styrelse. Människorna skall då leva i hälsa och lycka på en vacker, paradisisk jord