”Låt Gud befinnas sannfärdig”

”Nej, låt Gud befinnas sannfärdig, om också var människa befinnes vara en lögnare.” — Rom. 3:4, NW.

 1. Var har man haft större tillgång till bibeln än någon annanstans? Vilka frågor uppstår dock på grund av den inställning till bibeln som man har där?

INGEN annanstans har man haft sådan tillgång till Guds skrivna ord, bibeln, som i kristenheten. Godtar då kristenheten bibeln såsom ”sanningens ord”? Tror den med andra ord verkligen på bibeln? Genom sina gärningar, som talar bättre än ord, förråder den att den inte tror på bibeln och inte troget håller sig till bibeln utan att den har förkastat bibeln till förmån för världsligt inställd vetenskap, filosofiska betraktelsesätt och politiska åskådningar. Vad är det då rimligt att de mer än två milliarder människor som inte hör med till kristenheten tänker om detta, eller vilka slutsatser kan de dra härav? De är helt naturligt böjda för att ställa den här frågan: Eftersom man i kristenheten inte tror på och inte lyder sin allra heligaste religionsurkund, utgör inte detta ett bevis för att bibeln inte innehåller sanningen? Bevisar inte detta att bibelns Gud inte existerar, att han inte är den sanne Guden och att han inte är sannfärdig utan i själva verket är en lögnare? På denna fråga svarar upplysta bibelforskare, som inte är någon del av kristenheten, klart och eftertryckligt: Nej!

 2, 3. Förklara hur aposteln Paulus stod inför en situation som påminner om den som vi befinner oss i nu i denna tid, när det gäller Guds skrivna ord.

² Låt oss vända oss till en välkänd bibelskribent, som kan reda ut saken åt oss. Vi tänker på aposteln Paulus, som levde för nitton hundra år sedan. De som läste bibeln på Paulus’ tid befann sig i en situation liknande vår. Denne Paulus var en omskuren jude, som måste gå till rätta med sin egen nation, därför att den hade givit upphov och näring åt ett stort missförstånd beträffande den hebreiska bibeln då på den tiden. Åt dessa omskurna judar hade den enastående uppgiften anförtrotts att ta vård om samlingen av heliga skrifter, de heliga böckerna från profeten Mose tid, dvs. från 1400-talet före den vanliga tideräkningens början, fram till profeten Malaki, som levde på 400-talet före den vanliga tideräkningen. Det fanns tjugofyra böcker, enligt judarnas sätt att räkna dem, eller trettionio böcker, enligt kristenhetens sätt att räkna dem. Dessa heliga skrifter, som var fyllda av profetior, vilka uttalats i Guds namn, borde ha lett dessa judar till att bli Jesu Kristi efterföljare, hans som kom och talade, levde, verkade, dog och blev uppväckt från de döda där i judarnas eget land.

³ Det hjälpte inte att bibelns profetior, som kommit från Gud, blev uppfyllda där ibland dem såsom bevis för att Jesus, konung Davids avkomling, var Kristus. Det stora flertalet bland judarna vägrade att erkänna att han var detta. De hade inte någon tro, och fördenskull var de ohörsamma mot sin Gud, Jehova. Vilken slutsats bör vi då dra härav?

 4. Vilka frågor beträffande Gud och hans skrivna ord uppstår som en följd av judarnas handlingssätt, men vilket svar gav Paulus på dessa frågor?

⁴ Vi förbiser inte att flertalet omskurna judar på den tiden inte godtog sina egna heliga profetiska skrifters vittnesbörd. Men bevisade detta att dessa Guds heliga utsagor var falska? Bevisade det att Gud, som inspirerat bibeln, inte hade hållit sin del av det förbund, som han hade ingått med judarna genom Mose? Befanns Gud vara opålitlig, inte förtjänt av att människor satte tro till honom? Bör vi fördenskull förkasta bibeln, som om den befunnits vara osann eller bara vara ett verk av vanliga mänskliga skrivare, som har begått fel och misstag och som ljuger? Bör vi följa judarnas handlingssätt och hålla oss till människors traditioner i stället för till den Heliga skrift? Om vi skulle låta trolösa, olydiga, egenrättfärdiga människors exempel inverka på oss, då skulle vi svara ja på var och en av dessa frågor. Ett sådant svar ger många av de 13.016.000 judarna i våra dagar. Men den kristne aposteln Paulus, som också var född jude och som ”blev omskuren ... åtta dagar gammal”, säger: Nej! Han lät sig inte påverkas av dem som påstod sig vara judar men som i själva verket inte var detta.

 5. Vad säger Paulus i Romarna 2:28—3:4, då han framhåller att vi inte bör misskänna Gud, därför att vi ger akt på dem som bekänner sig vara hans folk, judarna?

⁵ Paulus träder upp till Guds försvar. Han framhåller med skärpa att vi inte bör misskänna Gud, därför att vi ger akt på dem som bekänner sig vara hans folk, och säger så: ”Den är icke jude, som är det utvärtes, icke heller är det omskärelse, som sker utvärtes, på köttet. Men den är jude, som är det invärtes, och hans omskärelse sker på hjärtat genom anden och icke i kraft av en skriven lagsamling. Denne blir prisad, icke av människor, utan av Gud. Vad är då judens företräde, eller vad är omskärelsens gagn? Mycket på alla sätt. Först och främst därför att de blevo betrodda med Guds heliga utsagor. Hur förhåller det sig då? Om några icke gåvo uttryck åt tro, skall då måhända deras brist på tro göra Guds trofasthet utan verkan? Aldrig må detta ske! Nej, låt Gud befinnas sannfärdig, om också var människa befinnes vara en lögnare, alldeles såsom det är skrivet [i Psalm 51:6]: ’Att du [o Gud] måtte bliva bevisad rättfärdig i dina ord och måtte vinna, när man dömer dig.’” — Rom. 2:28—3:4, NW.

 6. Vilken slutsats kommer vi till i likhet med Paulus, när vi tillämpar samma regel för bedömandet med avseende på den trolösa kristenheten i våra dagar?

⁶ Samma regel för bedömandet gäller med avseende på kristenheten i våra dagar, som har bevisat sig trolös gentemot Guds heliga ord, bibeln, ty aposteln Paulus säger: ”Äro vi trolösa, så står han troget fast vid sitt ord. Ty han kan icke förneka sig själv.” (2 Tim. 2:13) Med andra ord sagt kommer Gud att genomföra vad han säger i sitt skrivna ord, även om flera hundra millioner människor, som ger sig ut för att vara kristna, varken lever i överensstämmelse med bibeln eller försvarar bibelns Gud. Det som människor gör kan aldrig göra Gud falsk eller bevisa Gud vara falsk eller osann.

 7, 8. Varför citerade aposteln Paulus Davids ord i Psalm 51:6, då han i sin bevisföring talade för att man bör låta Gud befinnas vara sannfärdig?

⁷ När aposteln Paulus bevisade att Gud är trofast och sannfärdig, citerade han konung Davids ord i Psalm 51:6. Varför det? Därför att David inte försökte försvara sig själv, ursäkta sig eller förklara sig vara rättfärdig och därmed rubba förtroendet för Gud. David tillstår sin missgärning, det orätta och felaktiga han har begått, och han erkänner att Gud är sann och rättfärdig.

⁸ David säger: ”Gud, var mig nådig efter din godhet, utplåna mina överträdelser efter din stora barmhärtighet. Två mig väl från min missgärning och rena mig från min synd. Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig. Mot dig allena har jag syndat och gjort, vad ont är i dina ögon; på det att du må finnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar. Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig. Du har ju behag till sanning i hjärtegrunden; så lär mig då vishet i mitt innersta. Skära mig med isop, så att jag varder ren; två mig, så att jag bliver vitare än snö.” — Ps. 51:3—9; Rom. 3:4.

 9. Om människorna i kristenheten och judenheten vore lika den ångerfulle David, vilken bekännelse skulle de då göra, och vilken inställning skulle de ha till Guds skrivna ord?

⁹ Om människorna, särskilt människorna i kristenheten och i judenheten, vore lika den ångerfulle konung David i Jerusalem, skulle de bekänna att de varit syndare alltifrån födelsen och att de varit benägna för missgärningar alltifrån den tid då de blev avlade i sin mors sköte. Då skulle de inta en ödmjuk inställning till Gud och inte tala emot Gud till förmån för mänskliga vetenskapliga uppfattningar och av människor uppställda moralnormer. De skulle framhålla att de är syndare, som med all rätt har blivit dömda av Guds lag. De skulle tillstå att Gud är sann, då han uttalar sina domar, även om de därmed skulle komma att tillstå att de själva är lögnare. Genom att handla på detta sätt skulle de ådagalägga sann vishet, och de skulle inta en rätt ståndpunkt i förhållande till Guds skrivna ord och skulle godta det, tro det, förstå det och leva i överensstämmelse med det. Om de följde en sådan kurs, skulle detta anbefalla bibeln åt folk som de erbjöde den åt.

10. Hur röner Gud, enligt människors resonemang, gagn genom deras orättfärdighet, och hur kommer det sig att de fördenskull anklagar honom för att vara orättvis i sitt handlingssätt gentemot dem?

¹⁰ Att människor gör sig skyldiga till missgärning och orättfärdighet skadar inte Gud själv. I stället kommer Guds sannfärdighet, helighet och rättfärdighet därigenom att framstå i så mycket skarpare kontrast, vilket allt blir till Guds ära. Med tanke på detta kanske någon vill påstå att när människor handlar orätt, gör de i själva verket Gud en tjänst, åtminstone indirekt. Och om Gud alltså indirekt får gagn genom människornas orättfärdiga handlingssätt, är det då med rätta som Gud utmäter en ogynnsam dom åt de syndiga människorna och fördömer dem? Handlar inte Gud orättvist, när han låter en fördömelsedom gå i verkställighet på dem i det kommande ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”? (Upp. 16:14, 16, NW) Skall ondska och ett otillbörligt handlingssätt fördömas och straffas, om sådant medför det som är gott? Människor, som är födda i synd och missgärning, resonerar på det sättet. De påstår att Gud handlar orättvist, orättfärdigt, om han håller fast vid sitt sanningsord och låter sina förödande domar gå i verkställighet på dem för deras orättfärdighets skull.

11. a) Enligt vilken uppfattning om synden för människor fram tanken att Guds ogynnsamma domar inte kommer att gå i verkställighet gentemot dem? b) Varför har de orätt, när de påstår detta?

¹¹ Genom att resonera på ett sådant världsvist sätt råkar människor, som har bevisat sig vara lögnare, bara i ändå större missgärning. De säger att syndarna aldrig bör frukta för att Guds fördömande domar skall verkställas på dem. De vill inte veta av att synd, missgärning, lagbrott är orätta i sig själva. En religiös uppfattning är felaktig, om den gör gällande att ifall något orätt, ont eller dåligt, som vi gör oss skyldiga till, bara skadar oss själva, så är det inte någon synd. Eller om den säger att ifall det orätta som vi gör blir till någon icke åsyftad fördel eller något oförutsett gagn för någon annan, så är detta orätta inte synd och bör inte bestraffas. Oavsett hur det religiösa filosofiska resonemanget går, så är det orätta orätt, och ingen har rätt att göra ens sig själv orätt eller skada. Varför det? Därför att var och en av oss är en Guds skapelse, och vi har inte rätt att skada det som Gud har skapat. Varje orätt handling är synd, ty den innebär ett brott mot Guds lag beträffande hur vi skapade varelser bör leva. Gud vill inte att vi skall synda, bara därför att hans rättfärdighet därigenom blir framhävd.

12, 13. a) Är den Guds dom rättvis, som drabbar dem som påstår att goda ting kommer av att de gör det som är ont? b) Varför bör vi inte bedra oss själva i denna sak?

¹² Det är så här som den inspirerade aposteln Paulus resonerar. Sedan han uppmanat oss att låta Gud befinnas vara sannfärdig, även om varje människa därigenom skulle befinnas vara en lögnare, säger han vidare: ”Men om vår orättfärdighet får Guds rättfärdighet att framträda, vad skola vi då säga? Gud är icke orättvis, när han giver utlopp åt sin vrede, eller hur? (Jag talar såsom en människa talar.) Aldrig må det vara så! Hur skall Gud annars kunna döma världen? Men om Guds sanning på grund av min lögn har blivit mera framträdande till hans ära, varför blir jag också likväl dömd såsom syndare? Och varför icke säga, alldeles som man falskeligen anklagar oss och alldeles som några människor påstår att vi säga: ’Låt oss göra det som är ont för att det som är gott må komma’? Domen över sådana människor är i överensstämmelse med rättvisan.” — Rom. 3:5—8, NW.

¹³ Må vi då i denna tid inte bedra oss själva. Ändamålet helgar inte medlen. Om vi gör det som är ont, bara därför att vi tycker om det som är ont, och om vi sedan försöker ursäkta oss genom att säga att på lång sikt skall det komma goda ting genom dessa onda ting, då skall vi inte slippa undan. Guds rättfärdiga dom kommer likaväl att verkställas gentemot oss.

Hur man tillämpar orden: ”Låt Gud befinnas sannfärdig”

14. Om vi älskar Gud, Skaparen, vem kommer vi då att låta befinnas vara sannfärdig, och hur gör vi detta?

¹⁴ Om vi vill älska, ära och respektera Gud, vår Skapare, vad skall vi då göra? Då skall vi låta ”Gud befinnas sannfärdig” i alla de sammanhang, i vilka det uppstår tvist eller oenighet mellan Gud och människor. Vi kommer att göra detta genom att vända oss till Guds skrivna ord, bibeln. Vi kommer att låta det som bibeln säger stå såsom sanningen, när det gäller den mänskliga historien, sann religionskunskap och olika val som vi måste träffa när världsligt inställda människor och politiska institutioner ställer för höga krav på oss. Vi kommer att helhjärtat omfatta Guds skrivna ord, den Heliga skrift, såsom vårt rättesnöre, den norm som avgör vad som är sant och rättfärdigt.

15. a) Om vi påstår oss vara kristna, vad måste vi då erkänna Guds ord vara? b) Vilken sanning fanns på Jesu tid förutom de hebreiska skrifterna?

¹⁵ Hur förhåller det sig då om vi påstår oss vara kristna? För att verkligen bevisa oss vara detta måste vi säga detsamma som Jesus sade i bön till Gud: ”Ditt ord är sanning.” (Joh. 17:17) På Jesu tid fanns alla de hebreiska skrifternas trettionio böcker nedskrivna och var tillgängliga för läsning. Men dessa inspirerade hebreiska skrifter var inte det enda som var sant. Det som Jesus lärde under sin förkunnargärning här på jorden var ytterligare sanning. Så måste det förhålla sig, ty han sade i samma bön till Gud: ”Jag [talar] detta, medan jag ännu är här i världen, för att de skola hava min glädje fullkomlig i sig. Jag har givit dem ditt ord.” (Joh. 17:13, 14) Det som Jesus Kristus hade givit sina lärjungar var alltså i själva verket Guds, hans Faders, ord och inte ord som hade sitt ursprung hos honom själv. Det var också sanning.

16. Varför kunde skrifter på grekiska, som Jesu lärjungar framställde, fogas till de hebreiska skrifterna, och hur många böcker innehåller nu Guds skrivna ord?

¹⁶ Jesus framhöll för sina lärjungar att de skulle få hjälp att minnas de sanningar, som han hade uppenbarat för dem. Innan han frambar den här nämnda bönen till Gud, sade han till lärjungarna: ”Jag skall begära av Fadern, och han skall giva eder en annan hjälpare till att vara med eder alltid, sanningens ande, som världen icke kan taga emot, emedan den varken ser den eller känner den. Ni känna den, ty den förblir hos eder och är i eder. Hjälparen, den heliga anden, som Fadern skall sända i mitt namn, denne skall lära eder allt och påminna eder om allt som jag har sagt eder.” (Joh. 14:16, 17, 26, NW) Det som Jesu trogna lärjungar under Guds andes inspiration skrev ned efter pingsten, sedan den heliga anden blivit utgjuten över dem, utgjorde fördenskull likaså en del av Guds ord och blev en del av den Heliga skrift. Dessa inspirerade skrifter, tjugosju böcker skrivna på allmängrekiska, fullbordades i och med utgången av det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Dessa skrifter fogades till de inspirerade hebreiska skrifterna och kom tillsammans med dem att utgöra en bibel om sextiosex böcker. Allt detta skrivna ord är Guds sanning.

17. Varför behövde inte Jesus, då han stod inför Pilatus, svärja att säga sanningen, och varför bör vi omfatta hans förkunnelse?

¹⁷ Jehova Gud står fullständigt på sanningens sida, ingenting annat än sanningen hör samman med honom. Så förhåller det sig också med hans trogne Son, Jesus Kristus. När Jesus stod till svars inför den romerske landshövdingen, Pontius Pilatus, blev han inte ålagd att svärja en högtidlig ed att säga ”sanningen och ingenting annat än sanningen, så sant mig Gud hjälpe”! Men fastän Jesus rannsakades i ett mål som gällde hans liv, förnekade han inte vem han var och vad han var. (Joh. 18:37) Det förhållandet att han var så villig att dö för sanningen väcker hos oss större visshet om att det som han lärde ut, predikade om och påbjöd var den rena sanningen. Fördenskull bör vi acceptera det såsom sanningen.

18. Varför citerade Jesus med rätta, då han hängde döende på pålen, Davids ord i Psalm 31:6, och till vem återvände alltså Jesu ande?

¹⁸ När Jesus, kort efter det att han hade blivit dömd till döden, hängde på avrättningspålen med följande överskrift uppsatt över sitt huvud: ”Denne är judarnas konung”, citerade han i dödsögonblicket några ord från Psalm 31:6, i det han sade: ”Fader, i dina händer befaller jag min ande.” (Luk. 23:38, 46) Denna psalm skrevs av konung David, som var en förebild till Jesus Kristus. Alltså försäkrade den Jesus om att han tryggt kunde befalla sin ande åt Jehova Gud med full förvissning om att bli räddad från scheol, den döda mänsklighetens gemensamma grav. Jesus visste att psalmisten David vädjade till Guds sannfärdighet med orden: ”Du skall föra mig ut ur nätet, som de hava dolt för mig, ty du är mitt värn. I din hand anförtror jag min ande. Du har förlossat mig, o Jehova, sanningens Gud. Jag hatar i sanning dem som taga hänsyn till värdelösa, fåfängliga avgudar; men vad mig beträffar, så förtröstar jag i sanning på Jehova. O Jehova, låt mig icke komma på skam, ty jag har åkallat dig. Låt de ogudaktiga komma på skam; må de tiga stilla i scheol.” (Ps. 31:5—7, 18, NW) När Jesus alltså anförtrodde sin livsande åt Jehova, då han dog, återvände hans ande till sanningens Gud, som hade givit honom den. — Pred. 12:7.

19. a) Varför tilläts inte Guds Son att ”tiga stilla i scheol”? b) Hur bevisade sig Jehova då inte vara någon av dessa ”värdelösa, fåfängliga avgudar”?

¹⁹ På tredje dagen återgav Jehova livsanden åt sin Son och uppväckte honom alltså från de döda. Han hade i trygghet bevarat det som hans Son hade anförtrott åt honom. Han lät inte sin Son ”tiga stilla i scheol”, ty hans Son var inte ond eller ogudaktig. Det var endast för att profetian i Jesaja 53:9 (NW) skulle uppfyllas som Jesus fick ”sin begravningsplats rentav bland de onda, och bland den rika klassen vid sin död, trots att han icke hade begått något våld och det icke fanns något svek i hans mun”. Eftersom Jehova på tredje dagen uppväckte sin Son till andligt liv i himmelen, bevisade detta att Jehova inte var någon av dessa hatade ”värdelösa, fåfängliga avgudar” utan verkligen var ”sanningens Gud”. Såsom sådan kunde han infria sitt ord, låta sina profetior besannas, profetior som han hade uttalat i sitt eget namn. — 1 Petr. 3:18, 19; Ps. 16:10; Apg. 2:22—36.

20. Vad utgör det förhållandet att Gud uppväckte Jesus bevis för med avseende på Guds förmåga att utföra saker och ting?

²⁰ Denna handling, att Jehova Gud skulle uppväcka sin Son, Jesus Kristus, till nytt liv i himmelen, till odödligt liv, var av allt att döma det största prov, som Jehova Guds sannfärdighet kunde ställas på. (Ef. 1:18—22) Eftersom han bestod detta enastående prov beträffande sin sannfärdighet, vad skulle man då kunna tänka sig att han har lovat, som han inte kan uppfylla? Ingenting! — 1 Kor. 6:14; 2 Kor. 4:13, 14.

21. a) Vilken tillförsikt bör väckas hos oss genom vetskapen att bibeln tillkommit genom inspiration från en sådan Gud? b) Från och med vad för något är Guds skrivna ord sanningen?

²¹ En sådan Gud är det som har inspirerat nedskrivandet av bibeln. Hur fast bör fördenskull inte vår förvissning vara om att dessa skrifter uteslutande är sanningen, i motsats till alla andra religiösa böcker som har blivit skrivna och som hör samman med denna världens religionssystem, forntida såväl som nutida! Guds skrivna ords själva natur eller kontenta är sanning, ty hans ord är i fullaste överensstämmelse med fakta och gör aldrig någonsin avsteg från verkligheten eller från det lyckosamma genomförandet av Guds härliga uppsåt. Från själva början är Guds skrivna ord sanningen, och denna sanning går igenom alla bibelns sextiosex böcker och når en storslagen höjdpunkt av sanning beträffande Guds upprättade rike, som skall bereda människosläktet eviga välsignelser.

22. Hur kan man påstå att kontentan eller summan av Guds ord är sanning?

²² Bibelns sextiosex böcker tillsammantagna utgör ett helt och fullständigt uttalande beträffande sanningen. Detta är orsaken till att sanningssökare älskar bibeln. Psalmisten uttryckte saken förträffligt, när han under inspiration skrev ord som vittnade om uppskattning av Gud: ”Se därtill att jag har dina befallningar kära; HERRE, behåll mig vid liv efter din nåd. Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets rätter vara evinnerligen.” — Ps. 119:159, 160.

23. Varför kunde psalmisten säga att Guds bud är sanning?

²³ Alla Guds bud och befallningar, som är upptecknade i hans skrivna ord, är avsedda att bidra till att sanningen blir fullgjord. De har blivit givna för att lydiga människor skall kunna förbli i överensstämmelse med sanningen. Hans bud har kungjorts för att driva människor och andra ting framåt till en uppfyllelse av Guds profetior, på det att dessa därmed må besannas. Ibland söker människor, som har kommit långt bort från Guds lag och ägnar sig åt ett lösaktigt liv, komma i nära beröring med oss för att skada oss, men Gud är oss också nära, om vi kärleksfullt och lojalt håller hans bud. Såsom psalmisten tacksamt uttryckte saken: ”Du är nära, o Jehova, och alla dina bud äro sanning. För länge sedan har jag lärt känna några av dina påminnelser, ty till obestämd tid har du fastställt dem.” (Ps. 119:150—152, NW) Hur förunderligt är det inte att dessa påminnelser och vittnesbörd, som Gud fastställt för så länge sedan, har ägt bestånd ända fram till vår tid trots all den möda som sanningens fiender har gjort sig att kullkasta och omintetgöra dem genom att förstöra exemplar av bibeln och tillintetgöra dem som trott på bibeln. Men heter det inte i Psalm 117:2 att Jehovas ”sanning varar i evighet”?

24. Vad kommer det ofelbart att medföra om vi strider mot bibelns sanning, och vilket handlingssätt gentemot den är det bättre att följa?

²⁴ Om man strider mot bibelns sanning, innebär det att man strider mot ”sanningens Gud”. Vi kan aldrig vinna i en sådan strid, utan vi kommer med största visshet att drabbas av undergång och död såsom lögnare. Guds sanning har alltid vunnit seger och kommer alltid att vinna seger. Aposteln Paulus ger oss en nyttig påminnelse, när han skriver: ”Vi kunna icke göra något emot sanningen utan endast för sanningen.” (2 Kor. 13:8, NW) Fördenskull bör vi inte, genom att följa ett handlingssätt som är i strid med Guds ord, ge Guds sanning orsak att triumfera över oss. För att kunna vinna Guds välsignelse måste vi välja en positiv kurs till förmån för Guds sanning och till stöd för den, och vi måste kungöra sanningen vida omkring till hans lov och pris.