Vägen till tillfrisknande öppnad av Gud
”Ditt tillfrisknande skall hastigt uppblomstra.” — Jes. 58:8, 1878.
Innan man går igenom de tre följande artiklarna, är det bra att göra sig förtrogen med det stoff artiklarna är grundade på, nämligen profetian i Jesaja, kapitel 58 och 59
1. Varför behöver mänskligheten tillfrisknande i sitt allmänna hälsotillstånd?
BEHÖVER hela mänskligheten tillfrisknande — läkedom? Människor som håller sig informerade genom alla de moderna medlen till att inhämta informationer från när och fjärran kommer knappast att tveka att svara Ja! Frågan är: Vilka av oss människor kan få till stånd det i högsta grad behövliga tillfrisknandet? Humanitärt inriktade människor fortsätter hoppfullt att försöka, men alla deras uppriktiga ansträngningar har inte lyckats hejda försämringen av mänsklighetens hälsotillstånd socialt, moraliskt eller ekonomiskt eller när det gäller hemmet och familjen. Klagoropet från den sjuka mänskligheten växer sig starkare!
2, 3. a) Vem har större skäl till klagomål över hur långt mänskligheten har fallit än vad mänskligheten själv har? b) Hur beskrivs mänsklighetens fallna tillstånd i Romarna 3:9—18?
2 Om vi vanliga människor finner stort utrymme för klagomål, hur mycket mera borde då inte den övermänsklige Skaparen av universum finna orsak till klagomål! Han bringade helt visst inte sin skaparförmåga i vanrykte genom att låta sin mänskliga skapelse få sin början i en sådan oreda som den vi i denna tid befinner oss i. Han förklarar rakt på sak att syndens inträde orsakade alltsammans. För nitton hundra år sedan framhöll han hur långt mänskligheten hade fallit från den ursprungliga fullkomligheten genom att han inspirerade en av dem som skrev bibelns böcker att formulera följande ord till förklaring:
3 ”Hur förhåller det sig då? Är vi i en bättre ställning? Inte alls! Vi har ju här ovan framfört den anklagelsen att judar såväl som greker alla är under synd; alldeles som det är skrivet: ’Det finns ingen rättfärdig, inte en enda; det finns ingen som har någon insikt, det finns ingen som söker efter Gud. Alla människor har avvikit, allesammans har de blivit värdelösa; det finns ingen som visar omtanke, det finns inte så mycket som en enda.’ ’Deras strupe är en öppnad grav, med sina tungor har de övat svek.’ ’Ormgift är inom deras läppar.’ ’Och deras mun är full av förbannelse och bittert tal.’ ’Deras fötter är snabba att utgjuta blod.’ ’Förödelse och elände är på deras vägar, och fridens väg har de inte känt.’ ’Ingen gudsfruktan finns inför deras ögon.’” — Rom. 3:9—18.
4. a) Från vad citerade Paulus i dessa ord? b) Hurdant finner vi då sakernas tillstånd vara i vår tid, 1.900 år senare?
4 I den här delen av det brev Paulus skrev till den kristna församlingen i det forntida Rom citerade han från de hebreiska skrifterna, vilka allesammans skrevs under inspiration mer än 450 år innan han skrev sitt brev omkring år 56 v.t. Paulus citerar till exempel från Jesaja 59:7—20. Detta visar att situationen var ganska dålig redan på hans tid, inte bara med avseende på mänskligheten i allmänhet, utan särskilt med hänsyn till dem som påstod sig vara Jehova Guds folk, nämligen judarna eller israeliterna. Och i vår tid, mer än nitton hundra år efter det att Paulus skrev om sådana ting till den kristna församlingen i den kejserliga huvudstaden Rom, hurdant bör vi då förvänta att det moraliska och religiösa tillståndet i världen skall vara, i det vi inte utelämnar den del som kallas kristenheten? Vad de otaliga tidningar och tidskrifter som talar klarspråk uppenbarar för oss om det är mycket chockerande, ja, skrämmande.
5, 6. a) Hur borde de nationer som utgör kristenhetens område uppföra sig, med tanke på upphovet till namnet kristenheten? b) När vi läser Jesajas profetior riktade till Israel, vilken större tillämpning av dem bör vi då ha i tankarna?
5 I enlighet med upphovet till sitt namn borde kristenheten efterlikna Kristus Jesus och leva upp till hans läror. De nationer som utgör kristenheten borde veta hur man gör detta. Bland dessa så kallade kristna nationer har biblar, och särskilt exemplar av ”Nya testamentet”, spridits i hundratals millioner exemplar på alla de kända språken inom deras område. De flesta av deras invånare kan läsa dessa inspirerade skrifter för att lära känna hur man skall vara kristen. Eftersom kristenheten identifierar sig med Kristus och påstår sig vara hans församling, stämplar dess misslyckande i fråga om att följa Kristi exempel den som en skrymtare. Dess sociala, moraliska och religiösa tillstånd liknar tillståndet för Jehova Guds en gång ”utvalda folk” på profeten Jesajas tid, 800 år innan kristendomen framträdde på den jordiska skådeplatsen.
6 Kristenhetens eländiga tillstånd motsvarar tillståndet i Israel på Jesajas tid, eftersom den påstår sig ha avlöst Israel som Guds utvalda folk. När vi läser vissa kapitel i Jesajas profetia, kan vi därför komma ihåg deras större tillämpning på kristenheten. Betraktade Jesajas Gud Israel på profetens tid som skrymtaktigt och i behov av andligt tillfrisknande? Låt Jehova Gud förklara vad han fann!
Vad Gud fann i fråga om religiös skrymtaktighet
7. Vad för något som Jehova hade funnit skulle profeten, enligt Jesaja 58:1, kungöra för Guds utvalda folk?
7 Guds befallning till Jesaja lyder: ”Ropa med full hals utan återhåll [spar icke, Åkeson]; häv upp din röst såsom en basun och förkunna för mitt folk deras överträdelse [uppror, NW], för Jakobs hus deras synder.” — Jes. 58:1.
8. Med vilken hörbarhet skulle Jesajas kungörande av det Jehova funnit göras, och varför borde han ha känt sig manad att profetera?
8 Enligt denna befallning hade Jehova Gud funnit Israel skyldigt till ”överträdelse” eller ”uppror”, upproriskhet, och andra inte närmare angivna ”synder”. Han använde Jesaja som sitt språkrör för att tillkännage vad han funnit, och denne profet uppmanades att ropa ut Guds anklagelser med styrkan hos en ”basun” eller trumpet. När Jesaja uppmanades: ”Spar icke”, kan han ha känt sig som Amos, när denne tidigare profet sade: ”När lejonet ryter, vem skulle då icke frukta? När Herren, HERREN [den suveräne Herren Jehova, NW] talar, vem skulle då icke profetera?” — Am. 3:8.
9. I vilken utsträckning bör Jehovas hårda budskap förkunnas i vår tid, och vad bör det hjälpa dem som hör att göra?
9 Den suveräne Herren Jehovas överlämnade, döpta folk i vår tid bör känna det på samma sätt i denna angelägenhet. De bör känna sig manade att ta upp det gudomliga budskapet för vår tid och låta det ljuda över ett vittomfattande område. Må de som Jehovas vittnen förklara rent ut att det över hela världen förekommer upproriskhet mot universums suveräne Herre, som kräver att hans folk skall vara lojalt och undvika världsliga synder. Detta förklarar varför detta hårda budskap förkunnas över hela jorden. Genom att rätta sig efter det kan de som hör det få hjälp att finna tillfrisknande.
10, 11. Israeliterna gav sig sken av att ha behag till Jehova genom att fasta och späka sig, men vad annat gjorde de samtidigt utan självbehärskning?
10 I det som Jesaja blev befalld att högt och tydligt basunera ut för ”Jakobs hus” klädde han av det dess skrymtaktighet inpå bara kroppen genom att säga:
11 ”Likväl var det mig som de dag efter dag fortsatte att söka, och det var till kunskapen om mina vägar som de brukade ge uttryck åt behag, likt en nation som utövade rättfärdighet och som inte hade övergett sin Guds rättvisa, i det att de fortsatte att begära rättfärdiga domar av mig och närmade sig Gud, som de hade behag till, [och de säger:] ’Vartill gagnar det, att vi fasta, när du icke ser det, vartill, att vi späka oss, när du icke märker det?’ Men se, på edra fastedagar sköten I edra sysslor [Se, I finnen behag i edra fastedagar, Myrberg], och alla edra arbetare driven I blott på. Och se, I hållen eder fasta med kiv och split, med hugg och slag av gudlösa nävar.
12. Skulle en fastedag av ett slag som var godtagbart för Jehova vara ett tillfälle för pråligt skryt i fråga om fromhet och späkning?
12 I hållen icke mer fasta på sådant sätt, att I kunnen göra eder röst hörd i höjden. Skulle detta vara en fasta, sådan som jag vill hava? Skulle detta vara en rätt späkningsdag? Att man hänger med huvudet såsom ett sävstrå och sätter sig i säck och aska, vill du kalla sådant att hålla fasta, att fira en dag till HERRENS [Jehovas] behag?” — Jes. 58:2—5; v. 2 enl. NW.
13. Vad sade Jesus i sin bergspredikan, utan att vara skrymtaktig, om fastande från Guds folks sida?
13 Det är sant att Jesus Kristus, sedan han blivit smord med Jehovas ande, fastade under 40 dagar, men detta iakttogs inte av människor, och det försiggick i Juda öken. Därför kunde han längre fram, i sin bergspredikan, utan skrymtaktighet säga: ”När ni håller på att fasta, sluta då upp med att ta på er en sorgsen min likt skrymtarna; de vanställer ju sina ansikten, så att det skall synas för människor att de håller på att fasta. Jag säger er i sanning: De får nu sin lön fullt ut. Men när du håller på att fasta, smörj då ditt huvud och tvätta ditt ansikte, så att det inte skall synas för människor att du håller på att fasta, utan för din Fader som är i det fördolda; då skall din Fader, som ser på i det fördolda, återgälda dig.” — Matt. 6:16—18.
14. a) Vad slags anordning är religiösa fastor i kristenheten? Varför är det så? b) För vad annat kunde formella fastor och späkning i det forntida Israel inte tjäna som kamouflage?
14 Inga fastedagar ålades Kristi lärjungar; fasta är någonting frivilligt, valfritt. Kristenheten har sina föreskrivna fastor, men detta är enbart människogjorda anordningar. Om man hade haft den rätta synen på och det rätta motivet bakom de självvalda fastorna i ”Jakobs hus” på profeten Jesajas tid, behövde det inte ha varit något att invända mot dem. Men låt oss komma ihåg vad som pågick i ”Jakobs hus” samtidigt med fastan eller före och efter fastedagarna — att det förekom kiv och split och stridigheter och att människor skrek åt varandra med den gällaste röst och slog varandra med ”gudlösa nävar”. Den formella fastan och späkningen kunde aldrig tjäna som ett kamouflage för all denna ondska och uselhet inför Jehova Guds genomträngande ögon. Det är inte att undra på att han inte tycktes se eller bry sig om deras fasta!
15. a) Av vilken behandling av den arbetande klassen uppvägdes i Israel det yttre uppvisandet av fromhet och återhållsamhet? b) För vilka förhåller det sig på samma sätt i vår tid, och varför är detta otillbörligt?
15 För att förete en yttre uppvisning av fromhet brukade de formalistiska judarna låta huvudet hänga likt toppen på ett sävstrå eller sätta sig i säck och aska som om de sörjde djupt. Men sådana uppvisningar var inte något äkta tecken på i hjärtat känd ånger över deras synder och uppror eller upproriskhet mot Gud och deras uppstudsighet och oordentlighet. Om deras fasta var av ett verkligt slag, en avhållelse från i vanliga fall rättmätiga ting, varför drev de då samtidigt hjärtlöst sina ”arbetare”, sina egna bröder, till arbete, varigenom de hopade förtryckande plåga över dem? Att arbetsgivare, som handlade som slavdrivare för dem som arbetade åt dem, visade formell återhållsamhet på fastedagarna var sannerligen skrymtaktigt. Det förskaffade dem inte någon ynnest eller något godkännande från Gud, och det gav dem inte heller något välbehag. Förhållandet är i vår tid detsamma med kristenheten, som håller fastor, eftersom den påstår sig tillbedja just den Gud som inspirerade Jesaja att offentliggöra Guds utvalda folks uppror och synder.
16. Vilka hjälpåtgärder skulle, om de vidtogs av israeliterna, göra ett gynnsammare intryck på Gud än att de höll formella fastor?
16 Vilket slag av fasta, vilket handlingssätt av återhållsamhet, är godtagbart för Jesajas Gud, den Gud som kristenheten ger sig sken av att tillbedja? Vi kan läsa Jehovas ord, som är upptecknade av Jesaja, för att få reda på det. Till gagn för dem som känner behov av andligt tillfrisknande eller som vill förbättra sin samhörighet med bibelns Gud säger han: ”Nej, detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge, att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod.” — Jes. 58:6, 7.
17. Dessa ord i Jesaja 58:6, 7 är en antydan om att vilka ting pågick i Israel? Från vad var det därför de behövde tillfrisknande?
17 På ett indirekt sätt visar dessa beskrivande ord av Jehova att israeliterna orättmätigt, med ont uppsåt, sattes i bojor. Andra tvingades bära ett ok som om de var lastdjur. Ytterligare andra blev förtryckta genom den arbetsbörda som lastades på dem. Olycksdrabbade israeliter tilläts gå hungriga eller utan lämpligt husrum. De som hade medel till att ge bistånd låtsades inte vara medvetna om medisraeliters eländiga tillstånd. Jovisst, de fullgjorde pliktskyldigast formaliteterna i en nationell fasta, men de hade inte tillräckligt med broderlig kärlek för att avlyfta orättvisorna och bördorna från sitt eget kött och blod. Enbart detta att de höll fasta avlägsnade inte sådana hjärtlösa sedvänjor, och det innebar inte heller att de rättade sig efter Guds bud: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv. Jag är HERREN [Jehova].” (3 Mos. 19:18) Om dessa israeliter behövde något, så var det ett tillfrisknande från en andlig sjukdom som betydde säker död för deras samhörighet med Gud!
18. Varför är det ingen överdrift att säga att Israels religiösa sjukdom, om den fick vara ohämmad, skulle betyda döden för deras samhörighet med Jehova?
18 Detta är inte att överdriva sakernas tillstånd, för under det århundrade som följde på uttalandet av Jesajas profetia förlorade Israels nation sitt hemland och blev begravd utom synhåll i Babylonien från år 607 till år 537 f.v.t. (Hes. 37:1—11) Även om nationen genom Jehovas oförtjänta omtanke blev återinsatt i sitt eget hemland, förlorade den sitt förbundsförhållande till Jehova Gud 569 år senare, år 33 v.t. År 70 v.t. tillintetgjorde romarna under härföraren Titus det upproriska Jerusalem, och det judiska folket förskingrades över hela världen som föremål för smälek. Allt detta står som en varning för den dödligt sjuka kristenheten.
De som har slagit in på vägen till tillfrisknande
19. Hade Jesaja själv samma andliga sjukdom som sina medisraeliter, och vad antyder ord av honom som citeras i bibelboken Hebréerna?
19 Må ingen föreställa sig att profeten Jesaja var andligt sjuk, drabbad av den religiösa skrymtaktighet som hemsökte hans nation. Den man som Jehova Gud skulle använda för att avslöja sådant skrymteri behövde ha en frisk och sund samhörighet med Honom. Jesaja gav en antydan om sin egen och sin familjs andliga hälsa, när han sade: ”Se, jag och barnen, som HERREN har givit mig, vi äro tecken och förebilder i Israel från HERREN Sebaot som bor på Sions berg.” (Jes. 8:18) Den kristne aposteln Paulus citerar detta i sitt brev till hebréerna och tillämpar det på Jesus Kristus och hans smorda och av anden pånyttfödda lärjungar med följande ord: ”Han säger: ’Jag skall förkunna ditt namn för mina bröder; mitt i församlingen skall jag lovprisa dig med sång.’ Och åter: ’Jag skall sätta min tillit till honom.’ Och återigen: ’Se! Jag och barnen, som Jehova har gett mig!’” — Hebr. 2:12, 13.
20. Vilka var till att börja med de ”barn” som Jehova gav den större Jesaja, Jesus Kristus?
20 ”Barnen”, de barn till Jehova Gud, vilka denne gav Jesus Kristus vid pingsten år 33 v.t., var män och kvinnor som tillhörde den judiska organisation som hade sin huvudstad i Jerusalem. Innan de blev smorda med Guds ande vid pingsten hade de följaktligen varit förbundna med den andligen sjuka tingens ordning som omfattade dem som Jesus Kristus kallade ”de förlorade fåren av Israels hus”. (Matt. 10:6; 15:24) Men från och med pingsten tillhörde de inte längre den religiösa organisation inför vilken profeten Jesaja var befalld att förkunna Jehovas ord av kritik. Under Jesu Kristi vägledning hade de slagit in på den väg till tillfrisknande som var utlovad av Jehova i Jesaja 58:8. De lämnade den organisation som bland sina medlemmar hade de egenrättfärdiga fariséerna, vilka i bön i templet skrytsamt sade: ”Jag fastar två gånger i veckan.” — Luk. 18:11, 12.
21. Vilka förmåner var i Jesaja 58:8 profetiskt utlovade åt Kristi lärjungar för att de gjorde sig fria från den nutida motsvarigheten till det trolösa Israel?
21 På liknande sätt har flertalet av dem som är överlämnade, döpta vittnen för Jehova i vår tid kommit ut ur sekterna och samfunden inom kristenheten, den nutida motsvarigheten till den israelitiska nationen på Jesajas tid och på Kristi tid. Som en belöning för att de gjort sig fria från den andligen sjuka och förmörkade kristenheten har det profetiska löftet i Jesaja 58:8 uppfyllts på dem. Det lyder: ”Då skall ditt ljus bryta fram såsom morgonrodnaden, och ditt tillfrisknande skall hastigt uppblomstra, då skall din rättfärdighet gå framför dig och Herrens härlighet följa dig i spåren [Jehovas själva härlighet skall då vara din eftertrupp, NW].” — 1878.
22. När började det utlovade ”tillfrisknandet” att uppblomstra för de lärjungar som gjorde sig fria?
22 Omedelbart, under efterkrigsåret 1919, började denna profetia få sin uppfyllelse på de kristna vittnen för Jehova som då gjorde sig fullständigt fria från den av trosbekännelser och traditioner bundna och av präster styrda kristenheten. För dessa befriade började upplysningen över bibelns sanningar och profetior att bryta fram ”såsom morgonrodnaden”. Deras ”tillfrisknande” till god andlig hälsa i samhörighet med Jehova Gud genom Kristus uppblomstrade med snabb förbättring. Likt Jesaja i templet har de blivit renade för att tjäna som Jehovas vittnen. — Jes. 6:1—10; 43:10—12.
23. Vilket slag av förtrupp och ”eftertrupp” har de haft, också under andra världskriget?
23 ”Rättfärdighet”, inte kristenhetens förvändhet, har gått före dem för att leda dem på vägar som är rätta i Jehovas ögon. Till deras skydd har han gått bakom dem som en ”eftertrupp” fram till nu. Tack vare detta har de fortsatt att äga hans godkännande och blivit bevarade från den utrotning som deras fiender hotade dem med under andra världskriget åren 1939—1945. — Matt. 24:9—14.