Uthärdande genom hopp
”Fröjda eder i det hopp som ligger framför eder. Härda ut under trångmål. Framhärda i bön.” — Rom. 12:12, NW.
1. Vilken sinnets uppfattning och inriktning skiljer den mogne kristne från den omogne? Vem får därför till fullo nytta av hoppets kraft?
MOGNA kristna ser framåt. De blickar bortom den nuvarande tingens ordning. De strävar efter att göra Jehovas vilja, och deras sinnen är stämda i samklang med den nya världens levnadssätt. Omogna kristna ser ännu mycket som intresserar dem i denna tingens ordning. De vill fortfarande ha sin egen vilja fram. Deras sinnen är alltjämt stämda i samklang med deras egna intressen. För att Jehovas tjänare skall kunna gripa tag i hoppet om evigt liv, krävs det mognad, att han ständigt kan rikta sitt sinne framåt, mot det hopp som ligger framför honom. Det är alltså den mogne kristne som till fullo kan göra bruk av hoppets häpnadsväckande kraft, den kraft som omfattar framtiden och därigenom behärskar den närvarande tiden. Och genom att hoppet behärskar vårt liv nu, blir det en upplyftande kraft, som frambringar uthållighet och förmåga att uthärda: ”Men om vi hoppas på det som vi icke se, fortsätta vi med att vänta på det med uthållighet.” — Rom. 8:25, NW.
2. Förklara vad uthärdande, uthållighet, är och varför vi behöver det.
2 Uthärdande eller uthållighet hos Jehovas slav är den beslutsamhetens egenskap som gör, att hurudana omständigheterna än må bli, han dock aldrig låter det hopp fara, som Guds ord med fullgod garanti bjuder honom. Med andra ord, det betyder att vår tros farkost aldrig får lov att lida skeppsbrott, aldrig får sluta seglatsen förrän den når sitt mål, den nya världens hamn. Vårt sjökort, bibeln, säger oss: ”Ni måste uthärda, så att ni, sedan ni gjort Guds vilja, må få mottaga uppfyllelsen av löftet.” (Hebr. 10:36, NW) Det är av värde att vi lär oss, hur vi skall bygga upp och stärka vårt hopp, så att det — tillsammans med tro och kärlek — kan åstadkomma denna fruktbringande mognad: ”Vi komma oavlåtligen ihåg edert arbete, som beror på tro, och eder stora ansträngning, som beror på kärlek, och edert uthärdande, som beror på edert hopp.” — 1 Tess. 1:3, NW, fotnoter.
3, 4. a) Genom vilket tillvägagångssätt hjälper hoppet vårt uthärdande? b) Visa att hoppet hjälpte Jesus att bestå i uthållighetsprovet.
3 Hopp utgör en grund för glädje. Skriften bjuder i sanning att vi skall vara fyllda av glädje: ”Fröjda eder i det hopp som ligger framför eder.” (Rom. 12:12, NW) Glädje sprudlar fram ur vårt hopp. Och denna glädje verkar så, att vi kan visa uthållighet. Kristus Jesus gav oss det fullkomliga exemplet på hur hopp, glädje och uthållighet eller uthärdande verkar i förhållande till varandra. Jesu hopp lade grunden till hans omätliga glädje. Hans hopp? Ja, Jesus hade ett bestämt hopp: ”Förhärliga du nu mig, Fader, vid din sida, med den härlighet som jag hade vid din sida, innan världen fanns till.” (Joh. 17:5, NW) Men Kristi hopp gick ut på någonting långt storslagnare än att han endast skulle återvinna sin föremänskliga tillvaro. Ty hans hopp var att få köpa den ”skatt”, som var ”gömd i åkern”, den skatt, som var gömd inom sfären av Guds universella organisation, nämligen ställningen som huvud och ledare för Jehovas regeringsorganisation. Hans hopp drev honom till att handla med glädje: ”För den glädje han känner går han och säljer det han har och köper den åkern.” — Matt. 13:44, NW.
4 Om Jesus hade sett endast på det nuvarande, kunde han aldrig ha uthärdat den kvalfulla prövning han stod inför. Han kunde aldrig med framgång ha bestått i uthållighetsprovet. Men hans sinne var fullkomligt moget; han fröjdade sig i det hopp som låg framför honom. Som följd härav var hans intensiva lidanden ”övergående och lätta”, liksom de lidanden är som kommer över hans efterföljare, vilka bevarar den sinnesinställning som fanns hos Kristus Jesus. (2 Kor. 4:17; Fil. 2:5; NW) Att hans hopp medförde glädje och hans glädje uthärdande, det kan det inte råda något tvivel om: ”Må vi med uthållighet löpa det lopp som är oss förelagt, medan vi oavvänt betrakta vår tros anförare och fullkomnare, Jesus. För den glädje som var honom förelagd uthärdade han en tortyrpåle.” (Hebr. 12:1, 2, NW) För att kunna uthärda måste vi ”oavvänt betrakta” Kristi exempel: tänka på hur han fröjdade sig i det hopp som låg framför honom.
5. Varför kan Jehovas tjänare uthärda prövningar med glädje?
5 Vilken jublande glädje kände inte apostlarna, när de kom i svåra prövningar! ”De kallade in apostlarna, pryglade dem och bjödo dem att sluta upp med att tala på grundval av Jesu namn och läto dem gå. Dessa gingo därför ut från Sanhedrin och fröjdade sig, emedan de hade aktats värdiga att bliva skymfligt behandlade för hans namns skull.” (Apg. 5:40, 41, NW) Hur kunde de utstå prygel och fröjda sig över det? På grund av det hopp de hade, som skänkte dem glädje. De hade anledning till glädje också därför, att de hade genomgått en allvarlig prövning och genom att göra detta hade verkat eller åstadkommit uthärdande. ”Betrakta det enbart som en glädje, mina bröder, när ni råka ut för olika prövningar, då ni ju veta att denna eder tros beprövade beskaffenhet verkar uthärdande.” (Jak. 1:2, 3, NW) Då Jehova är hoppets källa, är han också glädjens källa. ”Jehovas glädje är eder starkhet.” (Neh. 8:10, AS) Glädjen, en andens frukt, kommer i obegränsat mått, när vi ”framhärdar i bön” och ber om Guds heliga ande. Hans ande berikar vårt hopp.
Hur vi skall stärka vårt hopp
6. Genom vilka medel bygger vi upp vårt hopp?
6 Vi behöver kunskap och förstånd för att kunna bygga upp vårt hopp. Alla som lever för den nya världen bör ordna så för sig, att de regelbundet kan studera bibeln och läsa i den varje dag. Detta skänker en tröst och vederkvickelse som stärker vårt hopp: ”Ty allt det som fordom blev skrivet, det blev skrivet för vår undervisning, för att vi genom vårt uthärdande och genom trösten från Skrifterna måtte hava hopp.” (Rom. 15:4, NW) Jämte ”trösten från Skrifterna” finns det någonting annat som stärker vårt hopp. Det är uthärdande. Vi har redan sagt, att hoppet verkar så, att vi kan uthärda. Det är sant, men uthärdandet är också verksamt så, att vi får hopp. Det är en växelverkan dem emellan. Hoppet frambringar uthärdande, och uthärdandet i sin tur bygger upp vårt hopp.
7, 8. a) Hur ser den som är mogen på prövningar och bedrövelser? b) Vilken triumferande samverkan av förhållanden, grundad på hopp, har Jehova sörjt för?
7 Är då de förföljelser och den bedrövelse, som kommer över Jehovas trogna folk, till intet gagn och utan värde? Långt därifrån! Ty varje uthärdad prövning stärker vårt hopp och gör det mera säkert och visst. Det är därför som vi kan ”betrakta det enbart som en glädje”, när prövningar kommer över oss. På vilket sätt är det då som varje prövning stärker hoppet? När vi bevarar vår ostrafflighet, finner vi, att våra sinnen blir fyllda med den medvetna insikten om att vi är välbehagliga för Gud. Det är detta godkända tillstånd som bygger upp vårt hopp. Hoppet stärks såsom en följd av ett slags ”kedjereaktion”:
8 ”Må vi jubla på grund av hoppet om Guds härlighet. Och icke detta endast, utan må vi jubla, medan vi äro i bedrövelser, eftersom vi veta att bedrövelsen frambringar uthärdande, uthärdandet i sin tur ett godkänt tillstånd, det godkända tillståndet i sin tur hopp; och hoppet leder icke till missräkning.” (Rom. 5:2—5, NW) Vilken segerrik samverkan av förhållanden har inte Jehova berett åt oss! Lidanden och fängelsevistelser kan endast bygga upp hoppet, om ostraffligheten bevaras. Och ett hopp som är grundat på tro och som beständigt stärks med andlig föda och genom uthärdande kommer aldrig att leda till missräkning. Genom att Jehovas vittnen fröjdar sig i det hopp som ligger framför dem, kan de redan erfara den hänförelse och glädje som segern för med sig, Jehovas seger vid Harmageddon. Sannerligen, blir vi inte redan förda fram av Kristus i hans triumftåg? — 2 Kor. 2:14, NW.
9. Vad försöker djävulen göra, och hur verkar hans strategi som en bumerang, när vi bevarar vår ostrafflighet?
9 Den nya världens samhälle har lämnat en värld utan hopp bakom sig. (Ef. 2:12) Satan, ”denna tingens ordnings gud”, kan inte skänka något hopp, ty själv har han inget. (Upp. 12:12) Därför är djävulen avundsjuk på det säkra och kraftfyllda hopp som den nya världens samhälle äger. Han strävar efter att utsläcka vårt hopp på ett gement sätt, genom förföljelse. Men djävulen har som härförare gjort grundligt fiasko; hans strategi verkar alltid emot honom, när Jehovas folk bevarar sin ostrafflighet. Ty det är vi som vinner på den bedrövelse vi får genomgå. Det är inte nog med att den bidrar till att ytterligare föra de goda nyheterna vidare. Vi bör också tänka på vad Paulus säger: ”Kom ... alltjämt ihåg de flydda dagar, då ni, sedan ni hade blivit upplysta, uthärdade en svår kamp under lidanden, ibland medan ni blevo utsatta såsom på en skådebana både för smädelser och för bedrövelser och ibland medan ni togo del med dem som just då genomgingo detta.” (Hebr. 10:32, 33, NW) Ja, vi finner så mycket i fråga om vårt hopps uppbyggande, att aposteln uppmanar oss att ”alltjämt” komma ihåg de lidanden som vi har uthärdat. Ni som hör med till den nya världens samhälle och som nu utstår bedrövelser, kom ihåg att sedan denna ”övergående och lätta” bedrövelse har gått förbi, kommer ni att se tillbaka på prövningarna och finna att de har varit till gagn. De har givit er ett godkänt tillstånd, har stärkt ert hopp.
Vårt hopp — ”ett ankare för själen”
10. Varför har vi ”stark uppmuntran till att gripa tag om det hopp” som ligger framför oss?
10 Ett hopp som är grundat på ett vagt och osäkert vittnesbörd kan knappast ge en någon kraftig uppmuntran till att fortsätta i ett verk som väcker den av djävulen behärskade världens vrede. Hur tacksamma är vi inte över att vårt hopp vilar på en vilkens löften är säkra, en som inte kan ljuga! ”Människor svärja vid den som är större, och deras ed avslutar varje tvist, emedan den är för dem en laglig garanti. På detta sätt trädde Gud emellan med en ed, då han avsåg att för löftets arvingar mer överflödande ådagalägga sitt rådsluts oföränderlighet, på det att vi, som hava flytt till tillflyktsorten, måtte genom två oföränderliga ting, i vilka det är omöjligt för Gud att ljuga, få stark uppmuntran till att gripa tag om det hopp som framhålles för oss”, hoppet ”om det eviga livet”. (Hebr. 6:16—18; Tit. 1:2; NW) När vi har vårt hopp förankrat vid universums stora orubbliga klippa, vilken stark uppmuntran har vi inte då till att fröjda oss ”i det hopp som ligger framför” oss! (5 Mos. 32:4) Kom ihåg, att Jehova inte har svurit vid någonting ändligt och begränsat, ty någonting sådant skulle kunna svika, upphöra, och i så fall skulle förpliktelsen också upphöra. Nej, han har givit en ”laglig garanti”, därigenom att han har svurit vid det som är oändligt och inte kan svika. Han har svurit vid den största personligheten i universum, vid sitt eget oföränderliga jag! — Mal. 3:6.
11. Hur beskriver Paulus det hopp som ligger framför oss? Varför på detta sätt?
11 Med klar insikt och förståelse läser vi då Paulus’ nästa häntydning på det hopp som ligger framför oss: ”Detta hopp hava vi såsom ett ankare för själen, både säkert och fast”. Aposteln talar om hoppet i bildliga ordalag såsom ett ”ankare för själen”. Hur fullkomligt naturligt var inte detta uttryck för Paulus, ty han hade tre gånger varit med om skeppsbrott och visste i sanning vad ett ankare var värt! (Hebr. 6:19, NW; 2 Kor. 11:25) Han visste att ett ankare fästs i havsbottnen för att hålla fast ett fartyg under en storm, för att hindra skeppet från att driva ut till sjöss igen eller slås sönder mot klipporna. (Apg. 27:29) Ett skepp med ett stadigt fäst ankare kan på det sättet med tillförsikt rida ut en storm. ”Ett ankare för själen” — vilken träffande beskrivning på vårt hopp, som sätter oss i stånd till att med orubblig ostrafflighet uthärda de våldsammaste stormar av förföljelse och hindrar oss från att lida skeppsbrott med avseende på vår tro!
12. Varför är det nu stormiga tider för vår tros farkost, men vad kommer att bevara vår tro från skeppsbrott?
12 Vi lever nu i stormiga tider. Satan skulle gärna vilja dränka oss i sitt ”hav”, och med detta symboliska uttryck menas den ostadiga massan av den från Gud fjärmade mänskligheten. Detta ”hav” kastar upp ett skum, som är smutsigt av syndens gyttja och slam, och det bär upp Satans synliga organisation. Ja, dessa ”vatten”, som befinner sig i starkare svallning än någonsin förut, är ”folk och skaror och nationer”. (Upp. 17:15, NW) Sedan djävulen slungades ned till jorden, har han synbart rört upp ”havet” och har drivit fram en väldig våg av svårigheter och bedrövelser i ett våldsamt försök att sänka vår tros farkost. Vårt hopp är oskiljaktigt förbundet med vår tro och bevarar vår tro från att lida skeppsbrott. (1 Tim. 1:19) När vår tro är stark, kommer vårt ”ankare för själen” inte att gå förlorat; det kommer inte att leda till missräkning.
13, 14. Hur kan vi undvika stor fara för vår tros skepp?
13 Men även om ett fartygs ankarkätting är stark, så kan det, om själva ankaret inte är tillräckligt kraftigt, av vinden föras ut till havs igen och kastas omkring på ett katastrofalt sätt. Så är det också med vårt andliga stöd eller fäste, vårt ”ankare för själen”. Vi har den bästa grund att fästa vårt ”ankare” i — nämligen Jehovas löften. Men om vårt ”ankare för själen” är klent, så kan inte ens den fasta grunden hålla vår tros farkost stadig under våldsamma stormar av bedrövelse och trångmål. Därför ett ord till varning: Tro aldrig att vi kan vara med vid studierna i Vakttornet och så under mötet sitta och nicka och dåsa till, därför att vi menar att ”en enda liten blund” inte kan försvaga vårt ”ankare för själen”. Om någon sitter och dåsar, medan livsviktiga sanningar förklaras, så blir hans tros skepp inte uppbyggt, det sjunker. Och vidare, hur kan någon försvara sin tros skepp, som är förbundet med hans hopp, om han inte brukar alla vapnen i den arsenal som består av Guds ords uppenbarade sanningar? ”Låt oss ikläda oss ljusets vapen.” Var ”alltid redo att framföra ett försvar inför var och en som av eder kräver ett skäl för hoppet i eder”. — Rom. 13:12; 1 Petr. 3:15; NW.
14 Inte heller kan vi tänka, att vi kan vara med vid något teokratiskt möte över huvud taget och förvänta att vi skall kunna bygga upp vårt hopp, om vi låter våra tankar förirra sig till våra personliga intressen, ”denna tingens ordnings bekymmer”. (Mark. 4:19, NW) Låt aldrig tankarna få fria tyglar, utan inrikta sinnet så att det kan koncentrera sig på det budskap som frambärs. Dåsiga sinnen kan inte koncentrera sig ordentligt. Väck därför upp sinnet. Det är benäget för lättja. Och om det är en avgjord fara att inte vara vaken och följa med vid Jehovas folks studier, vad kommer då att ske med de individers hopp, som blir försumliga i fråga om att vara närvarande vid andliga gästabud? Jo detta: Deras ”ankare” kommer inte att hålla. De kommer att söka sina egna intressen och slut ligen glida tillbaka ut i världen. De kan komma att lida ett ohjälpligt skeppsbrott. (2 Petr. 2:20) ”Det är därför som det är nödvändigt för oss att ägna mer än den vanliga uppmärksamheten åt det som vi hava hört, för att vi aldrig må glida bort.” (Hebr. 2:1, NW) Glöm inte att vanlig uppmärksamhet inte är nog. Vi måste ägna den mest noggranna uppmärksamhet ”åt det som vi hava hört”, för att vi inte längre må vara ”barn, som kastas omkring liksom av vågor och föras hit och dit av varje lärdomsvind genom människors bedrägliga spel”. — Ef. 4:14, NW.
Ett bräckligt ”ankare” leder till skeppsbrott
15. Varför är det en så allvarlig angelägenhet i våra dagar att bevara vår tro och vårt hopp?
15 Efter Harmageddon kommer det inte längre att finnas något ”hav”. (Upp. 21:1) Men så länge det av demonerna upprörda ”havet” existerar, kan vi förvänta att vår tros skepp skall bli angripet från alla håll. I krigstid blir fartygen i våra dagar angripna underifrån, av undervattensbåtar. Att Satan kommer att göra bruk av alla förtäckta medel han kan för att torpedera vår tros fartyg, det är att vänta, eftersom det verkligen är krig nu. ”Draken fylldes av vrede mot kvinnan och gick åstad för att föra krig mot de återstående av hennes säd, som hålla Guds bud och hava arbetet att bära vittnesbörd om Jesus.” (Upp. 12:17, NW) Det är endast genom att föra en kamp av det rätta slaget, vilken inte är köttslig, som vårt trosskepp kan slå tillbaka djävulens angrepp. ”Du ... må fortfara att föra den rätta kampen, i det att du bevarar tron och ett gott samvete, vilket några hava kastat åt sidan och hava lidit skeppsbrott beträffande sin tro.” — 1 Tim. 1:18, 19, NW.
16. Vilken del av ”den fullständiga vapenrustningen från Gud” utgörs av det framför oss liggande hoppet? Hur är det en skyddande kraft?
16 Aposteln fann hoppet så fyllt av kraft, att han talade om det, inte endast såsom ett ”ankare för själen”, utan också såsom en skyddande hjälm för en krigare. Tag ”såsom hjälm frälsningens hopp”. (1 Tess. 5:8, NW) Hoppet är en kraft som skyddar, så varför inte bära det som hjälm? En krigares hjälm skyddar huvudet och alltså sinnet. Den kristnes hopp är således en verklig del av den ”fullständiga vapenrustningen från Gud, för att ni må kunna stå fasta mot djävulens ränker”, ty stridsordern säger: ”Tag ... emot frälsningens hjälm.” (Ef. 6:11,17, NW) Jehova har faktiskt satt ”frälsningens hjälm” på sitt huvud, och nu utfärdas befallningen till hans trogna vittnen. (Jes. 59:17) Hur bär vi hjälmen? Genom att tänka på det hopp som ligger framför oss, genom att fylla sinnet med teokratiska tankar och begrepp, genom att studera dagens text och dess kommentar i Jehovas vittnens årsbok (på svenska finns dessa texter införda i Vakttornet), genom att dryfta den teokratiska verksamheten. Hoppet förser oss med stoff till begrundan och skyddar sålunda sinnet för den gamla världens sätt att tänka. Hoppet om frälsning kommer oss att beständigt tänka framåt och således förgäta det som är bakom. — Fil. 3:13.
17. Kan vi själva borra vår tros skepp i sank? Hur?
17 Vi för en kamp av orätt slag och undergräver vårt hopp, när vi hyser tankar som strävar bakåt. Så här ter sig den individs handlingssätt, som står i fara att lida skeppsbrott beträffande tron: han tar av sig hjälmen och börjar glädja sig åt de lockande tingen i denna världen, åt dess lyx och dess behagligheter, i stället för åt det hopp som ligger framför honom. Han glömmer att ”havet” är fullt av strömvirvlar, som består av snärjande affärssträvanden och fängslande nöjen. Tänk t. ex. på Demas, en medarbetare till aposteln Paulus. Demas var inte ny i sanningen; han hade till och med varit hos aposteln under dennes första fängelsevistelse. (Kol. 4:14) Men någonting hände med Demas. Han tog av sig sin ”hjälm”; han hade inte längre ett sinne som blickade framåt. Paulus sade: ”Demas har övergivit mig, eftersom han älskade den närvarande tingens ordning.” (2 Tim. 4:10, NW) Demas led tydligen ”skeppsbrott”. Och varför? Därför att Demas slutade upp med att tänka på det hopp som låg framför honom och i stället utvecklade ett hopp som gällde sådant som låg bakom honom, i den gamla världen. Utan tvivel menade Demas, att det var ”alltför magert” att inte ha mer än livets nödtorft. De ”fina” tingen i livet blev en överväldigande lockelse, själva hans hopp. Detta bakåtriktade hopp drev Demas till ”skeppsbrott”.
18. Vad visade Jesus är en av de största faror som hotar vår tros skepp? Vilket råd gav därför Paulus?
18 Hur väl måste vi då inte akta oss för bakåtsträvande tankar! Vi kan inte fröjda oss i det hopp som ligger framför oss och samtidigt försöka hämta vår glädje ur intressen som hör den gamla världen till. I våra dagar är det få ting som sätter vår tros skepp i fara så mycket som det som Jesus kallade ”bekymmer för livsuppehället”. (Luk. 21:34, NW, fotnot) Om vårt hopp verkligen är den nya världen, skall vi inte låta dessa ”bekymmer för livsuppehället” undergräva vårt hopp. Strävanden efter att få leva i lyx och överflöd kan komma en att handla på ett sådant sätt som Demas. ”När vi hava vårt uppehälle och någonting att kläda oss med, skola vi alltså vara nöjda med dessa ting”, i det vi inser faran av att sträva efter mera: ”De som äro beslutna att bliva rika falla i frestelse och en snara och många oförnuftiga och skadliga begärelser, som störta människor i tillintetgörelse och fördärv.” (1 Tim. 6:8, 9, NW) Faran för skeppsbrott är överhängande, när vi slutar upp med att föra en kamp av det rätta slaget: ”Ingen som tjänar såsom soldat låter sig insnärjas i livets affärsangelägenheter, på det att han må vinna dens godkännande, som har tagit honom i sin tjänst som soldat.” — 2 Tim. 2:4, NW.
När hoppet undergrävs av våra ”egna intressen”
19. Vilket drag, som tenderar till att undergräva hoppet, iakttog aposteln hos vissa kristna, och vad betyder detta för oss i våra dagar?
19 Det dyrbara hoppet om evigt liv kan mycket lätt undergrävas av vårt eget jag, genom att vi vill ha saker och ting efter vårt eget huvud. Kung Salomo framhöll med eftertryck denna fara. (Ords. 14:12; 16:25; 21:2) I apostlarnas dagar var en sådan självisk inställning ett vanligt hinder för mognad. Det var få som helhjärtat satte Rikets intressen främst. Paulus gav akt på detta förhållande och kommenterade det, när han talade om Timoteus: ”Ty jag har ingen annan med ett sinnelag sådant som hans, som uppriktigt kommer att hava omsorg om det som rör eder. Ty alla de andra söka sina egna intressen, icke Kristi Jesu.” (Fil. 2:20, 21, NW) Tänk på detta! Av vissa kristna som Paulus kände vid den tiden i Rom hade alla utom Timoteus några egoistiska tendenser, som lade hinder i vägen för Kristi Jesu verk! När Timoteus överlämnade sig åt Jehova, begrov han fullständigt sin egen vilja, så att Guds verk skulle få den främsta platsen i hans liv. Han sade verkligen: ”Här är jag, sänd mig.” (Jes. 6:8) Då egoistiska tendenser var förhärskande på Paulus’ tid, hur mycket mera sannolikt är det då inte att de kommer att visa sig i våra dagar, när de världsliga intressena och de ”fina” och tilltalande tingen i livet är så många och så mångskiftande! Pionjärer, tjänare, församlingsförkunnare — hur ställer ni er i förhållande till edra ”egna intressen”? Låter ni dem förbli på den plats, som enligt teokratiska principer tillkommer dem, så att de inte lägger hinder i vägen för Kristi Jesu verk? ”Fortsätt därför med att först söka riket.” — Matt. 6:33, NW.
20, 21. a) Illustrera vad som menas med någons ”egna intressen”. b) Skulle ens ”egna intressen” kunna leda till skeppsbrott? Förklara.
20 Missförstå inte detta. Vad Paulus kallade våra ”egna intressen” kan vara fullkomligt rättmätiga strävanden och sysselsättningar; om de inte är i strid med Skriften, så är de ”lovliga”. Men såsom aposteln förklarade: ”Allting är lovligt, men icke allting uppbygger.” (1 Kor. 10:23, NW) Åstundan efter ”fina” saker och efter möjligheter till underhållning (television, radio, biograf m. m.) kan, om vi inte aktar oss, kasta vårt hopp över ända, ty det är alldeles säkert att dessa ting inte bygger upp det. Vi behöver stärka vårt hopp, så att det blir själva vår ”glädje”, såsom det blev för Jesus. Många andra icke-teokratiska intressen överflödar i världen, såsom de så kallade hobbyerna. Dessa kan bereda nöje och rekreation och till och med vinst i fråga om världsliga ägodelar. Men hobbyer kan, precis som affärssträvanden, mycket lätt snärja in en och undergräva ens hopp.
21 Det finns en sådan mångfald hobbyer i våra dagar, att de sträcker sig från det stillsamma frimärkssamlandet till de livfulla idrottsövningarna. Som en illustration skall vi ta den vanliga hobby som kallas fotografering. En broder finner att denna hobby bereder honom mycket nöje. Hans kamera förevigar många underbara teokratiska sammankomster och personliga upplevelser. Hans ”egna intressen” säger honom, att han behöver följa med allt nytt och känna till alla detaljer inom denna hobby. Han köper en mängd tidskrifter och läser dem. Snart börjar han läsa böcker angående denna hobby och använder mer och mer tid till denna ”lovliga” sysselsättning. Han kanske försummar möten för att hinna läsa det senaste numret av någon fototidskrift. Han kanske till och med tycker att det är nödvändigt att vara tillsammans med folk utanför sanningen för att lära mera om sin hobby. Denne broders ”lovliga” intresse har vuxit till den grad, att det nu hotar att undergräva hans hopp. Om hans ”eget intresse” inte hålls i schack och bringas att inta sin teokratiska plats, då är skeppsbrott förestående.
22. a) Hur värderade Paulus det hopp som låg framför honom? b) Vilken för hoppet försvagande fara är förbunden med att man söker sina ”egna intressen”?
22 Paulus värderade sitt hopp i Kristus så högt, att han kunde säga: ”Jag [har] tagit förlusten av allt, och jag betraktar det som en hop avskräde.” (Fil. 3:8, NW) Om vårt hopp är en så mäktig kraft i vårt liv, låter vi inte några ”bekymmer för livsuppehället” eller hobbyer eller ”egna intressen” någonsin tillintetgöra vårt hopp om frälsning. En annan fara, som är förbunden med att ”söka sina egna intressen”, är den, att man förr eller senare finner anledning till att vara tillsammans med världsmänniskor. En världsmänniska, som inte är intresserad av sanningen, kan inte uppbygga vårt hopp, då hon ju själv inte har något. Hon kommer att undergräva våra nyttiga teokratiska vanor och själva vårt hopp. Var tillsammans med dem som fröjdar sig i det hopp som ligger framför dem, med dem vilkas sinnen är i samklang med den nya världen. ”Låt eder icke vilseledas. Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” — 1 Kor. 15:33, NW.
23. Varför har vi tvingande skäl till att öva våra sinnen att blicka framåt?
23 Den säkra kursen att hålla sig till är att öva sitt sinne att blicka framåt. Hoppet hjälper oss att göra detta. Det finns så mycket att hoppas på, så mycket som kan förmå sinnet att stadigt se framåt. För den smorda kvarlevan: himmelsk härlighet, oförgänglighet och det sublima privilegiet att regera som konungar och präster och domare i tusen år tillsammans med den nya världens konung, Kristus Jesus, och att få ”se honom alldeles sådan han är”. (1 Joh. 3:2, 3, NW; 1 Kor. 15:53, 54; Upp. 20:4, 6) För de andra fåren: evigt liv på jorden, deltagande i verket att förvandla jorden till ett alltomfattande paradis, delaktighet i att fullgöra fortplantningsuppdraget på ett sätt som ådagalägger Guds verkliga avsikt med det, utövande av herraväldet över djurskapelsen och förmånen att bevittna de dödas allmänna uppståndelse! (1 Mos. 9:1; Hos. 2:18; Mark. 10:30; Luk. 23:43; Joh. 5:28) Och det som är själva höjdpunkten i både den andliga kvarlevans och de andra fårens hopp: att få se hur alla Jehovas fiender blir fullständigt förintade, för att Jehovas härliga namn och ord skall bli för evigt hävdade och upphöjda. (Dom. 5: 31; Rom. 3: 4) Det hopp som den nya världens samhälle äger kan verkligen sammanfattas i detta: Att vi må ”hoppas på Jehova från nu och till evig tid”. — Ps. 131:3, AS.
24. Vad blir den gagneliga följden av att vi fröjdar oss i det hopp som ligger framför oss?
24 Bär alltså frälsningens hjälm. Fröjda er i det hopp som ligger framför er. Tänk på ert hopp; det är sant, av vikt och betydelse, rättfärdigt och värt att älska. (Fil. 4:8, NW) Ju oftare vi fröjdar oss i det hopp som ligger framför oss, dess oftare kommer vi att tänka på hoppets Gud, Jehova. Detta är till gagn för oss: ”Jehova lyssnade och hörde, och en minnesbok blev skriven inför honom för dem som fruktade Jehova och som tänkte på hans namn.” — Mal. 3:16, AS.
Hoppets fulla förvissning
25. Vad är nödvändigt, om det hopp som ligger framför oss skall kunna förverkligas?
25 När är vårt hopp berättigat? Det är berättigat nu, om vi kungör det offentligen. Tron utan gärningar är död. Likaså är hoppet oberättigat, om man inte ger uttryck åt det: ”Med munnen förkunnar man offentligen till frälsning.” ”Må vi hålla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp utan att vackla.” (Rom. 10:10; Hebr. 10:23; NW) Vårt hopp, som understöds av Jehovas ande och görs berättigat genom att vi offentligen kungör det, är alltså en kraft. Det hjälper oss att rikta våra tankar framåt och att leva för framtiden och arbeta för det hopp som ligger framför oss: ”För detta ändamål arbeta vi strängt och bemöda oss, emedan vi hava satt vårt hopp till en levande Gud.” (1 Tim. 4:10, NW) Vårt stränga arbete och våra orubbliga bemödanden för att predika de goda nyheterna försäkrar oss om att vårt arbete inte är förgäves och att våra förhoppningar kommer att förverkligas. — 1 Kor. 15:58; Hebr. 6:11, 12.
26. Visa på ett sammanfattande sätt, vilken kraft hoppet har. Vad kan vi göra med dess hjälp?
26 Bevara därför detta ”ankare för själen”. Det kommer att förhindra skeppsbrott. Vårt hopp verkar uthärdande. Det skänker glädje. Det uppmuntrar oss till att ”framhärda i bön”. Det kommer oss att tänka på Jehovas namn. Fröjda er därför med en triumferande glädje, ni som hör till den nya världens samhälle. Världens hopp är mörkt, ert hopp är ljust. Världens hopp håller på att störta samman, ert hopp närmar sig sin uppfyllelse. Världens hopp är grundat på lättrogenhet, ert hopp är grundat på tro. Världens hopp leder till missräkning; ert hopp leder till framgång. Ty då den nya världen nu är så nära, så tätt inpå oss, kommer våra innerligaste förhoppningar, vare sig de är himmelska eller jordiska, snart att bli förverkligade till vår eviga tillfredsställelse. Därför kan vi med orubblig uthållighet, ståndaktigt uthärdande, ”mitt i den närvarande tingens ordning leva med ett sunt sinne och i rättfärdighet och gudaktig hängivenhet, medan vi förbida det lyckliga hoppet och det härliga manifesterandet av den store Guden och av vår Frälsare, Kristus Jesus”. — Tit. 2:12, 13, NW.
(The Watchtower, 15 augusti 1954)