Förpliktelser i äktenskapet och skilsmässa

”Det är därför en man skall lämna sin fader och sin moder och han måste hålla sig till sin hustru, och de måste bliva ett kött.” — 1 Mos. 2:24, NW.

 1. Vilken regel angående äktenskapet måste råda bland kristna, och av vilka skriftställen framgår detta?

FÖR sina efterföljare återförde Jesus äktenskapet till den standard det hade, då Gud instiftade det i Edens lustgård. Gud gav den fullkomlige mannen Adam en enda hustru, dvs. föranstaltade om engifte för honom. Den kristne som är rättfärdiggjord eller förklarad rättfärdig i Guds ögon får inte ha mer än en enda levande hustru. I församlingen får tillsyningsmännen, som i andligt avseende är ”äldre män”, och de biträdande tjänarna ha bara ”en enda hustru”. Det är dessa män som skall efterföljas såsom föredömen för hjorden, och alltså får alla andra gifta personer i hjorden ha bara en levande äktenskapspartner. (1 Tim. 3:1, 2, 12; Tit. 1:5—7; NW) De kristna måste hålla fast vid sina äkta män eller hustrur i trohet, i kärlek, och så förbli i sin ställning i förening med Gud.

 2. Endast hos vem får en man hämta sexuell glädje?

² Detta tillåter inte en man att begå äktenskapsbrott eller ha sexuellt umgänge med någon annan kvinna. Han bör vara tillfreds med och hämta glädje ur sexuellt umgänge med sin hustru och ingen annan, såsom det är skrivet: ”Drick vatten ur din egen brunn, det vatten som rinner ur din egen källa. Icke vill du, att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen? Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig. Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje; hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständigt din lust. Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru [en äktenskapsbryterska, AT] i din famn?” (Ords. 5:15—20) Genom äktenskapsbrott blir den skyldige föremål för uteslutning ur den nya världens samhälle.

 3. a) Vad föreskrev Guds lag att en hustru skulle få av sin man? b) Hur skyddade denna lag en mans äktenskapsrättigheter?

³ Gud skapade könen i synnerhet för att jorden skulle befolkas genom att det skulle födas barn. (1 Mos. 1:27, 28) I sin lag till Israel föreskrev Gud att en hustru från sin man skulle utan någon minskning få sin ”kost, beklädnad” och ”äktenskapsrätt”. Detta betyder att hon har rätt att få barn, om hon vill det. (2 Mos. 21:10, 11) Detta visades genom Guds lag om svågeräktenskap, enligt vilken en man var skyldig att gifta sig med sin broders änka för att ge henne ett barn och således upprätthålla sin döde broders namn och inte lämna hans änka barnlös. (5 Mos. 25:5—10) En man var också berättigad till att få barn med sin hustru. Det var därför som han, även om han endast var förlovad med en flicka, när kallelsen till Israels här kom till honom, inte kunde bli uttagen till krigstjänst, förrän förlovningen var över och han till fullo var gift. Inte ens då kunde han bli uttagen, förrän han som äkta man hade levat ett års tid med henne och fått möjlighet att få ett barn med sin hustru och se och glädjas åt det. (5 Mos. 20:1—5, 7; 24:5) Hustruns anspråk på mannen gick före härens, för hennes skull och för familjenamnets skull. Han måste ge henne ”äktenskapsrätten”. Hon måste ge honom hans rätt.

 4. Vad kan kristna par välja att göra, och detta utan att röna klander?

⁴ Efter den stora floden utfärdade Jehova Gud på nytt — nu till Noa och hans familj — uppdraget att föda barn. Men nu vilar inget sådant uppdrag att fortplanta sig på de kristna. Om det gjorde det, skulle ingen kristen förbli ogift och barnlös. Det existerar alltså nu före striden vid Harmageddon ingen kristen förpliktelse att ha barn. För att kunna förbli så fria som möjligt för Guds direkta tjänst i predikandet av de goda nyheterna om hans rike kan några kristna par välja att förbli barnlösa och därigenom undgå föräldraförpliktelser och bevara sig obetungade. Om ett uppdrag från Gud angående fortplantning nu gällde, skulle alla gifta medlemmar av den nya världens samhälle välja att få barn omedelbart, om det vore möjligt, och inte vänta därmed till efter Harmageddon. Fastän det ursprungliga uppdraget från Gud angående fortplantning påvilade Adam och Eva, fick dessa dock inga barn i Edens lustgård, under den tid som de befann sig där. Det var inte för att de inte genast avlade barn som de blev utdrivna. Inget gift par bör kritiseras för att det vägrar eller underlåter att få barn nu före Harmageddon.

 5. Vilka missuppfattningar har givit upphov till celibatäktenskap, och varför har dessa aldrig slagit väl ut?

⁵ Därmed säger vi inte, att gifta par inte bör ge varandra den sexuella äktenskapsrätten. Därmed säger vi inte, att kontrahenterna före sitt giftermål bör ingå en överenskommelse och avge ett gemensamt löfte inför Gud om att leva i celibat även efter giftermålet och inte ha någon sexuell förbindelse sinsemellan utan endast njuta av kamratskapet med varandra. Ingen bör tro, att detta innebär att man höjer äktenskapet till en andlig nivå och håller det på ett upphöjt, icke köttsligt plan, varigenom man förringar andras äktenskap, vilka har sexuellt umgänge med varandra. Om ett par äkta makar inte vill ge varandra tillbörlig äktenskapsrätt, då borde de inte alls ha gift sig och inte var i sin stad utsatt sin partner för att bli berövad det som är naturligt och ett naturens krav. Genom celibat ställer de inte sitt äktenskap på en nivå som är högre och heligare än andras. De kan inte ändra på Guds sexuella anordning, som är värd att hållas i ära. Celibatäktenskap har därför aldrig slagit väl ut.

 6, 7. Vilka inkonsekvenser är förbundna med celibatäktenskap, och vilket råd ger Paulus i detta hänseende?

⁶ De andra förnedrar inte sitt äktenskapliga liv genom att de har umgänge med varandra, utan handlar på ett hederligt, rättmätigt sätt. Det är inte tillbörligt, att därför att världens ände är så nära ingå ett äktenskap med så kallad platonisk vänskap. Om ett förlovat par menar att naturlig sexuell samlevnad är köttslig, varför då alls gifta sig? Varför ha en av det motsatta könet så nära inpå sig hela tiden, i den allra intimaste avskildhet? Om det inte är gott eller andligt uppbyggande att komma vid en kvinna, varför då leva med henne i ett så förtroligt förhållande som till och med ett celibatäktenskap måste medföra? Var naturliga, var normala, var inte falskt idealistiska. Handla inte som vissa irländska katolska flickor, som omtalas i tidningarna därför att de gifter sig men vägrar att ge sin äkta man hans rätt, för att de vill efterlikna Jesu moder, Maria, och förbli ”evigt jungfruliga”. Aposteln Petrus förehöll kvinnorna att aldrig handskas på det sättet med sitt äktenskapliga liv, utan erkänna sin äkta man som sin ”herre”. (1 Petr. 3:5, 6) Aposteln Paulus, som åtminstone en gång tillrättavisade aposteln Petrus, skrev:

⁷ ”Vad nu angår det I haven skrivit om, så svarar jag detta: En man gör visserligen väl i att icke komma vid någon kvinna; men för att undgå otuktssynder må var man hava sin egen hustru och var kvinna sin egen man. Mannen give sin hustru, vad han är henne pliktig, sammalunda ock hustrun sin man. Hustrun råder icke själv över sin kropp, utan mannen; sammalunda råder ej heller mannen över sin kropp, utan hustrun. Dragen eder icke undan från varandra, om icke möjligen, med bådas samtycke, till en tid, för att I skolen hava ledighet till bönen. Kommen sedan åter tillsammans, så att Satan icke frestar eder, då I nu icke kunnen leva återhållsamt. Detta säger jag likväl såsom en tillstädjelse, icke såsom en befallning.” — 1 Kor. 7:1—7.

 8. a) Varför är trohet i äktenskapet av stor betydelse? b) Vilken föreskrift ger Petrus åt äkta män?

⁸ En gift människas eviga liv beror på hennes trohet mot sitt äktenskapskontrakt. Åtföljd av sin ”förbundets ängel” eller ”budbärare” är Jehova nu i sitt andliga kristna tempel och säger varnande att han har kommit för att hålla dom och skall vara ett snarfärdigt vittne mot äktenskapsbrytare. (Mal. 3:1, 2, 5) Aposteln Petrus säger att en kristen äkta man skall behandla sin hustru förståndigt och som en medlöpare i loppet för evigt liv i den nya världen. Så här säger han: ”Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt leva tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare kärlet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd, skolen I bevisa dem all ära, på det att edra böner icke må bliva förhindrade.” (1 Petr. 3:7) En kristen kommer därför inte att missbruka sin hustru, vare sig fysiskt eller andligt. Om han inte hjälper sin hustru och sina barn att vinna liv i den nya världen, hur kan det då förväntas att han skall kunna hjälpa utomstående att göra det?

 9. Hur bör äkta män älska sina hustrur? Nämn några sätt som de kan visa detta på.

⁹ Jesus Kristus älskar sin ”brud”, som skall bli hans ”hustru”. Hans gifta efterföljare måste också älska sina hustrur. ”Ni män, fortsätt att älska edra hustrur, alldeles såsom Kristus också älskade församlingen och utlämnade sig för den. Må också var och en av eder så älska sin hustru, som han älskar sig själv; å andra sidan bör hustrun hava djup respekt för sin man.” (Ef. 5:25, 33, NW) För några som förut varit hedningar kan befallningen om att man skall älska sin hustru låta besynnerlig, men en kristen är ålagd att göra det. Han bör älska henne i gärning såväl som i ord, i det han ägnar omsorg åt ”hur han skall vinna sin hustrus godkännande”, så långt som han med gott samvete kan göra det. (1 Kor. 7:33, NW) Han bör sitta bredvid henne på mötena i församlingen, han bör studera bibeln hemma tillsammans med henne och bygga upp en enhet i andliga intressen med henne. Detta kan i början vara svårt eller ovant.

10. Hur kan äkta män och hustrur öka varandras lycka, och vilken gemensam egendom bör framkalla kärlek mellan dem?

¹⁰ Men när en äkta man börjar visa kärlek — på olika små sätt att ge uttryck åt den — och lägger märke till hur glad hans hustru blir över det, så kommer han att finna att han tycker om det. Han kommer att vilja göra det litet oftare och i litet större utsträckning. Det kommer att bli normalt, naturligt, för honom att göra det. Han kommer mer och mer att inse att detta är att visa Guds ande, vars frukt är kärlek. Må å andra sidan ingen hustru förebrå sin man och säga: ”Du älskar mig inte. Du visar det aldrig.” Må hon lägga märke till hans små förlägna bemödanden att visa kärlek till henne, och må hon då ge till känna uppriktig glädje över detta och också uttala sin uppskattning av detta för att öka hans lycka. Att de gemensamt äger sanningen och båda på samma sätt har överlämnat sig åt Gud och hoppas på att vinna liv tillsammans för evigt i den nya världen bör framkalla sympati och kärlek mellan dem. Detta kommer att bli en så stor hjälp för dem i de svårigheter som det äktenskapliga livet har med sig i vår tid.

11. a) Vad fordrar Gud av hustrur, och vad har underlåtenhet att göra detta fått till följd? b) Vad är syftet med alla Skriftens råd till gifta par?

¹¹ Må hustrun visa djup respekt för sin man och erkänna honom som sitt äktenskapliga huvud. (1 Kor. 11:3) ”Må hustrur visa undergivenhet för sina män såsom för Herren, ty en man är sin hustrus huvud, liksom Kristus också är församlingens huvud, i det han är en frälsare för denna kropp. Ja, såsom församlingen visar undergivenhet för Kristus, så må hustrur också vara sina män undergivna i allting.” (Ef. 5:21—24, NW; också Titus 2:3—5) Förutom detta exempel, som den kristna församlingens förhållande till Jesus Kristus utgör, har den kristna hustrun det ännu mer upphöjda exempel som ligger i Guds universella organisations undergivenhet och lydnad gentemot Herren Jehova. (Jes. 54:5) Det är intressant för en hustru att lägga märke till vad Storbritanniens tredje kungliga kommitté, som haft att utreda frågan om äktenskap och skilsmässa, förordar i sitt yttrande av den 20 mars 1956. Bland de faktorer som den anförde såsom bidragande till den stigande skilsmässofrekvensen i Storbritannien var ”kvinnornas nya ställning såsom jämlikar snarare än underordnade inom äktenskapet”. Det är endast rimligt att förvänta att det måste leda till svårigheter och till skeppsbrott för allt fler äktenskap, när man ignorerar Guds allvisa anordning för det mänskliga äktenskapet. Syftet med alla de råd till gifta par som Guds ord innehåller är inte bara att vägleda dem i att göra samlivet sådant, att det skänker större glädje och mera hjälp, när det gäller att vinna evigt liv, utan också att komma dem att fortsätta att leva tillsammans, att hjälpa dem att undvika skilsmässa. — New York Times, 21 mars 1956.

Orsaker till upplösning av äktenskapet enligt mänsklig lag och enligt Skriften

12, 13. a) På vilka olika grunder tillåter människors lagar skilsmässa? b) Men vad sade Jesus var den enda giltiga orsaken?

¹² Nationernas lagar i vår tid medger skilsmässa av ett antal orsaker. Personer som har förlorat eller dödat sin kärlek till sin äktenskapspartner försöker gripa tag i vilka lagliga orsaker de kan till att bryta äktenskapsbandet: psykisk grymhet, lättja, förvägran av äktenskapliga rättigheter, dryckenskap, sinnessjukdom, obotlig sjukdom, förlöpande eller egenvilligt övergivande, barnlöshet, sodomi, råhet, brottslighet, stridighet i lynne, ombyte av religion och så vidare, jämte äktenskapsbrott. Men är alla dessa lagliga orsaker rätta enligt Skriften, giltiga för den kristne? Jesus Kristus är den rådgivare som Jehova har försett oss med. De judiska fariséerna satte honom en gång på prov med denna fråga: ”Är det lovligt för en man att skilja sig från sin hustru på vilka grunder som helst?” Jesus svarade inte dessa frågare genom att hänvisa till den romerske kejsarens lagar om skilsmässa. Han hänvisade till Guds, den Högstes, överlägsna lag och visade att det bara finns en enda orsak till skilsmässa — äktenskapsbrott eller moralisk otrohet.

¹³ ”Till svar sade han: ’Hava ni icke läst, att den som skapade dem i begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: ”Fördenskull skall en man lämna sin fader och sin moder och skall hålla sig till sin hustru, och de två skola vara ett kött”? Så äro de då icke längre två, utan ett kött. Därför, vad Gud har sammanokat, må ingen människa skilja åt.’ De sade till honom: ’Varför föreskrev då Mose, att man skulle giva hustrun ett intyg om att hon blivit bortskickad och skilja sig från henne?’ Han sade till dem: ’Av hänsyn till eder hårdhjärtenhet medgav Mose, att ni skulle få skilja eder från edra hustrur, men detta har icke varit fallet från begynnelsen. Jag säger eder, att vemhelst som skiljer sig från sin hustru av annan grund än otukt och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.’” (Matt. 19:3—9, NW) ”När de åter voro i huset, började lärjungarna fråga honom om detta. Och han sade till dem: ’Vemhelst som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott mot henne; och om någonsin en kvinna, sedan hon har skilt sig från sin man, gifter sig med en annan, så begår hon äktenskapsbrott.’” (Mark. 10:10—12, NW) ”Var och en som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott, och den som gifter sig med en kvinna, som är skild från en man, begår äktenskapsbrott.” — Luk. 16:18, NW.

14, 15. I vilken synd mot ens egen kropp resulterar äktenskapsbrott, och hur betraktar Guds ord en äktenskapsbrytare?

¹⁴ Äktenskapsbrott är kärlekslöst och är ett brott mot Guds bud. (Rom. 13:8—10; 2 Mos. 20:14; Apg. 21:25) Äktenskapsbrytaren är redan gift och sammanokad såsom ett kött med sin lagliga äkta hälft. Men äktenskapsbrott innebär ett åtskiljande av vad Gud har sammanokat. Äktenskapsbrytaren drar sig ifrån sin lagliga äkta hälft och gör sig till ett kött med en tredje person. Tre utgör inte ett kött, men två blir däremot ett kött. En person måste vara ett kött bara med en annan, inte med två eller flera andra. Aposteln Paulus riktade sig till smorda kristna, som var lemmar i Kristi andliga kropp, hans församling, när han skrev: ”Veta ni icke, att edra kroppar äro Kristi lemmar? Skall jag då taga bort Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Aldrig må detta ske! Vad! Veta ni icke, att den som är förenad med en sköka är en kropp? Ty: ’De två’, säger han, ’skola vara ett kött.’ Men den som är förenad med Herren är en ande. Undfly otukten. Varje annan synd som en människa kan begå är utanför hennes kropp, men den som utövar otukt syndar mot sin egen kropp. Vad! Veta ni icke, att eder kropp, ni människor, är ett tempel åt den heliga anden inom eder, vilken ni hava från Gud?” — 1 Kor. 6:15—19, NW.

¹⁵ Många av dem som aposteln här vände sig till var gifta. Att den som var gift hade sexuellt umgänge med sin äkta hälft innebar inte att denne togs bort från att vara en lem i Kristi kropp, ty ens hustru är ens eget kött, och man förenar sig med vad som är ens eget. Men när gifta kristna begår äktenskapsbrott eller ogifta kristna utövar otukt, om det så vore med en religiös tempelprostituerad, gör de någonting som Gud och Kristus inte godkänner. De tar sina kroppar, som tillhör Kristus, och blir ett kött med en syndare, en otuktig man eller en sköka. När en kristen begår äktenskapsbrott eller utövar otukt, syndar han mot sin egen kropp. Han missbrukar den i strid med dens vilja, som är hans ägare, nämligen Kristus. Den kristne som begår äktenskapsbrott syndar också mot sin hustru, som med rätta är ett kött med honom. Han bryter sin enhet med henne och skadar på det sättet sig själv, i det han hatar sig själv, därför att han hatar sin hustru, vars kött han förkastar. En smord kristen kan inte ta sig själv som en lem i Kristi kropp och göra sig till ”ett kött” med en olaglig eller olovlig kontrahent, en otuktig man eller en otuktig kvinna, en sköka, ty Jesus har ingen förbindelse, är inte ett, med en sådan oren person. Om inte den kristne ångrar sig och bättrar sig från sitt omoraliska handlingssätt, så visar han att han inte föredrar förening med Kristus, utan med den omoraliska individen, och därför upphör han att vara i förening med Kristus. Han är inte ett i anden med Kristus. Han upphör att vara en del av jungfruklassen, som är trolovad med Kristus. En oförbätterlig äktenskapsbrytare eller otuktig individ är ingen kristen. Han är inget Jehovas vittne. Jehova Gud gör inte äktenskapsbrytare eller otuktiga människor till sina vittnen. — 1 Kor. 5:11—13.

16. Vad är det enda som bryter äktenskapsförbundet, och vad för slags skilsmässa berättigar en därför inte till att gifta om sig?

¹⁶ Eftersom denna sexuella förening med en olaglig kontrahent gör en gift person till ett med någon utanför äktenskapet, så är det endast äktenskapsbrott som verkligen bryter äktenskapsförbundet, i det att det bryter sönder det ok, varmed Gud har gjort det gifta paret till ett kött. Därför sade Jesus att endast äktenskapsbrott är den grund, varpå Gud tillstädjer skilsmässa. Om inte äktenskapsbrott har brutit äktenskapsoket, är en skilsmässa inte tillbörlig eller verkligen giltig inför Gud. När denna världens skilsmässodomstolar dömer till skilsmässa på andra grunder än äktenskapsbrott, skiljer de inte i verkligheten det åt, som Gud har bundit tillsammans. De frånskilda personerna är alltjämt ett kött med varandra, alltjämt man och hustru. Alltså är ingen av dem fri att gifta sig igen, ty att gifta sig igen skulle vara att begå äktenskapsbrott. En man som skiljer sig från sin hustru på andra grunder än äktenskapsbrott utsätter henne för faran att begå äktenskapsbrott genom ett nytt giftermål och utsätter sig själv för samma fara. En man som gifter sig med en frånskild kvinna, vars skilsmässa inte har sin grund i äktenskapsbrott å hennes egen eller hennes mans sida, begår äktenskapsbrott med henne, när han förenar sig med kött som ännu tillhör en annan man.

17. a) Varför är en änka eller en änkling fri att gifta om sig? b) Vad får personer göra, som förklarats för änkor eller änklingar enligt lagen, men vilket ansvar måste de ta på sig?

¹⁷ Döden upplöser ett äktenskap. En änkling eller änka är därför fri att gifta sig igen. ”Så är ju en gift kvinna genom lag bunden vid sin man, så länge denne lever; men om mannen dör, då är hon löst från den lag, som band henne vid mannen. Alltså, om hon giver sig åt en annan man, medan hennes man lever, så kallas hon äktenskapsbryterska; men om mannen dör, då är hon fri ifrån lagen, så att hon icke är äktenskapsbryterska, öm hon giver sig åt en annan man.” (Rom. 7:2, 3) Det kan vara känt att någons man eller hustru har dött under krig eller genom en katastrof, men han eller hon har kanske inte blivit registrerad som död, eller kanske går det inte att få tag i dödsattesten, som bekräftar dödsfallet. Eller också kan någons äktenskapspartner försvinna och vara frånvarande så länge, att landets lag förklarar vederbörande för död. Därigenom blir en person lagligen förklarad för änkling eller änka. En sådan person kan med gott samvete gifta sig igen. Genom att gifta om sig tar emellertid han eller hon på sig fulla ansvaret för utgången och måste leva i full undergivenhet under de nya förpliktelserna. Gud känner de verkliga förhållandena, och han dömer i enlighet med dem, och han avgör om den omgifta personen är lämplig för liv i den nya världen eller inte. Om en lagligen dödförklarad äktenskapspartner skulle dyka upp igen och vilja ha tillbaka den som han en gång har blivit lagligen gift med, så måste saken göras upp rättsligen. Under sådana omständigheter tar var och en som gifter sig med en person, vilken endast har blivit enligt lagen förklarad för änkling eller änka, en risk eller en chans och måste vara villig att finna sig i alla eventualiteter.

Impotens, orenhet, sinnessjukdom, ombyte av religion

18. a) Hur skiljer sig Guds lag och människans lagar beträffande impotens som orsak till skilsmässa? b) Beträffande artificiell insemination?

¹⁸ Judarnas rabbinska lag lade vikt vid plikten att utföra den äktenskapliga akten. Den tillät hustrun att skilja sig från sin man, som på grund av sin fysiska oförmåga under en period av sex månader inte kunde ge henne hennes äktenskapsrätt. Likaså kunde en äkta man skilja sig från sin hustru på grund av hennes oförmåga att föda barn. Men enbart impotens å den äkta mannens sida erkändes inte av Jesus såsom orsak till skilsmässa. Giftermålet som lagligen ingåtts inför vittnen gjorde äktenskapet både bindande och giltigt, liksom det gjorde det för Adam och Eva i Eden. När en man i våra dagar är impotent, kan det hända att makarna i sin önskan att få barn kommer överens om att hustrun skall erhålla säd från en annan man genom artificiell insemination. På sina håll har domstolarna redan fällt det utslaget, att artificiell insemination är äktenskapsbrott och att barn som föds på sådant sätt är illegitima. Den förut omnämnda brittiska kungliga kommittén ansåg skilsmässoorsak böra föreligga, när hustrun på artificiell väg har fått säd från en ”sädesgivare” överförd till sig utan att hennes man har givit sitt samtycke därtill. En sådan skilsmässa skulle vara i enlighet med Skriften. Men om mannen samtyckte, skulle det vara orsak till att utesluta både man och hustru. Varför? Därför att i realiteten har ett äktenskapsbrott blivit begånget, och både mannen och hustrun har samtyckt till den omoraliska handlingen. Den äkta mannen gav i själva verket sin hustru åt en annan man, för att hon av honom skulle få den befruktande säden, och hustrun gav sig åt en man, som inte var hennes make, för att bli mor till ett barn genom denne andre man, med vilken hon inte var ett kött. Det är ett handlingssätt, som innebär äktenskapsbrott, och att den äkta mannen upptar barnet som sitt undanröjer inte det faktum att han samtyckte till att låta sin hustru brukas för äktenskapsbrott. — 3 Mos. 15:16—18, 32, 33; 19:20; 4 Mos. 5:12, 13.

19. Vilka exempel frän Skriften visar att ofruktsamhet inte är någon orsak till skilsmässa?

¹⁹ Inte heller är en hustrus ofruktsamhet någon verklig orsak till skilsmässa. Fastän Sara var ofruktsam i många år, till och med i mer än tjugofem år, skilde inte Abraham sig ifrån henne, inte heller skilde Isak sig från Rebecka eller Jakob från Rakel eller prästen Sakarias från Elisabet.a Noas söner skilde sig inte från sina hustrur för att dessa var ofruktsamma under alla de år då arken byggdes och till två år efter floden. (1 Mos. 6:18; 11:10) Inte heller skilde sig Jehova från sin ”kvinna”, sin universella organisation, på grund av att denna ”kvinna” var ofruktsam, så att det dröjde mer än fyra tusen år innan hon frambragte Messias. — Jes. 54:1—13.

20. a) Hur betraktar Guds ord smutsiga sexuella perversiteter? b) Varför är dessa ändå inte någon giltig orsak till skilsmässa som berättigar till omgifte?

²⁰ Sodomi (eller en mans onaturliga sexuella umgänge med en annan man, som om denne vore en kvinna), s. k. lesbisk kärlek (eller homosexuell förbindelse mellan kvinnor) och bestialitet (i bemärkelsen onaturlig sexuell förbindelse mellan en man eller en kvinna och ett djur) är inte skriftenliga orsaker till skilsmässa. De är smutsiga, de är orena, och Guds lag till Israel dömde till döden dem som begick sådana ogärningar, och genom denna drastiska åtgärd blev de alltså förda ut ur Guds församling. Men sådana handlingar är inte äktenskapsbrott med det motsatta könet, varigenom den orena personen blir ett kött med en annan av det motsatta könet. (Rom. 1:26—32) Dock straffas sådana handlingar med uteslutning. De utestänger en kristen från det himmelska riket och från Guds nya värld, och detta betyder att bli tillintetgjord likt djur, avskuren från allt framtida liv. ”Omsorg om köttet betyder död”, den ”betyder fiendskap med Gud, ty den är icke Guds lag underdånig och kan i själva verket icke heller vara det. De som är i harmoni med köttet kunna alltså icke behaga Gud.” De kan inte vinna det eviga livets belöning från honom. (Rom. 8:6—8, NW; 1 Kor. 6:9, 10; Gal. 5:19—21) Dylika smutsiga förehavanden hos en äktenskapspartner kan göra livet outhärdligt för den av makarna som är ren, och de utgör orsak till separation, men endast detta, trots det att domstolarna i vissa länder medger skilsmässa på sådana grunder. Denna separation gör ingen fri att gifta om sig och på så sätt begå äktenskapsbrott. Så här skriver Paulus: ”Åt de gifta giver jag de föreskrifterna — dock icke jag, utan Herren —, att en hustru icke bör gå ifrån sin man; men om hon verkligen skulle gå ifrån honom, må hon då förbliva ensam eller också försona sig igen med sin man; och en man bör icke lämna sin hustru.” (1 Kor. 7:10, 11, NW) Endast om en av de båda makarna, som lever åtskils, beginge äktenskapsbrott under trycket av separationen, skulle det finnas en skriftenlig orsak för den oskyldiga parten att skaffa sig skilsmässa och så bli fri att gifta om sig.

21. a) Varför är psykiska sjukdomar eller obotliga eller vedervärdiga fysiska åkommor inga orsaker till skilsmässa? b) Vad ger dessa förhållanden i stället tillfälle att utöva?

²¹ Skulle någons äktenskapspartner under tidens lopp bli sinnessjuk eller ådra sig någon obotlig sjukdom eller någon vedervärdig åkomma, så är detta ingen rättmätig orsak till att ta ut skilsmässa. I detta fall måste maken eller makan behandla sin äkta hälft, som råkat i ett så olyckligt tillstånd, alldeles så som han eller hon skulle behandla en skadad lem i sin egen kropp eller också sitt barn. Den lidande parten måste behandlas med tillbörlig omsorg och får inte avskäras från gemenskapen genom laglig skilsmässa. Trots sjukdomen förblir den sjuka äktenskapspartnern ett kött med den friska och förtjänar full uppmärksamhet och trohet såsom dennas eget kött. Genom att någon handlar på detta sätt, lägger han i dagen kärlek till sitt eget kött och hjälper till att lindra den förfärliga situationen i stället för att göra den värre. ”På detta sätt böra äkta män älska sina hustrur såsom sina egna kroppar. Den som älskar sin hustru älskar sig själv, ty ingen man har någonsin hatat sitt eget kött, utan han när och omhuldar det, såsom Kristus också gör med församlingen, ty vi äro lemmar av hans kropp. ’Fördenskull skall en man lämna sin fader och sin moder och skall hålla sig till sin hustru, och de två skola vara ett kött.’” (Ef. 5:28—31, NW) En trofast äktenskapspartner kommer inte att överge den andra under sjukdom, det må vara psykisk eller fysisk sjukdom. Guds lag ger inte den av makarna som är frisk tillåtelse att handla så. Naamans hustru blev inte fri från honom för det att han var spetälsk, och endast ett Guds, den Allsmäktiges, under kunde bota hans förskräckliga sjukdom. (2 Kon. 5:1—4, 8—14) När ett giftermål ingås brukar de båda kontrahenterna lova att älska varandra i nöd och lust.

22—24. a) Varför är ombyte av religion eller olikhet i religion inte någon orsak till separation eller skilsmässa? b) Vilket råd ger Paulus äkta makar i sådana situationer, och vad bör avgöra, om en kristen skall lämna sin icke troende äktenskapspartner eller inte?

²² Domstolarna i somliga länder betraktar det som orsak till skilsmässa, när en av makarna byter om religion. Enligt Gud och Kristus är detta ingen rättmätig orsak. I ett sådant rättsfall går man ut ifrån att mannen och hustrun vid sitt giftermål tillhörde samma religionssamfund, och när nu en av dem byter om religion, uppstår det en svårighet i hemmet på ett mycket betydelsefullt område. Genom att anta den nya religionen blir den som har gjort bytet en icke troende i förhållande till den andra partens religion. Fastän detta kan vara en bitter erfarenhet för den av makarna som behåller den förra religionen, är det ingen verklig orsak för honom eller henne att separera från den andra kontrahenten vare sig på laglig väg eller genom ömsesidig överenskommelse. Härom skriver Paulus:

²³ ”Om någon broder har en icke troende hustru och hon likväl är villig att bo tillsammans med honom, må han då icke lämna henne; och om en kvinna har en icke troende man och han likväl är villig att bo tillsammans med henne, må hon då icke lämna sin man. Ty den icke troende mannen är helgad i förhållande till sin hustru, och den icke troende hustrun är helgad i förhållande till brodern. Annars skulle edra barn verkligen vara orena, men nu äro de heliga. Men om den icke troende bereder sig att gå sin väg, låt honom då gå; en broder eller syster är icke i träldom under dessa omständigheter, utan Gud har kallat eder till frid. Ty du hustru, hur vet du, om du icke skall frälsa din man? Eller du man, hur vet du, om du icke skall frälsa din hustru?” — 1 Kor. 7:12—16, NW.

²⁴ Att två makar har olika religion, antingen från tiden före giftermålet eller först från någon tidpunkt därefter, är alltså inget skäl till att de bör separera. Det är ingen grund för en skilsmässa, som gör dem fria att gifta sig med andra. Om den äkta mannen skulle tro på Guds sanning och komma in i den, innan hans hustru gör det, bör han hålla sig till sin hustru, om hans ombyte av religion inte gör någon skillnad för henne, ja, till och med om hon ogillar det. Vad det gäller är detta: Vill hon fortsätta att leva tillsammans med honom under förhandenvarande omständigheter, som i själva verket borde bli bättre omständigheter genom att han har tagit emot sanningen? Om hon vill det, så bör han inte lämna henne. Att han stannar hos henne ger honom tillfälle att tala om sanningen med henne eller åtminstone att leva i överensstämmelse med sanningen inför henne och möjligtvis genom detta handlingssätt hjälpa henne att ta emot sanningen och få frälsning till liv i Guds nya värld. Detta tillfälle står också öppet för den hustru som tror på sanningen och alltjämt stannar kvar hos sin man.

25. Hur betraktar Gud barnen i sådana äktenskap, och hur bör den troende kontrahenten behandla den som inte tror?

²⁵ Då ju den icke troende fortfarande är ”ett kött” med den troende, får den icke troende enbart av denna orsak ett visst erkännande från Jehova Gud. Gud betraktar inte deras barn som orena, utan som heliga, och den troende kommer att försöka uppfostra dem i sann helighet för att de, när de kommer till den ålder då de har förstånd, också må kunna av eget fritt val överlämna sig åt Gud genom Kristus. Den som inte tror görs inte automatiskt till en av Guds heliga, men den troende partnern har överlämnat allting åt Gud och behandlar den icke troende från denna synpunkt. Den helgade troende kommer följaktligen att behandla den icke troende så som Gud önskar att det skall ske, och detta innebär att hjälpa den icke troende att inse och ta emot sanningen och också komma i gemenskap med Gud.

26. a) Vad kan orättvis behandling göra nödvändigt, men varför är detta ingen orsak till skilsmässa med rätt till omgifte? b) Vilken inställning, som är uttryckt i Labans ord, bör äkta makar, som separerat, ha gentemot sina kontrahenter?

²⁶ Om detta helgade bemötande inte finner något gensvar hos den icke troende, så finns det ändå inte något skäl till att lämna denne. Steg i riktning mot separation måste eller bör tas av den icke troende. I några fall kan detta steg bestå i att den icke troende i själva verket överger sin troende partner genom att behandla den troende så illa, att det praktiskt taget blir outhärdligt att vidare leva tillsammans. Men liksom i det fall där till och med makar av samma tro kan separera på grund, av någon motsättning måste den troende förbli ogift, så länge inte den icke troende, som kommit samlevnaden att upphöra, begår en omoralisk handling och så ger anledning till riktig skilsmässa. (1 Kor. 7:10, 11) Den troendes inställning gentemot partnern, som har separerat, kan vara lik den, som kommer till uttryck i de ord Laban yttrade till Jakob, för att varna denne för att på något sätt bryta mot äktenskapsförbundet: ”Må Jehova hålla vakt mellan mig och dig, då vi befinna oss utom synhåll för varandra.” (1 Mos. 31:49, NW) Jehova Gud ger akt på om det sker något brott mot äktenskapsförbundet. Han ger akt på vem som är den skyldige av makarna och avgör, om det finns någon skriftenlig orsak till skilsmässa, så att den ene kan bli fri till att gifta om sig. Denna orsak får emellertid inte vara så kallat andligt äktenskapsbrott, utan måste vara fysiskt äktenskapsbrott.

27. Varför är andligt äktenskapsbrott ingen grund för skriftenlig skilsmässa, och varför gör en troende väl i att fortsätta att leva tillsammans med en icke troende?

²⁷ Det är sant att den inspirerade Jakob skrev så här: ”Äktenskapsbryterskor, veta ni icke, att vänskap med världen är fiendskap med Gud? Var och en som vill vara en världens vän, han gör sig därför till en Guds fiende.” (Jak. 4:4, NW) Men denna vänskap med. världen, som i andlig mening är äktenskapsbrott, är ingen orsak till skilsmässa. Varför inte? Därför att denna blotta vänskap inte gör någon till ”ett kött” med en person av det motsatta könet i en förbindelse som utgör äktenskapsbrott. Den som inte tror är visserligen en denna världens vän. Men aposteln Paulus begagnade inte detta som ett argument för att en troende skulle ha rätt och ha fullgod anledning att lämna den icke troende kontrahenten. Tvärtom var det fullkomligt tillbörligt och alltigenom moraliskt för dem att fortsätta att leva tillsammans, om den icke troende var villig därtill. Genom att de på detta sätt höll ihop som ett par, kunde den icke troende bli hjälpt i riktning mot frälsning i den nya världen, men denna hjälp skulle inte vara möjlig, om det sades att det var otillbörligt för de båda att leva tillsammans och den troende därför sades blunda för det andliga äktenskapsbrottet hos den som var ett världens barn.

Barmhärtigt handlingssätt mot en make eller maka

28. a) Vad får äkta makar inte lov att göra, även om skilsmässoorsakerna är begränsade till äktenskapsbrott? b) Hur är några av människans lagar partiska i motsats till Guds lag?

²⁸ Kristus begränsade orsakerna till en skilsmässa, efter vilken någon har rätt att gifta om sig, till ett enda förhållande, nämligen äktenskapsbrott. Men fördenskull är det inte någon av makarna medgivet att förfördela eller försumma den andra. Denna begränsning till äktenskapsbrott understryker endast den gudomliga anordningen, att det gifta paret är ett kött och bör hålla ihop i ömsesidig omtanke både i nöd och i lust. Detta är vad den ofelbare Domaren i den högsta äktenskapsdomstolen har förordnat. I några länder gör lagen inte en mans äktenskapsbrott till en rättslig orsak för hustrun att skilja sig från honom; den moraliskt lösaktiga hustrun är den enda part som för äktenskapsbrotts skull kan bli förskjuten och frånskild. Men enligt Guds genom Kristus uttalade domsutslag har en kvinna, om hennes man är omoralisk, rätt att lagligen skilja sig från honom och göra sig fri för omgifte utan att därigenom bli äktenskapsbryterska. Det var därför som Jesus sade: ”Den som skiljer sig från sin hustru [utan skriftenlig orsak] och tager sig en annan hustru, han begår äktenskapsbrott mot henne. Och om en hustru skiljer sig från sin man och tager sig en annan man, då begår hon äktenskapsbrott.” (Mark. 10:11, 12) Jesus satte alltså inte upp en måttstock för äkta män, som var annorlunda än den som gäller för hustrur, när han sade i sin bergspredikan: ”För övrigt blev det sagt: ’Vemhelst som skiljer sig från sin hustru, han give henne ett skilsmässointyg.’ Emellertid säger jag eder, att var och en som skiljer sig från sin hustru av annan grund än otukt gör henne till föremål för äktenskapsbrott, då ju var och en som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott.” (Matt. 5:31, 32, NW) Gud är inte partisk. För honom är äktenskapsbrott från den äkta mannens sida lika illa som det som begås av hustrun.

29. Varför får en man inte se på en kvinna, som inte är hans hustru, med önskan att få ha sexuell förbindelse med henne?

²⁹ Må därför ingen äkta man åtrå en annan mans hustru eller se på en annan kvinna med önskan att ha sådant umgänge med henne som han endast får ha med sin hustru. Må därför den gifte man, som intar en liknande ställning som den i så många anekdoter förekommande direktören eller kontorschefen, akta sig, så att han inte förälskar sig i sin kvinnliga sekreterare, hon må vara gift eller ogift, och tar sig friheter med henne. Jesus Sade: ”Ni hava hört att det sades: ’Du skall icke begå äktenskapsbrott.’ Men jag säger eder, att var och en som håller i med att se på en kvinna, så att han får passion för henne, redan har begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.” (Matt. 5:27, 28, NW) Han är redan skyldig i Guds ögon, hans som läser hjärtat. Fastän detta är äktenskapsbrott i mannens hjärta och fastän hans hustru inte kan skilja sig från honom av denna orsak, leder dock begär gentemot någon annan än ens äktenskapspartner till fysiskt äktenskapsbrott, om det inte hejdas.

30, 31. a) När kan en oskyldig äktenskapspartner förlåta den andre, som har syndat? b) Hur bör församlingen handla, när förlåtelse ges? Och när den förvägras?

³⁰ Om någons äkta hälft verkligen begår äktenskapsbrott, så har den förfördelade rätt att förlåta och att låta bli att söka skilsmässa, förutsatt att den felande visar tillbörlig ånger och bättring och allvarligt ber om förlåtelse och lovar att inte vidare göra sig skyldig till något sådant utan vara trogen sitt äktenskapslöfte. Om den oskyldiga parten inte förlåter den som har försyndat sig, så måste denne bli utesluten av församlingen, och den av makarna som är oskyldig är av Skriften berättigad till att få laglig skilsmässa, om så är möjligt eller önskas. Detta är en enskild angelägenhet. Om, låt oss säga, mannen förlåter hustrun, så fortfar han att ge henne äktenskapsrätten, i det han förtröstar på att Gud förlåter henne. Då finns det inget skäl till att hustrun, som han behandlar som ”ett kött” med sig, behöver bli avslöjad och straffad av den kristna församlingen med uteslutning, varigenom den återförening skulle bli omintetgjord, vilken den äkta mannens förlåtelse barmhärtigt har åstadkommit. ”Hat uppväcker trätor, men kärlek skyler allt som är brutet.” (Ords. 10:12) ”Hav intensiv kärlek till varandra, ty kärleken överskyler en mängd synder.” (1 Petr. 4:8, NW) ”Mina bröder, om någon bland eder har farit vilse från sanningen och någon omvänder honom, så mån I veta, att den som omvänder en syndare från hans villoväg, han frälsar hans själ från döden och överskyler en myckenhet av synder.” (Jak. 5:19, 20) ”Vidare, om din broder begår en synd, gå då och påvisa hans fel på tumanhand med honom. Om han lyssnar till dig [och erkänner sin synd, ger uttryck åt sin bedrövelse och ånger och ber om förlåtelse], har du vunnit din broder.” Om syndaren inte vill lyssna ens till den kommitté som har överinseendet i den kristna församling som han är medlem av, måste han bli utesluten ur gemenskapen, sade Jesus. — Matt. 18:15, NW; 18:16, 17, 21, 22.

³¹ Om den äkta mannen i Guds efterliknelse och i lydnad för Kristus har förlåtit sin ångerfulla hustru och avhållit sig från att lagligen straffa henne såsom han kunde göra, hur skulle då församlingen ha rätt att straffa henne med uteslutning och att bygga upp en andlig barriär mellan mannen och hans hustru, som han försöker hjälpa att ändra sig till det bättre? Församlingen bör ge sin medverkan till denna strävan efter bättring. Men hur blir det om församlingen utesluter hustrun, innan mannen bestämmer sig för att förlåta henne? Om mannen efteråt förlåter henne av skriftenliga skäl, så blir inte därför hennes uteslutning ur församlingen automatiskt hävd, ty saken ligger nu direkt i församlingens händer. Hon måste ha att göra direkt med kommittén som har överinseendet i församlingen och måste ställa den tillfreds genom att ta de nödvändiga stegen för att bli till fullo återupptagen i församlingen. (Jämför paragraf 41, de sista 19 raderna.) På liknande sätt skulle saken behandlas, om det vore den trogna hustrun som förlät den äkta mannen, inte på grund av något tvång eller yrkande eller hot från hans sida, utan på grund av hans omisskännliga ånger och i främsta rummet med den kärleksfulla önskan att hjälpa maken i andligt avseende. ”Hustrun utövar icke myndighet över sin egen kropp, utan det gör hennes äkta man; likaså utövar icke heller den äkta mannen myndighet över sin egen kropp, utan det gör hans hustru.” (1 Kor. 7:4, NW) Under den tid då hon höll på med att pröva om hans ånger och strävan att bättra sig var uppriktiga och genomgripande, skulle hon följaktligen vara vaksam beträffande hans uppförande och hjälpa honom att hålla sig moraliskt och andligt ren, lämplig att vara förbunden med den kristna församlingen.

32. a) Hur måste den förlåtande äkta mannen handla, om han inte vill att församlingen skall inskrida? b) Vilken åtgärd bör församlingen vidta mot den med vilken äktenskapsbrottet har begåtts?

³² När det gäller en trogen äkta man, måste det förvisso förväntas att han sätter sin hustru på prov och noga ger akt på henne och hjälper henne att avhålla sig från att synda på nytt, och församlingen kommer att förlita sig på att han gör detta. I annat fall skulle församlingen anse att han inte förestode sitt hus på rätt sätt och därför inte vore kompetent att inneha något med ansvar förbundet ämbete med andligt överinseende i församlingen. I ett sådant fall skulle församlingen också inskrida, därför att han inte sköter sina husliga angelägenheter på ett kristligt sätt, och skulle vidta åtgärder mot mannen och hustrun. Den person, med vilken äktenskapsbrottet begicks, kan vara en medlem av församlingen. I så fall måste den personen uteslutas och således berövas tjänsteprivilegier och eventuella tjänarposter och den kristna gemenskapen. Om denne efter uteslutningen visar ångerns frukter och söker komma tillbaka in i församlingen, så kan han bli återupptagen och föreläggas en lång prövotid, allra minst ett år, och om hans uppförande befinns vara gott, kan han därefter bli vederbörligen befriad från de restriktioner som ålagts honom och bli till fullo återupptagen. — 1 Kor. 5:1—5, 13; 2 Kor. 2:5—11.

33. Från vilken lämplig handling å församlingens sida skyddas inte den skyldiga äktenskapspartnern genom att den oskyldiga ger sin förlåtelse?

³³ När en församling underlåter att företa någon uteslutning, därför att den oskyldiga äktenskapspartnern redan har givit sin förlåtelse, så betyder detta inte att den felande av makarna inte kan och inte bör berövas alla särskilda förpliktelser eller tjänsteprivilegier i församlingen. Här är det inte fråga om uteslutning, utan det är kvalifikationerna för särskilda tjänarposter i församlingen som det gäller. Den skyldiga äktenskapspartnern har genom äktenskapsbrott ställt församlingen i en oriktig dager och diskvalificerat sig själv och bör inte behållas i någon representativ eller ansvarsfylld ställning. Den oskyldiga partens förlåtelse skyddar inte den skyldiga mot församlingens makt att avlägsna den diskvalificerade personen från en post och att i ämbetsställning insätta personer som är klanderfria och inte kan bli andra till anstöt.

34. Nämn några israelitiska exempel på äkta män som förlät skyldiga hustrur.

³⁴ Att förlåtelse vederfars en skyldig partner i äktenskapet påminner om profeten Hosea, som av Jehova fick föreskrift om att ta sin hustru, som begått äktenskapsbrott, tillbaka och som lydigt gjorde så. (Hos. 1:3—6; 3:1, 2) Långt dessförinnan, i Israels domares dagar, färdades en icke namngiven levit en viss sträcka och hämtade tillbaka sin bihustru, som begått äktenskapsbrott, men inte för att prostituera henne. I den benjaminitiska staden Gibea utlämnade han henne åt folkhopen som stormade huset, där han hade fått nattlogi. Men han gav henne inte i pöbelns våld därför att han inte älskade henne. Han gjorde det endast för att förhindra att hans helgade ämbete som levit skulle bli kränkt genom att han med våld tvingades att bli föremål för homosexuella handlingar. Han godkände inte pöbelns våld mot hans hustru eller bihustru. I sin harm gjorde han det till en rättsfråga som han förelade hela Israels nation. Han eggade de upprörda elva stammarna i Israel till att straffa den skyldiga staden och Benjamins stam genom ett krig som nära nog hade vållat den skyldiga stammens utrotning. Därigenom tillkännagav de elva andra broderstammarna att de lade sig vinn om att bevara nationens renhet. — Domarboken, kap. 19 och 20.

35. Vilken hänsyn kan i fallet med den korintiske brodern, som övade otukt med sin faders hustru, ha förmått Paulus att påbjuda uteslutning endast av den skyldige mannen?

³⁵ I det fall av äktenskapsbrott som aposteln Paulus tog itu med, såsom vi läser i 1 Korintierna 5:1—13, var det endast den till otukt skyldige mannen som Paulus påbjöd skulle avlägsnas ur församlingen såsom ett surdegslikt förgiftande inflytande. Om kvinnan var en medlem av församlingen, varför bjöd Paulus då inte också, med sin apostoliska myndighet, att församlingen skulle utesluta den lika skyldiga kvinnan i denna sak? Hon var hustru till den skyldige mannens fader, och aposteln Paulus respekterade helt visst den behandling som den äkta mannen kunde vilja låta sin skyldiga hustru röna. Följaktligen var det endast den ångrande mannen som Paulus senare uppmanade församlingen att återuppta och på så sätt rädda från Satans anslag.

36. Varför får inte pekuniär skadeersättning tas emot för äktenskapsbrott?

³⁶ Att en äktenskapspartner, som ångrar och bättrar sig, får förlåtelse är någonting helt annat än när en man låter sin hustru begå äktenskapsbrott och så kräver ”skadeersättning” av den som har kränkt henne. En del polygamister håller ett antal bihustrur enkom i syfte att prostituera dem för att få tillfälle att om och om igen kräva skadeersättning för samma bihustru. Detta är värre än att låta sin egen dotter bli en sköka. (3 Mos. 19:29) Om en person förlåter och tar tillbaka en felande äktenskapspartner, bör det ske utan att sådan skadeersättning inkasseras. Att man tar emot pekuniär skadeersättning innebär att man överser med äktenskapsbrottet och gör det till en affärsangelägenhet. Att den oskyldige förlåter den som är skyldig och inte söker någon pekuniär skadeersättning bevarar honom ren. Det kommer honom att tänka mera på det syndiga i det orena handlingssättet än på den kommersiella vinst som blir möjlig genom det ondskefulla prostituerandet av en hustru.

37. Vad får de göra, som innan de har kommit in i sanningen har gift om sig efter en mot Skriften stridande skilsmässa, och varför?

³⁷ Det kan hända att en person har skilt sig från sin äkta hälft på icke skriftenliga grunder och sedan gift om sig, allt innan han fick kunskap om Guds sanning och om hans fordringar. Om denne individ nu håller fast vid sitt nya äktenskap och tar emot budskapet om Riket, så kan den kristna församlingen inte göra någonting för att ändra på hans äktenskapliga ställning. Den måste godta honom i det civilstånd, som han befinner sig i när Guds budskap når honom, och förlita sig på att Gud förlåter honom de orätta handlingar han begått, innan han visste bättre, hans okunnighetssynder. Men den kristna församlingen måste fordra att han skall visa sig trogen mot sina förpliktelser i sitt andra lagliga äktenskap. I annat fall kan den inte tro att hans överlämnande åt Gud har blivit mottaget, och den kan inte låta honom bli döpt i vatten.

38. Om en kristen önskar skilja sig från en otrogen äkta hälft, som är överlämnad åt Gud, vad bör då församlingen först göra?

³⁸ Om en gift kristen begår äktenskapsbrott, kan den kristna kontrahenten vilja få skilsmässa. Men för att ingen onödig smälek må komma över Jehovas folk genom den orena otroheten hos ett av hans vittnen, bör den kristna församlingen först utesluta den otrogna medlemmen. Därpå kan den rena, oskyldiga parten inleda skilsmässoprocess mot den otrogna parten såsom en som nu inte är medlem av församlingen, inte är ett av Jehovas vittnen. På det sättet blir inte den teokratiska organisationen utsatt för någon offentlig skam.

39, 40. a) Om en icke skriftenlig skilsmässa erhålls, vad måste då församlingen ge akt på beträffande dem som blivit skilda, och när måste den inskrida? b) Varför gör inte ånger efter en oskriftenlig skilsmässa den ångrande fri att gifta om sig?

³⁹ När allt tas i betraktande, är det således den kristna församlingens plikt att ta reda på den verkliga orsaken till att en medlem eller ett äkta par i församlingen tar ut skilsmässa. Om orsaken inte är skriftenlig, måste församlingen ge akt på hur den eller de frånskilda efteråt handlar. Att orsaken är omoraliskhet tillkännages inte alltid i skilsmässoansökan eller i domstolsutslaget. I några länder kan anledningen till att skilsmässa beviljas betecknas med termen injures graves et publiques (”allvarliga och offentliga oförrätter”). Nästan alltid menas därmed äktenskapsbrott, men till skydd för de oskyldiga, som skulle kunna bli utsatta för smälek eller offentligt obehag, kan orsaken till skilsmässan uttryckas på detta sätt. Församlingen bör göra sig underrättad om den verkliga orsaken. Den kan inte utesluta någon medlem endast för att denne skilt sig på oskriftenliga grunder, men om vederbörande gifter sig igen, innan hans partner, som han skilt sig ifrån, är död eller har gjort sig skyldig till omoraliskhet, så bör församlingen utesluta denne medlem på grund av ett omgifte som innebär äktenskapsbrott.

⁴⁰ Enbart det förhållandet att en kristen ber Gud om förlåtelse för det sätt varpå han har handlat, när han utan skriftenliga skäl har skilt sig från sin äkta hälft, gör honom inte fri att gifta sig igen. Att han får sina synder i allmänhet förlåtna upphäver inte eller återkallar det lagliga äktenskapet, som blev upplöst på oskriftenliga grunder. Det förändrar inte hans gifta stånd. Om så vore fallet, så skulle inte den som på oskriftenliga grunder skiljer sig från en annan begå äktenskapsbrott genom att gifta om sig. Låt oss komma ihåg att ett äktenskap, som avbrutits genom en oskriftenlig skilsmässa — endera före eller efter det att någon har överlämnat sig åt Gud —, inte verkligen blir upplöst i Guds ögon endast genom att man ber om hans förlåtelse för synder, lika litet som Guds förlåtelse för de synder, som en brottsling i fängelse har gjort sig skyldig till, skulle upphäva dennes fängelsestraff och ge honom frihet att obehindrat vandra ut genom fängelseportarna. Följaktligen är ett nytt giftermål, som inte tillstädjes eller sanktioneras i Skriften, lika med äktenskapsbrott, och församlingen kommer att utesluta den felande. Likaså om en kristen skulle gifta sig med en världsmänniska, som blivit skild av enligt Skriften ogiltiga orsaker, så övar denne kristne otukt och bör uteslutas. — Rom. 7:2—4; 1 Kor. 7:39.

41. a) Vad innebär ett otillbörligt omgifte för den oskyldiga parten, som förblir ogift? b) Vilken åtgärd måste vidtas gentemot den part som med orätt gifter om sig, och varifrån måste denne alltid därefter förbli avstängd?

⁴¹ Ett otillbörligt omgifte kommer att göra skilsmässan giltig och kommer att göra den oskyldiga parten fri att vara kvar i församlingen och att gifta sig igen, om han eller hon så önskar. Men den som orättmätigt gifter om sig måste bli utesluten såsom en som begår äktenskapsbrott och kommer därför i ett farligt tillstånd, som hotar hans eviga tillvaro. ”Den som begår äktenskapsbrott har intet förstånd; den som gör det tillintetgör sig själv.” (Ords. 6:32, RS) Endast ett återupptagande i församlingen kan frälsa honom. Men den som i strid med Skriften gift om sig kan inte på sin blotta ånger bli helt och fullt tagen tillbaka i församlingen. Sedan han här blivit återupptagen, måste han underkasta sig en tillräckligt lång prövotid, åtminstone ett år, för att han skall visa en uppriktig ångers frukter tillika med en rätt respekt för äktenskapet. Hans lagliga omgifte gäller fortfarande inför landets lag och kan inte upplösas inför domstol annat än på rätta lagliga grunder. Även om hans förra hustru, som han i strid med Skriften skilt sig ifrån, skulle dö eller skulle gifta om sig, sedan han gift om sig, så blir han inte fördenskull automatiskt återupptagen. Han måste fortfarande ångra sig, bekänna sin orätta handling, ansöka om att bli återupptagen och underkasta sig prövotiden. Om ångern bär den frukt som fordras, nämligen att han på tillbörligt sätt uppfyller sina förpliktelser i det nya lagliga äktenskapet, och om han så beviljas fullt återinträde i församlingen, är han likväl alltid därefter obehörig att bekläda ett offentligt, ansvarsfyllt ämbete, där han måste utgöra ett föredöme för andra, eller att få något annat särskilt privilegium i församlingen. Hans privatliv under den tid han varit i sanningen är inte något gott exempel.

42. Varför är de lyckliga, som upprätthåller de av Gud ålagda förpliktelserna i äktenskapet?

⁴² Det sanna och rena äktenskapet är ett privilegium från Jehova Gud. Han har själv föranstaltat det, och ”ingen orätt finnes i honom”. (Ps. 92:16, 1878) Lyckliga är de kristna som är trogna mot de förpliktelser som Gud ålagt dem i deras äktenskap. De upprätthåller denna gudomliga institutions sanna värdighet och ära. De tar till hjärtat det kristna budordet: ”Må äktenskapet hållas i ära bland alla och äkta säng vara obefläckad, ty Gud skall döma otuktiga människor och äktenskapsbrytare.” (Hebr. 13:4, NW) Vad de kan glädja sig åt är inte i första hand det välbehag som det köttsliga förhållandet skänker, utan i främsta rummet de andliga tillfällen och möjligheter som denna nära förening mellan de båda könen bereder dem. Detta är det idealiska förhållandet i äktenskapet och förtjänar Guds godkännande och välsignelse. På så sätt blir det äkta ståndet till en hjälp i fråga om att vinna frälsning och tjäna Gud, den Högste. Detta hävdar och upphöjer Jehova Gud, som kärleksfullt har gjort denna anordning för människans glädje och till uppfyllande av sitt eget rådslut.

[Fotnot]