frambar han till Jehova Gud i himmelen, i det han överlämnade det till gagn för mänskligheten. Han fyllde alltså kraven på en ”motsvarande lösen” genom att ge lika för lika, en fullkomlig mänsklig själ för en förverkad fullkomlig mänsklig själ. Det stannade inte vid att han offrade sitt eget fullkomliga mänskliga liv, utan han offrade också sina mänskliga rättigheter och privilegier att bli far till ett fullkomligt människosläkte här på jorden, som skulle varit förtjänt av evigt liv.

63. Vad kunde Jesus Kristus göra för Adams avkomlingar genom att offra sitt mänskliga liv?

⁶³ På det sättet, genom att offra sitt mänskliga liv, kunde han återköpa Adams och Evas barn, kunde adoptera dem och på dem överföra det som deras mänsklige far, Adam, hade blivit oförmögen att efterlämna åt dem. Han kommer alltså att bli ”Evig fader” för dem. — Jes. 9:6.

Hur vi bör besvara frågan

64. a) Vilken viktig fråga ställs vi inför, när människor i maktställning kommer med anspråk på oss? b) Vad bör vi tänka på i detta sammanhang, när vi nu har dragit nytta av Kristi lösenoffer?

⁶⁴ Dessa förunderliga fakta ställer oss inför en viktig fråga. Den lyder: Vems eller vilkas slavar skall vi hädanefter vara, människors eller vår Förlossares, hans som har återköpt eller återlöst oss? I denna tid blir hjälplösa människor själviskt utnyttjade av de giriga. Totalitärt herravälde och fanatisk nationalism söker vinna insteg. Ärelystnad, makthungriga människor och institutioner kräver att mänskligheten skall visa dem krypande underdånighet och gör anspråk på själva deras själar, och en människas liv behandlas alltså som om det inte tillhörde henne själv. Skall vi ge efter för sådana människor, av vilka var och en själv är ”såld ... under synden”? Skall vi på deras befallning uppge våra liv och bli ”människors slavar”? Utan någon som helst orsak eller rätt kräver de att vi ger dem våra liv såsom slavar åt dem. Men de av oss som drar nytta av Jesu Kristi lösenoffer har redan ”blivit köpta förmedelst ett pris”. (1 Kor. 7:23, NW) För våra liv, för våra förhoppningar om evigt framtida liv, är vi beroende av Jesus Kristus såsom vår förlossare, såsom den som har köpt eller återlöst oss. Han är vår sanne och rättmätige ägare.

65. Hur framhåller Paulus, i 2 Korintierna 5:14, 15, det rätta svaret på frågan beträffande slaveri?

⁶⁵ Aposteln Paulus framhåller det rätta svaret på frågan om slaveri, då han säger: ”Den kärlek Kristus har tvingar oss, eftersom vi hava funnit: att ... han dog för alla, på det att de som leva icke längre må leva för sig själva utan för honom, som dog för dem och som blev upprest.” — 2 Kor. 5:14, 15, NW.

66. a) Vem skulle vi förneka, om vi lät oss bli människors slavar, och vad skulle följden bli? b) Varför tillhör vi kristna inte oss själva, och vilkas slavar bör vi fördenskull inte bli?

⁶⁶ Om vi i olydnad mot Gud låter oss bli ”människors slavar”, då kommer vi att ”förneka den Herre, som har köpt” oss, och vi kommer att dra fördärv över oss. (2 Petr. 2:1—3) Detta är vi beslutna att inte göra. I stället kommer vi, när vi står inför detta val, att både minnas och handla i överensstämmelse med de inspirerade ord, som aposteln Paulus riktade till sina medkristna: ”Ni [tillhöra] icke eder själva, ty ni blevo köpta med ett pris. För allt vad kärt är, förhärliga Gud i eder kropp. Den, som blev kallad såsom fri man, [är] en Kristi slav. Ni hava blivit köpta förmedelst ett pris; sluta upp med att bliva människors slavar.” — 1 Kor. 6:19, 20; 7:22, 23; NW; Gal. 1:10.

Litet surdeg

Än i denna dag bakar man ute på landsbygden på ön Cypern — liksom på sina håll här i Sverige — sitt bröd på ett sådant sätt som belyser aposteln Paulus’ ord om att ”litet surdeg syrar hela degen”. Sedan urminnes tid har man blandat samman mjöl och vatten och knådat degen väl. När den är färdigknådad, arbetar man in en bit surdeg, vanligen gammal deg. Denna surdeg får man genom att ta en liten klick av nyknådad deg och ställa den på en varm plats. Efter trettiosex till fyrtioåtta timmar har denna degklick blivit surdeg, som kan användas till att syra en hel ny deg med. — 1 Kor. 5:6.