”Må äktenskapet hållas i ära bland alla”
1. Varför var det så lämpligt, att det som säges i Hebréerna 13:4 blev skrivet mot slutet av Paulus’ brev?
GRUNDTONEN i aposteln Paulus’ brev till hebréerna är hans önskan att stärka Guds folk mot återfall i det syndiga sätt och väsende som hör denna världen till, vilken vi har övergivit. Därför insköt han på goda grunder mot slutet av sitt brev denna förmaning; ”Må äktenskapet hållas i ära bland alla och äkta säng vara obefläckad, ty Gud skall döma horkarlar och äktenskapsbrytare.” (Hebr. 13:4, NW) Detta brev var skrivet direkt till hebreiska kristna. De hade haft särskilda fördelar genom att de hade rönt gagnet av den mosaiska lagen med dess bud mot omoraliskhet, såsom till exempel: ”Du skall icke begå äktenskapsbrott”, ”Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru”. Men under den kristna erans århundraden har de goda nyheterna predikats för alla nationer och folk, inbegripet dem som inte har varit under den mosaiska lagen och dess moralkodex. Dessa goda nyheter är avsedda till att frälsa syndare, bland dem horkarlar och äktenskapsbrytare. Horkarlar eller otuktiga människor är ogifta personer som lever omoraliskt. Äktenskapsbrytare är gifta personer som frivilligt har sexuell förbindelse med någon av det motsatta könet, vilken inte är deras äkta man eller hustru enligt lagen.
2. När personer, som förut varit omoraliska, kommer in i sanningen, vad är då nödvändigt å deras sida?
2. Redan Paulus på sin tid sade, att han genom sin predikan hade fört in i sanningen horkarlar, avgudadyrkare, äktenskapsbrytare, sodomiter eller män som hålles i och för onaturliga syften och män som ligger med män, osv. Alla var skyldiga till grov förbrytelse mot moralens lagar. Jesus själv sade till de i yttre avseende moraliska prästerna och religiösa äldste, att skatteindrivarna och skökorna gick in i Guds rike före dem. (1 Kor. 6:9—11, NW; Matt. 21:31, 32) Men nu hade de blivit renade genom sanningen. De får alltså inte längre forma sig efter denna världens sedvänjor och normer, utan måste rätta sina tankar, sina känslor och böjelser och sitt uppförande efter Guds sanning och budord. När dessa kommer in i sanningen och Gud tar emot dem i sin teokratiska organisation, måste de därför företaga radikala förändringar i sitt liv, inbegripet sina familjeförhållanden. Det förhöll sig på detta sätt för nitton hundra år sedan på apostlarnas tid. Det förhåller sig på alldeles samma sätt nu.
3. Kan en polygamist, sedan han blivit kristen, fortsätta att utöva månggifte med kejsarens lagar som grund? Varför, eller varför inte?
3. På apostlarnas tid var polygami, en mans äktenskap med flera levande hustrur, tillåtet av lagen: i många länder. Det är så också i dag. Låt oss nu tänka oss en polygamist, som blir kristen. Kan han fortsätta att leva med flera hustrur och få Guds godkännande genom Kristus, endast därför att polygami är i överensstämmelse med lag och sed i hans land? Nej. I detta fall får han inte leva enligt vad ”kejsaren” tillåter i denna världen. Han måste ge åt Gud, vad han nu är skyldig Gud, nämligen ren tillbedjan. Han får inte begagna sig av ”kejsarens” lag för att tillfredsställa sin själviska passion. Att göra det betyder att avvika från Guds lag, som är högre och alltigenom rättfärdig. ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apg. 5:29, NW.
4. Hur visade Jesus, vad den kristna måttstocken för äktenskapet är?
4. Jesus uttryckte sig fullkomligt klart i fråga om vad som är Guds lag beträffande det kristna äktenskapet, nämligen att den kristna måttstocken för äktenskap är den som fastställdes av Gud i begynnelsen i Eden, där han gav den fullkomlige mannen endast en levande hustru. Jesu fiender försökte då få honom att kompromissa i sin ställning till äktenskapet, alldeles som några nu försöker få Guds organisation att kompromissa i samma fråga. Om detta läser vi: ”Och fariséer kommo fram till honom, inställda på att fresta honom, och sade: ’Är det lovligt för en man att skilja sig från sin hustru på vilka grunder som helst?’ Till svar sade han: ’Hava ni icke läst, att den som skapade dem i begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: ”Fördenskull skall en man lämna sin fader och sin moder och skall hålla sig till sin hustru, och de två skola vara ett kött”? Så att de äro icke längre två, utan ett kött. Därför, vad Gud har sammanokat må ingen människa skilja åt.’ De sade till honom: ’Varför föreskrev då Mose, att man skulle giva hustrun ett intyg om att hon blivit bortskickad och skilja sig ifrån henne?’ Han sade till dem: ’Av hänsyn till eder hårdhjärtenhet medgav Mose, att ni skulle få skilja eder från edra hustrur, men detta har icke varit fallet från begynnelsen. Jag säger eder, att vemhelst som skiljer sig från sin hustru annat än på grund av otukt och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.’” — Matt. 19:3—9, NW.
5. Vad måste därför en polygamist göra under de olika omständigheterna?
5. Alltså gjorde Gud endast två till ”ett kött”, mannen och hans enda hustru; han gjorde inte tre eller fyra eller fler till ett kött. Så att när en polygamist med fullkomligt gott anseende i det samhälle där han bor, i enlighet med hans lands seder och lagar, önskar bli en verklig kristen, måste han göra sig av med sina övertaliga hustrur. Det kan hända, att han har barn med dem, i vilket fall lagarna och skick och bruk kan fordra, att han skall på tillbörligt sätt sörja för dessa bortskickade hustrur och deras barn, tills dessa kvinnor kanske gifter sig med en annan man. Om lagarna inte tillåter honom att skiljas från dessa övertaliga hustrur, hur blir det då? Han skiljer dem från det äktenskapliga förhållandet till honom och behåller endast en av hustrurna och medger henne ensam de äktenskapliga rättigheterna. Han tillstädjer ingen av de andra kvinnorna detta utbyte med honom av äktenskapliga rättigheter, fastän han till följd av de tvingande omständigheterna fortfarande kan behålla dem och deras barn i sitt hus. De fungerar endast som tjänare eller lejd hjälp för sitt uppehälle, men han erkänner öppet bara den enda kvinnan som sin hustru enligt kristna principer.
6. Varför får inte polygami tillåtas någonstans bland kristna? Har det varit möjligt för dem att rätta till missförhållandet?
6. Polygami eller månggifte erbjuder utan tvivel en svår situation att rätta till och reglera. Men för den sakens skull kan inte Guds organisation kompromissa, så att den medger, att en måttstock i fråga om äktenskap skall få lov att gälla, låt oss säga i Afrika, på grund av landets lagar där, och förbjuder den annorstädes och yrkar på en annan måttstock där, därför att kristenhetens lagar gör den lätt att följa. Det finns bara den enda kristna måttstocken eller normen, som Jesus höll på. Till och med i länder med månggifte har det genom Guds hjälp och ande varit möjligt att tillämpa den. Så till exempel har en av de svårigheter som hindrat vårt arbete i Tanganyika i Östafrika varit polygamien. Sed och bruk bland folket har där varit av samma slag som annorstädes i den världsdelen. Giftermål är där en rätt lättvindig sak, och hövdingar och andra män i liknande ställning har ända till tjugofem hustrur eller ännu fler, medan folk i allmänhet har tre eller fyra. Som sanna kristna kan Jehovas vittnen inte se genom fingrarna med dessa sedvänjor hos män som börjar omfatta kristendomen, blir döpta och verkar som vittnen för Gud, den Högste. Därför har det världsliga bruket av månggifte blivit utrensat, ur deras krets. — Se Yearbook of Jehovah’s Witnesses för 1951, sid. 226; också Vakttornet för 15 mars 1950, sid. 95, ”Angående månggifte”.
Moraliska föredömen
7. Varför får inte polygamister insättas i ansvarsfulla tjänsteställningar?
7. Om en polygamist fortfar med sitt månggifte, förnekar han sin ägare, som köpte honom, ty hans ägare, Jesus Kristus, fastställde för sina efterföljare den normen, att en man fick ha endast en levande hustru. En polygamist kan inte av den synliga styrande kretsen för Jehovas teokratiska organisation förordnas till en ansvarsfull tjänsteställning i en kristen församling. Aposteln Paulus hörde till den styrande kretsen i det första århundradet. När han skrev till sin medhjälpare Timoteus angående kvalifikationerna hos män som skulle förordnas till tjänst i ett ämbete i församlingarna, sade han: ”Om någon man traktar efter ett ämbete som tillsyningsman, åstundar han ett arbete av rätt slag. Tillsyningsmannen bör därför vara oförvitlig, en enda hustrus man, ... en man som förestår sitt eget hus på rätt sätt, i det han håller barnen i underdånighet med allt allvar.” Gällde detta krav endast de mest framträdande tjänarna i församlingen? Nej. Beträffande de underordnade tjänarna är det också föreskrivet: ”Må tjänare som förordnas till ämbeten vara män som hava en enda hustru och som på rätt sätt förestå barn och husfolk.” Titus var i ett annat land, men han fick inte fördenskull lov att fastställa en annan måttstock. Han blev på liknande sätt instruerad att ”tillsätta äldre män i stad efter stad, som jag gav dig order om, om det finnes någon man fri från anklagelse, en enda hustrus man, som har troende barn, vilka icke voro beskyllda för utsvävningar och icke heller voro oregerliga. Ty en tillsyningsman måste vara fri från anklagelse såsom Guds förvaltare”. — 1 Tim. 3:1, 2, 4, 12; Tit. 1:5—7; NW.
8. Krävdes engifte endast av dessa tjänare? Vilket krav i fråga om änkor visar detta?
8. Det krävdes av dessa tjänare, att de inte skulle ha mer än en enda levande hustru. Man bör inte i detta lägga den betydelsen, att engifte krävdes endast av tjänare och att månggifte var tillåtet för resten av församlingen. Alldeles säkert utövade inte kvinnorna på den tiden polygami, så att de hade många levande män. Månggifte hos kvinnorna var således inte orsaken till följande beträffande ålderstigna änkor, som skulle få materiellt understöd av en församling: ”På listan må uppföras en änka, som har blivit minst sextio år gammal, en enda mans hustru.” (1 Tim. 5:9, 10, NW) Men genom att denna änka hade hållit sig till en enda man, visade hon att hon hade självbehärskning och kunde hålla den fysiska passionen i tygeln. Hon följde Paulus’ råd beträffande änkor i 1 Korintierna 7:8, 9, 39, 40: ”Jag säger till de ogifta och änkorna: Det är väl för dem, att de förbliva alldeles som jag är. Men om de icke hava självbehärskning, må de då gifta sig, ty det är bättre att gifta sig än att bliva upptänd av passion. En hustru är bunden under hela den tid hennes man lever. Men om hennes man skulle insomna i döden, är hon fri att gifta sig med vem hon vill, blott det sker i Herren. Men hon är lyckligare, om hon förblir som hon är [dvs. änka], enligt min åsikt. Jag menar förvisso, att jag också har Guds ande.” — NW.
9. Vad visar alltså det föredöme, som de förordnade tjänarna skulle ge, i fråga om hela församlingen?
9. Kravet på monogami eller engifte gäller alltså kristna kvinnor såväl som män. Då ju de förordnade tjänarna i församlingen, tillsyningsmännen och de som hade ämbeten som biträdande tjänare, skulle vara föredömen för den kristna hjorden, skulle de vara föredömen för de troende också i denna sak att vara gift med en enda levande hustru. Detta i sig självt visar att normen för hela den kristna församlingen, för alla Kristi efterföljare, är den att en man skall ha endast en levande hustru, alldeles som Gud ursprungligen ordnade det för Adam i Eden.
För kristna giltiga orsaker till skilsmässa
10. Hur utesluter Matteus 19:9 allt månggifte, och hur förstår somliga präster denna vers?
10. Jesu ord i Matteus 19:9 angående skilsmässa utesluter klart och tydligt allt månggifte bland kristna: ”Jag säger eder, att vemhelst som skiljer sig från sin hustru annat än på grund av otukt och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.” (NW) Om det betyder äktenskapsbrott, om en man gifter sig med en annan kvinna, medan hans förra, skuldlösa, hustru ännu lever, hur skulle då en kristen kunna utöva månggifte utan att vara äktenskapsbrytare? Några religiösa präster fattar Jesu ord här så, som skulle de betyda att all skilsmässa är utesluten för kristna, till och med om äktenskapsbrott skulle vara orsaken. I numret för den 13 december 1948 innehöll New York Times detta meddelande: ”Skilsmässa är inte berättigad av någon som helst omständighet i samband med äktenskapet, den må vara av aldrig så ’plågsamt eller brutalt’ slag, förklarade kyrkoherde Anselm Leahy i går i sin andra adventspredikan i S:t Patricks katedral. Han kallade de nutida skilsmässorna för ’successivt månggifte’ och fördömde såsom ’äktenskapsbrytare och äktenskapsbryterskor’ frånskilda makar som ingick nya äktenskapliga förbindelser inom varandras livstid. ... Hans obetingade förkastelsedom över allt vad skilsmässa heter följdes av ett av Monsignore Robert E. McCormick utsänt uttalande, vari denne uppmanar de lagstiftande myndigheterna inom staten [New York] att göra skilsmässa ’olaglig’ och angriper den ’rörelse som nu pågår för att göra skilsmässobestämmelserna lättare i vår stat’, som ’ett hot mot samhället’.”
11. Fördömer Jesu ord i Matteus 5 eller Markus 10 all skilsmässa?
11. Genom att intaga denna hållning fördömer dessa präster Jehova Gud för att han tillät judarna att praktisera skilsmässa enligt den gudomliga lag som gavs genom Mose. (5 Mos. 24:1—4) Men i Matteus 19:1—9 fördömde inte Jesus denna föreskrift om skilsmässa eller sade att den var ”inte berättigad av någon som helst omständighet i samband med äktenskapet, den må vara av aldrig så ’plågsamt eller brutalt’ slag”. Inte heller fördömer hans motsvarande ord i bergspredikan den nämnda föreskriften, utan säger helt enkelt: ”Det blev sagt: ’Vemhelst som skiljer sig från sin hustru, han give henne ett skilsmässointyg.’ Emellertid säger jag eder, att var och en som skiljer sig från sin hustru annat än på grund av otukt gör henne till föremål för äktenskapsbrott, då ju var och en som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott.” (Matt. 5:31, 32, NW) Han visade också, att en kvinna kunde sätta i gång skilsmässoförfarandet, ty han sade: ”Vemhelst som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott emot henne, och om någonsin en kvinna, sedan hon har skilt sig från sin man, gifter sig med en annan, så begår hon äktenskapsbrott.” — Mark. 10:11, 12, NW.
12. Om detta inte utesluter all skilsmässa, vad medger det då som grund för sådan?
12. Detta utestänger inte kristna helt och hållet från skilsmässa, men det visar att omoraliskhet är den enda berättigade skriftenliga grund på vilken de kan få skilsmässa. Var och en som gifte sig med en person, vilken vore skild på andra grunder än omoraliskhet, skulle begå äktenskapsbrott, ty äktenskapsbandet var inte verkligen upplöst i Guds ögon genom den lagliga skilsmässan. Men därmed är inte sagt, att den kristne, som får skilsmässa på grund av sexuell otrohet hos hans maka, endast kan bli fri från denna maka och från skyldigheten att sörja för hennes uppehälle, men inte bli fri att gifta sig med en annan kristen kvinna. Under Guds åt Israel givna lag var den man som fick skilsmässa från sin moraliskt orena hustru inte utestängd från att gifta sig med en annan israelitisk kvinna. Jesus uttolkade alltså inte en kristens skilsmässa på sådant sätt, att den skulle förbjuda vederbörande att gifta sig på nytt. Jesu ord innebär rätt och slätt detta: Om den kristne erhåller skilsmässa på andra grunder än omoraliskhet hos hans partner i äktenskapet, så begår denne kristne äktenskapsbrott, om han gifter om sig.
Obefläckad äkta säng
13. Hur kan det sägas, att några länder med skilsmässofientliga lagar i själva verket godkänner tvegifte eller månggifte? Vilken svårighet skapar detta för dem som söker sanningen?
13. Stiftandet av en lag som förbjuder skilsmässa under några som helst omständigheter har inte tjänat till att bibehålla äktenskapet i ära eller förhindra äktenskapsbrott och otukt. I länder där en skilsmässofientlig lag är gällande, ignorerar många gifta människor den och följer den kurs som deras egna passioner utpekar. Av ett eller annat skäl överger en man sin hustru eller lämnar en hustru sin man. De kan inte erhålla någon laglig skilsmässa. Alltså ingår mannen eller kvinnan ett samvetsäktenskap med en annan person, medan den lagliga äktenskapspartnern lever. Genom ett sådant handlingssätt begår mannen eller kvinnan äktenskapsbrott och gör sig också skyldig till tvegifte eller månggifte. Fastän landets myndigheter håller fast vid den religiösa kanoniska lagen, som inte tillåter skilsmässa, ser de likväl genom fingrarna med månggifte eller godkänner det i själva verket, när de inte skaffar lagen efterlevnad och straffar dem som bryter mot den. Detta skapar det problemet, hur man skall kunna på rätt sätt ordna vederbörandes äktenskapliga angelägenheter, när en sådan man eller kvinna kommer i kontakt med sanningen om Riket och vill bli ett vittne för Jehova.
14. Hur bryter några till och med mot samvetsäktenskap, och vad måste dessa överträdare göra, när de tar emot sanningen?
14. några länder där det råder religiösa förbud och ekonomiskt tryck är samvetsäktenskap en allmän företeelse. Människorna i samhället ser inte ner på det eller tar parti emot dem som utövar det. Men det finns sådana som missbrukar till och med denna sed. De vill vara i samvetsäktenskap förenade med en kvinna på en ort och med en annan kvinna på en annan och rentav med ytterligare andra på andra platser och vill gå laget runt och regelbundet vistas en tid hos var och en. De kvinnor det gäller är medvetna om att deras man underhåller en annan kvinna eller andra kvinnor och har regelbunden förbindelse med dem. Men för underhållets skull som de får av mannen gör de inga invändningar, utan är nöjda med att han kommer och lever tillsammans med dem i deras tur. En sådan sedvänja hos en man är polygami, och kvinnorna är skyldiga till otukt. Om någon sådan man eller kvinna kommer till kunskap om sanningen och önskar sluta sig till Guds organisation, är det absolut nödvändigt för den människan att avbryta all delaktighet i denna äktenskapsbrytande, polygama anordning. Mannen måste begränsa sig till en hustru, kvinnan begränsa sig till en man, och var och en av dem måste från och med då vara trogen och sann mot denna hustru eller denne man.
15. Vad bör kristna, som lever i samvetsäktenskap, göra, trots det att präster inte behövs för att förrätta vigseln? Varför?
15. I talrika fall kommer personer som lever i samvetsäktenskap in i sanningen. I sanningens intresse och för att inte göra sig förtjänta av något som helst klander bör de legalisera sitt äktenskap. Detta förlänar heder åt deras gifta tillstånd. Det är sant och skriftenligt, att giftermålsceremonien inte är något så kallat sakrament, som de religiösa prästerna ensamma har rätt att utföra. Inga präster är nödvändiga för att ett giftermål skall kunna ingås. Men detta är inte något argument som talar emot ett lagenligt giftermål och för samvetsäktenskap. I Israels teokratiska nation fanns det inget samvetsäktenskap, fastän ingen religiös präst tillkallades för att förrätta vigseln. Likväl gjorde man lagliga föranstaltningar för giftermålet. En mellanhand förhandlade med den unge mannens och den unga kvinnans föräldrar eller målsmän, och därpå ingicks kontraktet. Från och med då betraktades mannen och kvinnan som förlovade eller trolovade. Varje omoralisk handling från kvinnans sida, innan hennes brudgum förde henne till sitt hem, var ett brott mot giftermålskontraktet och var ett fall av äktenskapsbrott, för vilket hon kunde bli stenad till döds. Josef och Maria stod i detta förhållande till varandra, när hon blev havande genom Guds heliga ande. Efter en trolovningstid hämtade brudgummen sin brud från hennes föräldrars hem. Han förde henne offentligen till sin bostad under grannarnas glädje och välgångsönskningar, varpå en bröllopsfest följde. På detta sätt gjordes giftermålet allmänt bekant, och det fanns många vittnen.
16. Hur visar bruket bland israeliterna, att det är tillbörligt att registrera äktenskap? För vilka goda syften?
16. Vidare var det så, att i byns eller stadens arkiv, där familjernas släkttavlor förvarades, blev de barn som föddes i ett dylikt äktenskap registrerade, och alltså kunde varje barn taga reda på sin härstamning. Därtill blev den äkta mannen registrerad som laglig son till sin svärfar. Hela denna anordning bidrog till att lagligen skydda både mannens och hustruns och även barnens rättigheter. Var och en blev därigenom hållen ansvarig för sitt personliga uppförande mot den andre i familje och äktenskapsgemenskapen. Judarna var de första som blev kristna, och de överförde denna anordning till den kristna församlingen. Detta gör det rätt och tillbörligt för par i våra dagar som lever i samvetsäktenskap och som blir invigda kristna, att legalisera sitt äktenskap och sålunda förbinda sig inför lagen såväl som inför Gud till att vara trogna och lojala mot varandra. Detta öppnar vägen för dem till att helt och fullt bli del aktiga av den teokratiska organisationens privilegier och att fungera som förordnade tjänare i den.
17, 18. Varför passar det som säges i Hebréerna 13:4 väl för vår tid? Vad får ogifta personer och änklingar och änkor inte göra, om de skall kunna träda in i äktenskapet på ett hederligt sätt?
17. Vi lever nu i den tid då i Amerikas Förenta stater vart fjärde äktenskap upplöses genom skilsmässa och i England och Wales vart åttonde och då icke legaliserade äktenskapsförbindelser och omoraliskhet är förhärskande i alla länder. Det är därför en tvingande nödvändighet för alla invigda kristna att lyda den apostoliska befallningen:”Må äktenskapet hållas i ära bland alla och äkta säng vara obefläckad.” Ett sant äktenskap är i alla tider hedervärt i sig självt, ty det är en föranstaltning från Gud. Det betyder i detta avseende ingenting, att vi är i ”ändens tid” eller att vi ännu befinner oss på denna sidan om striden vid Harmageddon, utan de som önskar eller känner behov av att gifta sig kan med heder hängiva sig åt äktenskap. Ingen bör kritisera dem på grund av att vi tydligtvis befinner oss så långt fram i den för denna världen tillmätta tiden. Men må kristna människor träda in i äktenskapet på ett hederligt sätt. Må ingen ogift flicka locka en ogift man till sexuellt umgänge, i det syftet att förplikta honom till att gifta sig med henne. Detta är otukt från bådas sida, även om han efteråt verkligen känner förpliktelse och gifter sig med henne. Dock är det sannolikt, att han kommer att känna förakt för henne, därför att hon inte hållit mera på sin dygd, så att han till hustru vill ha, inte henne, utan en kvinna med heder, som står emot all benägenhet för omoraliskhet eller alla förslag i den riktningen. Må ingen ung änka med fysisk passion förleda en man eller falla till föga för en man för att få sexuell tillfredsställelse. Paulus säger: ”Jag önskar att de yngre änkorna skola gifta sig, föda barn, sköta ett hushåll, icke giva motståndaren någon anledning att smäda.” — 1 Tim. 5:11—14, NW.
18. Må å andra sidan ingen ogift man mena, att han såsom ännu varande ungkarl har frihet och kan ha sexuell förbindelse med den ena flickan efter den andra, till dess han träffar på en med de moraliska principer som han vill finna hos en hustru. Genom denna sexuella fördomsfrihet är han en horkarl och en självisk kvinnofördärvare. Den kristna församlingen måste vara på sin vakt mot män som försöker smyga sig in av dylika omoraliska orsaker.
19. Hur bör man och hustru betrakta och behandla sitt äktenskap?
19. Äktenskapet bör förlänas värdighet och göras till en ansvarsfull angelägenhet, genom att det legaliseras inför vittnen och registreras hos landets vederbörande myndigheter. Sedan äktenskapet väl en gång ingåtts, bör mannen och hustrun hålla det i ära genom att vara trogna mot sina löften till varandra. De bör taga sitt äktenskapliga förhållande på allvar såsom något som inte lättvindigt kan brytas på några som helst grunder utom äktenskaplig otrohet, även om landets skilsmässolagar är mycket liberala och toleranta. Äktenskapet är något som drar upp gränser för dem i deras förhållande till andra av det motsatta könet. Att mannen och hustrun har könsumgänge med varandra är inte något som befläckar den äkta sängen, utan innebär att parterna ger varandra vad som är deras äktenskapsrätt, enligt 1 Korintierna 7:1—7. Men om antingen mannen eller hustrun begår äktenskapsbrott med någon annan, så är detta att befläcka den äkta sängen.
20. Vad visar, om hemskillnad är tillåtlig? Med vilka inskränkningar?
20. Har par som inte kan draga jämnt med varandra tillåtelse att skiljas åt antingen genom en inbördes överenskommelse eller genom laglig hemskillnad? Ja, ty i 1 Korintierna 7:10, 11, 15 (NW) säger aposteln: ”Åt de gifta giver jag de föreskrifterna, dock icke jag, utan Herren, att en hustru icke bör gå ifrån sin man; men om hon verkligen skulle gå ifrån honom, må hon då förbliva ensam eller också försona sig igen med sin man; och en man bör icke lämna sin hustru. Men om den icke troende bereder sig att gå sin väg, låt honom då gå; en broder eller syster är icke i träldom un der dessa omständigheter.” Då det endast är hemskillnad, och ingen juridisk skilsmässa har ägt rum på grund av äktenskaplig otrohet å endera sidan, får ingen av de åtskilda gifta sig igen eller ha sexuellt umgänge med någon annan. Att göra detta skulle vara att begå äktenskapsbrott, och det skulle innebära att den äkta sängen bleve befläckad.
21. Vad bör därför en kristen undvika att befläcka, och hur bör han göra det?
21. Varje kristen bör respektera två makars äkta säng och inte falla för frestelsen att ha någon del i att befläcka den. Om en kristen skaffar sig skilsmässa, då maken eller makan inte har bevisat sig omoralisk, och sedan gifter om sig, är detta att kränka den äkta sängen. I Skriftens mening är det tvegifte. En till bekännelsen kristen, som utövar månggifte, vanärar likaså äktenskapet och befläckar den kristna äkta sängen. En kristen kommer att hålla sitt eget och andras äktenskap i ära, därför att det är vad Gud har instiftat. En kristen kommer inte att ha begärelse till någon annans make eller maka och kommer inte att begå äktenskapsbrott eller bedriva otukt. Dessa ting är synd och misshagliga för Gud. Aposteln Paulus varnar för dessa synder, ”ty Gud skall döma horkarlar och äktenskapsbrytare”. Detta bör avskräcka från att vanära äktenskapet och befläcka den äkta sängen. Jehova är nu i sitt tempel, och han varnar: ”Jag skall komma nära eder till dom, och jag skall vara ett snarfärdigt vittne mot trollkarlarna och mot äktenskapsbrytarna, ... säger härskarornas Jehova.” — Mal. 3:5, AS.
Till befrämjande av idealäktenskapet
22. Varför måste de omoraliska uteslutas ur gemenskapen?
22. Gud, den Högste, kommer nu att ha en ren synlig teokratisk organisation. Han kommer därför att se till, att den nu, sedan han kom till templet, bevaras ren från omoraliskhet och andra klandervärda ting. En individ som är skyldig till omoraliskhet kan göra gällande, att han har rätt till att ha sin gång i organisationen och kan protestera mot att bli utesluten ur gemenskapen. Han protesterar och förfäktar, att genom att ha fritt tillträde till organisationen kommer han att bli hjälpt till att övervinna sin omoraliska förbindelse med en av det motsatta könet och på det sättet bli räddad från de onda följderna av sitt handlingssätt. Men Guds ord påbjuder, att denna omoraliska människa skall uteslutas såsom ett uttryck för Hans dom över honom. Om inte den skyldige gör bättring och rättar sitt leverne, kan han inte få förlåtelse och åter tagas upp i den teokratiska organisationens gemenskap. Men en annan omoralisk person kan vara trotsig och säga: ”Gå på ni och uteslut mig, om ni behagar. Jag står i ett personligt förhållande till Gud. Så ingen mer än jag själv behöver oroa sig.” Men den människan bedrar sig själv, ty Gud dömer äktenskapsbrytare och horkarlar med fördömelse och har ingen förbindelse med dem. Det är därför som han förbjuder sin organisation att ha någonting med dem att göra.
23. Hur visar Gud aktning för sin organisation?
23. Guds organisation är av större vikt för honom än en omoralisk eller olydig skapelses frälsning. Att Jehovas suveränitet blir hävdad och fastslagen och hans namn hålles höjt över all smälek är av större betydelse än att uppsåtliga syndare blir bevarade. Därför måste dessa allt annat överlägsna ting komma först. Följaktligen visar Gud tillbörlig aktning för den organisation som bär hans namn. Han verkställer sina domar på dem som hotar att befläcka den och bevarar den ren. Han handlar enligt denna princip: ”Om någon förstör Guds tempel, skall Gud förstöra honom, ty Guds tempel är heligt, och det templet äro ni människor.” — 1 Kor. 3:17, NW.
24. Hur och varför bör vi visa respekt för hans organisation?
24. Då nu Gud på detta sätt respekterar sin organisation, så måste vi hysa fruktan och måste också respektera den. Det är vår högtidliga förpliktelse att ge akt på vårt uppförande och undvika att draga smälek över den eller fördärva den. Håll därför först och främst äktenskapet i ära och den äkta sängen obefläckad. Vi får inte befläcka eller bringa smälek över organisationen genom ett orent uppförande och stanna kvar i organisationen, ty detta skulle verka som ett stycke jäst och komma hela organisationen att jäsa av orenhet, skrymteri och synd. Det skulle göra organisationen motbjudande i uppriktiga människors ögon och skulle hindra dessa som tagit anstöt från att komma till organisationen och bli frälsta. Vi kan inte med någon konsekvens själva vinna frälsning och samtidigt hindra andra från att göra det på grund av vårt omoraliska, klandervärda, beteende, som berör Guds organisation. Den dom som Gud verkställer nu i vår tid är alltså denna: ”Avlägsna den onde mannen [som är som en syndens jäst] ur eder krets.” (1 Kor. 5:1—13, NW) Om vi förnekar Gud genom vårt uppförande, så kommer han att förneka oss genom att utesluta oss ur gemenskapen. Hans dom nu i denna tid rör sig inte långsamt, och de orenas tillintetgörelse slumrar inte.
25. Varför bör vi utöva moral, då vi är så nära den nya världen?
25. Vi står nu på tröskeln till den rättfärdiga nya världen. Om dem som träder in i denna nya världs gudomliga regering är det skrivet: ”Ingenting som icke är heligt och ingen som utövar något vämjeligt och en lögn skall på något sätt komma in i den.” (Upp. 21:27, NW) Jehova Gud håller nu på med att bygga ett den nya världens samhälle, och det måste hålla måttet enligt den rena, rättfärdiga måttstock som skall gälla i hans nya värld. Endast dem som bemödar sig om att rätta sig efter dessa normer kommer han att föra igenom ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, som han utkämpar mot denna orena värld, och de kommer att leva vidare in i den rena världen efter striden vid Harmageddon. Inget månggifte kommer då att sanktioneras för att det gudomliga uppdraget att ”uppfylla jorden” med ett rättfärdigt släkte skall fullgöras. Ingen omoraliskhet av något slag kommer att tillåtas, och det kommer inte att bli någon skilsmässa mellan dem som har del i att fullgöra det gudomliga uppdraget. Liksom floden i Noas dagar utplånade den antediluvianska världens omoraliska normer och sedvänjor, så kommer Harmageddonslagets stora flodvåg att skölja bort denna världens moraliska fördärv.
26. Vad ser vi alltså, nu vara vår plikt?
26. Måtte vi alltså inse vår plikt att nu ”kämpa en hård strid för den tro, som en gång för alla blivit överlämnad åt de heliga”, och göra detta genom att på allt sätt förhindra att omoraliskhet, okyskhet och världslighet omärkligt tränger in i den teokratiska organisationen genom människor i våra dagar som är lika Balaam och Jesabel. I denna vår strävan måste vi följa denna regel: ”Må äktenskapet hållas i ära bland alla och äkta säng vara obefläckad.” Äkta män och hustrur kommer att leva i överensstämmelse med denna gudomliga regel. De kommer att vinnlägga sig om att hedra sitt äktenskap genom att förläna det den värdighet som de ideala normerna i Guds ord föreskriver för det. — Ef. 5:21—33, NW.
(The Watchtower, 15 april 1951)