Frågor från läsekretsen
● Om en kristen, på grund av att han följde ett handlingssätt som är i överensstämmelse med bibeln, skulle bli anhållen och sedan av världsliga myndigheter dömd att betala böter, skulle det då innebära att han kompromissade, om han betalade? Skulle saken komma i ett annat läge, om han fick möjlighet att välja att antingen betala böterna eller avtjäna ett fängelsestraff?
Jesus Kristus förutsade att hans efterföljare skulle dras ”inför domstolar” och ställas fram ”inför landshövdingar och konungar” för hans skull och till ett vittnesbörd för dem. (Mark. 13:9) Att de kristna blir föremål för sådana ingripanden från myndigheternas sida kan bero på att de predikar de goda nyheterna om Riket eller gör någonting annat som inbegriper deras kristna samvete. (Jämför Apostlagärningarna 4:1—3, 18—21; 5:27—40; 1 Petrus 4:15, 16.) En domstol kan fatta ett beslut som går dem emot, och domen kan lyda på böter. Detta kan vara den enda påföljden, eller också kan det vara ett alternativ till fängelsestraff eller vara en del av ett kombinerat straff, som inbegriper både fängelse och böter.
Tidigare har Jehovas vittnen i allmänhet varit emot att betala böter, när det har varit fråga om deras predikoverksamhet. Man menade att om man betalade böterna kunde det betraktas som ett medgivande av att man verkligen hade begått en orätt handling. Man menade också att om man vägrade att betala och i stället led fängelsestraff, kunde det bidra till bättre framgång i ”försvaret av de goda nyheterna och strävandena att lagligen stadfästa dem”. (Fil. 1:7, NW) I många fall har mycket gott åstadkommits genom detta, eftersom det har inpräglat hos myndigheterna att vi är fast beslutna att tjäna Gud, och det har uppenbarligen haft Jehovas välsignelse. Och i somliga fall i vår tid kan det, på grund av de rådande omständigheterna, betraktas som ett förståndigt handlingssätt att följa. Men den fråga som i främsta rummet intresserar oss nu är om det enligt bibeln är acceptabelt att betala böter eller inte.
Böter omnämns i bibeln, och under lagförbundet användes böter som en form av straff. (5 Mos. 22:19; jämför 2 Moseboken 21:29—32; Ordspråksboken 19:19; 21:11; NW) Esra 7:26 visar att de persiska ämbetsmännen upptog ”penningböter” som en form av straff tillsammans med fängelse, landsförvisning och död. I modern tid kan det uttryckas som det görs i The World Book Encyclopedia av år 1973: ”Böter är ofta påföljden för en förseelse (mindre förbrytelse).”
Böter bör således inte förväxlas med ett försök av överträdaren att ”köpa” sig fri från fängelse. Böter är inte detsamma som de mutor som landshövdingen Felix hoppades få av aposteln Paulus och som Paulus inte gav. (Apg. 24:26, 27) En kristen kan alltså med rätta betrakta böter som ådöms honom som en form av straff, och även om han kan vara övertygad om att han inte är skyldig till något orätt, när han handlat i överensstämmelse med Guds ord, kan hans samvete tillåta honom att betala böterna i underdånighet under denna världens överordnade myndigheter. (Rom. 13:1, 2; 1 Petr. 2:13, 14) I somliga iakttagares ögon kan vi ådra oss en skamfläck av skuld genom att betala böter, men i de flesta iakttagares ögon är det så att samma skamfläck vidlåder dem som sätts i fängelse. Vi är inte i främsta rummet intresserade av den uppfattning som världens människor har, utan av Guds uppfattning. Vare sig vi betalar böter eller avtjänar fängelsestraff, så beror det helt och hållet på att vi håller fast vid att ”lyda Gud såsom härskare mer än människor” (NW). — Läs Apostlagärningarna 5:29, 32; Hebréerna 10:34; Filipperna 3:8, 9.
Att man får välja mellan att betala böter och sitta i fängelse återspeglar i allmänhet ett mått av rättslig barmhärtighet eller mildhet. Personer som anses vara ett verkligt hot mot samhället blir vanligen satta i fängelse, medan böter ådöms som en mindre sträng åtgärd som låter individens familjeliv och anställning fortsätta utan avbrott, eftersom individen i fråga inte avlägsnas från familje- och samhällslivet genom att hållas inspärrad i fängelse. Det finns ingenting i bibeln som talar emot att en kristen drar nytta av denna mildare anordning, och bibeln kräver inte heller att vi skall följa ett handlingssätt som tvingar myndigheterna att visa hur djupt deras motstånd mot Guds rike kan gå. (Jämför som kontrast härtill de apostoliska råden i Romarna 13:3, 4; Titus 3:1, 2; 1 Petrus 2:12—17; 3:13—16.) Om en kristen föreläggs att välja mellan att betala böter och sitta i fängelse, kan han mena att han är i stånd att uträtta mer för att befrämja de goda nyheterna om han betalar böterna och bevarar sin handlingsfrihet. Det är en sak som den enskilde själv får avgöra i enlighet med sitt samvete och sin noggranna bedömning, och vare sig man beslutar att betala böterna eller betraktar det som bättre att utstå fängelsestraff, bör det beslut man fattar inte kritiseras av andra i församlingen.
Böter kan ådömas av andra än ämbetsmän i offentlig tjänst — till exempel av fackföreningar i fall där en kristens samvete inte tillåter honom att ta del i vissa av fackföreningens verksamheter som han finner stå i strid med bibelns principer. Också i ett sådant fall kan han anse att han, om han betalar böterna, helt enkelt lider ett orättvist straff på grund av att han är kristen. — 1 Petr. 2:19, 20; 3:17; jämför Ordspråksboken 17:26, NW.
● Min man slår mig ibland. Bör jag ta ut skilsmässa på grund av det?
Det är uppenbart orätt av såväl mannen som hustrun att misshandla den andra parten — Guds ord fördömer det. Men bibeln uppmanar också makar att fortsätta att bo tillsammans. Huruvida din hemsituation förefaller så extrem att den kräver skilsmässa är någonting som du ensam måste avgöra.
Jehova instiftade äktenskapet som ett medel till fortplantning och en källa till kamratskap som leder till lycka. (1 Mos. 2:18—24) När det första människoparet förkastade sin Skapares vägledning och valde att gå sin egen väg, kom kiv, osämja och olyckliga känslor in i deras äktenskap. Gud förutsåg att det i många äktenskap skulle bli så att ofullkomliga kvinnor motstod ledarskap och ofullkomliga män missbrukade ledarskap, och han sade till kvinnan: ”Till din man skall din åtrå vara, och han skall råda [härska, Åk] över dig.” (1 Mos. 3:16) Det är sorgligt men sant att detta herravälde ofta har inbegripit grymhet och våld.
På grund av att det är så vanligt med våldspräglad grymhet i äktenskap har myndigheterna stiftat lagar som rör detta problem. Det heter t. ex. i lagboken Corpus Juris (band 19, sid. 47, 48): ”Ständigt pågående handlingar av personligt övervåld, som åstadkommer fysisk smärta eller kroppslig skada och fruktan för framtida faror, erkänns som tillräcklig grund för skilsmässa inom nästan alla lagstiftningsområden. Det är inte fråga om varje fall av lättare våld som brukas. ... Faktiskt våld som skall utgöra grund för skilsmässa måste vara förenat med fara till liv, lem eller hälsa.”
Frågan är emellertid invecklad, eftersom både mannen och hustrun kan handla orätt och bidra till problemet. När en hustru säger att hennes man misshandlar henne, händer det ibland att han påstår att han bara försvarar sig eller försöker tukta henne. I American Jurisprudence (ett amerikanskt rättsvetenskapligt verk) heter det (band 26, sid. 641): ”Tekniskt sett innebär varje annat tvång än det som rimligtvis är nödvändigt för att ... tygla henne eller utöva kontroll över henne i samband med ledningen av familjen, t. ex. för att utöva kontroll över henne då hon visar ett oregerligt humör och få henne att uppföra sig väl, ett fall av personligt övervåld.”
Om din man vore kristen, skulle du ha möjlighet att vända dig till församlingens dömande kommitté, som består av äldste. Genom att resonera med honom om Guds lag skulle de kunna hjälpa honom att inse att han behöver ändra sitt handlingssätt. Bibeln säger att kiv, vrede och genstridighet är ”köttets gärningar”, som kan hålla en utanför Guds rike. (Gal. 5:19—21; Matt. 5:22) Var och en som påstår sig vara kristen men gång på gång och utan sinnesändring hänger sig åt våldsamma vredesutbrott kan alltså bli utesluten.
Men det förefaller som om din man inte är troende, och därför är han kanske inte särskilt intresserad av Guds uppfattning. Du kan ändå söka hjälp av de äldste. De försöker naturligtvis inte tränga sig in i ditt äktenskap. Men om din man, kanhända av intresse för att förbättra hemförhållandena och själv finna större glädje i livet, är villig att tala med de äldste, då kan de vara i stånd att hjälpa er båda.
Med hjälp av förnuftet och bibeln skulle de taktfullt kunna gå igenom varför lugn och tålamod är så värdefulla egenskaper och varför hetsig vrede orsakar så många olyckliga känslor för alla de inbegripna. (Ords. 14:17, 29; 22:24, 25) De skulle kunna beskriva Kristi mönster för äkta män; det var ett mönster av kärleksfull omsorg, vilket klart och tydligt utesluter vredgad misshandel av en hustru. (Ef. 5:25—33) En man som följer detta mönster kommer att göra livet behagligare för både sig själv och sin hustru. De äldste kan också vara i stånd att hjälpa er båda att granska er själva för att se i vilka avseenden ni kan göra förbättringar. Är det kanske så att din mans bruk av alkohol föranleder den våldspräglade misshandeln? (Ords. 23:29, 30) Är det tänkbart att han låter missräkningar på sitt arbete följa med till hemmet? Bär du som hustru ansvaret? Gnatar du på honom eller retar du upp honom? ”Ett oavlåtligt takdropp ... och en trätgirig kvinna, det kan aktas lika.” (Ords. 27:15; 19:13; 21:9; 25:24) Underblåser du elden när ni grälar i stället för att hålla dig lugn? ”Kärleken ... blir inte uppretad.” — Ps. 139:23, 24; 1 Kor. 13:4, 5, NW; jämför Efesierna 4:26.
Men hur förhåller det sig om din man, trots sådan hjälp, fortsätter att vara våldsam? Säger bibeln att en hustru måste stanna kvar hos sin man trots misshandel och fara för hennes hälsa och liv? Vi läser: ”Om en kvinna har en icke troende man och han likväl är villig att bo tillsammans med henne, må hon då inte lämna sin man.” (1 Kor. 7:13, NW) Ibland kan en kristen hustru till sist dra slutsatsen att hennes man, som misshandlar henne, inte är ”villig att bo tillsammans med henne”. En sådan kvinna kan mena att hon som en sista utväg till skydd för sig själv måste ta ut skilsmässa. Lägg i detta sammanhang märke till bibelns råd: ”En hustru [bör] inte ... gå ifrån sin man; men om hon verkligen skulle gå ifrån honom, må hon då förbli ogift eller också försona sig igen med sin man.” — 1 Kor. 7:10, 11, NW.
Eftersom det sist och slutligen är den hustru som befinner sig i en sådan svår äktenskaplig situation som själv måste avgöra vad hon skall göra, lämnar vi här några allvarliga synpunkter att överväga: Om du stannar kvar hos honom, skulle du då med tiden kunna bli i stånd att hjälpa honom att bli kristen? (1 Petr. 3:1, 2) Kommer en skilsmässa att begränsa ditt umgänge med dina barn eller hindra dig att undervisa dem om Gud? Hur är det med dina egna sexuella behov? Om du får en skilsmässa som inte har omoraliskhet som grund, skulle du inte vara fri att gifta om dig — kommer passionen då att bli ett problem? (Matt. 19:9) Kommer du att tvingas skaffa dig ett förvärvsarbete och därigenom utsätta dig för nya påfrestningar och problem? Skulle ett sådant arbete ta tid som du nu använder till andlig verksamhet? Ja, en skilsmässa kan lösa somliga problem, men den medför vanligen andra.
En del av dessa synpunkter var med i ett fall som gällde en kvinna i Wisconsin i USA. Några år efter giftermålet började hennes man dricka kraftigt under veckosluten, när han inte arbetade som timmerhuggare. Under påverkan av alkohol brukade han ofta bli rasande och våldsam. Ungefär vid den tiden blev hon ett Jehovas vittne och försökte vara en alldeles särskilt god hustru, inte grälsjuk eller krävande. Ändå hände det många fredagar, när hon och barnen kom hem från de kristna mötena, att han gick lös på henne, sparkade henne och slog henne på armarna. Vid sådana tillfällen tvingades hon att fly ur huset. Hon och barnen tillbringade många nätter i ladans hö, och de höll ingångarna barrikaderade med höbalar till dess mannen var nykter igen.
”Varför har du stannat hos honom?” frågade barnen. Hon sade att det var därför att hon älskade dem och inte ville lämna dem och även därför att deras far försörjde familjen, vilket hon inte kunde göra. Hon sade aldrig till dem att hon inte älskade deras far, utan förklarade att kunskapen om bibelns sanning gjorde det möjligt för henne att uthärda och vara en lycklig kristen. Misshandeln fortsatte i mer än tjugo år. Nu har hon glädjen att se tio av sina elva barn tjäna Jehova, och hennes man har slutat dricka, har gjort framsteg i fråga om att behärska sitt humör och följer med henne till kristna möten. Det är sant att det inte blir ett liknande resultat i alla sådana fall. Men denna redogörelse belyser synpunkter som du kan tänka på, när du begrundar din situation.
Det väsentliga i bibelns råd är alltså att äkta makar bör sträva efter att fortsätta att leva tillsammans trots äktenskapliga problem som blir följden av mänsklig ofullkomlighet. Men om dina omständigheter förefaller vara så farliga eller svåra att någonting måste göras, då måste du själv avgöra om du skall söka skydd genom rättsliga åtgärder eller inte.