uppförande i mångt och mycket. En annan patient påstod att han fått en annan syn på livet efter sin njurtransplantation. Efter en transplantation blev en man med lugnt temperament aggressiv precis som donatorn. Problemet kan i stor utsträckning eller helt och hållet ligga på det psykiska planet. Men det är i varje fall av intresse att bibeln nära förbinder njurarna med människans känslor. — Jämför Jeremia 17:10 och Uppenbarelseboken 2:23.

Växlande normer

● Under rubriken ”Demokratisk frälsare?” omtalade kolumnisten James A. Wechsler i New York ”Post” att ”evangelisten” Billy Graham hade samtyckt till att framträda i ett TV-program, som var avsett att skaffa pengar åt det demokratiska partiet i USA. En talesman för partiet framhöll att Grahams tidigare nära förbindelse med expresident Nixon var ”ett av de bästa skälen att ha honom med i programmet”. Kolumnisten Wechsler uppfattar detta så att Grahams deltagande i TV-programmet skulle tyda på att ”evangelisten” betraktade ”den nuvarande republikanska regeringen som en fläkt från det förgångna eller att han åtminstone hade beslutat balansera sina andliga investeringar” genom att visa intresse för båda de stora partierna. Kolumnisten själv karakteriserade detta som ett exempel på den ”förbindlighet och moraliska kompromiss” som leder till framgång i ”nöjesvärlden”.

Ungefär samtidigt kom det från Bryssel ett meddelande med följande innehåll: ”Evangelisten Billy Graham sade i dag att han var för att prästviga kvalificerade homosexuella men att han föredrog att avstå från att för närvarande göra något uttalande om prästvigning av kvinnor.” Det uppgavs att ”evangelisten” hade sagt att homosexuella borde ”bedömas efter individuella meriter” och att de borde ”ta emot Jesus Kristus och omvända sig från sina synder”. Det överläts åt en medhjälpare att efteråt förklara vad detta betydde, och han sade att omvändelsen från synder inbegrep att överge homosexualiteten. Men varför blev inte detta klart utsagt från början? Bibeln fördömer naturligtvis homosexualitet, och den gör detta mycket rättframt. — Rom. 1:26, 27; 1 Kor. 6:9, 10; 1 Tim. 1:10.

När det gäller prästvigning av kvinnor, sade ”evangelisten” att han ”inte var beredd att ta ställning för eller emot”. Återigen är bibeln mycket tydlig i sin ståndpunkt att kvinnor inte skulle undervisa i den kristna församlingen. (1 Kor. 14:33, 34; 1 Tim. 2:12) I tider som våra behövs det verkligen klarhet och övertygelse i stället för tvetydighet eller ett vacklande sätt att behandla moralfrågor. Ja, ”om den signal, som basunen giver, är otydlig, vem gör sig då redo till strid?” — 1 Kor. 14:8.

Frågor från läsekretsen

● Skulle inte det förhållandet att en gift person flyttar ifrån den troende parten utgöra en grundval till att upplösa äktenskapet på skriftenligt sätt, om man tänker på 1 Korintierna 7:15, där Paulus säger: ”En broder eller syster är i sådana fall intet tvång underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid”?

Nej, här dryftar aposteln inte skilsmässa, utan han försäkrar bara den kristne om att han eller hon inte behöver känna sig underkänd, ifall den icke troende avsiktligt ger sig av trots den troendes samvetsgranna ansträngningar att bo i frid med den icke troende.

Paulus hade just uppmuntrat den troende parten att inte ge sig av, om den icke troende ”är villig att leva tillsammans med” den kristne. Varför det? ”Ty den icke troende mannen är helgad i och genom sin hustru, och den icke troende hustrun är helgad i och genom sin man, då han är en broder; annars vore ju edra barn orena, men nu äro de heliga.” — 1 Kor. 7:12—14.

Med tanke på detta uppstår helt naturligt frågan vilken situation den troende skulle lämnas i, om den icke troende gav sig av trots den troendes alla ansträngningar. Bör han eller hon nu känna sig underkänd av Gud eller mena att barnen är oheliga på grund av den påtvingade separation som den troende inte råder över?

Nej, ty aposteln svarar: ”Om däremot den icke troende vill skiljas, så må han få skiljas [Om den icke troende bereder sig att gå sin väg, låt honom då gå, NW]. En broder eller syster är i sådana fall intet tvång underkastad, och Gud har kallat oss till att leva i frid.” Efter att ha gjort allt som rimligtvis är möjligt för att undvika separation behöver den troende inte känna något ansvar att leta upp den icke troende i ett försök att uppfylla ett ”tvång” mot honom eller henne. Om den icke troende hade stannat kvar och varit villig att bo i frid tillsammans med den troende, då skulle den troende vara ”tvång underkastad” att fullgöra äktenskapsförpliktelserna. Men aposteln erkänner att den påtvingade separationen gör det omöjligt för den troende att göra detta.

Den kristne äger nu ett mått av frid, varunder han kan tjäna Jehova, även om separationen normalt gör att man måste anpassa sig i viss mån känslomässigt och fysiskt. Om man försökte tvinga fram en försoning, skulle detta dessutom sannolikt förvärra de spända relationerna. Det kan hända att den icke troende med tiden vill återvända. Detta är önskvärt, och de har då målet att leva tillsammans i frid, medan den troende hyser hoppet att den icke troende skall bli en medtroende. Detta skulle vara i överensstämmelse med de allmänna anvisningarna i 1 Kor. 7 verserna 10 och 11, nämligen att de, om de lever åtskils, bör förbli ogifta eller försona sig med varandra igen.

Detta hindrar inte att hustrun, om hon är den troende, under tiden vidtar rättsliga åtgärder för att hon själv och hennes barn skall få sin försörjning, om hon menar att detta är tillrådligt och nödvändigt. Bibeln, och ofta även landets lag, ålägger fadern och mannen ansvaret att försörja sin familj.

Jesus sade inte att det skulle vara i sin ordning att den troende gifte om sig, ifall den icke troende gav sig av från den troende och fick laglig skilsmässa. Och aposteln Paulus går inte utöver vad Jesus sade genom att här framställa det som katolska auktoriteter kallar ”det paulinska privilegiet”. Paulus förordar med kraft att äktenskapsbanden skall bevaras, inte upplösas. Det är uppenbart att döden upplöser äktenskapsbanden. Men medan båda makarna lever är det bara ”otukt” (grek.: porneiʹa) som ger den trogna parten en grundval till att få verklig skilsmässa och vara fri att gifta om sig. — Matt. 5:32; 19:9; 1 Kor. 7:39.

Paulus’ följande ord, i 1 Kor. 7 vers 16, innebär således inte det som vissa översättare tolkar dem till att betyda, nämligen en uppmaning till den troende att betrakta det förhållandet att den icke troende har gått sin väg som ett tillfälle att göra sig fullständigt fri från honom eller henne. Där säger han: ”Ty du hustru, hur vet du, om du inte skall frälsa din man? Eller du man, hur vet du, om du inte skall frälsa din hustru?” (NW) Dessa retoriska frågor är inte avsedda att antyda, vilket somliga påstår, att den troende tar en alltför stor risk, om han eller hon försöker bevara äktenskapet i hopp om att hjälpa den icke troende till frälsning och att det skulle vara förståndigare att skilja sig från den icke troende medan omständigheterna gör detta möjligt på grund av att han eller hon har gått sin väg. Tvärtom framhåller Paulus gagnet av att stanna kvar hos den icke troende.

I 1 Kor. 7 vers 16 sammanfattar han alltså i verkligheten sitt råd till dem som står under ett ojämnt ok. Han visar att om den icke troende stannar kvar hos den troende, är villig till det, kan detta resultera i att han blir en troende och vinner frälsning. Vilket starkt och kärleksfullt skäl att inte gå sin väg! Och detta är i överensstämmelse med bokstaven och andan i återstoden av de kristna grekiska skrifterna, och det inbegriper Petrus’ påminnelse till kristna hustrur att deras icke troende äkta män kan ”genom sina hustrurs vandel bliva vunna utan ord”. — 1 Petr. 3:1—6.

Levande bevis för att detta är den riktiga förståelsen av apostelns råd kan ses i Guds välsignelse över de många fall bland Jehovas kristna vittnen, där den troende parten har stannat kvar hos den icke troende. Ja, det finns åtskilliga fall i vilka den troende till och med har uthärdat en tillfällig separation och sedan sett den tidigare icke troende parten bli en medtillbedjare av Jehova och nu vandra tillsammans med honom eller henne på vägen till evigt liv.

● Hur många år av världslig utbildning är det tillrådligt att barn i kristna hem får?

I många kristna familjer har man funnit det tillrådligt att barnen drar nytta av den grundläggande skolutbildning som ges i deras land. Det är föräldrarna som har ansvaret att avgöra beskaffenheten och omfattningen av denna skolutbildning. — Ords. 1:8; 6:20—22; Ef. 6:4.

Det krävs att kristna föräldrar såväl som barn ”skall underordna sig regering och myndigheter”. (Tit. 3:1, Hd) Detta inbegriper att de lyder statens bestämmelser angående skolutbildning. I de flesta länder kräver staten att eleverna skall fortsätta i skolan intill en viss ålder, som kan variera från tretton till arton år. I somliga länder går det bara att få några få års undervisning, och sedan överlåts det åt familjen att ordna för barnets framtid. I många fall betyder detta att barnet lämnas att klara sig på egen hand. Men närhelst lagen föreskriver att barnen skall gå i skolan ett bestämt antal år, bör kristna barn göra detta, eftersom det inte står i strid med någon annan biblisk befallning. — Matt. 22:21.

Bibeln ger föräldrarna ansvaret att undervisa sina barn, och det krävs att barnen är lydiga mot sina föräldrar ”i allt” som inte står i strid med Guds tydligt uttryckta krav. (Kol. 3:20; Ords. 4:1; se också Apostlagärningarna 4:18, 19) Så länge barnen är minderåriga, enligt lagen står under föräldrarnas tillsyn, eller lever tillsammans med familjen och godtar dess understöd, är de följaktligen förpliktade att foga sig i föräldrarnas beslut när det gäller det mått av utbildning som anses nyttig för dem att få. Samma princip är tillämplig när endera av föräldrarna eller båda är icke troende. Detta betyder inte att barnen inte kan dryfta sådana angelägenheter med sina föräldrar och förklara för dem vad de önskar, men barnen är förpliktade att respektera faderns beslut eller, i de fall då det inte finns någon far i hemmet, moderns beslut.

En annan biblisk princip som man behöver begrunda är att kristna bör vara i stånd att försörja sig själva och att gifta män bör vara i stånd att försörja familjen. (Ef. 4:28; 1 Tim. 5:8) I somliga länder, där det kostar mycket att skaffa sig det nödvändiga i livet, kan därför ytterligare skolutbildning vara en viktig faktor när det gäller att skaffa sig ett levebröd. I allmänhet har kristna föräldrar och ungdomar i sådana områden funnit det tillrådligt att utnyttja den skolutbildning som erbjuds; i Sverige grundskolan och eventuellt den gymnasiala utbildningen.

En annan faktor att begrunda är den betydelse Jehova tillmäter sitt skrivna ord och det uppdrag han har gett åt sina tjänare att predika och undervisa med hjälp av ”hela Skriften”. (2 Tim. 3:16, 17, NW; Matt. 28:19, 20) Detta visar tydligt att Jehova vill att alla hans vittnen, unga och gamla,