Frågor från läsekretsen

● Vad menade aposteln Paulus, när han i sitt dryftande av äktenskapet talade om att vara ”förbi ungdomsblomstringen”?

I grunden syftade han på att man har kommit förbi den tid då det sexuella begäret först har blommat upp eller blivit starkt.

I 1 Korintierna 7:36 (NW) läser vi: ”Men om någon tänker att han uppför sig otillbörligt mot sin jungfrudom, om denna är förbi ungdomsblomstringena, och det är så det borde ske, låt honom handla såsom han önskar; han syndar inte. Låt dem gifta sig.” Detta råd kan bäst förstås i det ljus som sammanhanget ger.

Paulus hade just framhållit att en ogift kristen är fri från de omsorger eller angelägenheter som följer med att man är gift. Således kan den ogifte ägna uppmärksamhet åt Herren ”utan något som distraherar”. (1 Kor. 7:32—35, NW) Men somliga ogifta kan genom sina passionerade begär utsättas för farliga påfrestningar och frestelser. För dem skulle det vara ”bättre att gifta sig än att vara upptänd av passion”. (1 Kor. 7:9, NW) Men Paulus framhöll att det finns en faktor som man behöver begrunda innan man drar slutsatsen att man befinner sig i just denna situation och bör gifta sig.

Det kan hända att ens begär enbart är den sexuella passionens första våg eller blomning, någonting som man kan behärska, så att man kan förbli ogift utan att brinna eller ”vara upptänd” av passion. Paulus förstod att ett naturligt sexuellt begär börjar växa, när en pojke eller flicka går igenom puberteten. När man blir vuxen, kan detta begär förefalla vara överväldigande. Det behövs självbehärskning. Men i stället för att hastigt dra slutsatsen att detta att man har ett sexuellt begär betyder att det avgjort skulle vara bäst att gifta sig, kan tiden visa att den kristne skulle kunna göra livet som ogift till en framgång utan att vara plågad av begär.

Paulus gav alltså rådet att man skall begrunda sin situation och sina omständigheter. Om någon har kommit förbi den första vågen av begär och passionen ändå fortsatte att vara ett problem, ”låt honom handla såsom han önskar; han syndar inte. Låt dem gifta sig.” Men om ens sexuella begär hade kommit ”förbi ungdomsblomstringen” och man inte jämt och ständigt plågades av passion, skulle man kunna vara i stånd att förbli ogift; den som är i den situationen och har beslutat i sitt hjärta att fortsätta att leva som ogift skulle göra bättre. — 1 Kor. 7:37, 38.

Detta inspirerade råd innehåller helt visst föda för sinnet för unga människor. Om någon gifter sig så snart hans eller hennes sexuella begär ”blommar” eller blir starkt, kan det mycket väl vara så att en våg av passion är det dominerande inflytandet i fråga om när man skall gifta sig och vem man skall gifta sig med. Men när man har kommit förbi perioden med den första vågen av begär, är man i den ställningen att man mera objektivt kan värdera sina känslor och sin situation i livet.

Dessutom är det i flertalet samhällen i vår tid så att tonårsäktenskapen i ovanligt hög grad kännetecknas av brist på lycka och av misslyckande och skilsmässa. De som gifter sig unga har ofta varit överdrivet påverkade av romantiska känslor och av sitt fysiska begär, som fortfarande varit under utveckling. I många fall har de ännu inte utvecklat de egenskaper som bidrar till ett framgångsrikt äktenskap, till exempel återhållsamhet eller självbehärskning. (2 Petr. 1:5—8; Gal. 5:22, 23) Är det då inte mera troligt att en ung man eller kvinna, som under någon tid har visat självbehärskning i fråga om fysiskt begär, kommer att i sitt äktenskap kunna visa denna egenskap och andra förträffliga egenskaper?

● Skulle Satan kunna bära ansvaret för en del av de svåra stormar och översvämningar som förekommit på senare år och varit så ödeläggande för liv och egendom? — USA.

Bibeln omtalar ett tillfälle då Satan orsakade en ödeläggande storm, som medförde död för den trogne Jobs barn. (Job 1:12, 18, 19) Men vi bör inte med detta som grund ta för givet att Satan bär det direkta ansvaret för alla ödeläggande stormar. Varför inte det? Därför att det var genom särskild tillåtelse från Gud som Satan fick sätta Jobs ostrafflighet på prov.

I själva verket är det ofta människan själv som bär skulden för så kallade ”naturkatastrofer”. Hennes misskötsel av jordens resurser och hennes ingripanden i naturliga kretslopp har haft tydlig inverkan på vädret och klimatet. I The Encyclopædia Britannica (1974 års upplaga) heter det: ”Bevisen växer för att de atmosfäriska utsläppen av stora mängder värme, gaser och partiklar genom industriell och annan verksamhet orsakar förändringar i vädret och klimatet.” Dessutom har många översvämningsskador blivit resultatet av att man huggit ned träd, som hjälper till att förhindra erosion, och av att man byggt städer på lågländerna eller de översvämningshotade slätterna vid floderna. Många auktoriteter rekommenderar att nationerna förhindrar ett sådant förfarande, varigenom människan orsakar sig själv så mycket lidande.

Man kan också lägga märke till att människor i allmänhet har valt att i sitt liv ignorera Guds lag och att Skaparen därför har låtit dem klara sig på egen hand. Som ett resultat av detta får de erfara att Guds oföränderliga lag går i verkställighet: ”Vad människan sår, det skall hon ock skörda.” — Gal. 6:7.

Ändå bär Satan på indirekt sätt ansvaret för de olyckor som har drabbat den fallna människan. Djävulen har avgjort påverkat människor till skada för dem, i det han förmått dem att följa ett handlingssätt i själviskhet och snikenhet i så hög grad att de förstört miljön. När aposteln Paulus skrev till de kristna i Efesus, framhöll han att de inte längre formades av detta onda inflytande, i det han sade: ”Det [är] er som Gud har gjort levande, fastän ni var döda i edra överträdelser och synder, i vilka ni en gång vandrade enligt denna världens tingens ordning, enligt härskaren som utövar myndighet i luften, den ande som nu verkar i olydnadens söner.” — Ef. 2:1, 2, NW.

Satan omtalas således som ”härskaren som utövar myndighet i luften”. Eftersom det visas att de kristna inte längre står under hans inflytande, är det tydligt att ”luften”, som han härskar över, inte kan vara den bokstavliga atmosfären. I likhet med alla andra människor berörs ju de kristna av bokstavliga atmosfäriska störningar. Men de kontrolleras eller påverkas inte av ”ondskans andemakter i himlarymderna”, över vilka Satan utövar myndighet. (Ef. 6:12) ”Luften” är således det område ovanför jorden, där ”ondskans andemakter” är i verksamhet. Och den ”ande” som verkar — inte i de sanna kristna, utan i ”olydnadens söner” — är den osynliga verksamma kraft som den sataniske ”härskaren” har kontroll över och som utgår från honom för att påverka dem som i likhet med honom är olydiga mot Jehova Gud.

Vi kan således förstå att det inte finns några tydliga vittnesbörd, vare sig i bibeln eller någon annanstans, som visar att vissa stormar och översvämningskatastrofer på senare år direkt kan hänföras till övermänskliga krafter.

● Vad är tillämpningen av profetian i Jesaja 21:11, 12, som lyder: ”Utsaga om Duma. Man ropar till mig från Seir: ’Väktare, vad lider natten? Väktare, vad lider natten?’ Väktaren svarar: ’Morgon har kommit, och likväl är det natt [Morgon kommer och även natt, Åk], Viljen I fråga mer, så frågen; kommen tillbaka igen’”?

Profetian är uppenbarligen en utsaga om Edom. Ordet ”Duma” tycks inte syfta på några städer eller platser med namnet Duma. Det skulle knappast kunna syfta på det ismaelitiska Duma (uppkallat efter en son till Ismael [1 Mos. 25:14]), ungefär halvvägs mellan Palestina och södra Babylonien, och inte heller på det judeiska Ruma eller Duma, beläget i den isolerade bergsbygden. (Jos. 15:52) Omnämnandet av Seir omedelbart efteråt tyder också på att profetian var riktad mot detta land. Seir togs först i besittning av horéer, men Esaus söner drev bort dem, och namnen Edom och Seir kom båda att användas om landet. — 1 Mos. 14:6; 5 Mos. 2:12.

Både Jesaja och Jeremia profeterade om ett fullständigt ödeliggande för Edom (Seir), Jehovas och hans folks fiende. (Jes. 34:5, 9—15; Jer. 49:7—22) ”Duma” betyder ”tystnad”, och det översätts med ”det tysta” i Psalm 94:17 och 115:17. När ordet ”Duma” används med avseende på Edom, förefaller det betyda att Edom skulle bli tyst, som i dödens eller icke-tillvarons tystnad.

Som på ett visionärt eller symboliskt sätt visar profetian att någon i Edom är intresserad av Edoms öde. Frågan: ”Väktare, vad lider natten?” är en fråga från en som längtansfullt väntar på att en lång natt av sjukdom eller vedermöda skall ta slut och som ropar till väktaren på muren: ”Hur långt in i natten har vi kommit?” ”Hur mycket av natten har gått?” ”När skall morgonen komma?” Profetian tycks i första hand syfta på den natt av dom som Edom led under det assyriska världsväldet. Väktarens svar: ”Morgon kommer och även natt” tycks betyda att det skulle bli en glimt som av morgon, men att natten skulle falla snabbt igen, någonting som skedde när det assyriska väldet föll men snabbt efterträddes av det babyloniska väldet, som verkställde en skoningslös dom på Edom, alldeles som Jeremia förutsagt. (Jer. 25:17, 20; 27:2—8) Därpå följde persiskt, grekiskt och romerskt styre, varigenom Edom hölls i underdånighet.

Det blev ett ganska ljust sken som av ”morgon” på den romerska tiden, nämligen under det styre som utövades av herodianerna, som var edoméer, men också detta fördunklades, natten kom. I allmänhet anses herodianernas försvinnande markera slutet för edoméerna. Edom blev en ”Duma”, en tyst plats, genom att dess folk försvann ur nationernas historia.

Somliga kommentatorer menar att väktarens ord: ”Viljen I fråga mer, så frågen; kommen tillbaka igen” betyder att profeten inte kunde se något slut på nätterna för Edom, men att den som frågade kunde fråga längre fram, i den händelse att mera skulle bli uppenbarat beträffande Edoms exakta öde. Andra menar att det betyder att edoméerna för att få ett gynnsamt svar från Gud skulle behöva komma tillbaka i en ångerfull inställning, i det de vände om från sin ogudaktighet och sitt motstånd mot Jehova och hans folk. De skulle behöva återvända från sina ogudaktiga vägar och följa Guds bud, alldeles som det längre fram krävdes att Israel skulle göra det, innan Jehova återförde kvarlevan av de ångerfulla till Jerusalem från fångenskapen i Babylon. (Jes. 55:7) I annat fall skulle man inte kunna se något slut på Edoms nätter och slutliga dödsliknande tystnad.

● Varför kunde Jehova säga, enligt vad som är upptecknat i 5 Moseboken 32:39 (NW): ”Det finns inga gudar jämte mig”, när det i Johannes 1:1 (NW) förklaras att ”Ordet var hos Gud, och Ordet var en gud”?

När dessa skriftställen betraktas i sitt rätta sammanhang, motsäger de inte varandra på något som helst sätt. De behandlar helt olika ämnen.

Det som framhålls i 5 Moseboken 32:39 är att nationernas falska gudar inte har någon del med Jehova i hans frälsningsgärningar. De är ur stånd att rädda sina tillbedjare från olycka. Detta framgår tydligt av de föregående 5 Mos. 32:37, 38 två verserna, som lyder: ”Var äro nu deras gudar, klippan, till vilken de togo sin tillflykt? Var äro de som åto deras slaktoffers fett och drucko deras drickoffers vin? Må de stå upp och hjälpa eder, må de vara edert beskärm.”

Andra delar av denna sång visar likaså att dessa falska gudar inte hade någon del i att Jehovas förmåga att frälsa kom till uttryck. Med avseende på Israels nation representerad av förfadern Jakob heter det i 5 Mos. 32 vers 12: ”Så fortfor Jehova ensam att leda honom, och ingen främmande gud var med honom.” (NW) Det uppstod emellertid avfällighet bland israeliterna, vilket vi får veta i verserna 5 Mos. 32:16, 17 och 21: ”De retade honom genom sina främmande gudar, med styggelser förtörnade de honom. De offrade åt onda andar, skengudar, åt gudar som de förut icke kände, nya, som nyss hade kommit till och som edra fäder ej fruktade för. De hava retat mig med gudar som icke äro gudar.”

Mot denna bakgrund kan vi inse att ingen enda av sådana falska gudar var jämte Jehova eller tillsammans med honom i någonting som han gjorde. Han ensam är den sanne Guden, under det att de falska gudarna är overkliga — de existerar inte och är ur stånd att hjälpa sina tillbedjare i olyckans tid.

Det som sägs om att Ordet är ”en gud” står inte i oöverensstämmelse med förklaringen i 5 Moseboken 32:39. Varför inte det? Därför att ”Ordet” inte står i motsatsställning till Jehova och inte heller är en rival, som fallet var med de falska gudarna. Och i den fras som återges med ”Ordet var en gud” är termen ”gud” en substantivisk predikatsfyllnad som beskriver ”Ordet”. Den kände språkvetenskapsmannen Westcott, en av dem som åstadkom Westcott och Horts berömda grekiska text till de kristna skrifterna, säger följande: ”Det beskriver Ordets natur och identifierar inte hans person.” Med tanke på det beskrivande draget i den substantiviska predikatsfyllnaden för ”gud” i den ursprungliga grekiskan återges Johannes 1:1 i An American Translation på följande sätt: ”Ordet var gudomlig.”b Men Nya Världens översättning behåller den substantiviska predikatsfyllnaden och visar innebörden i utelämnandet av den bestämda artikeln genom att använda den obestämda artikeln.

I egenskap av Guds förstfödde Son kunde ”Ordet” med rätta beskrivas som en ”gud” eller mäktig, alldeles som andra änglasöner till Gud kallas så i Psalm 8:6. (Jämför Hebréerna 2:6—8.) Men varken den förstfödde Sonen eller de övriga trogna änglasönerna till Gud står i motsatsförhållande till sin Skapare, och de försöker inte heller göra sig jämlika honom eller ersätta honom, som falska gudar gör. De inser alla att tillbedjan med rätta ägnas Jehova Gud ensam. — Fil. 2:5, 6; Upp. 19:10.

[Fotnoter]