”En enda Herre, en enda tro, ett enda dop”
”[Det finns] en enda Herre, en enda tro, ett enda dop; en enda Gud och allas Fader som är över alla.” — EFESIERNA 4:4—6
1, 2. a) Vad gjorde Jehova mycket klart genom Mose beträffande sig själv? b) Fanns det således rum för några andra religiösa uppfattningar i Israel?
”JEHOVA, vår Gud, är en Jehova. Ni får inte vandra efter andra gudar, någon av de folks gudar, som är runt omkring er (ty Jehova, din Gud, mitt ibland dig är en Gud som kräver odelad hängivenhet).” Mose lämnade inga tvivel i sinnena hos israeliterna som var församlade på Moabs hedar strax innan de skulle gå in i det utlovade landet. Han framhöll klart och tydligt att deras Gud, Jehova, är en Gud, och att Jehova förväntar odelad hängivenhet av dem som tillber honom. I ett tidigare tal hade Mose sagt: ”Herren [Jehova] är Gud [den sanne Guden, NW], uppe i himmelen och nere på jorden, han och ingen annan. Och du skall hålla hans stadgar och bud, som jag i dag ger dig, för att det må gå dig väl.” — 5 Moseboken 6:4, 14, 15, NW; 4:39, 40.
2 Dessa ord gav sannerligen inte rum för några andra religiösa uppfattningar! Israel hade en enda Gud. Och Jehova drog klart och tydligt upp riktlinjerna för det enda sätt varpå han med godkännande kunde tillbedjas.
Judiska sekter bildas
3. Vad hände så småningom som en följd av att de flesta av judarna inte förblev trogna mot Jehova?
3 Men i stället för att utöva den rena tillbedjan av den ende sanne Guden, Jehova, blev de flesta av israeliterna avfällingar och tillbad avgudar. (Jeremia 17:13; 19:5) därför att de handlade så, gick det inte väl för dem. År 607 f.v.t. förstördes Jerusalem av babylonierna, och många judar fördes bort till Babylonien. En trogen kvarleva återvände till Jerusalem 70 år senare och började bygga ett andra tempel för tillbedjan av Jehova. Men med tiden kom de flesta av judarna att bli avfällingar, och de uppdelades så småningom i olika sekter.
4, 5. a) Beskriv några av de judiska sekter som bildades efter den babyloniska fångenskapen. b) Ledde sådana söndrande sekter till något som helst gott för judarna? Förklara.
4 På 300- eller 200-talet f.v.t. bildades hasidéernas (”de frommas”) sekt. De var övernitiska när det gällde att hålla den judiska lagen, och på grund av detta har de förbundits med två andra sekter som uppstod på 100-talet f.v.t. — esséerna och fariséerna. Både esséerna och fariséerna antog den grekiska läran om själens odödlighet. Sedan har vi sadducéerna som till skillnad från dessa sekter inte trodde på ett liv efter detta. Bibeln talar om den oenighet eller de meningsbrytningar som rådde mellan sadducéerna och fariséerna på apostlarnas tid. (Apostlagärningarna 23:7—10) I The Concise Jewish Encyclopedia heter det: ”Den spänning som rådde mellan de två ledde rentav till massmord och inbördeskrig.”
5 Zeloterna var en annan judisk sekt som fanns under det första århundradet v.t. De var militanta nationalister som i hög grad var delaktiga i att underblåsa det framgångsrika judiska upproret mot romarna år 66 v.t. Efter denna händelse sökte de få herraväldet över andra väpnade sekter i Jerusalem, vilket ledde till inbördeskrig och mycket lidande. Sådana väpnade strider mellan rivaliserande judiska sekter fortsatte ända fram till och även under den slutliga romerska belägringen och förstöringen av Jerusalem år 70 v.t. Det framgår klart och tydligt att sekteriska uppdelningar och bristande trohet mot den enhetliga, rena tillbedjan av den ende Guden, Jehova, inte ledde till något som helst gott för judarna.
De första kristna var inte någon sekt
6. Varför höll sig de första kristna klart åtskilda från de judiska sekterna?
6 Det behöver inte sägas att de första kristna höll sig klart avskilda från stridigheterna mellan de judiska sekterna. De visste att fariséerna och sadducéerna tillhörde Jesu bittraste fiender. Kristi efterföljare kunde inte dela esséernas tro på själens odödlighet och inte heller deras smak för att leva som asketer i kloster. Och eftersom de intog en neutral hållning, hade de helt visst inte någonting gemensamt med de nationalistiska zeloterna. (Johannes 17:16; 18:36) De kristna utövade i stället den enhetliga, rena tillbedjan av den ende sanne Guden och handlade i överensstämmelse med de ord som Jesus uttalade till en icke-judisk kvinna: ”Den stund kommer, och den är här nu, då de sanna tillbedjarna skall tillbedja Fadern med ande och sanning.” — Johannes 4:23.
7. Vad sade Jesus och Paulus, och vad innebar deras ord med avseende på sann kristen gudsdyrkan?
7 Aposteln Paulus talade för de sanna kristna och sade: ”Så finns det i alla fall för oss bara en Gud, Fadern, från vilken alla ting är, och vi för honom; och det finns en enda Herre, Jesus Kristus, genom vilken alla ting är, och vi genom honom.” (1 Korintierna 8:6) Sann kristendom innebär enhetlig tillbedjan av den ende Guden, Fadern, Jehova, genom den ende Herren, Jesus Kristus. Jesus sade till sina lärjungar: ”En enda är er ledare, den Smorde.” — Matteus 23:10.
8. Varför kunde de första kristna inte med rätta kallas en sekt?
8 Det är sant att medlemmarna av de sedan länge etablerade judiska sekterna föraktfullt kallade de första kristna för en sekt (grekiska: hai’resis, vilket betyder ”en krets av människor som avskilt sig från andra och följer sina egna läror”). (Apostlagärningarna 24:5; 28:22) Men i sitt försvar inför landshövding Felix avvisade aposteln Paulus denna felaktiga benämning. Han sade: ”Enligt den väg som man [hans religiösa fiender] kallar en ’sekt’, [ägnar jag] på detta sätt ... helig tjänst åt mina förfäders Gud.” (Apostlagärningarna 24:14) De kristna kunde inte på något sätt kallas en sekt, för de följde Jesus Kristus, inte någon människa. De var sannerligen inte heller någon utlöpare från en av de sekter inom judaismen som fanns under det första århundradet v.t.
Inga sekteriska söndringar
9, 10. a) Varför var det inte meningen att kristendomen skulle splittras i olika kyrkor och sekter? b) Vilka teorier om kristendomens ursprung är fullständigt felaktiga?
9 Den ursprungliga kristendomen var ingen sekt. Det var inte heller meningen att den skulle splittras i olika sekter. I bön till sin Fader bad Kristus att alla hans lärjungar skulle ”vara ett”. (Johannes 17:21) Hans lärjungar skulle ”ha kärlek inbördes”. (Johannes 13:35) Detta uteslöt varje tanke på att de skulle dela upp sig i sekter.
10 Detta faktum visar att de teorier som många historiker och teologer lägger fram om olika former av kristendom är osanna. De talar om ”judisk kristendom” (som de menar att Jakob, Petrus och Johannes försvarade) till skillnad från ”hednisk kristendom” (som sägs vara försvarad av Paulus). De talar om ”johanninsk [Johannes’] teologi” och ”paulinsk [Paulus’] teologi” och påstår att kristendomen aldrig skulle ha fått en världsvid spridning, om inte Paulus fullständigt hade omformat den. Sådana teorier läggs fram av människor som inte tror på kristendomen eller som accepterar detta att kristenheten uppdelats i hundratals kyrkor och sekter som någonting normalt.
11. a) Vilka skriftställen visar att det inte var Paulus själv som kom på idén att sprida kristendomen till dem som inte var judar? b) Var Paulus för söndrande sekter? c) Vilken händelse visar att Paulus och hans medarbetare var eniga?
11 Fakta visar någonting helt annat. Redan innan Paulus blev kristen befallde Jesus Kristus sina lärjungar att vara hans vittnen i alla nationerna. (Matteus 28:19, 20; Apostlagärningarna 1:8) Paulus själv kämpade mot varje tendens att följa människor. Han sade: ”Det ... skall [inte] vara söndringar bland er.” (1 Korintierna 1:10—15; 3:3—5) Det är alltså helt meningslöst att påstå att Paulus hade en helt annan uppfattning om kristendomen än Jakob, Petrus och Johannes. De var alla eniga i verket att sprida de goda nyheterna. Vid ett tillfälle, troligen då rådsmötet om omskärelsen hölls i Jerusalem år 49 v.t., samarbetade de alla fyra helt och fullt när det gällde att dela upp predikofältet. — Galaterna 2:7—9.
Varningar för oenighet
12. Rådde det någon varaktig ovänskap mellan Paulus och Petrus?
12 De första kristna — även de av dem som axlade tunga ansvarsbördor i församlingen — var ofullkomliga, och därför förekom det skiljaktiga meningar. I den syriska staden Antiokia gick Paulus till rätta med Petrus i en viss fråga. (Galaterna 2:11—14) Men gick Petrus då bort och bildade en separat sekt, som om han inte var överens med den så kallade paulinska kristendomen? Nej, inte alls, för flera år senare, omkring år 64 v.t., talade han om Paulus i kärleksfulla ordalag. — 2 Petrus 3:15, 16.
13, 14. a) Hur klassificerade Paulus ”söndringar” och ”sekter”? b) Vad skulle man enligt Paulus göra med sådana som främjar sektväsen?
13 Paulus räknade under gudomlig inspiration upp ”söndringar” och ”sekter” bland ”köttets gärningar”. Han skrev: ”Men köttets gärningar är uppenbara, och de är otukt, orenhet, tygellöshet, avgudadyrkan, utövande av spiritism, fientligheter, osämja, svartsjuka, yttringar av förbittring, av stridslystnad, söndringar, sekter. ... De som ägnar sig åt sådana ting skall inte ärva Guds rike.” — Galaterna 5:19—21.
14 Eftersom de som ger upphov åt ”söndringar” och ”sekter” ”inte [skall] ärva Guds rike”, kan de inte tolereras i den sanna kristna församlingen. Därför skrev Paulus till Titus: ”Sky dåraktiga spörsmål och släktregister och osämja och stridigheter om lagen, för de är onyttiga och meningslösa. En människa som främjar en sekt skall du avvisa efter en första och en andra förmaning, då du ju vet att en sådan person har vänts bort från vägen och håller i med att synda, varigenom han är dömd av sig själv.” — Titus 3:9—11.
Enighet i fråga om tron
15, 16. a) Varför finns det inte rum för olika skolor eller riktningar i fråga om trosuppfattningar inom den kristna församlingen, och vad säger Paulus om detta? b) Innebär detta att en kristen inte bör använda sina tankeförmågor? c) Vad säger Petrus, Judas och Paulus om faran med att tvivla och att komma vilse från sanningen?
15 Av allt det vi nu sett framgår det tydligt att sann kristendom inte kan uppdelas i olika samfund och sekter. Det kan inte heller få finnas olika riktningar eller skolor i fråga om trosuppfattningar inom den kristna församlingen. Paulus skrev till korintierna: ”Nu förmanar jag er, bröder, genom vår Herre Jesu Kristi namn att ni alla skall tala överensstämmande och att det inte skall vara söndringar bland er, utan att ni må vara på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång.” — 1 Korintierna 1:10.
16 Detta innebär inte att de sanna kristna vittnena för Jehova inte kan använda sina tankeförmågor. Aposteln Petrus uppmanade de kristna att använda sina ”klara tankeförmögenheter”, när de motbevisar de ”hånfulla” som skulle uppträda ”i de yttersta dagarna” och förneka Kristi ”närvaro”. (2 Petrus 3:1—4) Judas talar i sitt brev om ”några som tvivlar”. (Judas, vers 22) Men varken Petrus eller Judas säger att en kristen kan förbli hånfull eller tvivlande. Petrus uppmanar oss att vara på vår vakt mot de ”obefästa” som ”förvränger ... skrifterna”. (2 Petrus 3:16, 17) Och Judas säger att de som tvivlar är i fara och behöver ryckas ”ur elden”. (Judas, vers 23) De som har kommit vilse från sanningen behöver bli hjälpta ”med mildhet”, i hopp om att de skall ”få sitt förnuft igen och komma ur djävulens snara”. — 2 Timoteus 2:23—26.
17. På vilket sätt kommer de sanna kristna att använda sina tankeförmögenheter, och vad kommer de ivrigt att sträva efter att göra?
17 De sanna kristna använder sina ”klara tankeförmögenheter” på ett ödmjukt sätt. Paulus skriver: ”Jag ... bönfaller er därför att vandra värdigt den kallelse, varmed ni blev kallade, med fullständig anspråkslöshet i sinnet och mildhet, med långmodighet, i det att ni har fördrag med varandra i kärlek och ivrigt strävar efter att iaktta andens enhet i fridens sammanhållande band. Det är en enda kropp och en enda ande, alldeles som ni också blev kallade i det enda hopp, vartill ni blev kallade; en enda Herre, en enda tro, ett enda dop; en enda Gud och allas Fader, som är över alla och genom alla och i alla.” — Efesierna 4:1—6
Hur enigheten uppnås och bevaras
18. Vad betyder uttrycken a) ”en enda Gud”? b) ”en enda Herre”? c) ”en enda ande”? d) Vilken bok utgör kristendomens enda nedskrivna vägledning?
18 Paulus talade om ”en enda Gud ... som är över alla”. Eller som Mose uttryckte det: ”Jehova, vår Gud, är en Jehova.” (5 Moseboken 6:4, NW) Denna fundamentala sanning har aldrig ändrats. Den utgör själva nyckeln till den kristna enigheten. Det finns bara en enda Gud och ett enda godtagbart sätt att tillbedja honom på — ”med ande och sanning”. (Johannes 4:23, 24) Den som avses med ”en enda Herre” är Jesus Kristus, ”huvudet för kroppen, församlingen”. (Kolosserna 1:18) Uttrycket ”en enda ande” betecknar Jehovas enande verksamma kraft. Jesus sade till sina lärjungar: ”Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, denne skall lära er allting och påminna er om allt vad jag har sagt er. Frid lämnar jag åt er, min frid ger jag er.” (Johannes 14:26, 27) Det som de skulle bli påminda om fanns nedskrivet i de kristna grekiska skrifterna. Dessa tillsammans med de hebreiska skrifterna utgör bibeln, den sanna kristendomens enda nedskrivna vägledning.
19. Vad avser uttrycket ”en enda kropp”, och vilka har fått i uppdrag att ge alla dess medlemmar samma andliga ”kost”?
19 Uttrycket ”en enda kropp” avser den kristna församlingen, som Jesus är ”huvud” för. (Efesierna 1:22, 23) Var och en av de smorda medlemmarna av denna eniga församling skulle få samma andliga föda. I detta syfte tillsatte deras ”Herre” en kollektiv ”trogen förvaltar”-klass, som består av hela skaran av smorda kristna på jorden sedan pingsten år 33 v.t. Eftersom ”Herren”, när han kom och gjorde sin inspektion år 1919, fann att de kvarvarande av denna skara troget och omdömesgillt delade ut denna ”kost”, satte han dem ”över alla sina tillhörigheter”. (Lukas 12:42—44) Fakta visar att denne ”förvaltare” troget har tagit hand om dessa ”tillhörigheter” sedan år 1919.
20. a) Vilken skillnad görs det i Jesaja 65:11, 13 mellan Guds folk och religiösa avfällingar? b) Vad har i hög grad bidragit till att Jehovas folk är enigt?
20 Det visade sig att prästerna i de otaliga kyrkorna och sekterna i kristenheten inte delade ut den rätta andliga ”kosten” till Kristi ”tjänarskara”. Det är därför som dessa präster och deras hjordar ”hungrar” andligen. (Jesaja 65:11, 13) Å andra sidan har den ”trogne förvaltaren” sett till att det hela tiden funnits ett överflöd av ”kost i rätt tid” för de enskilda smorda kristna och sedan år 1935 för en växande ”stor skara” av ”andra får”. (Uppenbarelseboken 7:9, 10; Johannes 10:16) Oavsett vilket språk alla dessa Jehovas vittnen talar eller var de bor följer de samma världsvida studieprogram som är grundat på Guds ord. Detta har i hög grad bidragit till att enigheten bland dem har främjats och bevarats.
Den underbara enigheten bland Jehovas folk
21. Hur har enigheten bland Jehovas vittnen bevarats i vår tid, och hur kan detta jämföras med den organisatoriska anordning som fanns på apostlarnas tid?
21 Enigheten bland de omkring 45.000 församlingar av Jehovas vittnen som finns i över 200 länder bevaras också genom att de följer skriftenliga organisatoriska metoder. ”Apostlarna och de äldste i Jerusalem” bildade en styrande krets för den kristna församlingen under det första århundradet. (Apostlagärningarna 15:2) De och deras representanter tillsatte ”tillsyningsmän” och ”biträdande tjänare” i församlingarna, förutom att de övade tillsyn och fattade andra beslut. (Filipperna 1:1; Titus 1:5; Apostlagärningarna 14:23; 16:4) Det är på liknande sätt i vår tid. En grupp av smorda kristna äldste utgör den styrande kretsen för Jehovas vittnen. Och alldeles som de beslut som den styrande kretsen under det första århundradet fattade förmedlades till församlingarna, så får de nutida församlingarna av Jehovas vittnen anvisningar från den styrande kretsen och besök av resande tillsyningsmän. (Apostlagärningarna 15:22, 23, 30) Nu liksom då fortsätter församlingarna ”att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag”. — Apostlagärningarna 16:5.
22. Vad uppskattar Jehovas vittnen i synnerhet, och vad kommer de att fortsätta med att göra som en enad skara?
22 Jehovas vittnen har befriats från det söndrande sektväsendet i kristenheten. Under ledning av sin ”ende Herre”, Jesus Kristus, och hans ”förvaltare” fortsätter de som en enad skara med att energiskt förkunna ”dessa goda nyheter om riket”. (Matteus 24:14) De kommer att fortsätta med att ”ivrigt sträva efter att iaktta andens enhet i fridens sammanhållande band”. Ja, de ”står fasta i en ande och [kämpar] med en själ ... sida vid sida för tron på de goda nyheterna”. — Efesierna 4:3; Filipperna 1:27.
Kommer du ihåg följande intressanta ting?
□ Vilket slags tillbedjan existerade först i det forntida Israel?
□ Vad hände bland avfälliga judar från 300-talet f.v.t. och framåt?
□ Vilka skriftställen visar att det aldrig var meningen att kristendomen skulle delas upp i sekter?
□ Hur visar bibeln att det inte finns rum för olika skolor eller riktningar i fråga om trosuppfattningar inom den kristna församlingen?
□ Vilka faktorer bidrar till att Jehovas vittnen har en enhetlig förståelse av bibeln och arbetar som en enad skara?
[Bild på sidan 19]
Jehovas vittnen är förenade och eniga i sin världsvida tillbedjan av Gud