Frågor från läsekretsen
● Hur stämmer Skriftens råd: ”Allting som säljes på ett köttorg, fortsätt med att äta det, i det att ni icke göra någon förfrågan för edert samvetes skull” (1 Kor. 10:25, NW), med den anvisning som nyligen gavs i Vakttornet om att man bör göra rimlig förfrågan i den butik, där man köper kött, för att vara säker på att det kommer från djur, vilkas blod fått rinna av på tillbörligt vis? (Vakttornet för 1 mars 1962, sidorna 103 och 104) — N. Q., USA.
Dessa båda råd måste tas i betraktande i sitt sammanhang. I Första Korintiernas tionde kapitel talas det om mat som blivit offrad åt avgudar. Det påpekas där att de kristna inte kan ”bliva meddelaktiga med demonerna” (NW) genom att delta i religiösa ceremonier, i vilka den tillbedjande håller måltid med en demongud. (1 Kor. 10:18—21) Det skulle i själva verket vara orätt av en kristen att äta sådant kött på vilken plats som helst, om han åt det ”såsom något som blivit offrat åt en avgud”, dvs. med en känsla av vördnad för avguden. (1 Kor. 8:7, NW) Det var alltså för att de kristna skulle skyddas från avgudadyrkan som de fick befallningen att ”avhålla” sig ”från sådant som offrats åt avgudar”. (Apg. 15:29, NW) Men om kött offras till en avgud, sker ingen förändring med köttet självt, som skulle göra det otjänligt till föda. Om därför någon del av ett djur, som hade framburits som offer, såldes på köttorget, var detta kött lika tjänligt som annat kött. Naturligtvis borde en kristen inte begära att få sådant kött hellre än annat kött, därför att han menade att det var ”heligt kött”, men han behövde å andra sidan inte känna sig pliktig att göra någon förfrågan för att få veta om köttet kom från ett religiöst tempel eller från ett vanligt slakthus. Det som dryftas i 1 Korintierna 10:25 gällde alltså inköp av kött på ett torg där en del av det saluförda köttet stammade från ett religiöst tempel.
De kristna får också befallningen att avhålla sig ”från blod och det som har blivit kvävt”. (Apg. 21:25, NW) Skriften framhåller tydligt att de får äta kött men att de inte får göra det såsom en handling av avgudadyrkan. Det finns emellertid inte alls något ställe i bibeln som säger att de troende under några som helst omständigheter får äta blod. Förbudet mot att förtära blod gäller dessutom inte bara dem som slaktar själva utan alla ”de troende”. De troende som inte slaktar själva kan fördenskull tvingas göra förfrågan, så att de får tag på en godtagbar leverantör, om de vill äta kött. Om du vet, genom egen erfarenhet eller genom förfrågan, att det är vanligt på den ort där du bor att låta blodet rinna av slaktdjur och fjäderfä, som dödas för att tjäna till mat, och om du handlar av någon som du kan lita på, behöver du inte göra någon ytterligare direkt förfrågan, när du köper kött. Men den som köper kött av världens människor i de samhällen, där ”kejsarens” lagar inte föreskriver att blodet skall rinna av från slaktade djur, kan inte undvika att äta ”blod och det som har blivit kvävt” utan att göra förfrågan om förfaringssättet vid slakten.
Detaljerna i de båda råden är alltså i överensstämmelse med varandra och med det övriga av Guds ord.
● Vilken inställning bör de kristna ha till bruket av sera och vacciner, eftersom bibeln förbjuder förtärande av blod? Har Sällskapets uppfattning i denna sak förändrats? — J. D., USA.
Bibeln framhåller mycket klart och tydligt att blod inte fick användas annat än vid altaret; om det inte frambärs där, skulle det få rinna ut på marken. (3 Mos. 17:11—13) Alla nutida medicinska behandlingsmetoder, som inbegriper användandet av blod är anstötliga från kristen ståndpunkt sett. Det är därför orätt att ta emot en blodtransfusion eller i stället för en sådan låta införa några blodbeståndsdelar i kroppen i avsikt att vidmakthålla livet.
I fråga om vacciner och andra medel, som kanske i någon mån framställs med tillhjälp av blod, bör ingen hysa den uppfattningen att Sällskapet Vakttornet gillar dem och menar att det är rätt och riktigt att göra bruk av dem. Vaccinering är emellertid något som är så gott som ofrånkomligt i många delar av det mänskliga samhället, och den kristne kan under rådande förhållanden finna en viss tröst i vetskapen om att vaccinering inte innebär att man i egentlig mening tillför kroppen föda eller näring, vilket uttryckligen förbjöds då Gud sade att människorna inte skulle förtära blod, även om vaccineringen innebär förorening av människokroppen.
Såsom det påpekades i Vakttornet för 1 mars 1959, sidan 119, blir det ”alltså en sak som varje människa själv får avgöra, om hon vill underkasta sig sådana behandlingsmetoder eller inte”. Sällskapet håller fortfarande fast vid denna uppfattning. — Gal. 6:5.
En mogen kristen kommer emellertid inte att med hänvisning till det som kommit fram här söka finna stöd för så många andra medicinska behandlingsmetoder som möjligt, i samband med vilka blod eller blodbeståndsdelar spelar en viss roll. I stället kommer han, eftersom han inser hur anstötliga alla dessa metoder är, att hålla allt sådant på så långt avstånd från sig som möjligt och begära att vederbörande tillgriper andra behandlingsmetoder, i de fall där detta kan låta sig göra.