Frågor från läsekretsen
● Varför säger Apostlagärningarna 15:20, 29 att en kristen bör avhålla sig från avgudaofferskött, medan 1 Korintierna 8: 1—10 säger att det är tillåtet att äta sådant kött? — J. H., Texas.
Många hednakristna, som, medan de ännu var hedningar, hade för vana att äta kött som offrats till en avgud, gjorde detta som en fest till avgudens ära, och de förmodades därigenom ha gemenskap med denne. Dessa fester var ”heliga”. Vissa delar av djuret, som offrades, tillföll avgudaaltaret, och vissa delar åts av den som framburit offret, och på så sätt blev den, som vid dessa tillfällen åt, delaktig med avguden eller demonguden, som avguden föreställde. På samma sätt hade israeliterna delaktighet i Jehovas altare, när de åt en del av de djurs kött som de offrat i templet, och likaså blev de kristna senare delaktiga i Jehovas bord, då de tog del av brödet och vinet vid Åminnelsen. Det är detta ceremoniella, religiösa, högtidliga ätande av avgudaofferskött som Apostlagärningarna 15:20, 29 och Apostlagärningarna 21:25 förbjuder. Att äta på ovan angivet sätt skulle göra de kristna delaktiga med demoner, och göra dem ovärdiga att taga del i Jehovas bord. — 1 Kor. 10:18—21, NW.
Allt köttet från djur, som offrats till avgudar, användes emellertid inte vid dessa heliga fester, utan mycket hamnade i köttboden eller på de hedniska köttorgen. Det var sådant köttsom i 1 Korintierna 8: 1—10 säger att kristna kunde köpa och äta. Vad slags kött det vara må, som såldes på dessa ställen, kunde ätas av de kristna, även om djurets blod eller delar av dess kött hade använts av avgudadyrkare i deras avgudadyrkan. Man åt det inte såsom en del av en helig fest till ära åt avguden. Men på en punkt måste den kristne vara aktsam: han borde inte bli till en stötesten för en svagare broder. Om någon, som inte kommit till full mognad och förståelse i denna sak, hade något att invända mot att den mogne brodern åt sådant kött, så borde den mogne brodern inte äta därav. Fastän han rätteligen vore fri att göra så, borde han inte låta denna sin frihet bli orsak för den svagare att döma honom ogynnsamt. Han borde avhålla sig från att äta hellre än att vara till en stötesten för den svagare brodern. — 1 Kor. 8:11—13; 10:23—33.
Vi kan ytterligare förtydliga saken något genom följande illustration, även om den inte är fullständigt jämförlig med det föregående. I våra dagar kanske vi dricker vin och äter bröd; men vi skulle inte dricka och äta detta i sällskap med anhängare av falska religioner, som ovärdigt firade Herrens aftonmåltid. Vidare dricker inte de ”andra fåren” vin eller äter bröd vid våra åminnelsehögtider; men de skulle med rätta kunna dricka av vinet och äta av brödet, om något blivit över, ifall de gjorde detta senare på kvällen eller rent av nästfoljande dag och på någon annan plats än där högtiden hållits. Men om några av bröderna skulle hysa motvilja emot ett sådant handlingssätt, och opponera sig emot att brödet och vinet användes på detta sätt vid en senare tidpunkt, så bör andra bröder inte förtära dessa överlevor i närvaro av de svagare för att inte skada deras samveten eller bli en stötesten för dem, fastän det inte vore att begå en orätt mot Gud att använda brödet och vinet på detta sätt.
● Varför och med vilken innebörd använder den Nya Världens översättning ordet ”plågas” i Uppenbarelseboken 20:10? — F. F., Väst-Virginia.
Uttrycket ”skola plågas” i detta skriftställe är översatt från det grekiska verbet basanízo. Detta verb är härlett från det grekiska substantivet básanos, namnet på en lydisk sten, som användes vid prövning av guld. Då man gned dess yta med rent guld blev det ett gult streck. På så sätt kom básanos att betyda ”probersten”, och därpå ”förhör, granskning, rannsakning i fråga om äktheten”, och när det användes om människor under förhör, ”undersökning genom tortyr”, och senare rätt och slätt ”tortyr, plåga”, oavsett orsaken. Därför att det i gamla tider var fångvaktarna som torterade fångarna, som var under förhör, kallades de basanistés, som vi ser av Matteus 18:34 (NW), där det i en fotnot till ordet ”fångvaktarna” står: ”Eller, ’plågarna’.”
Därför återger den Nya Världens översättning Uppenbarelseboken 20: 10 så här: ”Och djävulen, som vilseledde dem, kastades i sjön med eld och svavel, där både vilddjuret och den falske profeten redan voro; och de skola plågas dag och natt i evigheters evighet.” Detta betyder naturligtvis att de kommer att vara fångar i sitt tillstånd av förintelse i evigheters evighet, ty vers 14 säger att eldsjön ”betyder den andra döden”. Den motsvarar Gehenna, i vilken Jesus sade att Gud den Allsmäktige kan ”tillintetgöra både själ och kropp”. (Matt. 10: 28, NW) Fångvaktarna kommer aldrig att frigiva dem från detta tillstånd av förintelse.
Eftersom den ursprungliga betydelsen av basanízo är att förhöra eller pröva med hjälp av en probersten, betyder detta dagliga och eviga prövande, att djävulen, vilddjuret och den falske profeten bestred Jehova Guds överhöghet och universella suveränitet. De har därför tillåtits att existera för att äktheten av Guds överhöghet och suveränitet skulle utrönas, och det prov som slutligen leder till att de kastas i den andra döden kommer att hävda Jehovas rätt till överhöghet och suveränitet. För all framtid, ”dag och natt i evigheters evighet”, närhelst djävulen, vilddjuret och den falske profeten omnämnes som en probersten, dvs. närhelst de plågas med hänsyn till Jehovas överhöghet och suveränitet, kommer därför sådana hänsyftningar att vara emot djävulen, vilddjuret och profeten, men kommer att framhäva Jehova Guds sanna överhöghet och suveränitet. Med andra ord, förmedelst dem avgör den allsmäktige Guden för alltid stridsfrågan om vem som är universums överherre och suverän. De kommer aldrig åter till livet för att på nytt utmana honom.