”Demoners bord” kontra ”Jehovas bord”
”Ni kunna icke dricka Jehovas kalk och demoners kalk; ni kunna icke ta del av ’Jehovas bord’ och demoners bord.” 1 Kor. 10:21, NW.
1. Varför har Jehovas ”bord” fått denna benämning, och för vad anklagade han dem som tjänade vid det?
GUDS altare kallas ett ”bord”, därför att offret som frambärs på det liknas vid mat. (Hes. 41:22) Därför är det prästerna som tjänar vid detta offerbord: ”De levitiska präster, nämligen Sadoks söner, som förrättade tjänsten vid min helgedom, när de övriga israeliterna foro vilse och gingo bort ifrån mig, de skola få träda fram till mig för att göra tjänst inför mig; de skola stå inför mitt ansikte för att offra åt mig fett och blod, säger Herren, HERREN [Jehova], De skola gå in i min helgedom, och de skola träda fram till mitt bord för att göra tjänst inför mig.” (Hes. 44:15, 16) Jehova uttalade en anklagelse mot präster som försummade sin plikt: ”I frambären besudlat bröd på mitt altare. Och I sägen: Vari hava vi besudlat dig? Däri att I sägen: Jehovas bord är föraktligt. Och när I frambären det som är blint till offer: Det är ingenting ont i det! och när I frambären det som är lytt och sjukt: Det är ingenting ont i det! Mitt namn skall vara stort bland hedningarna, säger härskarornas Jehova. Men I ohelgen det, i det I sägen: Jehovas bord är besudlat, och dess frukt, ja, dess mat, är föraktlig.” — Mal. 1:7, 8, 11, 12, AS.
2. Varför skulle prästerna bevisa sig heliga, och hurudan måste offermaten vara för att bli godtagen?
2 Präster som frambär Guds mat på hans altare måste vara rena i sina vanor: ”De böra bevisa sig heliga för sin Gud, och de böra icke vanhelga sin Guds namn, ty de äro de som frambära Jehovas offer, vilka göras förmedelst eld, sin Guds bröd, och de måste bevisa sig heliga.” ”Och prästen skall komma det att ryka på altaret såsom mat, ett offer gjort förmedelst eld åt Jehova.” För att bli godtagen på Jehovas altarbord måste offermaten vara frisk, utan fel. — 3 Mos. 21:6, 21; 3:11; 22:21, 25; NW.
3. Vad är ”demoners bord”, och vilka blev otillbörligen ledda till att offra åt dem?
3 Demonernas bord är det altare, varpå offer frambärs åt dem. Demonerna är osynliga andeväsen, onda intelligenser, och de forntida israeliterna frestades gång på gång till att offra åt dem. ”De gingo åstad och offrade åt demoner, icke åt Gud, gudar som de icke hade känt, nya som nyss hade kommit in.” ”Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar [demoner, AS]. Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.” — 5 Mos. 32:17, NW; Ps. 106:37, 38.
4. Vilket prov sattes det första århundradets kristna på, och hur avgjorde den styrande kretsen denna fråga?
4 I det första århundradet av den kristna eran sattes Kristi efterföljare i hedniska länder på prov med avseende på djur som blivit offrade åt hedniska avgudar. En del av offerdjuret offrades på avgudaaltaret, en del därav tillföll avgudaprästerna, och resten av köttet förtärdes av avgudens tillbedjare, vid ett gästabud antingen i templet eller i ett privat hus. På grund av penningbehov eller för självisk vinnings skull lämnade emellertid somliga köttet till slaktarna, för att dessa skulle sälja det på köttorget eller i köttboden. Då ju detta kött hade offrats åt avgudar och åt de demoner, som dessa föreställde, betraktade de forntida israeliterna det som någonting avskyvärt och förorenande att äta av sådant kött. Vad skulle de hedningar som blev kristna göra i denna sak? Den styrande kretsen för det första århundradets kristna kom tillsammans för att avhandla frågan och fastslog så vad som utgjorde ”nödvändiga ting”: ”Att ni avhålla eder från sådant som offrats åt avgudar och från blod och från sådant som dödats utan att blodet fått rinna av och från otukt.” — Apg. 15:22—29, NW.
5. Vad för slags mat avrådde Paulus de kristna från att äta, och varför för någon deras broders skull?
5 I den forntida hedniska staden Korint i Grekland fanns det en judarnas synagoga, och till följd av Paulus’ predikande blev ett antal av judarna där, bland dem synagogföreståndaren och hans husfolk, kristna. Många andra korintier blev också kristna. I Korint fanns det en saluplats för kött, där man sålde kött av djur som först hade ceremoniellt framburits som offer åt avgudar. I sitt första brev till de kristna i Korint, med början i åttonde kapitlet, avhandlar aposteln Paulus frågan angående ”ätandet av mat som blivit offrad åt avgudar”. Han ger det rådet att man inte bör äta av den, för att inte kristna utan den rätta kunskapen och insikten skulle bli upprörda över att se det eller förledas till att göra någonting emot sitt samvete. ”Ty om någon skulle se dig, med den kunskap du har, ligga till bords vid en måltid i ett avgudatempel, kommer då icke samvetet hos denne, som är svag, att göras så djärvt att han äter mat som har offrats åt avgudar? Genom din kunskap blir ju då den man som är svag fördärvad, din broder, för vars skull Kristus dog. Men när ni människor på detta sätt synda mot edra bröder och såra deras samvete, som är svagt, då synda ni mot Kristus.” — 1 Kor. 8:1, 4, 10—12, NW.
6. Vad gällde det här förutom samvetet, och varför skulle de helgade kristna undvika faran?
6 Men här gällde det inte bara samvetet. Här lurade också den faran, att man kunde komma att begå avgudadyrkans synd genom att äta sådant som hade blivit offrat åt avgudar. I sin bevisföring mot ett dylikt bedrivande av avgudadyrkan begagnar aposteln Paulus som argument det förhållandet, att de helgade kristna som han skrev till firade ”Herrens aftonmåltid” eller ”Herrens nattvard”, som den kallas, den årliga åminnelsen av Herren Jesu död. — 1 Kor. 11:20, NW.
7. Vad säger därför aposteln Paulus i 1 Korintierna 10:6—22 i sin bevisföring, vari han hänvisar till Herrens aftonmåltid?
7 Paulus’ bevisföring kastar ljus över innebörden i Herrens aftonmåltid, och om vi följer den, når vi fram till sanningen. Han säger: ”Nu blevo dessa ting exempel för oss, för att vi icke skola vara människor som hava begärelse till det som är skadligt, alldeles såsom de hade begärelse till sådant. Bliv icke heller avgudadyrkare, såsom några av dem blevo; alldeles som det är skrivet: ’Folket satte sig ned för att äta och dricka, och de stodo upp för att hängiva sig åt uppsluppen yra [inför guldkalven].’ Låt oss icke heller utöva otukt, såsom några av dem bedrevo otukt [tillsammans med dyrkan av Baal-Peor], endast för att falla, tjugotre tusen av dem på en enda dag. ... Därför, mina älskade, fly från avgudadyrkan. Jag talar såsom till människor med urskillning; döm själva om vad jag säger. Välsignelsens kalk, som vi välsigna, är den icke en delaktighet i Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är det icke en delaktighet i Kristi kropp? Emedan det är ett bröd, äro vi, fastän många, en kropp, ty vi taga alla del av detta ena bröd. Se på det som är Israel i köttsligt avseende: Hava icke de som äta offren del med altaret? Vad har jag då att säga? Att det som är offrat åt en avgud är någonting eller att en avgud är någonting? Nej, men jag säger att vad nationerna offra, det offra de åt demoner och icke åt Gud; och jag vill icke, att ni skola bliva meddelaktiga med demonerna. Ni kunna icke dricka Jehovas kalk och demoners kalk; ni kunna icke taga del av ’Jehovas bord’ och demoners bord. Eller ’reta vi Jehova till nitälskan’? Vi äro icke starkare än han, eller hur?” — 1 Kor. 10:6—22, NW.
8. Varför skulle det alltså vara lämpligt att undvika att gå till ett avgudatempel för att äta eller lämpligt att låta bli att äta, om en kristen broder påvisat att köttet först har blivit offrat åt avgudar?
8 Därför skulle det vara tillrådligt för en kristen att låta bli att gå till ett avgudatempel för att äta en måltid, där köttet har blivit offrat åt avguden i templet. Varför? För att inte människor med ett svagt sinne, som får se detta, skall få den tanken, att man är i färd med att tillbedja en avgud, och för att undvika faran att kompromissa och gå med på avgudadyrkan. Vad beträffar det kött, som säljs i mákellon, i köttboden eller på köttorget, säger Paulus i fortsättningen: ”Allting som säljes på ett köttorg, fortsätt med att äta det, i det att ni icke göra någon förfrågan för edert samvetes skull, ty ’jorden tillhör Jehova, och det gör också dess fullhet’. Om någon av de icke troende bjuder eder [till sitt hem eller till ett gästabud] och ni önska gå, ät då av allting som sättes fram för eder, i det att ni icke göra någon förfrågan för edert samvetes skull. Men om någon [inte er icke troende värd, utan en kristen broder med svagt samvete] skulle säga till eder: ’Detta är något som blivit offrat åt en gud’, ät då icke, för dens skull som yppade det och för samvetets skull. ’Samvetets’, säger jag, icke edert, utan den andra personens. Ty varför skulle det vara så, att min frihet blir dömd av en annan persons samvete? Om jag äter därav [av kött] med tacksägelse [till Gud], varför skulle jag då bliva omtalad på ett skymfligt sätt för det som jag frambär tacksägelse för? Därför, vare sig ni äta eller dricka eller göra någonting annat, gör allting till Guds ära.” — 1 Kor. 10:25—31, NW.
Meddelaktig med demoner
9. Vad gör man genom att äta kött till demonernas ära, och vilken illustration av detta hämtar Paulus från israeliternas offrande?
9 När någon äter kött som har blivit offrat åt avgudar och gör detta med den tanken, att han ärar avguden genom att äta, vad gör han då? Han tar del av demoners bord; han gör sig meddelaktig med demonerna; han har gemenskap eller delaktighet med dem. Hur så? Undersök på nytt de här förut citerade verserna (1 Kor. 10:18—21, NW), så kommer du att se, att aposteln Paulus brukar det köttsliga Israel som illustration och frågar: ”Hava icke de som äta offren del med altaret?” De som åt av offren var inte endast prästerna, utan också de israeliter som hade tillhandahållit offren. Angående prästerna frågar Paulus i föregående kapitel: ”Veta ni icke, att de män som utföra heliga plikter äta det som hör templet till och att de som beständigt göra tjänst vid altaret [Jehovas bord] själva få en andel tillsammans med altaret?” (1 Kor. 9:13, NW) När israeliterna frambar sina fridsoffer (AV; tackoffer, 1917) eller gemenskapsoffer, då åt israeliterna emellertid också något av offret. (3 Mos. 7:11—37) Gemenskapsoffrets blod stänktes på Jehovas altare, och fettet brändes på altaret såsom Jehovas direkta del av offret. Offrets fett var hans ”spis”, hans ”bröd” eller ”mat”. (3 Mos. 3:11; 7:14, 22—26; 9:18—20; 17:5—7; 21:6; 22:25) Bringan och högra lårstycket av gemenskapsoffret tillföll den präst som tjänstgjorde vid offret. (3 Mos. 7:28—36; 9:21; 10:14, 15) Det övriga av köttet åts av de israeliter som frambar gemenskapsoffret. — 3 Mos. 7:15—21; 19:5—8.
10. Vad hade israeliterna genom att äta av gemenskapsoffret, och vad kan vi därför säga om namnet på detta offer?
10 Således hade de israeliter, som åt av gemenskapsoffret, del eller gemenskap med altaret, varpå offret frambars. Detta altare tillhörde Jehova Gud; det Var Jehovas bord, varpå hans mat frambars åt honom av hans präster. Genom att israeliterna åt av samma gemenskapsoffer, vars fett frambars såsom mat åt Jehova Gud, hade de alltså gemenskap eller en gemensam måltid med honom. De var redan hans folk på den grund att han hade utvalt dem och i kraft av det förbund som han hade ingått med dem genom medlaren Mose. Men genom att de nu åt av gemenskapsoffret tillsammans med hans präst och hans altare, hade de en särskild gemenskap med Jehova Gud. De åt av det förebildliga ”Jehovas bord”. Namnet ”gemenskapsoffer” är alltså mycket passande, fastän den grekiska Septuagintaöversättningen av de hebreiska skrifterna kallar det ett fridsoffer och ett frälsningsoffer. — 1 Sam. 10:8; 11:15; 13:9; 1 Kon. 3:15; 8:63, 64; 9:25; 3 Mos. 3:1; 22: 21; LXX (1917 har här överallt ”tackoffer”).
11. Vad visar 3 Moseboken 17:5—7 att israeliterna var pliktiga att göra för att få åtnjuta denna gemenskap med Gud?
11 För att få åtnjuta denna särskilda gemenskap med Gud vid hans bord var israeliterna förbjudna att offra åt demonerna: ”De skola föra dem [sina djur] till Jehova till ingången till sammankomstens tält, till prästen, och de skola offra dessa såsom gemenskapsoffer åt Jehova. Och prästen skall stänka blodet på Jehovas altare vid ingången till sammankomstens tält, och han skall komma fettet att ryka såsom en blidkande doft åt Jehova. De böra alltså icke längre frambära sina offer åt ... demoner med getgestalt.” — 3 Mos. 17:5—7, NW.
12. Är det därför att avguden och djuret, som offrats åt den, i verkligheten är någonting, eller varför är det som Paulus avråder från att äta av ett sådant offer, i 1 Korintierna, kapitel 10?
12 Av samma skäl bör den som tillbeder den levande och sanne Guden undvika avgudaoffer, gör Paulus gällande. Inte så att förstå, att avguden i sig själv är någonting utöver det guld eller silver, den sten eller det trä eller det material av något annat slag som den är gjord av. Inte heller så, att det som offras åt avguden antar någon ny egenskap eller något nytt värde, som förändrar det från att fortfarande vara något som Jehova Gud har skapat. Men denna livlösa, materiella avgud representerar en demon. ”Folkens alla gudar äro avgudar, men Jehová har gjort himlarna.” (Ps. 96: 5, Åk) ”Nationernas alla gudar äro demoner [djävlar]. Men vad Herren angår, så har Han gjort himlarna.” (Septuaginta enl. Thomson och Bagster) När en tillbedjare vid en offermåltid åt en del av det djur som hade offrats åt avguden, tog han således del av ”demoners bord”, ty avgudaaltaret tillhörde demonerna. När han drack av kalken med vin vid en sådan offermåltid, drack han av ”demoners kalk”. Han blev meddelaktig med demonerna, i det att han hade gemenskap med dem. Det var därför som Paulus sade till de kristna i Korint: ”Vad nationerna offra, det offra de åt demoner och icke åt Gud; och jag vill icke, att ni skola bliva meddelaktiga med demonerna. Ni kunna icke dricka Jehovas kalk och demoners kalk; ni kunna icke taga del av ’Jehovas bord’ och demoners bord.” Jehova är nitälskande; han kräver odelad hängivenhet.
13. Vad visar aposteln Paulus där att ”Jehovas kalk” och ”Jehovas bord” är förbundna med?
13 Men vad är det som Paulus här talar om såsom denna ”Jehovas kalk” och detta ”Jehovas bord”? Det har att göra med den kalk och det bröd, som Paulus begagnar i sin bevisföring angående orsaken till att de kristna bör undvika all förvirring i fråga om ”mat som blivit offrad åt avgudar”. Han säger: ”Välsignelsens kalk, som vi välsigna, är den icke en delaktighet i Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är det icke en delaktighet i Kristi kropp?” (1 Kor. 10:16, NW) Här syftar Paulus på den kalk och det bröd som Herren Jesus Kristus använde, när han instiftade ”Herrens aftonmåltid” eller ”Herrens nattvard”, vars begående allmänt kallas ”kommunion” överallt i kristenheten, ett ord som egentligen betyder ”gemenskap”. Innan vi går närmare in på Paulus’ bevisföring i dess tillämplighet på oss i vår tid, skall vi därför gå nitton hundra år tillbaka i tiden till vad Jesus gjorde år 33 e. Kr.
”Herrens aftonmåltid”
14. Var bestämde Jesus sig för att fira sin sista påsk, och med vilka, och varför just med dem?
14 Fyra av Jesu lärjungar, Matteus, Markus, Lukas och Paulus, ger oss detaljerade beskrivningar av vad som ägde rum då. Matteus var personligen närvarande som en av de tolv apostlarna. Paulus fick sina underrättelser om det ”från Herren” genom direkt uppenbarelse. (1 Kor. 11:20, 23) Alla berättelserna skiljer sig något i ordalagen och i vissa detaljer, men alla fastslår samfällt huvuddragen. Som trogen jude efter köttet gav Jesus föreskrifter om firandet av påsken i Jerusalem, den heliga stad som Jehova hade fäst sitt namn vid. (5 Mos. 16:1—7) Med vilka firade Jesus denna sin sista påsk den natten? Inte som i tidigare år med sin familj, dvs. med sin jordiska moder, Maria, och med hennes söner, Jesu halvbröder. Naturligtvis var Maria och hennes söner i Jerusalem för att fira påsken, ty nästa eftermiddag stod hon vid tortyrpålen som Jesus blivit upphängd på, och han talade till henne från den. Hennes andra söner hade utan tvivel fört henne upp till Jerusalem i och för påsken. De grupper som kom tillsammans i Jerusalem för att fira påsken var emellertid små, de bestod vanligen av omkring tio personer, och därför ordnade Jesus så att han skulle fira denna sista påsk med sina tolv apostlar. Vid bordet sade han till dem: ”Jag har storligen önskat att äta denna påskmåltid med eder, innan jag lider; ty jag säger eder, att jag icke skall äta den igen, förrän den blir fullbordad i Guds rike.” (Luk. 22:15,16, NW) Jesus hade alltså någonting särskilt i sinnet för denna påskkväll. Vad var det? Instiftandet av en ny nattvard eller aftonmåltid för dem.
15. Hur beskriver Matteus Herrens aftonmåltid?
15 Vi återger nu hur det gick till och vad Jesus sade, enligt Matteus, som var där: ”Medan de fortforo att äta, tog Jesus ett bröd, och sedan han hade uttalat en välsignelse, bröt han det, och i det han gav det åt sina lärjungar, sade han: Tag, ät. Detta betyder min kropp.’ Han tog också en kalk, och sedan han hade framburit tacksägelse, gav han den åt dem och sade: ’Drick av den, ni alla; ty detta betyder mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder. Men jag säger eder, att jag härefter alls icke skall dricka något av denna vinträdets produkt förrän den dag, då jag dricker det nytt med eder i min Faders rike.’ Slutligen, sedan de hade sjungit lovsånger, gingo de ut till Oljeberget.” — Matt. 26:26—30, NW.
16, 17. a) Vad gjorde Jesus med brödkakan? b) Varför förvandlade inte Jesus brödet genom transsubstantiation till sitt eget kött?
16 Det hela, obrutna, brödet som Jesus tog var osyrat bröd eller en ojäst kaka. Ingen surdeg var lagligen tillåten i judiska hus vid påsken och inte heller under sju dagar därefter. (2 Mos. 12:8, 15, 17—21; 13:6—10) Jesus skar inte brödet i skivor med kniv. Den osyrade brödkakan var platt och skör. Därför bröt han den såsom sed var när man åt bröd vid alla måltider på den tiden. (Matt. 15:36; 14:19; Mark. 8:6, 19; Luk. 24:30; Apg. 27:35) Först uttalade han emellertid en välsignelse; han välsignade Gud. Det är därför som Lukas och Paulus i sina berättelser säger att han frambar tacksägelse: ”Han tog också ett bröd, frambar tacksägelse, bröt det och gav det åt dem och sade: ’Detta betyder min kropp, som skall givas för eder skull. Fortsätt att göra detta till minne av mig.’ ” (Luk. 22:19, NW; 1 Kor. 11:23, 24) Ingen särskild innebörd behöver alltså förbindas med att han bröt brödet; det gjorde han för att dela ut det till dem, såsom när han bespisade de fem tusen och därpå de fyra tusen.
17 Men Jesus fäste i alla fall en särskild innebörd vid brödet, som han bröt och gav dem: ”Detta betyder min kropp, som skall givas för eder skull.” Med dessa ord utförde han inte ett mirakel, så att han förvandlade brödet eller åstadkom en transsubstantiation av det, kom det att övergå från osyrad deg till mänskligt kött. Han hade fortfarande allt sitt eget kött i behåll; han måste ha allt sitt kött, obesudlat, utan att någonting hade tagits ifrån det, för att han skulle kunna frambära sig själv som ett fullkomligt offer. Hans kropp måste vara lik påskalammet, varav de nyss hade ätit och vilket var en bild av honom, ”Guds Lamm, som tager bort världens synd!” På vilket sätt? Jo, på detta sätt: ”Fåret bör befinnas vara friskt, av hankön, ett år gammalt, för eder.” Ja, det sägs om Kristus, att han var lik ”ett obesudlat och fläckfritt lamm”. Han förvandlade alltså inte brödet, utan brukade det bara till att symbolisera sin kropp. — Joh. 1:29; 2 Mos. 12:5; 1 Petr. 1:19; NW.
18, Vilken kropp avsåg Jesus med ”min kropp”?
18 Hans kropp? Ja, hans egen kropp, hel och hållen, som han skulle ge för dem. Jesus menade sin egen kropp, den kropp varmed han därnäst förbinder sitt eget blod, när han talar om kalken. I trettiotre och ett halvt år hade denna kropp innehållit det blod som skulle utgjutas på tortyrpålen på Golgata. Livet i denna kropp av kött var dess blod. När Jesus kom till Johannes för att låta döpa denna kropp, citerade han Psalm 40:7—9 och tillämpade orden där på sig själv: ”När han kommer i världen, säger han därför: ’ ”Du åstundade icke offer och gåva [bestående av djur], men du beredde en kropp åt mig. Du godkände icke brännoffer och syndoffer.” Då sade jag: ”Se, jag har kommit (i bokrullen är det skrivet om mig) för att göra din vilja, o Gud.” ’ ” — Hebr. 10:5—7, NW.
19. Vad bar Jesus i denna kropp, och vad öppnade han genom den för sina lärjungar?
19 Eftersom denna kropp skulle ges för hans lärjungar, tog han den inte tillbaka vid sin uppståndelse från de döda, utan Gud Allsmäktig, hans himmelske Fader, beredde en annan kropp åt honom, inte på jorden, utan i himmelen, en andlig kropp, ”en byggnad från Gud, ... evigt i himlarna”. (2 Kor. 5:1, NW) I sin naturliga, jordiska kropp bar Jesus smädelser från motståndarnas läppar. ”Kristus led i köttet”, och trots alltsammans bevarade han sin ostrafflighet inför Gud ren. Aposteln Petrus säger också: ”Kristus själv led för eder och efterlämnade åt eder ett föredöme, för att ni skulle följa honom tätt i spåren. Han begick ingen synd. Genom tillräknande bar han själv våra synder i sin egen kropp upp på pålen.” (1 Petr. 4:1; 2:21, 22, 24; NW) Han avstod från sin mänskliga tillvaro, sin tillvaro i köttet, för sina lärjungars skull. Så öppnade han för dem vägen eller möjligheten att komma till himmelen, en väg ”för inträde i det heliga rummet, genom Jesu blod, vilken [väg] han upplät för oss såsom en ny och levande väg genom förlåten, det vill säga sitt kött”. — Hebr. 10:19, 20, NW.
20. Vilken uppgift skulle Jesu blod fylla, och hur pekade Jesus på detta vid aftonmåltiden?
20 Jesus var inte endast kött, något slags blodlös inkarnation eller materialisation. Han kom för att återlösa människobarn av blod och kött, och därför är det skrivet: ”Då ju de ’små barnen’ äro delaktiga av blod och kött, blev han också likaledes delaktig därav, för att han genom sin död måtte tillintetgöra den som har medel till att förorsaka död, det är djävulen.” (Hebr. 2:14, NW) När Jesus instiftade denna aftonmåltid, som hans lärjungar skulle fira till hans åminnelse, påpekade han därför den uppgift som hans blod skulle fullgöra. Han tog kalken, som var full av vad han sade var ”vinträdets produkt”. Därpå, ”sedan han hade framburit tacksägelse, gav han den åt dem och sade: ’Drick av den, ni alla; ty detta betyder mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder.’ ” (Matt. 26:27, 28, NW; Mark. 14:23, 24) ”Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för eder skull.” (Luk. 22:20, NW) Så framhöll Jesus den särskilda uppgift som hans blod skulle fylla, nämligen att ge gällande kraft åt ett nytt förbund med förlåtelse för många lärjungars synder. Alltså gav han blod och kött för dem.
21. Varför liknade Jesus inte här sitt blod vid påskalammets blod, men vems ord citerade Jesus här?
21 Vi bör lägga märke till, att Jesus genom sina ord inte liknade sitt blod vid påskalammets. Det är sant att påskalammet var en förebild av Jesus, ”Guds Lamm”. Det är också sant att påskalammets blod i det forntida Egypten stänktes på dörrposterna och övre dörrträna i israeliternas hus, så att Jehovas ängel, ”Fördärvaren”, skulle se det och så gå förbi deras hus utan att dräpa deras förstfödda barn och djur, som var inne i husen. Precis så måste lärjungarna till Guds Lamm få sina ”hjärtan stänkta rena från ett ont samvete” och öppet bekänna hans blod. (2 Mos. 12:7, 21—23; Hebr. 10:19, 20, 22, NW; 9:14) Så blir också de återlösta ”med dyrbart blod, likt det av ett obesudlat och fläckfritt lamm, nämligen Kristi blod”. (1 Petr. 1:19, NW) Det var emellertid inte påskalammets blod som gav gällande kraft åt lagförbundet, för vilket profeten Mose var medlare. Det var inte påskalammets blod som stänktes på förbundets lagbok och på folket, varvid Mose sade: ”Här är förbundets blod, det förbunds som Jehova har slutit med eder, vad alla dessa ord angår.” (2 Mos. 24:7, 8, NW) Nej, det var blodet av flera slags olika djur, och därför att Jesus pekade framåt mot ingåendet av ett nytt förbund mellan Jehova Gud och Jesu lärjungar, citerade han Mose ord, ”förbundets blod”, och tillämpade dessa ord på sitt eget blod.
22. Vad var det för djur som slaktades, enligt aposteln Paulus, när det ”förra förbundet” invigdes vid Sinai berg?
22 Vad var det för djur som slaktades, när det ”förra förbundet” invigdes vid Sinai berg? Om dem skriver aposteln Paulus: ”Ett förbund är giltigt över döda offer, eftersom det icke är i kraft någon gång medan den mänsklige förbundsslutaren lever. Följaktligen blev icke heller det förra förbundet invigt utan blod. Ty när varje bud enligt lagen hade blivit kungjort av Mose för allt folket, tog han blodet av de unga tjurarna och av bockarna tillsammans med vatten och scharlakansröd ull och isop och stänkte på själva boken och på allt folket, i det han sade: ’Detta är förbundets blod, det förbund som Gud har lagt som en befallning på eder.’ ” (Hebr. 9:17—20, NW) Bockar såväl som unga tjurar slaktades för att ge blod för detta ändamål.
23, 24. a) Vad för slags offer frambars, enligt Mose, till invigning av det gamla lagförbundet? b) Vad skedde med köttet, och vad med blodet, och vems blod visades i en bild genom detta blod?
23 Lägg nu märke till det slag av offer som man frambar för att inviga det gamla lagförbundet i tredje månaden efter påsken: ”Därefter sände han [Mose] unga män av Israels söner, och de framburo brännoffer och offrade tjurar såsom offer, såsom gemenskapsoffer åt Jehova. Därpå tog Mose hälften av blodet och hällde det i skålar, och hälften av blodet stänkte han på altaret [Jehovas bord]. Slutligen tog han förbundets bok och läste den i folkets öron. Då sade de: ’Allt vad Jehova har talat äro vi villiga att göra och vara lydiga.’ Så tog Mose blodet och stänkte det på folket och sade: ’Här är förbundets blod, det förbunds som Jehova har slutit med eder, vad alla dessa ord angår.’ ” — 2 Mos. 24:5—8, NW.
24 Lägg märke till att inte endast brännoffer förekom där, utan också gemenskapsoffer. Dessa senare utgjordes vanligtvis av småboskap, såsom får eller getter, och Paulus visar att dessa gemenskapsoffer inbegrep getter. Detta betyder att förutom det att Jehova fick fettet av dessa gemenskapsoffer, fick prästerna högra lårstycket och bogen av dem, och om prästerna inte fick allt det övriga av dessa gemenskapsoffer vid detta tillfälle, så åt Israels representanter, de ”sjuttio av de äldre männen i Israel”, vad som återstod av gemenskapsoffren. På så sätt hade hela Israel genom sina präster och sina ställföreträdande män gemenskap med Jehova Gud vid hans altare, när det gamla lagförbundet invigdes. Blodet av alla dessa tjurar och bockar, som slaktades där vid Sinai berg, var en bild av Jesu Kristi blod, hans som var medlare för Jehovas nya förbund, ty blodet av dessa djur blandades ihop i skålar och stänktes sedan på lagboken och på folket. Det är skrivet om Jesus: ”Han [gick], nej, icke med blodet av bockar och av unga tjurar, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det heliga rummet och vann en evig frigörelse för oss.” (Hebr. 9:12, NW) Jesus dog offerdöden för att göra sitt blod tillgängligt för detta bruk.
25. Vad lovade Jehova i Jeremia 31:31—34 att åvägabringa, och varför var blod nödvändigt som grundval för detta?
25 Jehova lovade att skaffa undan det gamla lagförbundet och åvägabringa ett nytt förbund genom en profet, större än Mose. Detta gav han till känna i Jeremia 31:31—34. Med avseende på sin egen del i det nya förbundet sade Jehova: ”Jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag icke mer komma ihåg.” Men för att missgärningen skulle kunna förlåtas och synden skulle kunna lagenligt avlägsnas, var det någonting som behövdes såsom en grundval för detta nya förbund. Vad då? Utgjutet blod. Hebréerna 9:22, som följer efter redogörelsen för det förra förbundets invigning, säger: ”Ja, nästan allt renas enligt lagen med blod, och utan att blod utgjutes sker ingen förlåtelse.” — NW.
26. Vad sade Jesus därför med rätta vid Herrens aftonmåltid, och vilka är det då som rätteligen dricker av kalken?
26 Det var alltså nödvändigt att Jesu blod, hans som var ett fullkomligt mänskligt offer, skulle utgjutas, för att vi skulle kunna frigöras från syndernas och överträdelsernas fördömelse, den fördömelse som vi inte kunde bli frigjorda ifrån genom djuroffren under det förra lagförbundet. (Hebr. 9:15, NW) Då ju det nya förbundet utlovade Guds förlåtelse för synder och då ju vinet i kalken var en bild av Jesu rena, fullkomliga livsblod, som var nödvändigt för detta nya förbund, sade Jesus med rätta: ”Detta betyder mitt blod, ’förbundets blod’, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder.” (Matt. 26:27, 28, NW) De kristna, som blir införda i det nya förbundet och som således blir andliga israeliter, är rätteligen de kristna, som är behöriga att dricka av kalken vid Herrens aftonmåltid.
Att dricka hans blod
27. Vilket förbund är de delaktiga i, och hur berör detta dem, allt enligt vad de visar genom att dricka av denna kalk?
27 Genom att dricka kalken framställer de kristna andliga israeliterna en symbol av att de är delaktiga i det nya förbundet och att de erhåller gagnet därav, Guds förlåtelse för synder genom Jesu blod. Genom att dricka denna kalk framställer de en symbol av att de dricker hans blod. Genom att dricka denna kalk visar de symboliskt, att de röner gagn, inte fördömelse. Genom att dricka Jesu blod på detta symboliska sätt dricker de inte fördömelse över sig, utan i stället livets förmåner, ty det är liv i detta blod. Genom att förmedelst tron bildligt talat dricka hans blod blir de lika litet dömda till döden, som de genom att äta hans kropp, hans kött, bildligt förmedelst tron, kan bli dömda för att de äter förbjuden föda, som ådrar dem döden. I stället röner de gagn därav till evigt liv.
28. Hur framställde Jesus saken från denna synpunkt, i Johannes’ sjätte kapitel?
28 Jesus framställde saken från denna synpunkt, när han sade till judarna, varvid många av dem blev upprörda: ”Sannerligen säger jag eder: Den som tror har evigt liv. Jag är livets bröd. Edra förfäder åto mannat i öknen och dogo likväl. Detta är det bröd som kommer ned från himmelen, så att vem som helst kan äta av det och icke dö. Jag är det levande brödet som har kommit ned från himmelen; om någon äter av detta bröd, skall han leva för evigt. Och det förhåller sig så, att det bröd som jag skall giva är mitt kött, till gagn för världens liv.... Om ni icke äta Människosonens kött och dricka hans blod, hava ni intet liv i eder. Den som livnär sig av mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall uppresa honom på den yttersta dagen; ty mitt kött är sann mat, och mitt blod är sann dryck [inte dödsbringande, inte olaglig dryck]. Den som livnär sig av mitt kött och dricker mitt blod förblir i förening med mig, och jag i förening med honom. Alldeles såsom den levande Fadern sände ut mig och jag lever tack vare Fadern, så skall också den som livnär sig av mig leva tack vare mig. Detta är det bröd som kom ned från himmelen. Det är icke såsom när edra förfäder åto och likväl dogo. Den som livnär sig av detta bröd skall leva för evigt.” Simon Petrus sade att detta var ”utsagor om evigt liv”. — Joh. 6:47—58, 68, NW.
29. Vilka två nödvändiga ting gav Jesus för sina efterföljares liv, och vad måste brödet betyda som en motsvarighet till kalkens innebörd?
29 Jesus gav kött såväl, som blod för sina efterföljares liv. Båda dessa nödvändiga betingelser för att någon skall vinna evigt liv visade han symboliskt genom brödet och kalken, med vin vid den aftonmåltid som han instiftade. Han gav till känna att kalken med vin föreställde det bokstavliga blod, som var nödvändigt för att ge gällande kraft åt det nya förbundet. Som en motsvarighet härtill måste brödet, som han bröt och delade ut, i lika mån ha ett bokstavligt mänskligt värde; det måste betyda hans kropp av kött, som han ger för deras liv som vinner den nya världen.
30. Vad betyder det att dricka hans blod, men vad gjorde de judar, som blev upprörda vid tanken på detta?
30 Att dricka hans blod betyder inte att ta på sig ansvaret för hans död, utan betyder att tacksamt ta emot det genom tron och insupa de gagneliga verkningarna av hans livs blod, som blivit utgjutet som offer. De som krävde att Jesus skulle dö genom att hänga på tortyrpålen var de som blev upprörda vid tanken på att dricka hans blod och som vägrade att dricka det genom tron. Det var de människorna som påtog sig ansvaret för hans död, sedan ståthållaren, Pontius Pilatus, hade sagt: ”Jag är oskyldig till denne mans blod.” De sade: ”Hans blod komme över oss och över våra barn.” (Matt. 27: 24, 25, NW) Längre fram riktade medlemmarna av den judiska Högsta domstolen dessa förebrående ord till apostlarna: ”Ni äro beslutna att bringa denne mans [Jesu] blod över oss”, och likväl vägrade de att dricka Jesu blod i bildlig bemärkelse och så visa att de var oskyldiga. — Apg. 5:27, 28, NW.
31. Vad säger Paulus om de judiska präster som vägrade att dricka, och vem är alltså berättigad till att i symbolisk mening dricka Jesu blod vid aftonmåltiden?
31 Emedan dessa judar således trolöst vägrade att dricka hans blod, blev de inte förda in i det nya förbundet och drack inte den enda livgivande ”sanna drycken” till frälsning. Många var präster. Därför säger aposteln om dessa präster, som visade ifrån sig Jesu offer och som fortsatte att tjäna vid det materiella altaret i Herodes’ tempel i Jerusalem: ”Vi hava ett altare, från vilket de som göra helig tjänst i tältet icke hava bemyndigande att äta. Ty kropparna av de djur, vilkas blod [på försoningsdagen] bäres in i det heliga rummet av [den judiske] översteprästen för synd, brännas upp utanför lägret [Israels läger]. Därför var det också som Jesus — för att han skulle helga folket med sitt eget blod — led utanför porten [Jerusalems port]. Låt oss alltså gå ut till honom utanför lägret, i det vi bära den smälek han bar.” (Hebr. 13: 10—13, NW) De som går ut till honom utanför denna gamla tingens ordning dricker bildligt talat hans blod förmedelst tron. De är berättigade att dricka det i sinnebildlig eller symbolisk mening ur kalken vid ”Herrens aftonmåltid”. Var och en av dem aktar till fullo ”förbundets blod, varigenom han blivit helgad”. (Hebr. 10:29, NW) De äter värdigt av det symboliska brödet, därför att de kan säga: ”I kraft av nämnda [Guds] Vilja’ hava vi blivit helgade, genom att Jesu Kristi kropp blivit offrad en gång för alla.” — Hebr. 10:10, NW.
Meddelaktiga med Jehova i stället för med demoner
32, 33. a) Med vem hade israeliterna gemenskap genom att äta av gemenskapsoffret, och varför det? b) Hur hade avgudadyrkarna del med demonerna och drack deras kalk?
32 Stämmer det som sägs i de föregående styckena överens med aposteln Paulus’ ord i 1 Korintierna 10:16—21? Det bör göra det, och gör det det i verkligheten? Där talar Paulus om offer, dem som frambars åt demoner och dem som frambars åt Jehova Gud. Dessa offer var gemenskapsoffer, och altarna som de frambars på liknades vid ”bord”, därför att offermat frambars på dem. Det altare som det frambars offer på åt Jehova Gud kallade Gud själv för ”Jehovas bord”. (Mal. 1:7, 12, AS) När ett gemenskapsoffer frambars åt Jehova, skulle — så var det också påbjudet — ett drickoffer av vin åtfölja det och utgjutas på altaret. (4 Mos. 15:8—16; 2 Mos. 29:40; 30:9) När de som tillbad åt sin beskärda del av gemenskapsoffret, tog de ”del av ’Jehovas bord’ ” och de åt därav ”med tacksägelse”. Genom att äta av offren, vilkas fett hade bränts på altaret, varjämte blodet hade blivit stänkt på det, hade de ”del med altaret”. Detta altare tillhörde Jehova Gud; det var hans bord, varpå hans mat frambars. Genom att ha del i ett offer med Jehova var de alltså i själva verket meddelaktiga med Jehova; de hade gemenskap med honom, i det att de njöt föda tillsammans.
33 Likaså tog avgudadyrkarna, när de offrade åt demonerna och åt sin andel av offret, ”del av ... demoners bord”. De var på det sättet ”meddelaktiga med demonerna”, de hade gemenskap, sällskap, samhörighet med demonerna, i det att de njöt föda med dem. När de drack ur en kalk med vin vid gästabudet till demonernas ära, drack de ”demoners kalk”. Detta visar vad som sker när någon tar del av Herrens aftonmåltid.
34. Hur visar denna jämförelse att Herrens aftonmåltid bör betraktas, och vilken innebörd bör vi alltså urskilja hos brödet och kalken med vin?
34 Genom att göra ovanstående jämförelse anger aposteln Paulus att Herrens aftonmåltid bör betraktas som en offermåltid. Vilken innebörd bör vi då urskilja hos ”brödet, som vi bryta”, och ”välsignelsens kalk, som vi välsigna”? Det osyrade brödet bör förstås såsom ”Kristi kropp”, vilken han gav åt Gud för världens liv, hans syndfria kött, som är ”sann mat”. Kalken med vin, över vilken Jesus frambar tacksägelse, bör förstås såsom ”Kristi blod”, varmed han gav gällande kraft åt det nya förbundet och vilket är ”sann dryck”. Detta Kristi fullständiga offer betraktas här såsom likt gemenskapsoffret vid förbundets invigning, det offer vars fett bragtes att ryka på Jehovas altare och vars blod delades, så att hälften därav stänktes på Guds altare och den andra hälften stänktes först på Guds lagbok och sedan på folket, som fördes in i förbundet. Den stora altarlika anordning, varpå Kristi offer frambärs, kallas av Paulus för ”Jehovas bord”, och av detta ”bord” tar de kristna i det nya förbundet del. Kalken med, Kristi blod, vilket stänks på Jehovas stora altaranordning och på hans nya förbunds symboliska bok, är ”Jehovas kalk”, och den symboliseras av vinkalken vid Herrens aftonmåltid.
35. När de kristna äter av brödet och dricker av kalken, vilka större ting visar de då symboliskt att de tar del av, och med vilka på jorden har de en synlig delaktighet?
35 De kristna i det nya förbundet, som dricker av kalken med vin och äter av den osyrade brödkakan, visar genom denna handling, att de tar del eller äter av Kristi mänskliga offer, både av dess blod och av dess kött. De visar på detta sätt en bild av hur de dricker ”Jehovas kalk” och tar del av ”Jehovas bord”, i det att de har ”del med altaret”. De visar en bild av hur de tar del av eller tillägnar sig det gagn som består i syndernas förlåtelse och i frälsning genom Kristi offer av sitt blod och sitt kött. Nu är alltså den stora frågan denna: Med vem har de del eller gemenskap, kamratskap, samhörighet, när de gör detta genom tron varje dag och symboliskt varje år vid Herrens aftonmåltid? ”Välsignelsens kalk, som vi välsigna, är den icke en delaktighet [grekiska: koinonía] i Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är det icke en delaktighet [koinonía] i Kristi kropp?” Jo, men delaktighet i dessa ting med vem? Naturligtvis är det en delaktighet med hela ”Guds församling”, med alla som ”hava blivit helgade i förening med Kristus Jesus, kallade till att vara heliga”. (1 Kor. 1:2, NW) Det vill säga med alla de andliga israeliterna, som är med i det nya förbundet.
36. Men med vem har de i främsta rummet del, och i vilka ting? Och hur förhåller det sig så också med gudomlig upplysning?
36 Men är detta allt? Är detta så långt som aposteln Paulus’ resonemang sträcker sig? Nej! Ty vi har också del med Jehova Gud och i främsta rummet med honom. Att i tillbedjan ta del eller äta av offer, som framburits åt avgudar, betyder ju att de som gör så blir ”meddelaktiga med demonerna”, och när vi tar del av det ena stora offret åt Jehova, Kristi offer en gång för alla, betyder det likaså, att vi blir meddelaktiga med Jehova, har gemenskap med honom. Vi tar såsom ett offer för oss emot Kristi offer, som blev framburet åt Jehova. Naturligtvis äter inte Jehova av den bokstavliga kakan av osyrat bröd eller dricker av den bokstavliga kalken med vin vid Herrens aftonmåltid, men han har andel i det verkliga köttet och blodet, varav brödet och kalken endast är symboler eller emblem. Genom att i förening ta del av detta ena och enda godtagbara offer åt Gud, vars gagneliga verkningar han gör tillgängliga för oss, är vi och Han parter i ett, ett enda, nytt förbund. Ja, och vi har del i någonting tillsammans med honom, vi har gemenskap, ett slags kompanjonskap med honom, alldeles som fallet är i fråga om gudomlig upplysning. Om detta är det skrivet: ”Det som vi hava sett och hört förtälja vi också för eder, för att ni också må hava delaktighet [koinonía] med oss. Dessutom hava vi denna vår delaktighet [koinonía] med Fadern och med hans Son, Jesus Kristus. Om vi komma med det påståendet: ’Vi hava delaktighet [koinonía] med honom’, och vi likväl fortfar att vandra i mörkret, då ljuga vi och utöva icke sanningen. Men om vi vandra i ljuset, såsom han själv är i ljuset, hava vi verkligen delaktighet [ koinonía] med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” — 1 Joh. 1:3, 6, 7, NW.
37. Helt för vem måste alltså de som äter Herrens aftonmåltid vara, och varför det?
37 Valet står alltså mellan Jehova Gud och demonerna. Ingen kan vara välbehaglig för Gud, om han kompromissar, om han är ljum, om han vid sin haltande gång försöker stödja sig på två olika åsikter som på ett slags kryckor. Man måste helt och odelat tillbedja den ende sanne Guden, Jehova, eller de falska demongudarna. Om de kristna som är med i det nya förbundet kommer tillsammans för att ”äta Herrens aftonmåltid” och göra detta till minne av honom och de så tar del av emblemen, brödet och kalken med vin, då ger de därigenom till känna att de tar del av ”Jehovas bord” och att de har ”del med altaret”, Jehovas altare. Fördenskull måste de vara helt för Jehova. De kan inte dela sin tillbedjan och tjänst. De kan inte också ta del i de offer som nationerna i denna världen (kristenheten inbegripen) frambär åt de många avgudarna av olika slag i vår moderna tid.
38. Hur skulle någon genom att ta del av emblemen vid Herrens aftonmåltid kunna handla lögnaktigt, och till vad skulle detta reta Jehova, och med vilka följder?
38 För er som håller Herrens aftonmåltid går det inte att samtidigt ”dricka Jehovas kalk och demoners kalk; ni kunna icke taga del av ’Jehovas bord’ och demoners bord”. Så säger aposteln Paulus. ”Bliv icke ojämnt sammanokade med icke troende. Ty ... vilken gemenskap [koinonía] har ljus med mörker? ... Och vilken överensstämmelse förefinnes mellan Guds tempel och avgudar? Ty vi äro den levande Gudens tempel.” (2 Kor. 6:14—16, NW) Om du försöker dela din kärlek, din hängivenhet, din tillbedjan och din tjänst mellan Jehova Gud och demonerna, handlar du på ett lögnaktigt sätt, om du så är med vid Herrens aftonmåltid och tar del av emblemen. Genom detta föreger du dig ha gemenskap med ljusets Gud eller ha delaktighet med honom, men i själva verket har du det alls inte. Du narrar dig själv. Du handlar skrymtaktigt. Du hör då till dem som ”vandra i mörkret”, som ”ljuga” och ”icke [utöva] sanningen”. Du retar ”Jehova till nitälskan”, ty ”han är en Gud som kräver odelad hängivenhet”. Han tar inte emot en delad kärlek. (2 Mos. 34:14, NW) Att reta honom på detta sätt leder till allvarliga följder. Varför? Svaret framgår av Paulus’ fråga: ”Vi äro icke starkare än han, eller hur?” (1 Kor. 10:22, NW) Nej, det är vi inte. Vi har alltså inget mått av styrka som förmår motstå och övervinna den tillintetgörelse som han låter komma över oss, därför att vi retar honom till nitälskan. — Ps. 78:58—64.