Dopet till frälsning och dopet i eld
”Dopet, motsvarigheten till detta, frälsar eder i dag (icke det blotta borttvättandet av smuts från köttet, utan bönen om ett rent samvete inför Gud).” — 1 Petr. 3:21, Mo.
1. Vem är den store döparen, och vad blir följden av de dop han utför?
JEHOVA Gud är den store döparen. De dop som han verkställer är antingen till liv eller till död, till frälsning eller till förintelse. Historien bevisar detta. I en nära framtid kommer vi att få bevittna ett fruktansvärt elddop. Kommer detta att bli en stor nutida pingst, och skall de, över vilka detta dop kommer, överleva det? Det enda sättet för oss att bli rustade för att möta detta elddop, när det inträffar, är att se till att vi nu får genomgå dopet till frälsning. Därmed menar vi inte dop i vatten genom fullständig nedsänkning av ens kropp i vatten eller genom att vatten stänkes eller hälles på ens huvud av någon präst eller predikant. Millioner i kristenheten gör anspråk på att ha undergått ett vattendop i en eller annan form, men de kommer inte att få erfara någon frälsning som följd därav. Vi menar det dop som Gud och inte människor förrättar.
2. Av vem och var infördes vattendopet, och på vilket kommande dop riktade han folkets uppmärksamhet?
2. Omkring sex månader innan Jesus kom till floden Jordan blev Johannes, son till den levitiske prästen Sakarias, sänd av Jehova Gud till att införa dopet i vatten för de judar som ångrade sina synder mot den lag, vilken Gud genom Mose hade givit åt deras nation. Hur passande var det inte att Johannes började sitt döparverk vid floden Jordan! Det var till denna flod som Jehovas profet Elisa, hundratals år dessförinnan, hade sänt den arameiske härhövitsmannen Naaman att bada sig för att så bli renad från sin spetälska. I floden Jordan döpte sig Naaman eller doppade sig (ty döpa betyder doppa eller sänka ned), sju gånger och blev botad från sin dödliga sjukdom. (2 Kon. 5:10—14) Och nu döpte Johannes judarna i Jordan för att symbolisera att de fick sina synder avtvådda på grund av sin ånger och bättring inför Jehova Gud. Men Johannes talade om för dem, att det var ett större dop, ett större nedsänkande, som ännu återstod och skulle utföras av någon som var starkare än han. Johannes varnade judarna med dessa ord: ”Redan sitter yxan vid roten av träden; därför skall varje träd som icke frambringar god frukt huggas ned och kastas i elden. Jag för min del döper eder med vatten på grund av eder ånger; men den som kommer efter mig är starkare än jag är, vilkens sandaler jag icke är värdig att taga av. Denne skall döpa eder, ni människor, med helig ande och med eld. Han har sin kastskovel i handen, och han skall fullständigt rensa sin tröskloge och skall samla in sitt vete i förrådshuset, men agnarna skall han bränna upp i eld som icke kan utsläckas [av människor].” — Matt. 3:10—12, NW.
3. Vem gjorde invändningar mot Jesu dop, men hur visades det vara rätt?
3. Den som var starkare än Johannes döparen var Jesus Kristus. Den ödmjuke Johannes gjorde invändningar, när Jesus kom till honom vid Jordan för att bli nedsänkt. Johannes insåg att Jesus var syndfri och kunde därför inte förstå att ett dop i vatten var tillbörligt för honom, och fördenskull sade han till Jesus: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig?” Men Jesus försäkrade Johannes att vattendopet var en symbolisk handling, som det tillkom honom att underkasta sig. Om detta sade han: ”Låt det ske denna gång, ty på det sättet är det lämpligt för oss att utföra allt som är rättfärdigt.” Att det var en symbolisk handling som Jesus med rätta borde underkasta sig, det visade Jehova Gud, ty därpå döpte Gud Jesus med sin heliga ande. När Jesus kom upp ur vattnet, ”såg han Guds ande fara ned likt en duva och komma över honom. Se, det kom också en röst från himlarna, som sade: ’Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.’ ” På detta sätt handlade Gud som den store döparen och gjorde det som slutligen ledde till Jesu frälsning till odödligt liv i himmelen på Guds högra sida. — Matt. 3:13—17, NW; Hebr. 5:7, 1878; Joh. 12:27; Ps. 116:7—15; Matt. 26:39.
4. Vilket dop började bär för Jesus, och hur blev det fullbordat?
4. Här började Jesus genomgå ett dop till döden såsom människa, en mänsklig skapelse. Tre år senare angav han detta för sina lärjungar genom att säga: ”Jag har i sanning ett dop att döpas med, och hur våndas jag icke till dess det är fullbordat!” Kort efteråt sade han till Johannes och Jakob: ”Den kalk som jag dricker skola ni dricka, och med det dop varmed jag döpes skola ni döpas.” (Luk. 12:50; Mark. 10:39; NW) Han genomgick en nedsänkning eller ett dop till döden såsom ett mänskligt offer för människornas synder, och detta började vid hans vattendop i Jordan. Avslutningen kom i och med hans död på tortyrpålen på Golgata, utanför Jerusalem. Därpå fullbordade Gud den stora handlingen genom att frälsa sin lydige Son ur döden, i det han lät honom uppstå till odödligt liv såsom en osynlig ande i himmelen. Johannes döparen kunde aldrig utföra ett sådant nedsänkande eller dop. Endast den allsmäktige himmelske Fadern kunde göra det. — 1 Petr. 3:18, 21, 22.
En olikhet
5. Varför var dopet med anden vid pingsten inte ett dop i eld?
5. Johannes talade om för judarna att Jesus skulle ”döpa eder, ni människor, med helig ande och eld”. (Luk. 3:16, NW) Många präster, och predikanter i kristenheten har den uppfattningen, att den heliga anden och elden här betecknar en och samma sak, så att elden är den heliga anden. För att stödja sitt påstående pekar de på pingstdagen, då Herren Jesus Kristus, som blivit förhärligad i himmelen, utgöt den heliga anden över sina trogna lärjungar på jorden och, för att citera berättelsen, ”tungor såsom av eld blevo synliga och fördelade sig på dem, och en satte sig på var och en av dem, och de blevo alla uppfyllda av helig ande och började tala på olika tungomål, alldeles såsom anden gav dem att uttala sig”. Men detta kunde inte kallas ett dop med eld, ty den låga som syntes skulle ha måst omsvepa och täcka deras kroppar helt och hållet för att det skulle ha kunnat kallas ett dop i den.
6. Hur visar Joels profetia, att det inte var ett dop i eld?
6. Aposteln Petrus citerade därpå Joels profetia (2:28—32) för att visa att den gick i uppfyllelse då. Men denna profetia förutsade att Jehova Gud skulle utgjuta sin ande, och inte eld, över allt slags kött i de yttersta dagarna. Men bland de tecken som Gud skall låta framträda nere på jorden skulle vara ”blod och eld och töcken av rök; solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Jehovas stora och frejdade dag kommer”. (Apg. 2:1—21, NW) Detta visar att elden är något som är skilt från anden och att den är förbunden med död och tillintetgörelse, blod och töcken av rök.
7, 8. a) Hur visade Johannes, vad som avsågs med dopet i eld? b)Hur samlade Jesus in vetet och brände upp agnarna eller halmen?
7. Det är tydligt att elden symboliserar tillintetgörelse. I sitt eget tal gör Johannes döparen detta klart, då han säger att det träd som inte frambringar god frukt kommer att huggas ner av yxan vid roten och kommer att kastas i elden; och vidare att Kristus Jesus, likt en som tröskar, har sin kastskovel i handen för att rensa sin tröskloge och att han samlar in vetet i sitt förrådshus, men bränner upp agnarna och halmen i eld, som ingen människa kan släcka.
8. Johannes talade till judarna i symboler. Det träd som inte bar god frukt är det naturliga Israels nation, nationen av icke troende judar. Det vete som Jesus avskilde och samlade in i sitt förrådshus till att bevaras och till att uppehålla andras liv är den lilla judiska kvarleva som trodde och tog emot honom som Jehovas Messias eller Kristus. Men agnarna och halmen, som han skilde ifrån och brände upp i en eld som judarna inte kunde släcka, är det stora flertalet individer inom nationen, som inte trodde och som förföljde Kristi efterföljare. Profeten Jesaja brukade samma symbol, agnar eller halm, för att visa tillintetgörelsen av det onda, otrogna Israel. (Jes. 5:24, 25; 33:11, 12) Veteklassen av troende judar blev döpt med den heliga anden från himmelen, och detta började på pingstdagen. Agnarnas eller halmens klass av förkastade icke troende judar döptes med eldsglödande tillintetgörelse år 70, när deras nations huvudstad, Jerusalem, förstördes av Roms kejserliga legioner; en million ett hundratusen judar förgicks, och nittiosju tusen judar fördes bort i fångenskap, och på det sättet blev de förskingrade till jordens ändar, ett hemlöst folk.
9. Vilket dop lovade Jesus att döpa sina lärjungar med, men vilket dop hade han i en liknelse angivit att de icke troende judarna skulle drabbas av?
9. När den uppståndne Jesus gav sina lärjungar föreskrift om att stanna kvar i Jerusalem, tills de blev beklädda med kraft från höjden, sade han inte till dem att de skulle bli döpta med eld. Han sade: ”Johannes döpte ju med vatten, men ni skola bliva döpta i helig ande icke många dagar härefter ... ni skola erhålla kraft, när den heliga anden kommer över eder, och ni skola vara vittnen om mig ... intill jordens avlägsnaste del.” (Luk. 24:49; Apg. 1:4, 5, 8, NW) Det var dessa som blev döpta med den heliga anden, varvid Jehova Gud brukade den förhärligade Kristus Jesus till att utgjuta den, men vad beträffar de övriga judarna, som vägrade att taga emot inbjudan till Jehovas andliga bröllopsmåltid för sin Son, sade Jesus i sin liknelse: ”Konungen blev förbittrad och sände sina härar och förgjorde dessa mördare och brände upp deras stad.” (Matt. 22:7, NW) Jehova, den himmelske Konungen, brukade år 70 e. Kr. de romerska legionerna såsom sina exekutionstrupper till att förstöra Jerusalem och dess tempel, och sålunda blev de icke troende människor som hade åvägabragt mordet på Jesus och på hans lärjungar döpta med symbolisk eld.
10. Hur hade detta visats i en skuggbild år 607 f. Kr., och hur klagade då Jeremia?
10. Detta dop hade redan visats i en profetisk skuggbild, då den första förstöringen av Jerusalem och dess kungliga palats på Sions berg verkställdes av Babylons härar år 607. f. Kr. När Jehovas profeter förutsade detta, talade de också om att denna nationalolycka skulle komma över de avfälliga israeliterna genom eld. (Sef. 1:18; Jer. 32:26—35) Och när Jeremia klagade över den tillintetgörelse som hade kommit över nationen, sade han: ”I sin vredes glöd högg han av vart Israels horn; han höll sin högra hand tillbaka, när fienden kom. Jakob förbrände han lik en lågande eld, som förtär allt runt omkring. ... Över dottern Sions hydda utgöt han sin vrede såsom en eld. HERREN [Jehova, AS] har uttömt sin förtörnelse, utgjutit sin vredes glöd; i Sion har han tänt upp en eld, som har förtärt dess grundvalar.” (Klag. 2:3, 4; 4:11) Härvid följde Jehova den regel för sitt handlande som finns uttalad i en psalm av konung David: ”HERREN [Jehova, AS] prövar den rättfärdige; men den ogudaktige och den som älskar våld, dem hatar hans själ. Han skall låta ljungeldssnaror regna över de ogudaktiga; eld och svavel och glödande vind, det är den kalk, som bliver dem beskärd.” — Ps. 11:5, 6.
11. Vilket är det första elddop som omtalas i Skriften, såsom Jesus visade?
11. Den judiska nationens tillintetgörelse i eld år 70 (e. Kr.) och år 607 f. Kr. som en följd av dess olydnad mot Guds lag är inte det första dop i eld som omtalas i bibeln. Det tidigast omtalade är det som kom över de hedniska städerna Sodom och Gomorra, och detta på ett mycket bokstavligt sätt. (1 Mos. 18:20—19:29) Jesus själv bekräftade sannfärdigheten av berättelsen om detta, när han sade: ”Likaså, alldeles såsom det skedde i Lots dagar: de åto, de drucko, de köpte, de sålde, de planterade, de byggde. Men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel från himmelen och förgjorde dem alla. På samma sätt skall det vara på den dag, då Människosonen skall uppenbaras.” Då ju Jesus där delgav oss sin profetia om denna världens ände, låter han oss alltså förstå, att ett världsomfattande dop i eld väntar den nu levande generationen. — Luk. 17:28—30, NW.
12, 13. a) Hur visade Jesaja att ett sådant dop skulle komma över Israel? b) Hur visar Judas att detta är ett profetiskt drama för vår tid?
12. Att eldregnet från himmelen över Sodom och Gomorra var en profetisk bild av elddopet över det naturliga Israels nation, det visade Jehova då han inspirerade sin profet Jesaja till att säga till Israels nation såsom motsvarigheten till dessa förbannade städer: ”Om härskarornas Jehova icke hade lämnat åt oss en mycket liten kvarleva, så skulle vi hava varit såsom Sodom, vi skulle hava varit lika Gomorra. Hören Jehovas ord, I härskare i Sodom, lyssnen till vår Guds lag, I människor i Gomorra. Vad är för mig mängden av edra offer? säger Jehova. Jag har haft nog av brännoffren. ... Hören upp att göra vad ont är; lären att göra vad rätt är; faren efter rättvisa, hjälpen den förtryckte, skaffen rätt åt den faderlöse, manen gott för änkan.” — Jes. 1:9—17, AS.
13. Israel rättade sig inte efter denna uppmaning till rättfärdighet och bevisade sig ha det sämre ställt än Sodom och Gomorra i fråga om sitt ansvar inför Gud. Följaktligen gick det ett liknande öde till mötes som det som drabbade dessa onda städer i ett förfärligt elddop. Endast en trogen kvarleva kom undan. Detta är ett profetiskt drama som gör det säkert och visst att den nutida motsvarigheten till Sodom, Gomorra och det avfälliga Israel kommer att bli nedsänkt i ett likadant elddop. Att det är så framgår av den varning som lärjungen Judas skrev till sina medkristna, vari han sade: ”Så ställas också Sodom och Gomorra och städerna omkring dem ... fram för oss såsom ett varnande exempel, genom att de fingo undergå det rättsliga straffet evig eld.” (Jud. 7, NW) Men den avfälliga kristenheten har inte fäst någon uppmärksamhet vid detta varnande exempel. Därför kommer den också att bli nedsänkt eller döpt i eldsglödande tillintetgörelse, och Gud kommer aldrig att lyfta den upp därur.
Den första symboliska nedsänkningen
14. Av vilken frälsning är vi intresserade? Hur omnämner Petrus den?
14. Med tanke på att vi står ansikte mot ansikte med dessa ting är vi intresserade av frälsningen och av den nedsänkning som leder till den. Aposteln Petrus säger oss att det i forntiden gavs en illustration som belyser den. Därför gör vi väl i att noga studera denna illustration för att få klart för oss vad vi skall göra för att vinna den åstundade frälsningen i denna farliga tid. Petrus talar om för oss att illustrationen gavs i Noas dagar. Att Noa omnämnes påminner oss ögonblickligen om syndafloden — vatten — och detta väcker i vårt sinne tanken på vattendop. Men låt oss undersöka och se, om det är detta Petrus visar hän på. Han skriver: ”Guds tålamod bidade i Noas dagar, medan arken byggdes, vari några få människor, det vill säga åtta själar, blevo förda i trygghet genom vattnet. Det som svarar mot detta frälsar nu också eder, nämligen dopet ... genom Jesu Kristi uppståndelse. Han är på Guds högra sida, ty han for bort till himmelen, och änglar och myndigheter och makter gjordes honom underdåniga.” (1 Petr. 3:20—22, NW) Vilka blir nu frälsta genom detta, som svarar mot det forntida mönster som framställdes i Noas dagar?
15. Vilka blev på Petrus’ tid frälsta genom den? Och vilka blir nu frälsta på detta sätt?
15. Vi gläder oss över att kunna säga: De kristna från både judar och hedningar, som erhåller dopet i den heliga anden, och nu också en ”stor skara” av deras följeslagare av en god vilja. På Petrus’ tid var de judar, som sökte vinna liv, i behov av att frälsas från det dop i eld som hotade nationen, och på pingstdagen manade Petrus dem enträget: ”Låten frälsa eder från detta vrånga släkte.” Tre tusen trodde budskapet om att Jesus hade blivit förhärligad i himmelen för att vara både Herre och Kristus, och senare var det ytterligare tusental som gjorde det, och de blev alla döpta i hans namn till sina synders förlåtelse och för att få den heliga andens gåva, i det de fick del i dess dop. När den tiden kom, följde dessa Jesu föreskrifter och begav sig inte in i staden Jerusalem vid påsktiden år 70 e. Kr. Följaktligen blev de inte där fångade i en fälla av de romerska legionerna som belägrade staden, och alltså föll de varken offer för hungersnöden, pesten eller svärdet och blev inte heller tagna till fånga och bortförda i landsflykt såsom Roms slavar. De skonades från det dop i eld som kom över denna otrogna nation. Häri var de en bild av hur människor med tro på Gud och Kristus i våra dagar kommer att bli skonade från en liknande händelse, som inom kort skall komma över kristenheten.
16. Varför måste det finnas motsvarigheter mellan Noas dagar och nutiden?
16. Sedan aposteln Petrus har omnämnt en del förhållanden som utmärkte Noas dagar, säger han oss att det som också nu frälsar oss ”svarar mot detta”. Svarar mot vad? Tydligtvis mot det tillvägagångssätt eller den anordning som utgjorde vägen till frälsning då på den tiden under syndafloden. Det måste finnas motsvarigheter, ty Jesus talade profetiskt om ”ändens tid”, som vi nu lever i, och sade: ”Himmel och jord skola försvinna, men mina ord skola ingalunda försvinna. Den dagen och stunden vet ingen om, varken änglarna i himlarna eller Sonen, utan endast Fadern. Ty alldeles såsom Noas dagar voro, så skall Människosonens närvaro vara. Ty såsom folk levde i de dagarna, före floden: de åto och drucko, gifte sig och bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken; och de togo ingen notis om något, förrän floden kom och sopade bort dem allesammans — så skall Människosonens närvaro vara.” (Matt. 24:35—39, NW; Luk. 17:26—30) Genom dessa ord gav Jesus ytterligare bevis för att syndafloden var ett historiskt faktum och även att den nu pågående ”ändens tid” för denna världen, varunder han är osynligen närvarande i konungslig makt, är lik ändens tid för den forntida världen, då Noa var närvarande.
17. Vad betyder Noas namn, men hur var han verksam?
17. Låt oss därför lägga märke till de betydelsefulla motsvarigheterna. Då kan vi bli säkra på vilket döp det är som medför frälsning. Huvudpersonen på denna forntida scen var Noa, arkens byggmästare. Vem föreställer han? Noa fick sitt namn av sin fader, Lemek, ty vid hans födelse sade Lemek: ’Denne skall trösta oss vid vårt arbete och vid våra händers möda, som kommer på grund av marken som Jehova har förbannat.” (1 Mos. 5:29, AS) Namnet Noa betyder ”vila” eller ”tröst”. Men Noa var ingen lat och overksam man, varken före eller efter floden. Han var den synlige ledaren för den tidens mest betydelsefulla verksamhet. Noa var den tionde i ordningen, från Adam räknat, och alltså fullständigade han en serie av generationer från Adam, i det att tio är ett tal som symboliserar fullständigande eller fullbordan med avseende på jordiska ting. Noa vilade inte före floden. Han var en ”rättfärdighetens predikare”, och när han fick underrättelse och varning från Gud angående ting som människan ännu inte hade sett, ”visade [han] ... en gudaktig fruktan och byggde en ark för att frälsa sitt husfolk, och genom denna tro domfällde han världen och blev arvinge till den rättfärdighet som är i enlighet med tron”. — Hebr. 11:7, NW.
18. Hur uppfyllde Noa efter floden sitt namns betydelse?
18. Det första Noa gjorde, sedan han och hans familj hade kommit ut ur arken efter floden, var att bygga ett altare och frambära offer åt Jehova. Detta var till vila eller vederkvickelse för Herren Jehova, ty vi läser: ”När då HERREN kände den välbehagliga lukten [en lukt av vila, AV, marg.; en tillfredsställande doft, Ro], sade han vid sig själv: ’Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt levande, såsom jag nu har gjort.’ ” Därpå välsignade Jehova Noa och hans söner. (1 Mos. 8:21; 9:1) Här ser vi hur Noa, i överensstämmelse med sitt namns betydelse, skänkte tröst åt människosläktet vid dess nya start efter floden, i det att han åstadkom lättnad beträffande deras händers arbete och möda, som de förut hade måst uthärda på grund av att Jehovas förbannelse vilade över marken.
19. Hur är Jesus Noas motsvarighet, i synnerhet vad beträffar innebörden i dennes namn?
19. Den som svarar mot Noa är Kristus Jesus. Jesus var den sjuttiosjunde från Adam, enligt Lukas 3:23—38, och hans namn betyder ”Jehova är frälsning”. Men likt Noa för han människorna in i vila, redan nu. Han sade: ”Kom till mig, alla ni som arbeta hårt och äro nedtyngda, och jag skall vederkvicka eder ... och ni skola finna vederkvickelse för edra själar. Ty mitt ok är välgörande, och min börda är lätt.” (Matt. 11:28—30, NW) Under denna ”ändens tid” för denna världen ger Jesus denna vila och vederkvickelse åt alla de får som han tjänar såsom den rätte Herden, både kvarlevan av hans ”lilla hjord” av himmelska medarvingar och den stora skaran av ”andra får”. (Luk. 12:32; Joh. 10:16) Men sedan striden vid Harmageddon har döpt denna gamla värld, kristenheten inbegripen, med eld, kommer han att trösta människosläktet med en stor vilosabbat som varar de tusen åren av hans regering. ”Ty Herre över sabbaten är vad Människosonen är.” Han sade detta till judar som opponerade sig mot barmhärtighetsgärningar på sabbatsdagen. Under den tusenåriga sabbaten kommer han att härska som Konung och Överstepräst och kommer att gå i spetsen för människosläktet i den rena tillbedjan av Gud, så att det inte kommer att vila någon förbannelse från Gud över de lydiga människorna. Jesus är i sanning den motbildlige Noa. Den forntida Noa utförde ett byggnadsarbete ”för att frälsa sitt husfolk”. Det gör också Kristus Jesus. Vad är det för ett byggnadsverk? Hur svarar det mot arken?
20, 21. Vad svarar mot Noas ark, och hur gör det detta?
20. Det som svarar mot arken är Jehova Guds teokratiska system, varöver han har satt den motbildlige Noa, Kristus Jesus. Denne Guds Son är också en byggare liksom Noa, och han talar om för oss att han bygger sin kyrka eller församling på sig själv såsom Klippan. (Matt. 16:18) Dessutom läser vi i Hebréerna 1:1, 2, 8, 9 att han är en ”rättfärdighetens predikare”, genom vilken Gud har talat till oss och ”som han har utsett till arvinge av allt och genom vilken han frambragte tingens ordningar”. (NW) Den ark som denne större Noa bygger består av en ny tingens ordning, en ny gudomlig föranstaltning, som skänker oss beskydd och bevarar oss till evig frälsning. Församlingen, den teokratiska organisation som han bygger, måste leva inom denna nya tingens ordning och måste tänka, tala och arbeta i harmoni med den. Denna ark eller denna teokratiska byggnad är till åtlöje för världen, emedan den är uppförd enligt Guds föreskrifter och för hans uppsåt. Den är annorlunda! Världen har inte sett något liknande och förstår den inte.
21. Därför kräves tro på Gud för dess uppbyggnad, och de som arbetar för denna nya tingens ordning måste utöva tro för att kunna fortsätta med arbetet under denna världens hån och smädelser. Men i den stora kris som ligger framför oss kommer den att troget tjäna sitt ändamål genom att bevara alla dem som tar sin tillflykt till den, alldeles såsom arken bar Noa och hans familj i trygghet genom syndaflodens vatten. Vi kommer också ihåg, hur en sådan ark, kista eller tebah (hebreiska), även räddade barnet Mose från döden i Nilflodens vatten. — 2 Mos. 2:3, 5.
22. Hur har denna nya ordning visat sig vara till frälsning? Hur kommer den att göra det?
22. Detta är en ny tingens ordning, när den jämföres med den gamla ordning som härskade bland judarna under Mose lag. När denna judiska ordning eller detta judiska system till fullo upphörde, då Jerusalem förstördes i eld år 70, förblev denna nya kristna tingens ordning vid liv. I våra dagar, nitton hundra år efter den tiden, kan Jehovas vittnen glädja sig åt samma nya tingens ordning och träder undan för undan in i allt fler av dess nya ting och förhållanden. Vi har gjort väl i att taga vår tillflykt till den i stället för till den tingens ordning som råder i kristenheten och i den övriga världen. Ty den skrymtaktiga världsliga ordningen kommer att döpas med eldsglödande förintelse i striden vid Harmageddon, men den nya tingens ordning, som är av Gud, kommer att överleva och visa sig vara till frälsning för dem som gestaltar sitt liv i enlighet med den. Slutet på denna nuvarande onda värld innebär slutet på de ting och förhållanden som Satan har åvägabragt, hans himlar och jord. Men den större Noa, Kristus Jesus, är i de heliga himlarna på Guds högra sida, och han kommer att gå segrande igenom striden vid Harmageddon. Han kommer att överleva, och det skall också kvarlevan av hans smorda efterföljare och deras följeslagare av en god vilja, vilka har sökt tillflykt i den gudomliga nya tingens ordning såsom i en ark. När Jesus var på jorden, bekände han att han inte visste dagen eller stunden, då det som svarar mot syndafloden skulle bryta ut, men nu, då han i himmelen har kontakt med Gud, vet han det.
Till den större Noa
23, 24. a) Om de inte blev döpta i vattnet eller arken, till vad blev de då döpta i och för frälsning? b) Hur gick detta deras dop till?
23. När vi vidare undersöker de punkter, på vilka det råder likhet mellan Noas dagar och denna ”ändens tid”, frågar vi: Vad är det för något som vi blir döpta till i och för frälsning i betraktande av den annalkande världsförintelsen? Naturligtvis blir den smorda kvarlevan av Kristi ”lilla hjord” döpt i helig ande, såsom de första lärjungarna blev det på pingstdagen. Men det är inte detta aposteln Petrus talar om här. På Noas tid var det vatten den forntida, ogudaktiga världen blev döpt i till sin förintelse: ”Den tidens värld led tillintetgörelse, när den blev översvämmad av vatten.” (2 Petr. 3:6, NW) Därför var det inte denna vattenflod, som de åtta överlevande blev döpta till i och för frälsning. Vidare var det inte endast arken eller fartyget som de blev döpta till, ty utan tvivel fanns det några båtar som människor brukade färdas i på de floder som flöt ut från Eden, och dessa båtar kan till en tid ha burits upp av syndaflodens vattenmassor, men blev till sist fyllda med vatten och sjönk. Den skriftenliga slutsatsen är därför den, att det som medförde frälsning från syndafloden var att de överlevande blev döpta till arkbyggaren, Noa, eller nedsänkta, om man så får säga, i honom.
24. De sju som gick in i arken med Noa måste ha förtroende för honom såsom Jehovas profet. De måste vara på ett oupplösligt sätt fästa vid eller förbundna med honom och vandra med honom så, som han ”vandrade med Gud”. (AV) De måste vara villiga att lida de speord och smädelser som han blev föremål för och lida med honom för en rättfärdig sak. De måste bli införlivade med en tingens ordning som inte var av den världen, en teokratisk anordning, vari Noa var den förnämste byggmästaren, den förnämste rådgivaren och befälhavare eller lots. De måste alltså underordna sig honom såsom huvudet, som tog ledningen och dirigerade kroppen, dvs. sina medarbetare. När de gjorde allt detta, blev de i själva verket döpta in i eller till Noa.
25, 26. a) Hur skedde ett sådant dop i Mose fall? b) Vem kallar det ett dop, och i vad blev egyptierna döpta?
25. Detta att några blev döpta till en utvald Jehovas tjänare var ett förhållande som upprepades i Mose fall. Petrus talar om för oss om dopet till Noa, men aposteln Paulus talar om för oss om dopet till Mose. De som undkom från Egypten tillsammans med Mose var de omskurna judarna eller israeliterna och den ”blandade hopen” (Åkeson) av människor av en god vilja, och alla dessa blev döpta till honom. Hur? Genom Jehovas symboliska handling vid Röda havet, och där handlade Jehova återigen genom sin ängel som den store döparen eller nedsänkaren. Han bildade vattenmurarna på deras högra och på deras vänstra sida, när de tågade österut över Röda havets botten. Han beredde det vattenfyllda molnet ovanför dem, och med detta dolde han dem, så att Faraos förföljande härskaror inte kunde se dem. Därpå lyfte han sitt folk upp ur dessa vattenmassor genom att låta dem med livet i behåll komma upp på Röda havets östra strand, och de var nu en levande, fri nation. Men för att få erfara detta dop måste de godtaga Mose ledarskap. Uppror mot honom såsom Jehovas utvalde straffades med tillintetgörelse. Eftersom han var medlaren mellan Gud och israeliterna, hade dessa ingen möjlighet att träda i förbindelse med Gud annat än genom honom. De måste godtaga Jehovas lagar genom honom. Utanför den teokratiska organisationen under Mose synliga ledning och utanför denna ”Israels stat” fanns det intet hopp, och en som befann sig i denna ställning var ”utan Gud i världen”. Detta läser vi i Efesierna 2:12, NW.
26. Genom att följa Mose genom Röda havet under skydd av den mirakulösa molnskyn blev israeliterna och den ”blandade hopen” människor av en god vilja döpta till Mose. Från och med då var de bundna vid hans ledning och beroende av att han fungerade såsom medlare mellan Jehova Gud och Israel. Följaktligen talade Mose om att bära dem så som en far bär ett barn i sin famn. (4 Mos. 11:11—14) Aposteln Paulus förklarar allt detta vara ett dop, när han skriver: ”Nu vill jag icke att ni skola vara okunniga, bröder, om att våra förfäder alla voro under molnskyn och alla gingo genom havet och alla blevo döpta till Mose förmedelst molnskyn och havet.” (1 Kor. 10:1, 2, NW) Den förföljande egyptiska hären befann sig inte under denna skyddande molnsky. När Jehovas ängel blickade ut ur denna molnsky och såg egyptierna ute på Röda havets botten, lät han vattenmurarna störta samman, och dessa härskaror blev döpta i tillintetgörelse genom vatten. De blev aldrig upplyfta därur med livet i behåll, varken av mänsklig eller gudomlig makt.
27. In i eller till vad sker dopet för frälsning i denna tid, och vilka får del av det?
27. Gud brukade Mose till att förutsäga, att det skulle komma en profet, som skulle vara lik honom men större än han. Aposteln Petrus framhåller tydligt att denne större Mose, som skulle komma, är Herren Jesus Kristus. Som det var med Moses, så är det med Kristus. Det finns ett dop till honom för frälsning. Hans ”lilla hjord”, som blir medarvingar med honom i det himmelska riket, döpes in i eller till honom genom den heliga anden, som Gud först utgöt över Jesus såsom Huvudet och som Jesus vid pingsten började utgjuta över medlemmarna av sin ”lilla hjord”. Ty, säger aposteln Paulus, ”alldeles såsom kroppen är en, men har många lemmar, och alla lemmarna i denna kropp, fastän de äro många, äro en kropp, så är också Kristus. Ty genom en ande blevo vi i sanning alla döpta in i en kropp, vare sig vi voro judar eller greker, slavar eller fria, och det gavs oss alla att dricka en ande. Nu äro ni Kristi kropp, och lemmar individuellt.” (1 Kor. 12:12, 13, 27, NW) Emellertid visar Petrus hän på ett dop till Kristus nu i ”ändens tid” för denna världen, ett dop som inbegriper den rätte Herdens ”andra får” såväl som kvarlevan av hans lilla hjord, ty han för dem alla tillsammans till att bli ”en hjord, en herde”. (Joh. 10:16, NW; Apg. 3:19—23; Hebr. 3:4—6) Detta är dopet till den större Noa. När den forntida världen slutade var det förhållandet, att någon befann sig inne i arken, en symbol av att han eller hon hade blivit döpt till Noa under den teokratiska tingens ordning. Noas hustru, hans tre söner och deras hustrur var de sju som blev döpta till Noa. Vilka var dessa en bild av?
Noas hustru
28. I vilka har Noas hustru sin motsvarighet?
28. Låt oss först tänka på Noas hustru. Denna kvinna har blivit helt och hållet förbigången i tidigare framställningar angående detta profetiska drama. I vilka finner hon sin motsvarighet i vår tid? Uppenbarligen i dem som Skriften kallar för Kristi ”brud”, ”Lammets hustru”. De är ”Kristi kropp”, hans 144.000 trogna smorda efterföljare, som utgör hans andliga ”lilla hjord”. — Upp. 19:7—9; 21:2, 9; Joh. 3:29; 2 Kor. 11:3; Ef. 5:21—32.
29. Hur länge hade Noa sin hustru? Vad svarar mot detta?
29. Noa hade sin hustru åtminstone hundra år före floden, ty hennes son Jafet, som var den äldste, måste ha varit född omkring hundra år före floden, eftersom Noa var fem hundra år gammal, när han blev far. Sem, hennes näste son, var född nittioåtta år innan floden började. (1 Mos. 5:32; 7: 11; 10:21, AS i marg. och AV [där det står: ”Brodern till Jafet den äldste.”] ; 11:10; 9:22—25) I hur många av sina sex hundra år före floden Noa hade denna hustru, det vet vi inte. Han hade henne en ansenlig tid före slutet på denna ogudaktiga värld och möjligtvis länge innan hans tre söner föddes. Så började också Kristi brud eller brudeskara att taga gestalt långt, långt före denna onda världs slut, nämligen för nitton hundra år sedan, vid början av denna kristna tingens ordning. I denna ”ändens tid” är bruden på jorden representerad av kvarlevan av hans smorda lilla hjord.
30. Vad visades i en bild genom det nära förhållande vari Noas hustru stod till honom?
30. Noas hustru stod i det allra närmaste förhållande till honom såsom hennes man. Alldeles så blir ”brud”-klassen, vari kvarlevan i våra dagar är inbegripen, döpt in i eller till den nutida Noa, Kristus Jesus, på ett särskilt sätt genom helig ande. Detta betyder att de måste döpas till hans död för hävdandet av Jehova Guds rike, på det att de slutligen må bli uppresta i hans uppståndelses, den första uppståndelsens, likhet, till himmelsk ”härlighet och ära och oförgänglighet”. Aposteln Paulus frågar dem: ”Veta ni icke, att alla vi som blevo döpta till Kristus Jesus blevo döpta till hans död? Därför blevo vi begravna med honom genom vårt dop till hans död, för att, alldeles såsom Kristus blev upprest från de döda genom Faderns härlighet, också vi likaledes skulle vandra i ett nytt leverne. Ty om vi hava blivit förenade med honom i hans döds likhet, skola vi förvisso ockå bliva förenade med honom i hans uppståndelses likhet.” (Rom. 6:3—5, NW) Här är Jehova Gud den store döparen. I forna tider verkade Noa för sin hustrus frälsning genom att visa sin tro på ett praktiskt sätt. Hon övergav honom inte. Hon följde honom in i arken och dog inte, utan levde någon tid av sitt liv efter floden, fastän hon inte födde några fler barn åt Noa. Så är det också med kvarlevan nu.
Söner och sonhustrur
31, 32. Vilka finns det nu, som motsvarar Noas söner och deras hustrur?
31. Och nu skall vi betrakta Noas tre söner och deras hustrur. Vilka i våra dagar svarar mot dem? Vi måste, vara ärliga och se fakta i ögonen, de fakta som utmärker våra dagar, ”ändens tid”. I våra dagar ser vi med glädje en stor skara män och kvinnor, gossar och flickor, flocka sig till Jehovas teokratiska organisation och gripa sig an med helig tjänst i hans andliga tempel. De ser att det inte finns någon frälsning för dem i några av de demoninspirerade, av människor gjorda anordningar som existerar i denne ödesdigra tid. Därför vänder de sig bort ifrån att göra människors vilja och denna världens vilja och överlämnar sig helt åt att göra Guds vilja. All makt och förmåga att frälsa tillskriver de Jehova Gud, som sitter på tronen, och hans Son, Jesus Kristus, vilken Fadern utgav såsom ett Lamm till offer. De hyllar honom med palmkvistar såsom Jehovas smorde Konung, och de följer hans ledning såsom den rätte Herden. Han kommer att bli ”Evig fader” för dem. (Jes. 9:6) Till antalet överträffar dessa nu vida kvarlevan, med vilken Herden har gjort dem till en hjord, och vi ser att de har kommit in under den nya tingens ordning vid den lägliga tiden, under den period av ynnest som ligger mellan den inledande delen och den avslutande delen av den ”stora bedrövelsen” över Satans värld. Med liknande uttryck som här har använts omtalas de profetiskt i Uppenbarelseboken 7:9—17.
32. Vi kan därför inte avlägsna dem från den scenbild som världens ände utgör. Vi kan inte utelämna dem ur tavlan. De befinner sig i arkanordningen tillsammans med kvarlevan av den lilla hjorden. Därför måste de ha sin motsvarighet i några av dem som var i Noas ark under syndafloden. Det är endast rimligt, det är endast i överensstämmelse med verkligheten, att de svarar mot Noas tre söner och deras tre hustrur.
33. Vilka utgjorde på Sodoms och Gomorras tid en profetisk bild av samma klass?
33. Detta är ingenting besynnerligt eller ovanligt. Vi har redan lagt märke till att en ”blandad hop” blev döpt tillsammans med israeliterna till Mose vid Röda havet och slutligen kom in i det utlovade landet. Vidare ser vi, att när Jesus jämställde tiden för sin andra närvaro före striden vid Harmageddon med forna dagar, då stora olyckor och märkliga fall av räddning och befrielse hade inträffat, tog han inte endast Noas dagar med i jämförelsen, utan också Lots tid. Lot var brorson till Abraham, i vilken alla jordens släkter skulle bli välsignade. Lot hade slagit ner sina bopålar i Sodom, en stad som blev dömd att förstöras i eld. Att Lot och hans båda döttrar, som undgick att bli tillintetgjorda av elden, var profetiska gestalter som visade hän på människor i framtiden, det tillkännagav Jesus när han sade: ”Likaså, alldeles såsom det skedde i Lots dagar: de åto, de drucko, de köpte, de sålde, de planterade, de byggde. Men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade eld och svavel från himmelen och förgjorde dem alla. På samma sätt skall det vara på den dag då Människosonen skall uppenbaras. Kom ihåg Lots hustru.” (Luk. 17:28—30, 32, NW) Lot och hans döttrar, för vilkas liv Abraham fällde förböner hos Jehovas ängel, är utan tvivel en bild av samma klass, som den blandade folkhopen på Mose tid och Noas tre söner och deras hustrur föreställer. Allt detta är profetiska bilder som visar att inte endast en andlig klass, kvarlevan, blir förd i trygghet genom striden vid Harmageddon, utan också en jordisk klass av en god vilja.
34. Hur förhöll sig Noas söner och sonhustrur till honom och hans hustru i fråga om antalet, och vilket privilegium fick de?
34. Noas söner och sonhustrur var tre gånger så många till antalet som han och hans hustru, och efter floden var det de som fullgjorde Guds uppdrag: ”Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden.” (1 Mos. 9:1) De hade blivit döpta till Noa genom att troget samarbeta med honom i hans egenskap av Jehovas tjänare under alla de år då arken byggdes och genom att slutligen gå in i arken med honom, varvid de sannolikt gick in två och två, såsom han- och hondjuren gjorde. Alltså kom de in under Jehovas välsignelse efter floden och fick ett uppdrag som överensstämde med en del av det uppdrag som hade givits åt Adam och Eva i Eden.
35. Hur är de alltså en bild av den ”stora skaran” i denna tid?
35. Vilken passande bild är de inte av den ”stora skaran” av andra får i denna tid! Dessa blir också döpta till den större Noa, Kristus Jesus, men inte på samma sätt som kvarlevan av den ”lilla hjorden”. De blir inte döpta till Kristi död, ty detta är inte den store döparens, Jehova Guds, vilja med avseende på dem. Det är hans vilja att de, sedan de har överlevat Harmageddonslaget i frälsningens nutida ”ark”, skall vara fruktsamma och föda barn i den rättfärdiga nya världen och skall ha del i att bygga upp paradiset på den renade jorden och bebo det för evigt såsom fullkomliga människor, Guds avbilder och honom lika. Därför förhåller det sig inte så med de ”andra fåren” som med dem som utgör Kristi kvarleva, vilka blir ”begravna med honom genom vårt dop till hans död” eller ”förenade med honom i hans döds likhet”. Även om några ”andra får” kan komma att dö under den tid som återstår till striden vid Harmageddon, så offrar de likväl aldrig sin utsikt till fullkomligt liv i det jordiska paradiset. De avsomnar i hoppet om uppståndelse till mänskligt liv på jorden under Kristi tusenårsrike. Det är alltså genom att de hör den rätte Herdens röst, som i dag förkunnar de goda nyheterna om Riket på hela jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, och därpå hängivet följer honom såsom Guds smorde Konung, som de blir döpta till, den större Noa. Fördenskull lever de ett helt och hållet förändrat liv. De slösar inte längre bort någon tid på att efterhärma denna världens sätt och väsende, utan lever i enlighet med den nya tingens ordning, trygghetens ark.