Gud för sitt folks tänkesätt till rätta
JEHOVA är ofelbar, och han är sitt folks store lärare och ledare. (Ps. 143:10) Hans folk kan göra fel, och inte på någon punkt förstår de allting. Gud leder dem steg för steg, så att sanningen ständigt lyser starkare och de mera fullständigt återkastar Guds härlighet och mer och mer blir förvandlade till hans avbild. (2 Kor. 3:18) De kommer att känna honom mera ingående. Deras behov blir helt och fullt tillgodosedda, och det sörjs för allt som gäller deras andliga väl. (Fil. 4:19) Sådana framsteg inbegriper förändringar, att deras tänkesätt blir fört till i rätta.
Somliga människor protesterar emellertid mot förändringar i synsättet, förändringar i förståelsen av vissa skriftställen eller tillvägagångssätt. Sedan 1940-talet har till exempel Jehovas vittnen vägrat att ge blod och att ta emot blodtransfusioner, medan de dessförinnan inte intog denna ställning. Sedan 1962 menar de att de ”överordnade myndigheterna” (NW) som omtalas i Romarna 13:1 är de härskande i staterna här i världen, medan de fram till den tiden, sedan 1929, hade haft en annan uppfattning. Andra exempel skulle kunna nämnas. Visar detta att Jehovas vittnen inte har sanningen? Ifrågasätts de grundläggande principerna i deras läror genom detta?
Inte alls. Jehovas vittnen gör inte anspråk på ofelbarhet. De blir lärda av Gud. (Jes. 54:13) De kommer aldrig att veta allting, men när de vandrar i sanningen, kommer de oupphörligen att lära av Guds outtömliga vishet.
Den första församlingens exempel
När Jesus var på jorden, sade han till sina lärjungar: ”Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan icke bära det nu.” (Joh. 16:12, Hd) Om han hade sagt allt detta till dem genast, skulle de ha blivit nedtyngda. Det skulle ha varit omöjligt för dem att förstå allt och tillämpa det i sitt liv. Därför gav han dem undervisning steg för steg.
Se tillbaka på den första församlingens historia, som finns upptecknad i Apostlagärningarna. När Jesus var tillsammans med dem kort innan han for upp till himmelen, trodde de att han vid den tiden skulle upprätta ett rike på jorden åt det köttsliga Israels nation. (Apg. 1:6) Men alltifrån pingsten (33 v.t.) fick de lära sig någonting annat. (Apg. 2:32—36; 3:19—21; 1 Petr. 3:18) Någon tid därefter lät Gud dem få insikt om en annan del av hans ”heliga hemlighet” (NW), nämligen att han skulle föra in hedningar i den kristna församlingen. (Apg. 10:34—48; Rom., kap. 11; Kol. 1:25—27) Ännu längre fram uppstod tvistefrågan angående omskärelse av omvända hedningar, och den avgjordes av den styrande kretsen. Här fördes deras tänkesätt till rätta, när de granskade Skriften i ljuset av den senaste utvecklingen. (Apg., kap. 15) Vidare klargjorde apostlarna genom sina brev många ting, till exempel Kristi andra närvaro och uppståndelsen (1 Kor., kap. 15; 1 Tess. 4:13—17), såväl som frågor som gällde församlingsorganisationen (breven till Timoteus och Titus).
Var det så att de nya uppfattningarna och tillrättaläggandena försvagade församlingens ställning såsom ”sanningens stödjepelare och grundfäste”? Nej, i stället blev den styrkt, och dessutom visades det att Jehova Gud och Jesus Kristus ledde den och använde den. Vi kan se bevis för detta i Jehovas välsignelse. När klarläggandet av frågan om omskärelsen framfördes till de kringspridda församlingarna, ”styrktes nu församlingarna i tron, och brödernas antal förökades för var dag”. — 1 Tim. 3:15; Apg. 16:4, 5.
Tillrättalägganden av uppfattningen i vår tid
Den styrande kretsen för den första kristna församlingen leddes steg för steg av Jehova och tog itu med angelägenheterna allteftersom Jehova lät utvecklingen ske, i det de granskade bibeln för att kunna visa vägen för församlingen i enlighet med Jehovas ledning, och på samma sätt är det med församlingens styrande krets i vår tid. Frågan angående blod började till exempel bli framträdande i synnerhet efter 1937, då den första blodbanken inrättades i Chicago i USA. Kristna vittnen för Jehova, som blev sjuka, ställdes inför frågan: Skall jag godta denna behandling? Är den i överensstämmelse med Guds ord? Under bön gjorde man en noggrann granskning av bibeln, och på så sätt uppenbarades Guds vilja i denna angelägenhet.
På samma sätt förhåller det sig med uttalandet i Romarna 13:1 — man fick korrekt insikt genom ett noggrant och kritiskt studium av sammanhanget och av andra skriftställen som har samband med detta. Man insåg att aposteln Paulus i Romarna, kapitel 12, först behandlade angelägenheter inom församlingen och därpå, i Rom. 12 vers 17, började rikta uppmärksamheten mot det som är utanför den. Därefter kommer Paulus in på ett dryftande av de överordnade myndigheterna, och fram till och med Rom. 13 vers 7 i kapitel 13 talar han klart och tydligt om myndigheter i denna världens riken. Denna förståelse gav inte upphov till en förändring i Jehovas vittnens inställning vad det gäller deras förhållande till Gud eller deras inställning till de styrande. Nej, ty de fortsatte att följa den princip som Jesus Kristus uppställde: ”Så given då kejsaren, vad kejsaren tillhör, och Gud, vad Gud tillhör.” (Matt. 22:21) Men det fick verkligen till resultat att synen på innebörden i Romarna 13:1 fördes till rätta.
Forntida ”dramatiska” händelser
Någonting annat som har väckt frågor är det förhållandet att Jehovas vittnen använder paralleller eller profetiska förebilder och tillämpar dem på omständigheter och på grupper eller klasser av människor i vår tid. Många människor som läser bibeln ser dess skildringar som rätt och slätt historia, men när de börjar studera tillsammans med Jehovas vittnen, blir deras uppfattning förd till rätta, när de ser att det är mer i skildringarna än bara historia. Som exempel kan man nämna det tillfälle då israeliterna var församlade på Moabs hedar strax innan de skulle gå in i det utlovade landet. Många av dem bedrev otukt med Moabs kvinnor i samband med tillbedjan av Baal-Peor, och detta medförde att 24.000 israeliter av de tre millioner eller fler som var lägrade där dog för Jehovas hand. (4 Mos. 25:1—9) Detta har liknats vid den ställning som Guds folk är i nu, på tröskeln till Guds nya ordning, och det tjänar som en varning för dem. Ja, på grund av den ökade ondskan och omoraliskheten i världen i denna tid är faran ännu mer framträdande, och på senare år har ett ganska stort antal människor utstötts eller uteslutits ur Jehovas vittnens församlingar. Denna uteslutningsanordning har hållit församlingarna rena från befläckelse, och den är i överensstämmelse med apostelns råd att onda personer skall avlägsnas ur den kristna församlingen. — 1 Kor. 5:9—13; 2 Joh. v. 9—11.
En fråga som ibland ställs lyder: Iscensatte Jehova denna händelse, detta ”drama”, så att vi skulle få en varning nu i denna tid? Tänk efter: Skulle han verkligen vålla att sådana onda ting inträffade? Skulle han själv påverka händelseförloppet på detta sätt? Nej. Den kristne lärjungen Jakob svarar: ”Med onda ting kan Gud inte bli prövad och prövar inte heller själv någon.” (Jak. 1:13, NW) Så långt det gäller Guds egna gärningar och tillämpningen av hans principer, så vet han vad han kommer att göra under vissa omständigheter. Han handlar alltid i överensstämmelse med sitt uppsåt och sina principer, och det blir till hans trogna folks bästa. Men han vidtar inte en anordning som lockar människor att begå orätta gärningar, och inte heller arrangerar han omständigheterna så att de leds in i det som är ont. — Matt. 6:13.
I fallet med israeliternas avvikelse i förbindelse med Baal-Peor var det inte så att Gud åstadkom detta, men han kunde använda denna historiska händelse som en varning för de kristna, eftersom de också undergår ett prov alldeles som det forntida Israel, och deras fiende, Satan, djävulen, använder liknande taktik för att få dem att falla. Gud visade vad som var faran för de kristna i denna ”ändens tid” och talade också om vad han skulle göra mot dem som skulle försöka föra in besmittelse i den kristna församlingen. Med hänsyftning på just denna händelse på Moabs hedar, och även med tanke på annat som inträffade i det forntida Israel, sade aposteln Paulus: ”Men dessa ting fortfor att vederfaras dem såsom exempel, och de blev nedskrivna till varning för oss, över vilka sluten på tingens ordningar har kommit.” (1 Kor. 10:11, NW) De tjänade som exempel, lärdomar och varningar för de kristna vid tiden för slutet på den judiska tingens ordning, och de gör samma tjänst för oss nu.
Detta är i överensstämmelse med apostelns ord: ”Allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning, för att vi genom ståndaktighet och genom den tröst, som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp.” — Rom. 15:4.
Vissa dramatiska händelser arrangerade Gud verkligen helt igenom, och ett exempel på detta är när han befallde Abraham att frambära sin son Isak som ett offer. På detta sätt lät Gud framställa en förebild till hur han själv skulle låta sin enfödde Son, Jesus Kristus, bli ett lösenoffer för människosläktet. Det fanns inget orätt i hans befallning till Abraham, och han lät inte Abraham löpa linan ut i fråga om att offra sin son, utan lät honom få en vädur i stället. — 1 Mos. 22:1—18; Gal. 3:16; Joh. 3:16.
Många andra dramatiska tilldragelser, där Gud ingrep i överensstämmelse med sina principer för att framställa ett profetiskt drama för oss i denna tid, iscensattes inte helt och fullt av honom. Det finns till exempel ingenting i bibeln som tyder på att Gud vållade att Elimelek, Noomis man, och Mahelon och Kiljon, hennes söner, dog. Inte heller åstadkom, han att den som i första hand hade rätt till återköp, den som i bibeln kallas ”Så-och-så” (NW), vägrade att köpa Elimeleks arvedel. Men genom sin lag utpekade han det handlingssätt som Rut, Noomi och Boas borde följa, och på grund av att de hade kärlek till Gud handlade de i överensstämmelse med hans lag. Följaktligen kunde han låta en berättelse om denna följd av händelser bli upptecknad för att utgöra en bild av ting som skulle komma, enligt förklaringen i Vakttornet för 15 juni 1972. — Rut, kap. 1, 4.
Vi får hjälp att förstå det hela bättre när vi tänker på att människorna i forna tider var verkliga, att de levde sitt dagliga liv tillsammans med sina familjer och medmänniskor, att de hade förhoppningar och önskningar alldeles som vi i denna tid, att de hade samma allmänna problem med synden som verkade i deras lemmar och att många av dem troget kämpade en förträfflig kamp för att tjäna Gud. Gud talade till dem genom sina profeter och sina lagar, och han handlade med dem för att belöna rättfärdighet och bestraffa ondska.
På samma sätt är det i vår tid: liknande ting händer i förbindelse med dem som tjänar Gud. Jehova ändrar sig inte från en tidsperiod till en annan, så att hans principer och domar skulle vara olika. (Mal. 3:6) Vi kan därför läsa om vad som ägde rum med det forntida Israel och de omgivande nationerna och veta att de var lika verkliga som vår situation i dag är och att Gud kommer att handla gentemot oss i enlighet med samma principer, lika säkert som han gjorde det på den tiden. När vi drar nytta av skildringen av Guds handlingssätt med sitt folk i det flydda, blir vår synpunkt förd till rätta. Men ibland kan det naturligtvis förekomma punkter som vi finner svåra att få grepp om.
Nödvändigt med tro och tålamod
När det uppstår frågor är det bra att tala med de ansvariga i församlingen, de som i andligt avseende är ”äldre män” (NW) och som har insikt. (Apg. 20:28; 1 Petr. 5:1—4) Och är vi, om vi för tillfället inte skulle helt och fullt förstå, likväl villiga att fortsätta tillsammans med Guds församling och godta Jehovas ledning, med förvissningen att han kommer att upplysa oss vid den tid han finner lämplig?
Om vi har en vän, kommer vi då att överge honom om han säger eller gör någonting som vi inte helt och fullt förstår? Vi bör sannerligen i mycket högre grad utöva tro på Gud och på hans församling. ”Den som nalkas Gud måste tro att han är till och att han blir deras belönare, som allvarligt söker honom”, säger Skriften. (Hebr. 11:6, NW) Vi som har kommit till kunskap om sanningen vet att Jesu Kristi rike och hans offer till försoning för synder måste predikas som det enda hoppet för mänskligheten. Vilka utför detta predikande? Vilka är det som Gud välsignar med frid och andlig välgång på hela jorden? Vad händer med enskilda personer som kämpar mot Guds folks arbete och organisation i denna tid? De försöker riva ner, men vilka är det de bygger upp? Om vi låter någon stötesten få oss att falla för beständigt, få oss att vända oss bort från Gud och hans folk, vart skall vi då gå för att få liv?
När somliga människor gjorde invändningar mot en del av Jesu uttalanden som de inte kunde förstå, sade Jesus till sina lärjungar: ”Är detta för eder en stötesten?” Sedan sade han till sina apostlar: ”Icke viljen väl också I gå bort?” och Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tro och förstå, att du är Guds Helige.” — Joh. 6:61, 67—69.
Bibeln ger oss rådet att utöva tålamod. (Jak. 5:9—11) Är vi inte först av allt skyldiga att visa tålamod i vårt förhållande till våra största vänner, Jehova Gud och Jesus Kristus, till dess de uppenbarar skälen till sina handlingar? Hur dåraktiga skulle vi inte vara om vi ställde upp vår kunskap och vårt omdöme mot dem! Jehovas profet sade: ”Vem kan utrannsaka HERRENS Ande, och vem kan giva honom råd och undervisa honom?” — Jes. 40:13.
Vi vet att den kristna församlingen består av ofullkomliga människor, och bör vi inte då ha tålamod med den, när den följer Guds ledning? Helt visst är vi lyckliga och tacksamma när andra har tålamod med oss. Vi gör väl i att efterlikna Guds tålamod, ty förmedelst Kristus kommer han att rädda församlingen, så att den bevaras oförvitlig och utan någon fläck. — 2 Petr. 3:15; Ef. 5:25—27; Upp. 19:7, 8.
Ja, det enda som ger lycka och liv är att man följer Jehovas ledning. Låt oss nu, på tröskeln till hans rättfärdiga nya ordning, visa oss villiga att låta Jehova föra vårt tänkesätt till rätta. När vi gör det, kommer vi att styrka varandra till att stå emot djävulen, ”för att vi inte må bli överlistade av Satan, ty vi är inte okunniga om hans anslag”. — 2 Kor. 2:11, NW; Ef. 6:11.