Självbehärskning kan förhindra en katastrof
MANNEN och kvinnan var tillsammans. Han var sysselsatt i några dagar med ett reparationsarbete i hennes hem. Båda var medlemmar av en kristen församling. Kvinnan var olycklig i sitt äktenskap. Hon började utgjuta sina känslor och problem för mannen. Han hyste medkänsla med henne, och under det att han försökte ge henne råd och trösta henne, lade han armen om hennes axlar. Ytterligare intimiteter följde, och innan de visste ordet av hade de begått äktenskapsbrott.
Det här paret hade inte planerat eller kommit överens om att begå en sådan synd. Dittills hade båda levat ett moraliskt liv och vandrade på den rätta vägen för kristna. Var det brist på kärlek till Guds ord eller brist på rätta moralnormer? Inte i första hand. Det var underlåtenhet att utöva SJÄLVBEHÄRSKNING.
Självbehärskning är en av Guds andes frukter. Den kristnes självbehärskning är inte något medfött, utan den styrs av hans kunskap om Gud och hans ord. Det är därför aposteln Petrus uppmanar: Lägg ”till er kunskap självbehärskning”. — 2 Petr. 1:5, 6.
I en uppräkning av nio av andens frukter sätts kärleken främst, före självbehärskningen. (Gal. 5:22, 23) Om kärleken alltid fungerade fullkomligt och konstant hos den kristne, skulle han naturligtvis också utöva självbehärskning vid alla tillfällen. Men på grund av att alla, även de kristna, är ofullkomliga, är självbehärskningen en sida av den kristna personligheten som kräver ständig vaksamhet och uppmärksamhet.
Brist på självbehärskning kan leda till katastrof. En person kan ha glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro och mildhet. Han kan ha odlat dessa egenskaper hela tiden. Men om han förlorar självbehärskningen, kan han också tillfälligt förlora alla dessa andra egenskaper. Under den stunden kan han tillfoga sitt eget och andras liv sådana skador som inte går att reparera.
De kristna ber därför Gud om att få självbehärskning. Annars kan de falla i en fälla. Hos var och en av oss verkar synden i köttet, och det leder till att vad vi gärna vill, det utövar vi inte alltid, utan vad vi hatar är ofta vad vi gör. (Rom. 7:15) På grund av denna beklagansvärda situation sade aposteln Paulus: ”Jag är hårdhänt mot min kropp och leder den som en slav, för att jag, sedan jag har predikat för andra, inte själv på ett eller annat sätt skall bli underkänd.” — 1 Kor. 9:27.
Det var därför Jesus inbegrep följande vädjan i den bön han lärde sina lärjungar: ”För oss inte in i frestelse.” (Matt. 6:13) Gud frestar inte någon att göra det onda. Men han vet att när en kristen handlar orätt, så är det sällan så att han är fullständigt okunnig om att hans handlingar är orätta. Vanligen vet han att det han gör misshagar Gud. När han blir frestad att synda, tänker han troligen: Vad kommer Gud att tycka om det här? Vilken verkan kommer det att få på mitt förhållande till Gud och till den kristna församlingen? Hur kommer det att påverka min familj? Kommer mitt handlingssätt att dra vanära över Guds och Kristi namn, över mig själv som kristen och över församlingen? Han kommer antingen att rätta sig efter dessa varnande tankar eller skjuta dem åt sidan och besinningslöst gå åstad och synda.
När den kristne ber: ”För oss inte in i frestelse”, ber han alltså Gud att komma ihåg honom i prövningens stund och påminna honom om bibelns kraftiga varningar — att sätta tydliga, otvetydiga ”stoppsignaler” längs vägen. Han ber Gud att föra honom till besinning, om han skulle börja försvagas, och styrka honom, så att han stannar, och inte fortsätter på sin orätta kurs. Gud kommer visserligen inte att tvinga honom att stanna, eftersom han då skulle ta ifrån honom hans valfrihet, men genom att styrka hans sinne med de rätta tankarna, som kommer från den gudomliga visheten, bereder Jehova ”utvägen”, så att han kan uthärda frestelsen. — 1 Kor. 10:13.
Om den kristne underlåter att blicka upp till Gud i bön med denna vädjan i sitt hjärta, så kommer händelseutvecklingen att följa principen: ”Var och en prövas genom att dras och lockas av sitt eget begär. Sedan, när begäret har blivit fruktsamt, föder det synd.” (Jak. 1:14, 15) Den frestade personen kommer då oemotståndligt att lockas ända därhän att han kastar all försiktighet och alla principer över bord och störtar huvudstupa in i den syndfulla handlingen, ”lik oxen, som går för att slaktas”. (Ords. 7:22) Det är precis vad djävulen vill. (1 Petr. 5:8) Men Gud kommer att stå den kristne bi, som i påfrestningens stund vänder sig till honom i bön, och ingjuta självbehärskningens kraft i honom.
Vid ett tillfälle skonade Gud David från en stor olycka genom att återställa hans självbehärskning. I detta fall använde Gud ett mänskligt redskap, en kvinna, till att vädja till David att vända om från den besinningslösa kurs han slagit in på. Den kvinnan var Abigail. David och hans män, som av den onde kung Saul blivit förklarade fredlösa, hade beskyddat herdarna och hjordarna åt Abigails äkta man Nabal, som var en rik man. När David sände bud till honom och bad att få livsmedelsförråd, skrek Nabal smädelser åt budbärarna. På grund av Nabals oförståndiga, dåliga handlingssätt blev David mycket upprörd och begav sig i väg för att utplåna Nabals hus, men Abigail gick honom till mötes och vädjade till honom att lämna saken åt Jehova, i stället för att ta hämnden i egna händer.
David insåg vilken olycka hans vrede höll på att dra över honom och svarade: ”Välsignad vare HERREN [Jehova], Israels Gud, som i dag har sänt dig mig till mötes! Och välsignat vare ditt förstånd, och välsignad vare du själv, som i dag har hindrat mig från att ådraga mig blodskuld.” — 1 Sam. 25:2—35.
Tänk vilken olycka David skulle ha dragit över sig, om Gud inte hade hjälpt honom att återvinna självbehärskningen i hans brådska att nedgöra männen i Nabals hus! Och i dessa sedefördärvets tider är självbehärskningen precis lika oumbärlig för den kristne. Ungdomar som försöker leva enligt kristna normer kommer ständigt i kontakt med människor, som dagligen hänger sig åt dåliga vanor och handlingar. Dessa människor utan självbehärskning utövar starka påtryckningar på den unge kristne för att förmå honom att använda narkotika eller ta del i omoraliskhet, olydnad mot överordnade, vandalism eller våld. Ja, att en kristen, vare sig han är ung eller gammal, förlorar självbehärskningen kan leda till en handling som kan fördärva hans liv och allvarligt skada andra. På ett kort ögonblick kan han sätta en skamfläck på sitt kristna anseende och tillfoga sitt samvete ett ärr.
Liksom andra av andens frukter måste självbehärskning uppodlas genom studium av Guds ord och tillämpning av hans bud och befallningar. Självbehärskning bevarar jämvikten och förhöjer de övriga kristna egenskaperna. Förmedelst ”köttets begär och ögonens begär och det pråliga skrytet med ens resurser i livet” vädjar denna världen kraftigt till ”den gamla personligheten, som svarar mot ... [vårt] tidigare uppförande och som fördärvas enligt sina [den gamla personlighetens] bedrägliga begär”. (1 Joh. 2:16; Ef. 4:22) Sanna kristna inser därför hur oerhört viktigt det är att uppodla det pålitliga skyddet — självbehärskning.