Del 17 — ”Må din vilja ske på jorden”

Sedan Jesus hade blivit döpt av Johannes döparen i floden Jordan, döpte Jehova Gud honom från himmelen med helig ande, och förordnade honom därigenom till att vara ”Konungen som genomdriver den Högstes vilja” i den nya, rättfärdiga världen. Han blev den symboliska ”klippan”, på vilken hans församling av efterföljare skulle byggas. Han började församla efterföljare, som skulle bli ”de heliga som skall regera” med honom i hans himmelska rike över den nya världen. På torsdagskvällen, påskkvällen, den 14 Nisan är 33, firade han först den judiska påsken med sina trogna elva apostlar. Därpå införde han något nytt, det som kallas ”Herrens aftonmåltid”. Han bröt en lev av osyrat bröd och gav dem att äta, i det han sade att brödet föreställde hans fullkomliga, mänskliga kropp, som skulle offras till gagn för syndiga människor. Därpå gav han dem kalken med vin att dricka och sade dem att vinet föreställde hans blod, då han yttrade dessa ord: ”Detta betyder mitt blod, ’förbundets blod’, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder.” — Matt. 26:27. 28, NW.

10. Vilket förbund hänsyftade Jesus på i förbindelse med sitt blod. och vad angav han därigenom vara nära förestående?

¹⁰ Det förbund, som Jesus här riktade apostlarnas uppmärksamhet, på, krävde hans blod. Men vad var detta för ett förbund? Det var inte det gamla lagförbundet med Gud, som hade ingåtts vid berget Sinai med profeten Mose såsom medlare. Vid tiden för Herrens aftonmåltid hade detta lagförbund varit verksamt i mer än 1.500 år, ty det hade trätt i kraft genom att offerdjurs blod hade utgjutits. Om detta säger aposteln Paulus: ”Därför har icke heller det förra förbundet blivit invigt utan blod. Ty sedan alla buden, såsom de lyda i lagen, hade blivit av Moses kungjorda för allt folket, tog han blod av kalvar [de unga tjurarna, NW] och bockar tillika med vatten och röd ull och isop och bestänkte såväl själva boken som allt folket och sade: ’Detta är förbundets blod, det förbunds, som Gud har stadgat för eder.’ Likaledes stänkte han ock blod på tabernaklet och på alla de ting, som hörde till gudstjänsten. Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.” (Hebr. 9:18—22) När Jesus talade om sitt eget livsblod såsom ”förbundets blod”, menade han alltså att ett nytt och mera storslaget förbund, vars grundval var hans fullkomliga, mänskliga blod, snart skulle träda i kraft. Enligt Lukas 22:20 (NW) sade Jesus: ”Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för eder skull.”

11. När Jesus nämnde om det nya förbundet, vems profetia måste hans apostlar då ha blivit påminda om, och på vilken grundval måste detta förbund vila, om syndernas förlåtelse skall kunna ges i kraft därav?

¹¹ När Jesus här för första gången talade om det ”nya förbundet”, använde han samma ord som Mose hade använt när det gamla lagförbundet ingicks med det köttsliga Israel, nämligen ”förbundets blod”. När Jesus nämnde om ett nytt förbund, måste apostlarna ha erinrat sig Jehovas löfte i Jeremia 31:31—34: ”Se, dagar skola komma, säger HERREN [Jehova], då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus... . Jag skall lägga min lag i deras bröst, och i deras hjärtan skall jag skriva den, och jag skall vara deras Gud, och de skola vara mitt folk. Då skola de icke mer behöva undervisa varandra, icke den ene brodern den andre, och säga: ’Lär känna HERREN [Jehova]’; ty de skola alla känna mig, från den minste bland dem till den störste, säger HERREN [Jehova]. Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag icke mer komma ihåg.” Detta nya förbund utgjorde inte någon grund, varpå Jehova Gud kunde förlåta människors synder och missgärningar och så inte mer komma ihåg dessa, såvida det inte fick gällande kraft av det utgjutna blodet från ett fullkomligt mänskligt offer, ett offer likvärdigt med den fullkomlige mannen Adam i Edens helgedom. När den fullkomlige mannen Jesus lät sitt syndfria blod utgjutas i döden, fungerade han såsom medlaren för detta nya förbund mellan Gud och människan.

12. Vilka förs in i det nya förbundet, i motsats till dem som fördes in i det gamla lagförbundet, och på vilket sätt visas deras enhet och likartade privilegier?

¹² Det folk, som hade förts in i det gamla lagförbundet genom Mose, var israeliter, judar efter köttet. De som förs in i det nya förbundet måste vara andliga israeliter, judar i invärtes måtto, som erfar en hjärtats omskärelse och inte en omskärelse av köttets förhud och som alltså tillhör Israels andliga hus och Juda andliga hus. (Rom. 2:28, 29) Dessa israeliter eller judar i andlig mening utgör den församling, som Jesus Kristus sade att han skulle bygga på sig själv såsom ”klippan” eller petra. Dessa andliga israeliter eller judar, som utgör en enda församling i det nya förbundet, visar den enhet, som råder ibland dem, och de likartade privilegier, som de alla äger, genom att de äter och dricker samma speciella ting, liksom Jehovas folk under Mose ”alla åto ... samma andliga mat, och alla drucko ... samma andliga dryck”. — 1 Kor. 10:3, 4.

13. Hur visar församlingen, då Herrens aftonmåltid firas, att den, fastän den består av många medlemmar, äger fullständig enhet, såsom aposteln Paulus framhåller?

¹³ Paulus använder detta förhållande såsom ett bevis för den enhet som råder mellan de andliga israeliterna inbördes såväl som mellan dem och deras Gud, Jehova, då han vidare säger om firandet av Herrens aftonmåltid: ”Välsignelsens kalk, som vi välsigna, är den icke en delaktighet i Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är det icke en delaktighet i Kristi kropp? Emedan det är ett bröd, äro vi, fastän många, en kropp, ty vi taga alla del av detta ena bröd.” (1 Kor. 10:16, 17, NW) Fastän det andliga Israels församling består av många medlemmar — de blir slutligen 144.000 –, så utgör de likväl en fullständig, fast sammanfogad kropp. Denna enhet såsom en kropp ådagalägger de genom att äta av det osyrade brödet, ett enda bröd, som bjuds vid Herrens aftonmåltid, vilken firas varje år. Detta ena bröd är en sinnebild av Jesu Kristi offrade kropp, som de varje dag på året livnär sig av genom ett gemensamt deltagande förmedelst sin verksamma, fruktbärande tro. Den sinnebildliga kalken, som de välsignar Gud för, betecknar likaså någonting som de har gemensam del i, och detta är Jesu Kristi dyrbara livsblod. Genom tro på hans blod får de förlåtelse för sina synder och vinner rättfärdiggörelse eller en rättfärdig ställning i förhållande till Jehova Gud. ”Kristus dog för oss, medan vi ännu voro syndare. Så mycket mer skola vi därför, sedan vi nu hava blivit rättfärdiggjorda [förklarade rättfärdiga, NW] i och genom hans blod, också genom honom bliva frälsta undan vredesdomen.” (Rom. 5:8, 9) Att församlingens medlemmar tillhör olika raser och jordiska nationer, är av olika hudfärg, talar olika språk och intar olika sociala ställningar verkar inte söndrande på denna församling. — Gal. 3:28, 29.

14. Vad riktar i själva verket brödet och kalken uppmärksamheten på, och med vem har de som tar del i verkligheten gemenskap, och varför får de fördenskull inte utöva avgudadyrkan?

¹⁴ Herrens aftonmåltid riktar med kraftuppmärksamheten på Jesu Kristi offer, särskilt till gagn för hans församling av andliga israeliter. För detta fullkomliga mänskliga offers skull, som frambärs till Jehova Gud och som de genom tron tar del av, kan de inte utöva någon avgudadyrkan, utan de måste ägna Gud odelad hängivenhet. Bordet vid Herrens aftonmåltid med dess vinkalk är symboliskt talat ”Jehovas bord” med ”Jehovas kalk”. Dess kalk är en bild av Jesu blod, förbundets blod. Hans blod framställdes i bild genom de djuroffer, som Mose frambar då det gamla lagförbundet invigdes långt tidigare. Enligt skildringen i 2 Moseboken 24:3—8 inbegrep det blod, som användes för att ge det gamla lagförbundet gällande kraft, blodet av tackoffer eller ”gemenskapsoffer åt Jehova” (NW). När ett tackoffer eller gemenskapsoffer frambärs, offrades djurets blod, fett och inälvor åt Jehova; prästen som tjänstgjorde vid altaret fick sin föreskrivna andel, och den offrande jämte dem som följde honom fick resten att äta. (3 Mos. 3:1—17; 7:11—15, 28—34) På detta sätt åt de forna israeliterna genom sina gemenskapsoffer tillsammans med Jehova Gud vid hans altarbord. På liknande sätt har de andliga israeliterna, när de firar Herrens aftonmåltid, inte endast gemenskap med varandra, utan vad som är viktigare: de har gemenskap med Gud. De kan inte samtidigt utöva avgudadyrkan och så ha delaktighet med demonerna. Paulus säger:

15. Hur påpekar Paulus detta för dem som firar Herrens aftonmåltid?

¹⁵ ”Se på det som är Israel i köttsligt avseende: Hava icke de som äta offren del med altaret? Vad har jag då att säga? Att det som är offrat åt en avgud är någonting eller att en avgud är någonting? Nej, men jag säger att vad nationerna offra, det offra de åt demoner och icke åt Gud; och jag vill icke, att ni skola bliva meddelaktiga med demonerna. Ni kunna icke dricka Jehovas kalk och demoners kalk; ni kunna icke taga del av ’Jehovas bord’ och demoners bord.” — 1 Kor. 10:18—21, NW; Mal. 1:6—8, 12.

16. Vad bör därför det årliga firandet av denna aftonmåltid hjälpa dem som firar den att avhålla sig ifrån, och till minne av vad firar de den?

¹⁶ Firandet av Herrens aftonmåltid varje år den 14 Nisan, enligt månkalendern, skulle ge dem som tog del i den kraft att avstå från allt slags avgudadyrkan och sporra dem att ägna odelad hängivenhet åt den ende levande och sanne Guden, Jehova, som gav sitt lamm, Jesus Kristus, för vår skull. Jesus bjöd inte sina efterföljare att fira hans födelsedag — vilken dag han föddes är inte ens angivet i bibeln –, eftersom det var en hednisk sed att fira födelsedagar. Men han ålade verkligen sin trogna församling av andliga israeliter att hålla en högtid. Detta var ”Herrens aftonmåltid”, som han instiftade i Jerusalem denna påskkväll. Han ”tog ett bröd, och sedan han hade framburit tacksägelse, bröt han det och sade: ’Detta betyder min kropp, som är för eder skull. Fortsätt att göra detta till minne av mig.’ Han gjorde så också beträffande kalken, sedan han hade ätit aftonmåltiden, och sade: ’Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod. Fortsätt att göra detta, så ofta som ni dricka den, till minne av mig.’” Aposteln Paulus kommenterar så detta och säger: ”Ty så ofta som ni äta detta bröd och dricka denna kalk, fortsätta ni att förkunna Herrens död, till dess han kommer.” (1 Kor. 11:23—26, NW) På detta sätt bjöd oss Jesus att fira hans död, inte hans födelse.

17. När och hur ofta har Jehovas vittnen i våra dagar firat Herrens aftonmåltid? Sedan när har de. enligt tillgängliga rapporter, gjort detta?

¹⁷ I lydnad för denna Herren Jesu Kristi anordning och befallning har Jehovas åt Gud överlämnade, av anden pånyttfödda folk, som han har fört in i sitt nya förbund, årligen firat Herrens aftonmåltid på årsdagen av den dag då Jesus instiftade den, den 14 Nisan. Enligt tillgängliga rapporter har de gjort detta alltsedan 1870-talet.a

18. Hur har de sökt ta del av emblemen utan att dra dom över sig själva?

¹⁸ I det osyrade brödet och vinet, som används vid detta tillfälle, har de med av tacksamhet fyllt hjärta urskilt Herren Jesu fullkomliga mänskliga kropp och hans blod. De har strävat efter att visa tillbörlig vördnad och uppskattning av dessa dyrbara föranstaltningar för frälsning, så att de inte måtte ta del av emblemen på ett sätt som förringar dessa ting. De har bevarat aposteln Paulus’ varningsord i gott minne: ”Var och en som äter brödet och dricker Herrens kalk ovärdigt kommer alltså att vara skyldig beträffande Herrens kropp och blod. Må en människa efter ingående granskning först godkänna sig själv, och må hon så äta av brödet och dricka av kalken. Ty den som äter och dricker äter och dricker dom över sig själv, om han icke urskiljer kroppen. Det är därför som många bland eder äro svaga och sjukliga och icke så få sova i döden. Men om vi urskilde, vad vi själva äro, så skulle vi icke bliva dömda. När vi bliva dömda, bliva vi emellertid agade av Jehova, på det att vi icke må bliva fördömda med världen.” — 1 Kor. 11:27—32, 20, 21, NW.

19. Vilken stor skara har, i synnerhet sedan 1932, varit med då Herrens aftonmåltid firats, och varför?

¹⁹ I synnerhet sedan Herrens aftonmåltid firades söndagen den 20 mars 1932, efter solnedgången, har stora skaror av fårliknande människor, den rätte Herdens, Jesu Kristi, ”andra får”, varit närvarande vid den årligen återkommande högtiden, men de har inte tagit del av emblemen, utan har varit där för att iakttaga vad som försiggått. Så rapporteras det till exempel, att vid högtiden på torsdagen den 3 april 1958, efter solnedgången, var 1.150.000 samlade vid Jehovas vittnens mötesplatser världen runt. Av alla dessa tog bara 15.000 del av brödet och kalken. Den ”stora skaran” av andra får tog inte del härav, ty de insåg att de inte tillhör församlingen av andliga israeliter, som befinner sig i det nya förbundet, vilket har fått gällande kraft genom Jesu blod. De vet också att Jesus instiftade denna aftonmåltid med dem som skulle upptagas i förbundet om Riket. Under sitt samtal vid bordet med de elva trogna apostlarna omedelbart efter den nya aftonmåltiden sade Jesus till dem: ”Ni äro emellertid de som hava förblivit hos mig i mina prövningar; och jag sluter ett förbund med eder, alldeles såsom min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, på det att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” (Luk. 22:28—30, NW) De ”andra fåren”, som är med såsom åskådare, äger själva vittnesbörd från Skriften om att de inte är delaktiga i detta förbund om Riket.

20. Vad gjorde Jesus rned de elva apostlarna, vilka övergav honom då han blev förrådd, och när fördes de in i det andliga Israels nation?

²⁰ Det är sant, att dessa elva apostlar flydde och övergav Jesus, när han blev arresterad senare samma natt i Getsemane örtagård. Men sedan Jesus blivit uppväckt från de döda på morgonen den 16 Nisan, uppenbarade han sig för sina förskräckta lärjungar, som hade samlats i all hemlighet. Fyrtio dagar senare uppenbarade han sig för sista gången för dem. Han sade dem att Guds rike inte skulle återupprättas åt den jordiska nationen Israel och bjöd dem att stanna i Jerusalem till dess Guds heliga ande hade kommit över dem. I deras åsyn for han så bort, upp emot himmelen, och de förlorade honom ur sikte. Två änglar uppenbarade sig därpå för dem och sade: ”Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt, som I haven sett honom fara upp till himmelen.” (Apg. 1:1—11) Tio dagar senare, på pingstfestens dag i Jerusalem, började Jesus Kristus, som befann sig på sin Faders högra sida i himmelen, döpa med den heliga anden. Genom en förunderlig maktdemonstration utgöt han den över de 120 församlade lärjungarna. Dessa blev sålunda pånyttfödda av anden till att vara Guds andliga barn och fördes in i det andliga Israels nyfödda nation.

21. I vilket förbund upptogs de genom Jesu Mod, och för vilket ändamål blev de smorda och helgade?

²¹ Såsom andliga israeliter togs de upp i det nya förbundet genom medlarens, Jesu Kristi, utgjutna blod och gjordes till folket för Jehovas namn, till hans vittnen. De smordes till att vara Rikets arvingar tillsammans med Jesus Kristus och togs på detta sätt upp i förbundet om Riket tillsammans med honom, kung Davids arvinge och herre. Genom att de smordes med anden, blev de också bemyndigade eller förordnade till att predika de goda nyheterna om Riket för alla nationer. Genom den heliga andens helgande kraft blev de ”helgon” eller heliga, ”ett heligt folk”. — Apg. 2:1—38; Rom. 8:15—17; 1 Joh. 2:20. 27; 1 Petr. 2:9.

Församlingen organiseras på klippan

22. När började Jesus bygga sin församling på klippan, och vilka använde han såsom grundstenar i andra hand?

²² Denna pingstdag, då Jesus döpte sina efterföljare på jorden med helig ande, började han bygga sin församling på sig själv såsom på klippan (petra). Långt tidigare hade Jehova brukat Jakobs (Israels) tolv söner såsom grundvalar för Israels nation, som bestod av tolv stammar. (1 Mos. 49:1, 2, 28) Jesus Kristus använde detta såsom en förebild och gjorde sina tolv trogna apostlar till grundstenar eller grundvalar i andra hand, vilka byggdes upp på honom själv. Han talade i bildliga ordalag om sin församling såsom en stad med tolv grundstenar: ”Stadsmuren hade tolv grundstenar, och på dem stodo tolv namn: namnen på Lammets tolv apostlar.” (Upp. 21:14) Men för att visa att den förhärligade Jesus i himmelen är den grundsten, varpå alltsammans vilar, sade aposteln Paulus till församlingen: ”Ni äro medborgare tillsammans med de heliga och äro medlemmar av Guds husfolk, och ni hava blivit uppbyggda på apostlarnas och [de kristna] profeternas grundval, medan Kristus Jesus själv är grundhörnstenen. I förening med honom växer hela byggnaden, som är harmoniskt sammanfogad, upp till ett heligt tempel för Jehova. I förening med honom bliva också ni uppbyggda tillsammans till en plats som Gud kan bebo genom ande.” — Ef. 2:19—22, NW.

(Fortsättning följer.)

[Fotnot]