Till åminnelse av Kristi död
TIDEN för påsken år 33 e. Kr. var inne. Genom att Jesus studerat sin Faders ord visste han att han snart skulle dö. Som det motbildliga påskalammet skulle han offras samma dag påskhögtiden firades och därtill genom att bli upphängd på ett trä. (Matt. 26:2; Joh. 12:32, 33; 1 Kor. 5:7) Han visste att hans död skulle vara till hävdande och rättfärdigande av hans Faders namn. Eftersom han också skulle anskaffa en lösen för människosläktet, var det betydelsefullt att han bevarade sin ostrafflighet, ty endast offret av en fullkomlig människa kunde köpa tillbaka det som en fullkomlig människa (Adam) hade förlorat för sina avkomlingar. — 5 Mos. 19:21; Job kap. 1, 2; Matt. 20:28; Joh. 17:4; 18:37; Hebr. 7:26.
Jesus använde denna högtid, då han firade den sista giltiga påsken tillsammans med sina lärjungar, till att på olika sätt inskärpa många betydelsefulla sanningar i deras sinnen. Och för att hjälpa dem att få en bättre insikt om vad hans död skulle åstadkomma och vad som skulle fordras av dem instiftade han en åminnelsehögtid, som från och med då skulle ersätta påsken. Det var synnerligen lämpligt att Kristus Jesus skulle göra detta. Hade inte Jehova påbjudit, att minnet av den första påsken skulle firas på grund av det som hände den gången till hävdande av hans namn och till befrielse av hans folk, och skulle inte Jehovas namn nu bli än kraftigare hävdat och rättfärdigat, och stod inte en ännu större befrielse för dörren? Jo, förvisso. — 2 Mos. 9:16; 13:1-10.
”Herrens aftonmåltid”
Om instiftandet av åminnelsen av Kristi död — var förinnan, inom parentes sagt, Judas lämnade rummet i övre våningen för att förråda Jesus — berättar ett ögonvittne, aposteln Matteus, följande: ”Medan de fortforo att äta, tog Jesus ett bröd, och sedan han hade uttalat en välsignelse, bröt han det, och i det han gav det åt sina lärjungar, sade han: ’Tag, ät. Detta betyder min kropp.’ Han tog också en kalk, och sedan han hade framburit tacksägelser, gav han den åt dem och sade: ’Drick av den, ni alla; ty detta betyder mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder.’” — Matt. 26:26—28, NW.
Vilken kropp syftade Jesus på, då han sade: ”Detta betyder min kropp”? Aposteln Paulus upplyser oss om detta, då han säger: ”Brödet, som vi bryta, är det icke en delaktighet i Kristi kropp? Emedan det är ett bröd, äro vi, fastän många, en kropp, ty vi taga alla del av detta ena bröd.” (1 Kor. 10:16, 17, NW) Ja, om och om igen, i alla de kristna grekiska skrifterna kallas den kristna församlingen för ”Kristi kropp”. — Se Romarna 12:4, 5; 1 Kor. 12:12—27; Ef. 1:22, 23; Kol. 1:24.
Beträffande drickandet av kalken vid Herrens aftonmåltid skrev aposteln Paulus vidare: ”Välsignelsens kalk, som vi välsigna, är den icke en delaktighet i Kristi blod?” (1 Kor. 10:16, NW) Men kanske någon frågar: Eftersom Jesu blod utgöts för att ge det nya förbundet gällande kraft och för att bereda förlåtelse för mångas synder, hur kan det då sägas att hans efterföljare har delaktighet däri? Därför att kalken i vidare bemärkelse betecknar Guds vilja för Jesus, och denna ”vilja” innebar att han skulle lida och dö. Vi erinrar oss, att Jesus sade till Petrus i Getsemane örtagård: ”Den kalk, som Fadern har givit mig, bör jag icke ovillkorligen dricka den?” Och att de som utgjorde hans kropps lemmar skulle vara delaktiga i att dricka den kalken gjorde han klart för två av apostlarna, Jakob och Johannes, då han sade till dem: ”Den kalk som jag dricker skola ni dricka, och med det dop varmed jag döpes skola ni döpas.” — Mark. 10:39; Joh. 18:11; NW.
Guds vilja var emellertid inte bara att Jesus skulle lida och dö, utan också att han skulle resas upp ur döden och bli upphöjd till Guds högra sida, och därför kallas också denna kalk med rätta ”frälsningens kalk” eller ”bägare”. (Ps. 116:12—15, AV) Att också detta gäller Kristi kropp klargör aposteln Paulus: ”Ty om vi hava blivit förenade med honom i hans döds likhet, skola vi förvisso också bliva förenade med honom i hans uppståndelses likhet.” — Rom. 6: 5, NW.
Vem får taga del?
Vem får taga del av brödet och kalken vid Herrens aftonmåltid? Vem som helst — utan hänsyn till hans förståelse och kunskap; utan hänsyn till i vilket förhållande han står till Gud och Kristus; och utan hänsyn till det sätt varpå han lever och handlar — bara han bekänner sig vara en kristen? Nej, absolut inte! Att taga del är en allvarlig sak, och om någon som inte är värdig eller inte är berättigad att taga del, gör detta, då drar denne Jehovas dom över sig. Vi kommer ihåg Paulus’ ord härom: ”Var och en som äter brödet och dricker Herrens kalk ovärdigt kommer alltså att vara skyldig beträffande Herrens kropp och blod. Må en människa efter ingående granskning först godkänna sig själv, och må hon så äta av brödet och dricka av kalken. Ty den som äter och dricker äter och dricker dom över sig själv, om han icke urskiljer kroppen. Det är därför som många bland eder äro svaga och sjukliga och icke så få sova i döden. Men om vi urskilde, vad vi själva äro, så skulle vi icke bliva dömda.” — 1 Kor. 11:27—31, NW.
I våra dagar firar praktiskt taget alla, som bekänner sig vara kristna, Herrens aftonmåltid på ett eller annat sätt, antingen en gång om året, en gång i kvartalet, en gång i månaden, en gång i veckan eller rentav en gång om dagen, så som fallet är med mässoffret inom den katolska kyrkan. Trots allt detta firande finner vi att kristenheten är andligen sjuk, såsom också Paulus förutsade. (2 Tim. 3:2—5) Att det råder sådan vittomfattande andlig ohälsa antyder helt visst att många inte firar Herrens aftonmåltid på rätt sätt. Vem får då taga del, och på vilka villkor? Eftersom detta, att taga del av brödet och kalken, inte bara betyder att man inser och uppskattar vad Gud och Kristus Jesus har gjort för att Jehovas namn må bli hävdat och rättfärdigat och frälsning beredas människor utan också innebär att man är delaktig i Kristi lidande och död såsom en lem i Kristi kropp, så kan endast de med rätta taga del som kan identifiera sig såsom lemmar i Kristi kropp.
Endast de får taga del som kan säga med aposteln Paulus: ”Anden själv bär vittnesbörd med vår ande, att vi äro Guds barn.” Ja, endast de som har satt tro till Gud och till Kristi lösenoffer och som har överlämnat sig åt Gud till att göra hans vilja och som därefter — på grundval av sitt studium av Skriften och Guds handlingssätt med dem — har fått ett hopp väckt inom sig om att få dela den himmelska härligheten med Jesus Kristus. Om dessa skrev aposteln Johannes: ”Älskade, nu äro vi barn av Gud, men ännu har det icke blivit bragt i dagen, vad vi skola bliva. Vi veta emellertid, att närhelst han manifesterar sig, skola vi vara lika honom, ty vi skola se honom alldeles sådan han är.” — Rom. 8:16; 1 Joh. 3:2; NW.
Dessa måste emellertid ingående granska sig själva, för att förvissa sig om att de uppfyller de fordringar som ställs på dem. Det ligger ingen särskild förtjänst i att taga del av själva emblemen, frånsett att det är en lydnadshandling, och om någon därför tar del av brödet och kalken utan att leva i enlighet med det som dessa emblem representerar, då gör denne sig skyldig till skrymteri. Medan oräkneliga skaror har bekänt sig vara Guds barn med hopp om att komma till himmelen vid döden, talar Guds ord i Uppenbarelseboken, kapitlen 7 och 14 om för oss, att antalet av dem som skall få dela Kristi tron i himmelen endast är 144.000. — Upp. 20: 5, 6.
Eftersom endast dessa kristna, som har detta himmelska hopp, med rätta får taga del av Herrens aftonmåltid, var det av de 677.099 som var närvarande, då Jehovas vittnen firade denna högtid år 1952, endast 20.221 som tog del av brödet och kalken. De som inte tog del bekände sig tillhöra den stora skara, som Johannes såg stå inför tronen med ”palmkvistar i händerna”. Jesus beskrev dem såsom ”andra får, som icke äro av denna fålla”, och såsom ”får”, som gör gott mot Kristi bröder, och deras hopp är inte gudomligt, odödligt liv i himlarna utan evigt liv i ett jordiskt paradis, där de skall få privilegiet att utföra det ursprungliga uppdrag, som gavs åt Adam och Eva och som innebar att de skulle uppfylla jorden med ett rättfärdigt släkte, lägga den under sig och råda över de lägre djuren. — 1 Mos. 1:28; Matt. 25:31—46; Joh. 10:16, NW; 1 Kor. 15:53, 54; 2 Petr. 1:4; Upp. 7:9, NW; 21:4.
Detta år kommer Jehovas vittnen och deras följeslagare av en god vilja att samlas den 30 mars, efter klockan 18, för att återigen fira Herrens aftonmåltid eller nattvard, för att på nytt högtidlighålla åminnelsen av Kristi död. Och du, käre läsare, — oavsett om du bekänner dig vara en lem i Kristi kropp eller en av dem vars hopp är jordiskt — inbjudes att närvara och mottaga en rik välsignelse.