Den rena, obesudlade tillbedjans triumf
”Och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro.” — 1 Joh. 5:4, NW.
1. Vilken strid är nära, och vems seger är viss?
JEHOVA utmanar alla denna världens gudar. När vi kommer ihåg att det ensamt i Indien eller Hindustan finns omkring 330 millioner gudar och gudinnor, och när vi sedan tar också de i andra länder rådande religionernas gudar med i räkningen, så ser vi att det gäller millioner gudar, synliga och osynliga, emot den ene Guden, Jehova. Gudarnas strid är nära. Frågan är denna: Vem skall triumfera? Svaret, som stöder sig på utgången av tidigare strider, är säkert och visst: Striden kan avlöpa endast på ett sätt, och Jehova kommer att triumfera som Gud, den ende levande och sanne Guden i universum!
2, 3. Vad är det som materialisterna kommer att förneka, men vad måste de erkänna?
2. Kommunister och ateister i allmänhet, skeptiker, tvivlare och nyktra och kalla materialister i denna vår 1900-talsvärld kommer att göra narr av tanken på ett gudarnas krig. De kommer att säga att det bara är i människors sinnen som det finns några gudar och att därför ett krig mellan dessa inbillade gudar är en löjlig tanke. Men alla dessa materialistiska människor måste medge att tillbedjan av dessa gudar är en verklighet även i denna nutida värld och att tron på dessa gudar och tillbedjan av dessa gudar har spelat en väldig roll i alla nationers handlingssätt och öden, utan ett enda undantag.
3. Låt vara att dessa materialister förnekar tillvaron av osynliga, andliga gudar, men trots detta måste de erkänna att många nu levande män och kvinnor höjes upp till ställningen som gudar bland människorna; de dyrkas och vördas och hyllas som frälsare och världsvälgörare. Detta gäller inte bara politiska ledare, som marskalk Stalin i Sovjetunionen, utan också religiösa förgrundsfigurer, sådana som påven i Vatikanstaden, vilken blir tillbedd och får titeln vicegud, och även Dalai Lama eller den väldige Lama i Tibet. Alla välunderrättade människor vet att det var så nyss som den 31 december 1945 som kejsar Hirohito i en kejserlig förordning för det nya året tillkännagav, att den japanske ”tenno” eller kejsaren inte är någon gud. Denna förordning, som trycktes i alla japanska tidningar, befallde folket att glömma den ”falska uppfattningen att kejsaren är gudomlig och att det japanska folket är överlägset andra raser och av ödet bestämt till att styra världen”. En rubrik i New York Times lydde så: ”En ’gud’ förnekar sin gudomlighet”, och likväl hänger många japaner envist fast vid den shintoistiska trossatsen, att deras kejsare är en gud, en ”himmelens son”, som härstammar från ”solgudinnan”. (New York Times, 6 januari 1946) Men medan visserligen en enda gud, vilkens dyrkan tidigare kraftigt påverkat den japanska nationens handlingssätt, blir avklädd sin gudomlighet genom den hårda verkligheten, så börjar samtidigt otaliga människor bli rädda för den nutida process, varigenom den politiska staten upphöjes till gud och dess framträdande gestalter och emblem göres till avgudar och blir föremål för tillbedjan. I denna tillbedjan fångas till och med de materialistiskt sinnade människorna. Under det att de stämplar andras gudar såsom falska och inbillade, befinnes de själva skyldiga till att göra sig gudar i enlighet med sina egna sinnens idéer och önskningar.
4. Vad lär bibeln om osynliga väsen, som denna världen tillbeder såsom gudar, och hur har falska gudar mobiliserats mot varandra?
4. Må alla dessa kallas för ”falska gudar” av de människor som har urskillning nog till att inse, att dessa inte är några gudar eller inte förtjänar att bli behandlade som gudar. Men Jehovas skrivna ord, den heliga bibeln, underrättar oss om att det finns en gud över denna onda värld, som utövar ett förblindande inflytande på alla människor i denna världen, ”bland vilka”, såsom vi läser, ”denna tingens ordnings gud har förblindat de icke troendes sinnen, så att glansen av de härliga goda nyheterna om Kristus, vilken är Guds avbild, icke skulle skina igenom”. (2 Kor. 4:4, NW) Vi läser också i bibeln: ”Vad nationerna offra, det offra de åt demoner och icke åt Gud; och jag vill icke, att ni skola bliva meddelaktiga med demonerna.” (1 Kor. 10:20, NW) Således lär bibeln, Jehovas ord, att det finns övermänskliga, osynliga andeväsen, vilka alla denna världens nationer tillbeder såsom gudar, och att dessa är de illvilliga demonerna under den furste eller härskare, Satan, djävulen, som är den store förblindaren av människosinnen. Tillbedjan av dessa och av avgudar som representerar dem är falsk tillbedjan. I alla tidsåldrar har det rått tävlan och kamp till och med mellan dessa falska gudar, i det att en nation har gått i krig mot en annan nation och har anropat sin gud eller sina gudar om hjälp mot den andra nationens gud eller gudar, och så har gudar mobiliserats mot gudar. Segern tillskrevs den segrande nationens gudar.
5. Hur och varför tog det romerska kejsardömet itu med problemet de många gudarna, men vilken gud kunde det inte behandla på det sättet?
5. Det romerska kejsardömet erkände emellertid alla gudar som dyrkades av de nationer det besegrade och inlemmade i imperiet. Detta gjorde det i stor förslagenhet för att hålla de underkuvade folken i bättre sinnesstämning. Det försökte skapa en blandreligion, som inbegrep alla imperiets erkända gudar. Medan det tolerant lät var och en i riket välja sina egna lokala gudar för tillbedjan, satte det dock upp kejsaren såsom en gud. Det fordrade att människorna skulle tillbedja honom såsom en gud som var gemensam för dem alla. På detta sätt åstadkom man ett fastare band mellan det vittutgrenade väldets alla delar. Det fanns emellertid en gud, som imperiet inte på detta sätt införde i sitt panteon, som var en gudarnas hall eller helgedom. Det var Jehova, Abrahams, Isaks, Jakobs och Mose Gud och alla hans trogna profeters och tjänares Gud, vilken också var Jesu Kristi och dennes sanna efterföljares Gud. Kejsar Konstantin, på 300-talet e. Kr., försökte infoga Jesus Kristus i gudasamlingen i det romerska kejsardömets panteon genom att förena den hedniska religionen med den fördärvade kristendomen på hans tid. Men de trogna kristna, som höll fast vid den heliga bibeln, vägrade blankt att erkänna en sådan sammansmältning. De fortfor att hålla sig avskilda.
6. Vilken ställning intar sanna kristna i striden mellan gudarna, som det framgår av 1 Korintierna 8:4—7?
6. De sanna kristna, och med detta uttryck menar vi inte kristenheten, erkänner och tjänar såsom Gud den ende som Jesus Kristus erkände och tjänade såsom Gud, nämligen hans himmelske Fader, Jehova. Aposteln Paulus gav uttryck åt denna oryggliga hållning hos de sanna kristna, när han skrev till dem: ”Vi veta att en avgud ingenting är i världen och att det icke finnes mer än en enda Gud. Ty även om det finnes sådana som kallas. ’gudar’, vare sig i himmelen eller på jorden, alldeles som det ju finnes många ’gudar’ och många ’herrar’, så finnes det verkligen för oss en enda Gud: Fadern, av vilken allting är och vi för honom, och det finnes en enda Herre: Jesus Kristus, genom vilken allting är och vi genom honom. Icke desto mindre finnes icke denna kunskap hos alla människor.” (1 Kor. 8:4—7, NW) I överensstämmelse härmed har det alltid varit strid mellan tillbedjan av Jehova, Jesu Kristi Gud och Fäder, och tillbedjan av alla denna världens, inbegripet kristenhetens, så kallade ”gudar”. Tillbedjan av den ende verklige Guden, Jehova, är den sanna tillbedjan.
7. Vilken fråga ställes Jehovas tillbedjare inför, och hur besvaras den?
7. Då de som tillbeder denna världens gudar är många tusen gånger fler i antal, ställes nu de som tillbeder Jehova såsom den ende Guden inför samma fråga som de har ställts inför i alla de gångna sextio århundradena av människans historia: Kommer deras tillbedjan att överleva? Kommer den att triumfera? Om svaret på denna fråga kan det inte råda någon osäkerhet. Den ende levande och sanne Guden, Jehova, kommer att triumfera över de falska gudarna trots att de är millioner till antalet. Därför kommer Jehova Guds sanna tillbedjan att triumfera över all falsk tillbedjan och kommer ensam att överleva. Dagen för denna triumf är mycket nära.
Religionen under dom
8, 9. Varför lider den sanna religionen smälek nu?
8. Det är ingen överdrift att säga att all religion i våra dagar är utsatt för smälek, både den sanna religionen och den falska. Den falska religionen lider smälek på grund av sitt skrymteri, på grund av sin okunnighet och förvirring, på grund av det sedliga fördärv och den brist på upplysning som den har lämnat folket i, på grund av att dess syften och metoder har slagit fel och på grund av att den inte har något säkert ljusets budskap som kan visa folket vägen till en ren, framgångsrik, lycklig, fridfull och trygg värld. Den falska religionen är en bundsförvant till denna eländiga värld och utgör en integrerande del av den och strider tillsammans med den mot den ende levande och sanne Guden. Till och med kristenheten gör detta. Den gör anspråk på det namn den bär, därför att den bekänner sig vara den del av mänskligheten som utövar kristendom, men den är fylld av sådana som är ”nöjesälskande mer än Gudälskande”, sådana som ”hava en form av gudaktighet, men bevisa sig falska gentemot dess kraft”. Bibeln, som den har tillgång till, står som ett vittne mot den och fördömer den, därför att den har en avfällig form av kristendom. Den lider, men det är därför att den inte har beaktat aposteln Petrus’ varning: ”Må ... ingen av eder lida såsom mördare eller tjuv eller ogärningsman eller såsom en som beskäftigt lägger sig i andra människors förhållanden. Ty vilken förtjänst ligger det väl däri, att ni, när ni synda och få mottaga slag, uthärda detta?” — 2 Tim. 3:1—5; 1 Petr. 4:15; 2:20; NW.
9. Den smälek som nu drabbar både kristenhetens och hednavärldens religion är därför inte utan orsak; den är välförtjänt. Det var med tanke på denna religion som fältropet först höjdes i London i England år 1938: ”Religionen är en snara och en ’racket’. Tjäna Gud och Konungen, Kristus.”
10. Vilken åtskillnad underlåter många att göra, och hur visas det dock, när vi begrundar termerna ”kristen” och ”kristendom”, att det är tillbörligt att göra denna åtskillnad?
10. Emedan folk i allmänhet inte skiljer emellan den falska och den sanna religionen och emedan den världsliga religionen har gjort sitt namn förhatligt, har det på senare år rått en viss tendens att undvika bruket av benämningen ”religion” i förbindelse med sanningen och Jehova Guds organisation. Men den avfälliga kristenheten har dragit stor smälek över benämningen ”kristendom”, som den anser sig ensam ha rätt att tillämpa på sig. Om vi skulle undvika ett namn endast på grund av den skam och det klander som kristenheten med orätt har bragt över det, så kunde vi lika gärna undvika termen ”kristendom” och vägra att låta oss kallas ”kristna”. Några menar att namnet ”kristen” ursprungligen gavs såsom ett smädenamn åt Jesu Kristi efterföljare. (Apg. 11:26) Likväl kan vi godtaga det namnet, liksom vi kan godtaga namnet ”invånare i Judeen” eller ”jude” i andlig mening. Varför? Därför att vi håller oss till Jehovas löfte till Juda, att ”spiran skall icke vika ifrån Juda, icke härskarstaven ifrån hans fötter, till dess Silo kommer och folken bliva honom hörsamma”. (1 Mos. 49:10, 1917, fotnot) Vi kan också godtaga att lida såsom kristna, ty Petrus säger oss om den som är en trogen Kristi efterföljare: ”Om han lider såsom kristen, må han då icke känna det som en skam, utan må han fortfara att förhärliga Gud i detta namn.” (1 Petr. 4:16, NW) Man kan alltså antingen missbruka namnet ”kristen” och draga smälek över det såsom kristenheten gör, eller man kan såsom kristen lida orättvist. Om man lever i överensstämmelse med namnet ”kristen” trots det lidande det medför, kan man förhärliga Gud i detta namn. På samma sätt behöver en åtskillnad göras mellan den falska religionen och den sanna.
11. Vilka skriftställen visar att denna åtskillnad beträffande religionen är tillbörlig?
11. Aposteln Paulus begagnar termen ”religion” om det falska slaget, när han gör dessa erkännanden: ”Ni hava naturligtvis hört om mitt uppförande fordom i judendomen, att jag till övermått höll i med att förfölja Guds församling och föröda den, och jag gjorde större framsteg i judendomen än många av min egen ålder i mitt släkte, i det att jag var långt mera nitisk för mina fäders traditioner.” ”I enlighet med den strängaste sekten i vår religion levde jag såsom farisé.” (Gal. 1:13, 14, NW; Apg. 26:5, AS) Paulus talar också om för oss att några på hans tid låtsades utöva den form av tillbedjan som änglarna förmodades utöva, en ”änglarnas religion” eller en ”änglarnas dyrkan”. (Kol. 2:18, Dy och Mo) Men det är lärjungen Jakob som framhåller skillnaden mellan denna falska religion och den sanna religionen, den rena kristendomen, när han säger: ”Handla i enlighet med ordet i stället för att endast lyssna till det och bedraga eder själva. Ty vemhelst som lyssnar och ingenting gör är lik en man som kastar en blick på sitt naturliga ansikte i en spegel; han kastar en blick på sig själv, går därifrån och glömmer genast hur han såg ut. Den däremot som skådar in i frihetens oklanderliga lag och förblir i denna ställning och så bevisar sig vara icke en glömsk lyssnare, utan en som är verksam och handlingskraftig, han kommer att bliva välsignad i sin verksamhet. Vemhelst som tycker sig vara religiös och icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt eget hjärta, hans religion är fåfäng. Ren, obefläckad religion enligt Guds, Faderns, bedömande betyder detta: att vårda sig om fader- och moderlösa och änkor i deras nöd och att bevara sig från världens befläckelse.” — Jak. 1:22—27, Mo.
12. Vilken betydelse är förbunden med ordet ”religion”, som gör att det kan begagnas i samband med sann tillbedjan?
12. Så som ordet ”religion” brukas i bibelöversättningarna på en hel del olika språk, alltifrån de tidiga latinska översättningarna, som daterar sig från 100-talet, har det betydelsen ”system eller form av tillbedjan”, vare sig det är fråga om sann eller falsk, oblandad och ren eller avfällig religion. Nya Världens översättning går därför inte till ytterlighet i denna fråga, utan företräder en välbalanserad uppfattning av innebörden i begreppet religion. Och följaktligen återger den Jakobs ord på detta sätt: ”Om någon tycker sig vara en formenlig tillbedjare och likväl icke tyglar sin tunga, utan fortfar att bedraga sitt hjärta, då är dennes form av tillbedjan fåfäng. Den form av tillbedjan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att vårda sig om fader- och moderlösa och änkor i deras bedrövelse och att bevara sig utan fläck från världen.” (Jak. 1:26, 27, NW) Då vi alltså i ordet ”religion” helt enkelt inlägger betydelsen ”form av tillbedjan” eller ”system av tillbedjan”, är vi berättigade att använda det med avseende på kristendomen, när det betecknar den ouppblandade, rena, obesudlade religionen.
13. Vad kommer utgången att bli för den sanna religionen och för den falska religionen i denna tid av dom?
13. Den sanna kristendomen, den sanna religionen eller formen av tillbedjan, kommer att övervinna de smädelser som den överhopas med. Den falska religionen eller tillbedjan kommer aldrig att överleva de smädelser som nu hopas över den och inte heller de domar som Gud låter komma över den. Gud är den domare som avgör, vad ren tillbedjan är, ty han är dess upphovsman. All religion undergår därför dom inför honom nu i denna tid. Den sanna kommer att göras uppenbar och bli välsignad av honom. Den falska kommer att fördömas av honom och utrotas från jorden.
Motstånd mot infektion och besmittelse
14. Hur försöker den falska religionen att överhopa den rena religionen med smädelser?
14. Det är falsk religion, oren tillbedjan, som hopar smädelser över den rena religionen och den äkta tillbedjan. Den gör det avundsamt och orättvist. Och inte nog med det, utan den försöker också få verkliga orsaker till att håna och skymfa den sanna tillbedjan genom att få den förvanskad och fördärvad. Detta gör den genom att försöka få de rena tillbedjarna att slappna, pruta av på sina principer, ge efter för världslighet och bli precis som världens människor, fastän de bär Guds och Kristi namn. Den försöker draga in de rena tillbedjarna i en handel eller köpslagan, en kompromiss, med den falska religionen angående någon självisk fördel, såsom materiellt välstånd, popularitet i denna världen och möjligheten att obehindrat njuta av vad denna tingens ordning har att erbjuda.
15. Vad har Satan alltid bemödat sig om i gudarnas strid angående tvistepunkten tillbedjan?
15. Utanför Edens lustgård återupplivades den rena tillbedjan på jorden av Adams son Abel, som blev martyr. Från den tiden har den rena tillbedjan måst kämpa mot förorening från världen. Det har alltid varit endast en liten minoritet med vilken den har fört denna kamp. Satan, djävulen, ”denna tingens ordnings gud”, har utmanat Gud och säger, att det inte går — att göra detta och att han skall se till, att den rena tillbedjan inte skall kunna stå emot föroreningen, besmittelsen. Jehova Gud säger emellertid att det går att göra det och att det kommer att göras. Vem kommer att visa sig vara lögnaren? Jehova Gud ger sitt stöd åt sin rena tillbedjan. Hans store motståndare, tillsammans med alla de demoner som denne har under sig, bemödar sig beständigt om att förorena den och förfalska den och göra den skrymtaktig, så att till och med Jehova Gud skall komma att förkasta den och överlämna den till förintelse. Det råder alltså strid mellan gudar eller mäktiga väsen angående den tvistepunkt som religionen eller tillbedjan utgör.
16, 17. Vad visar att det inte kan förekomma någon kompromiss mellan den sanna kristendomen och den falska religionen?
16. Må vi alla klart förstå denna sak på det sätt som den sanne Guden låter oss förstå den: Det kan inte ingås någon kompromiss mellan sann kristendom och denna världens religion. Innan Gud förde israeliterna in i landet Palestina, som han hade lovat dem, gjorde han denna sak fullkomligt klar för dem. Vid början av deras fyrtioåriga färd dit sade han till dem: ”I alla de stycken, om vilka jag har talat till eder, skolen I taga eder till vara. Och andra gudars namn skolen I icke nämna; de skola icke höras i din mun ... jag skall giva landets inbyggare i eder hand, och du skall förjaga dem, så att de fly för dig. Du må icke sluta förbund med dem eller deras gudar. De skola icke få bo kvar i ditt land, på det att de icke må förleda dig till synd mot mig; ty du kunde ju komma att tjäna deras gudar, och detta skulle bliva dig till en snara.” Vem kan inför detta gudomliga uttalande ha något att invända mot fältropet att den falska, världsliga religionen är en snara och begagnas som en ”racket” eller ett medel till utpressning?
17. Jehova förde framgångsrikt israeliterna in i det utlovade landet och skaffade bort många av deras hedniska fiender därifrån. Därefter fann hans tjänare Josua, Mose efterträdare, då han nu var gammal och snart skulle försvinna från skådeplatsen, för gott att påminna dem om Jehovas vägran att kompromissa med sina fienders religion. Josua gav dem denna befallning: ”Att I icke kommen bland dessa folkslag, som äro kvar hos eder, och att I icke nämnen och icke svärjen vid deras gudars namn och icke tjänen dem och icke tillbedjen dem. Utan I skolen hänga fast vid Jehova, eder Gud, såsom I haven gjort ända till denna dag.” — 2 Mos. 23:13, 31—33; Jos. 23:7, 8, Åkeson.
18, 19. Vilka kompromisser ingår kristenheten i våra dagar med hedniska gudar och med hädelser mot sanningen, i trots mot vilka skriftställen?
18. Jehova Gud godkänner inte att hans folk ingår överenskommelser med hans religiösa fiender, vare sig genom giftermål eller genom politiska uppgörelser eller genom affärstransaktioner, genom vilka de tvingas att taga namnen på dessa sina bundsförvanters gudar i sin mun och ge dem lagligt erkännande. Denna princip eller regel för hur man bör handla gäller för Guds sanna folk i våra dagar, ty det som skedde i samband med forntidens naturliga israeliter tjänar till ett varnande exempel för oss, som lever vid slutet av kristenhetens ”tingens ordning”. Må kristenheten fortsätta med att hängiva sig åt dylika kompromisser med hedendomens gudar och med sådant som är en hädelse mot Jehova Guds sanning. Såsom till exempel när icke-katolska länder skickar ambassadörer eller andra sändebud till hovet i Vatikanstaden och dessa, fastän de inte är romerska katoliker, är tvungna att böja knä eller falla ner för påven och tilltala honom som ”Ers Helighet”. När protestantiska och judiska politiker driver valagitation för att få de katolska röstarna på sin sida, tar de också den katolske gudens titlar i sin mun och kallar honom den ”Helige fadern”. När hallåmännen vid de radiostationer, som säljer tid för kommersiell annonsering, kommenterar den romerska hierarkiens förehavanden, önskar de vinna sina katolska åhörares bevågenhet och använder därför om hierarkiens medlemmar sådana titlar som ”högvördig”, ”hans högvördighet”, ”fader” osv. och förhärligar därigenom sekterismens mäktiga.
19. I Jesaja 57:15 (Dy) säger Jehova Gud: ”Så säger den höge och upphöjde, som bebor evigheten, och hans namn är Helig.” Till Jehova Gud allena riktade Jesus orden: ”Helige Fader, bevara dem i ditt namn, vilka du har givit mig.” Och till sina lärjungar sade han: ”Kallen ingen på jorden eder fader, ty en är eder fader, han som är i himmelen.” (Joh. 17:11; Matt. 23:9; Dy) Och endast en gång finner de engelsktalande protestanterna i sin Konung Jakobs översättning och sin Amerikanska standardöversättning av bibeln det ord, ”reverend”, som i prästtitlar betyder ”vördig”, och där användes det med avseende på Jehova Gud, i orden: ”Heligt och vördnadsvärt [reverend] är hans namn. Jehovas fruktan är vishetens begynnelse.” (Ps. 111:9, 10, AS; AV) Den verklige kristne, tillbedjaren av den sanne Guden, kommer inte att kompromissa i denna tid och tillskriva denna världens gudar och mäktiga det som tillhör Gud. Han följer Jesu ord: ”Betala då tillbaka ... det som är Guds till Gud.” — Matt. 22:21, NW.
20. Vilken dom över Jerusalem visar omöjligheten i att blanda ihop det som tillhör Gud med den världsliga religionen och att därvid få Guds godkännande?
20. Vi kan inte blanda ihop det som tillhör Gud med det som hör den världsliga religionen till och på samma gång vinna Guds godkännande. Det var inte en handling som vann Guds godkännande, när Jerusalem avföll från Jehova Guds uppenbarade tillbedjan och visserligen religiöst höll fast vid hans namn, men samtidigt svor vid falska gudar. Han varnade dem för sin vredes dag och sade: ”Jag skall uträcka min hand mot Juda och mot Jerusalems alla invånare och skall utrota ... dem som på taken tillbedja himmelens härskara och dem som tillbedja, vilka svärja Jehova sin ed och svärja vid Malkam, och dem som vika bort ifrån att följa Jehova och dem som icke hava sökt Jehova eller frågat efter honom.” — Sef. 1:4—6, AS.
21. Vilka händelser och vilken dom vid Sinai berg visar samma sak?
21. Vid foten av Sinai berg gav Mose broder Aron efter för folkets begäran, då de ville ha synliga gudar, och han gjorde en guldkalv. Uppfyllda av den ande som framkallats genom kalvdyrkan i Egypten, varifrån israeliterna hade dragit ut, sade dessa därpå: ”Dessa äro dina gudar, o Israel, som förde dig upp ur Egyptens land.” Aron byggde ett altare åt kalven och kungjorde: ”I morgon bliver det en Jehovas högtid.” Högtiden blev, visade det sig, en vild, larmande tillställning, som drog med sig moraliskt fördärv. Jehova brann av harm över detta försök att sammanlänka honom med demondyrkan. På hans profet Mose föreskrift blev kalvbelätet krossat till stoft, och omkring 3.000 deltagare i orgien föll för Jehovas skarprättares händer. — 2 Mos. 32:4—28, AS.
22. Hur och med vilken påföljd föll Jerobeam i samma snara?
22. Hundratals år längre fram i tiden, när tio stammar lösgjorde sig från Juda och Jerusalem efter konung Salomos död, försökte den israelitiske konung Jerobeam avhålla sitt folk från att draga upp till Jehovas tempel i Jerusalem för att tillbedja där. I stället för att inskränka sig till en enda guldkalv lät Jerobeam göra två stycken och sätta upp dem i Betel och Dan. Därpå gav han dessa kalvar äran av den befrielse som Jehova hade åvägabragt åt Israel och sade: ”Det är för mycket för eder att draga upp till Jerusalem; se dina gudar, o Israel, som förde dig upp ur Egyptens land.” (1 Kon. 12:25—29, AS) Med vilken påföljd? Nationen drabbades slutligen av undergång två hundra femtio år därefter, överlämnad åt sina fiender av Jehova Gud. Allt detta, säger aposteln Paulus, var ett varnande exempel för de kristna, för att de aldrig skulle kompromissa med den falska religionen, demonreligionen. Den sanne Guden kommer aldrig att fritaga oss från skuld eller skona oss från den undergång som kompromiss med största säkerhet för med sig. Den är en snara som lockar en i fördärvet. — 1 Kor. 10:6, 11.
23. Vilket handlingssätt har kristenheten valt, som visar att den har ignorerat definitionen av ren religion?
23. Kristenheten har inte ägnat någon uppmärksamhet åt definitionen av ren, obesudlad religion: att denna innebär inte endast att vårda sig om änkor och fader- och moderlösa, utan också att bevara sig utan fläck från världen. Vi kan inte bära eld i vår barm utan att våra kläder blir brända; vi kan inte kompromissa med fienden och ingå vänskapsförbindelser med denna världen och förbli obefläckade, ofördärvade och fria, med den frihet som endast sanningen kan ge. Kristenhetens moraliska, sociala och andliga tillstånd i våra dagar bevisar detta för oss. Från 100-talet och framåt i tiden har dess grundare kompromissat med de hedniska lärorna, sådana som treenigheten och människosjälens odödlighet. Varför? För att bli populära och för att te sig visa i världens ögon, för att inte förefalla alltför olika världen och så få lida smälek och förföljelse. Och på 300-talet, från kejsar Konstantins tid, gav kristenhetens byggherrar efter för den politiska statens vilja att få öva uppsikt över den. Den bytte bort sitt oberoende och sina förhoppningar om att bli Kristi brud genom att i stället bli den politiska statens, det romerska kejsardömets, kyrka.
24. Vilket straff kommer kristenhetens äktenskapsbrott att medföra? När?
24. Detta andliga äktenskapsbrott betydde fiendskap med Gud, och det kommer inom kort att ådraga kristenheten ett straff likt det som i Guds lag till det forntida Israel var föreskrivet för skökor och äktenskapsbrytare. Jehova Gud är nu i sitt tempel, där den rena tillbedjan utövas, och säger till alla som bekänner sig vara Guds folk: ”Jag skall komma till eder för att hålla dom, och jag skall vara ett snarfärdigt vittne mot trollkarlar, äktenskapsbrytare och menedare, så ock mot dem som förhålla dagakarlen hans lön eller förtrycka änkan och den faderlöse eller vränga rätten för främlingen, men icke frukta mig, säger HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, AS].” (Mal. 3:1, 5) Därför kommer kristenheten att först av alla bli tillintetgjord i striden vid Harmageddon genom en tillintetgörelse i eld som passar för en omoralisk, äktenskapsbrytande organisation, vilken har avfallit från den rena religionen.
25. Vad blev följden av att kristenheten i sig upptog hedendomen, och hur varnas den?
25. Lika litet som forntidens naturliga Israel har kristenheten haft styrka nog att stå emot den besmittelse och förorening som kommer av kompromiss med den falska religionen. I stället för att, som det påstås, ha helgat från hedendomen stammande läror, filosofiska tankar, riter och sedvänjor genom att införliva dem med sitt religiösa system har kristenheten besudlat sig med denna världen. Den har vanhelgat Kristi namn, som den bär. Likväl utger den sig för att vara trolovad med honom. Guds ord påpekar vad kompromiss med världen och efterhärmning av den ledde till i Israels fall och ger därpå kristenheten denna varning: ”Må den, som menar att han intager en fast ställning, taga sig till vara, så att han icke faller. Ni kunna icke dricka Jehovas kalk och demoners kalk; ni kunna icke taga del av Jehovas ’bord’ och demoners bord. Eller ’reta vi Jehova till svartsjuka’? Vi äro icke starkare än han, eller hur?” (1 Kor. 10:12, 21, 22, NW) Det är vi förvisso inte. Därför är det inte tillrådligt för oss att reta honom till svartsjuka genom att vända oss till falska gudars tillbedjan, sedan vi har trätt i gemenskap med honom såsom hans förbundsnation, folket för hans namn, liksom forntidens Israel hade gjort.
26. Hur visades det att Israel hade blivit fördärvat genom kompromiss, och hur var detta en förebild av kristenhetens fördärv?
26. För att visa det fördärv som drabbade Israel till följd av detta kompromissande handlingssätt sade Jehova till denna nation: ”På alla höga kullar och under alla gröna träd lade du dig ned för att öva otukt. Jag hade ju planterat dig såsom ett ädelt vinträd av alltigenom äkta art; huru har du då kunnat förvandlas för mig till vilda rankor av ett främmande vinträd? Ja, om du ock tvår dig med lutsalt och tager än så mycken såpa, så förbliver dock din missgärning oren inför mig, säger Herren, HERREN [Jehova, AS]. Huru kan du säga: ’Jag har ej orenat mig, jag har icke följt efter Baalerna’?” (Jer. 2:20-23) Kristenheten påstår sig leda sitt ursprung från Kristus Jesus, som sade: ”Jag är vinträdet, ni äro grenarna.” Men hur rent kristenheten än påstår sitt ursprung vara, så kvarstår likväl det faktum att i dag, efter alla de hundratals år som den har funnits till mitt i denna världen, är också den i Guds ögon förvandlad till ett avskyvärt, otuktat, vilt vinträd. Den bär inte Guds rikes frukt.
27. Är kristenheten hednisk, och hurudant är nu dess tillstånd och vilket öde får den?
27. Om denna fråga framställes i dag: Är kristenheten kristen eller hednisk? så svarar den Heliga skrift: Den är hednisk! Precis som hednavärlden i denna tid förkastar den Guds rike, som nu predikas på hela jorden till ett vittnesbörd för alla nationer. I överensstämmelse med Jesu egen liknelse om det sanna vinträdet och dess grenar blir kristenheten därför avhuggen från honom likt en död gren eller ett rotskott och är bestämd till att kastas i den eld, som denna världens ände utgör, och att förvandlas till aska. — Joh. 15:1—6.
En kvarleva förblir trogen och sann
28. Vilken seger tyckes ange att Satan skall vinna i stridsfrågan om tillbedjan?
28. Kristenheten har blivit avfällig. ”Denna tingens ordnings gud” har besegrat den. I årtusenden har han haft världen i övrigt i sitt våld under stora religionssystem, såsom hinduismen, taoismen, buddismen, konfucianismen, shintoismen, muhammedanismen, animismen och andra system av demonreligion, vilka alla tillsammans omfattar nära nog två milliarder av jordens inbyggare. Nu vid denna sena tidpunkt visar allting att kristenheten är hopplöst förlorad och att dess öde är fastkedjat vid den hedniska världens. Satans seger över kristenheten tyckes ange att han kommer att vinna i den många sekel gamla striden om frågan: Vems tillbedjan skall triumfera, Jehovas eller Satans?
29. Vilka frågor besvaras nekande, och vilka svarar så?
29. Men har Satan triumferat fullständigt på tillbedjans eller religionens fält? Har han lyckats slå ned Jehovas tillbedjan och utplåna den från jordens yta genom alla de olika medel att fördärva och med våld förinta som står honom till buds? Jehovas vittnen, sona till ett antal av 22.250 stycken var församlade till internationellt konvent i London i England den 4 augusti 1951, svarade otvetydigt Nej! Och detsamma gör alla de andra hundratusentals Jehovas vittnen på den övriga delen av jorden.
30, 31. Hur blev det vansläktade Jerusalem och dess välde förstörda två gånger, men hur överlevde en trogen kvarleva i båda fallen?
30. Sex hundra år före Kristus hade staden Jerusalem och dess rike förvandlats till ett vansläktat vinträd, och därför förde Babylon och dess gudar de överlevande judarna bort från den förstörda staden och i landsflykt till ett avgudadyrkande främmande land. En kvarleva av israeliterna hade emellertid hjärtan som var osvikligt hängivna Jehova Gud. Dessa fick överleva Babylons fall och återvända till det land som Jehovas namn var fäst vid och återupprätta hans rena tillbedjan där. Men när det första århundradet av den kristna eran började, hade Satan, djävulen, återigen fördärvat den judiska nationen genom av människor skapade religiösa traditioner och världsliga filosofiska idéer, som människor frambragt. I den kris eller prövning som kom var det återigen en liten kvarleva av israeliter som bevarade tron på Jehovas ord och på hans löfte om en befrielsens Messias. De kände igen och erkände Jesus Kristus som den utlovade Messias. Under hans ledning avskilde de sig från den fördärvade judendomens till undergång dömda religiösa system och bildade kärnan av den kristna församlingen, som byggdes upp på den orubbliga klippan Jesus Kristus.
31. Innan judendomens centralt organiserade system upplöstes och nationen skingrades genom att Jerusalem förstördes av de romerska legionerna år 70 e. Kr., hade den första kristna församlingen redan upprättats bland troende judar och troende hedningar både inom och utom det romerska väldet. Genom sin Son, Jesus Kristus, som nu var förhärligad i himlarna, utgöt Jehova Gud sin heliga ande över dessa den apostoliska tidens sanna kristna och brukade dem till att avge ett världsomfattande vittnesbörd om Guds kommande rike.
32. Vad gör att det nu ser ut som om Satan hade vunnit, men på vilket sätt har Jehova tagit upp utmaningen och gjort den rena tillbedjans seger saker och viss?
32. Men hur är det i våra dagar? Det som vi just nu har talat om hände för nitton hundra år sedan. Under den tid som gått sedan dess har kristenheten blivit alltigenom fördärvad, och i dag står den som ett religiöst system som har kommit den sanna kristendomens, den rena religionens, sak att te sig stinkande och vedervärdig. En förskräcklig biprodukt av dess skrymtaktiga, avfälliga handlingssätt är den ateistiska internationella kommunismen! Detta antikristna sociala och politiska systems svurna syfte är att utplåna kristenheten. Därtill kommer att utsikten till ett tredje världskrig med för massförstöring avsedda atomvapen gör det ovisst om kristenheten kan komma att existera eller vara verksam som religiös faktor efter kriget. Ur denna synpunkt ser det ut som om den falske guden Satan och hans världsreligion den här gången hade vunnit en definitiv seger. Men så är det inte! Återigen har Jehova Gud antagit den store motståndarens utmaning. Återigen har han fört fram en kvarleva för sitt namn, en kvarleva, som är hängiven hans rena tillbedjan. Må ett tredje världskrig komma, ja, må denna världens ände komma och med den också den avfälliga kristenhetens ände! Jehovas trogna kvarleva finns här ändå och skall förbliva till dess härlig seger kröner den trohet, varmed den rena, obesudlade tillbedjan utövats.