Vilken inställning bör de kristna ha till dansen?

”PÅ DANSRESTAURANGER, där man i många år har ignorerat rock’n’roll, har man plötsligt och till synes genom ett slags masshypnos gripits av tonårsgalenskapen”, skrev New York Times för några år sedan. ”Gräddan av societeten och film- och teatervärldens berömdheter har upptäckt en sensuell dans, som kallas twist och dansas till rock’n’roll-musik, och hänger sig åt den lika ohämmat som proselyter till en ny form av voodoo utför sina riter.”¹ En ritualistisk ”voodoo-twist” dansas till och med i Västberlin, ty dansflugan spred sig snabbt från New York till Storbritannien, Frankrike och andra länder. Få dansflugor under senare år har väckt så mycken diskussion, vållat så många stridigheter.

Men danser kommer och danser går. Morgondagens dansfluga kommer kanske att skilja sig helt från den som är på modet i dag. Vilken inställning bör då den kristne ha till dansen, i synnerhet med tanke på att dansstilarna och danssätten förändras titt och tätt?

Anständig dans fördöms inte

Vi finner inte i bibeln något direkt fördömande av dansen såsom sådan. Vid de tillfällen, då Gud gav uttryck åt sitt ogillande av dem som dansat, såsom han gjorde när israeliterna hade dansat omkring guldkalven, var det den med dansen förbundna avgudadyrkan som var något orätt, även om dansen också tydde på otillbörlig lössläppthet. Denna dans drog vanära över Jehova. — 2 Mos. 32:1—35.

I det forntida Israel var det vanligen kvinnorna som dansade, särskilt i samband med segrar över Jehovas fiender. Förmedelst sådan dans tackade man Gud och visade sin glädje över hans seger, och allt detta var till ära för honom. Efter Jehovas seger över Farao och hans här vid Röda havet anförde Mose syster Mirjam de israelitiska kvinnorna, då de gick ut ”med tamburiner och i danser”. Sedan Gud förhjälpt David till att nedgöra de hedniska filistéerna, ”gingo kvinnorna ut från alla Israels städer under sång och dans”. När Jehova hade givit Jefta seger över ammoniterna, kom Jeftas dotter ut för att möta honom ”med tamburinspel och dans”. Och när Jehovas förbundsark fördes till Davids stad, visade David sin glädje, då han ”själv dansade ... med all makt inför HERREN”, Jehova. — 2 Mos. 15:20, NW; 1 Sam. 18:6; Dom. 11:34, NW; 2 Sam. 6:14.

Skriften använder också ordet ”dans” när den vill ge eftertryck åt begreppet fröjd eller glädje, såsom i Psalm 30:12 (NW): ”Du har förvandlat min sorg i dans för mig.”

Men hur förhåller det sig med de kristna grekiska skrifterna? I dem finner vi inte något fördömande av dansen såsom sådan. Jesus Kristus framställde i själva verket en liknelse, i vilken han talade om att det förekom dans vid ett glädjefyllt tillfälle. När den förlorade sonen kom tillbaka hem, gladde sig hans far över detta och ställde till med en fest. Vid festen förekom det också dans: ”Men hans äldre son var ute på marken. När denne nu vände tillbaka och hade kommit nära huset, fick han höra spel och dans.” (Luk. 15:25) Det är uppenbart att Guds Son inte fördömde dansen själv; ty i så fall skulle han inte ha nämnt dans i förbindelse med ett värdigt högtidsfirande.

Dessutom finns det många danser, i vilka de dansande utvecklar stor grace i sina rörelser, danser som på grund av sin sannskyldiga behagfullhet är vackra att se på. Det är inte något ont eller orätt i själva fötternas och kroppens rytmiska rörelser. Så här säger en religiös uppslagsbok: ”Judisk dans utfördes av vart och ett av könen för sig ... i särskilda och åtskilda grupper.”

Men vilken inställning bör den kristne då ha till den moderna dansen? I sitt skrivna ord har Gud låtit nedteckna vissa bud och principer, som bör leda en kristen på alla hans vägar. Den kristne har alltså en bok till vägledning, med vars hjälp han kan avgöra om ett visst slags dans eller ett visst danssätt är anständigt eller oanständigt. När en ny dans kommer upp, hur kan en kristen då bedöma om det är rätt eller orätt av honom att dansa denna dans?

Avgörande faktorer

Tag först och främst reda på vad för slags dans det är. Vilka rörelser ingår i den? Hur beskrivs dansen av iakttagare, och vilket omnämnande får den i tidningar och tidskrifter? Om man kan få veta vilket ursprung dansen har och hur den har utvecklats, kan detta vara upplysande. Jämför de fakta du fått veta med bibelns principer.

Låt oss anta att du har hört talas om ”twist” och gärna vill veta om det är passande för en kristen att dansa twist. Lägg då märke till hur folk beskriver denna dans. Sådana omnämnanden som de följande har man kunnat hitta i tidningarna: ”Twisten, en variant av ’madison’, som uppkom för ett antal år sedan i Philadelphia, är en rytmisk dans med axelknyckningar och höftsvängningar, i vilken danspartnerna samordnar sina rörelser men inte berör varandra.”¹ En populär amerikansk tidskrift publicerade en flersidesartikel om dansen, vari det sades: ”Till sångens enträgna taktfasta ljud vaggar de dansande fram och tillbaka på fotvalken, medan de vilt svänger på höfterna.”² Om de lokala nyhetsorganen inte kastar något större ljus över saken, kan du kanske hitta några publikationer i ett bibliotek på den ort där du bor, i vilka senaste nytt på detta område behandlas. I Britannica Book of the Year för 1962 meddelades det bland annat: ”Det förekom också under år 1961 ett återupplivande av två tonårsdanser, ’twisten’ och ’fisken’. De blev offentligen fördömda av flera präster i USA. Sent på hösten övergick i synnerhet twisten plötsligt till att bli en formlig dansfluga. ... Den kännetecknas av ett minimum av fotrörelser och ett maximum av kroppssvängningar.”

I en hel del nyhetsmeddelanden kan man säkert få veta något om den nya dansens ursprung, och så har det varit med twisten. Tidskriften Time till exempel har sagt följande:

”Twisten var till en början en nog så oskyldig dans; den fick senare till stor del träda tillbaka till förmån för mera förfinade danser som ’The Roach’ och ’The Fly’. Men ungdomarna på ... [en nattklubb i New York] har återupplivat twisten och gjort en parodi på den, som påminner om någon forntida infödingsstams pubertetsrit. De dansande berör nästan inte alls varandra, och de flyttar knappast på fötterna. Men allting annat rör sig. Överkroppen svajar framåt och bakåt, och på erotiskt vis svänger man på höfterna och knycker på axlarna, medan man slänger armarna inåt och utåt, uppåt och nedåt.”³

I samma nyhetsmeddelande sades det också att denna nattklubb och dess återupplivade twist ”mycket väl skulle ha kunnat förbli rätt och slätt ännu en hetsande attraktion för ’beatnik’-gänget i stadsdelen” i fråga, om inte en societetsreporter hade gjort denna dans populär bland restaurang- och nattklubbsgäster genom att skriva om den.

Vad har vi nu fått veta om den här dansen? Vi har fått veta att denna dansfluga till största delen går ut på att man svänger med kroppen och att sådana ord som ”vild”, ”sinnlig” och ”erotisk” används om den. Vi har också fått veta vilket slags människor som har utvecklat dansen, att den egentligen är en efterapning av en hednisk infödingsdans och att det i dansen ingår åtbörder som väcker sexuella känslor till liv.

Vilka bibliska principer och bud hjälper oss att ta ställning till det som vi fått kännedom om? Om du inte vet det, så fråga en mogen kristen till råds. Du kan också söka efter upplysningar i skriftställesförteckningar och ämnesregister i Sällskapet Vakttornets publikationer för att få vägledning, när det gäller dessa principer. Du kommer att få veta en hel del. Fråga dig: Befrämjar den här dansen ett heligt uppförande? Guds ord säger: ”Må ni ... bliva heliga i allt edert uppförande.” Guds ord talar öppet ut emot ”lystnad efter sinnliga nöjen”. Det varnar för ”ett skamligt uppförande” och ”ting som icke äro passande”. Det kräver blygsamhet av kristna kvinnor. De kristna förmanas att tänka på ”vadhelst som är kyskt” och handla i överensstämmelse härmed. — 1 Petr. 1:15; Jak. 4:1; Ef. 5:4; Fil. 4:8; NW; 1 Tim. 2:9.

Fråga dig nu: Fyller den dans jag tänker på Skriftens krav? Du bör nu kunna avgöra den saken rätt.

Vad lägger man vikt vid?

I många danser lägger man vikt vid fotarbetet, som åtföljs av behagfulla rörelser med kroppen i övrigt. Men i en del danser förekommer det ytterst ringa fotarbete och förflyttning. I dessa danser lägger man vikt vid rörelserna med själva kroppen, vilka kan vara erotiska men inte nödvändigtvis behöver vara det. En del primitiva stammars och folks danser har till uppgift att uppegga de sexuella känslorna. Kananéerna hade fruktbarhetsdanser. Liknande danser utfördes vid de forntida backanalierna, som tjänade såsom en ursäkt för omoraliskhet. I sin bok World History of the Dance ger Curt Sachs uttryck åt uppfattningen att de ”höft- och magdanser”, som förekommer på en del håll, t. ex. på Söderhavsöarna, ”endast har till uppgift att stimulera de sexuella känslorna. Men det ursprungliga syftemålet hade med magien att göra: rörelser som anspelar på samlag befrämjar liv och tillväxt, liksom alla andra sexuella åtbörder.” Om en modern dans är en efterapning av de erotiska åtbörderna i en hednisk dans, då förbjuder Skriftens principer att den kristne dansar den. Kraftfulla, livliga rörelser är inte i sig själva den avgörande faktorn; polkan är en livlig dans, men den behöver inte vara erotisk. Huruvida danspartnerna berör varandra är inte heller den enda avgörande faktorn. Det är inte nödvändigt att människor kommer i fysisk beröring med varandra för att passion skall uppväckas hos dem. Genom att en människa rätt och slätt ger akt på de dansandes rörelser, kan fula tankar eller lidelsefulla känslor uppväckas hos henne.

När man alltså i en modern dans lägger vikt vid att kvinnorna svänger på höft- och bröstparti, är det bra att ha klart för sig att sådant inte kan kallas ett blygsamt uppförande, att det just är sådant som infödingar gör i olika delar av världen i sina fruktbarhetsdanser. Den kristne kan vara viss om att sådan dans har samma inverkan på människor där han bor som den har bland primitiva folk.

Kristna människor kan finna nöje i dansen, men när de får klart för sig att en dans som är särskilt populär i den här gamla världen väcker sexuella känslor till liv (genom ett betonande av erotiska rörelser med bröst och höfter), då undviker de den i stället för att ge efter för känslan att de borde följa med hopen. Några kanske skrattar åt dig, eftersom du inte följer med hopen, men det som betyder något är att du har ett gott och rent samvete inför Gud. — 1 Petr. 4:3, 4.

Vilket rykte har dansen?

Aposteln Paulus bjöd de kristna att de skulle tänka på ”vadhelst som blir väl omtalat”. (Fil. 4:8, NW) När man skall avgöra om det är tillbörligt eller inte för de kristna att dansa en viss dans, bör man ta reda på vilket rykte dansen har. Världsligt inställda människor kanske gillar en viss dans, men vi kan inte låta oss vägledas av dem som inte vill kännas vid några återhållande band och som låter den så kallade sexuella friheten få främsta platsen. Vad menar man då om dansen i det samhälle där du bor? Ja, framför allt, vad anser man om den i den religiösa församling du tillhör? Hur skulle man där betrakta dig om du dansade den? För att få veta vilket rykte det slags twist har fått, som blev populär på en nattklubb i New York, kan vi ta del av vad en på Trinidad född dansör, Geoffrey Holder, har sagt härom:

”Skall det bli twist? Då blir jag sittande. Twisten är oärlig. ... Den är syntetisk sexualitet, som blivit till en vämjelig åskådarsport. ... Sällskapsdansen har aldrig varit avsedd att ge åskådarna en indirekt sexuell stimulans. Om den gör det, så var på er vakt mot den! ... När Antony Tudor i filmen ’Pillar of Fire’ ville framhålla hjälten såsom en sexig donjuan och en fallossymbol, gjorde han en scen med twistdans, som tog några få sekunder, för att antyda denne hjältes karaktär. ... Alltifrån tidernas morgon har det klassiska sättet att ange manlig potens, sexuell virilitet, varit en och samma rörelse med bäckenet. I de afrikanska fruktbarhetsdanserna gör man det alltid naket. Ärligt.”⁴

Men du behöver inte läsa specialartiklar, för att du skall få en uppfattning om vilket rykte dansen har. Helt korta notiser kan säga en hel del. Till exempel dessa: ”I staden Tampa har man börjat år 1962 med att förbjuda twisten, ett nytt slags dans, på ställen för offentlig dans.”⁵ ”Sedernas väktare diskuterar huruvida dansen fyller anständighetens krav. Elsa Maxwell har i förtroende meddelat i sin spalt att prinsessan Olga av Jugoslavien vid den polska balen hade varit överens med henne om att man inte borde dansa twist på offentliga platser.”⁶ ”Vita huset förnekade i dag på det bestämdaste att president Kennedy eller någon annan dansade ’twist’ vid en bjudning där.”⁷ ”Den nya dansen, twisten, har förbjudits vid Roseland Dance City [i New York]. ’Vi anser den inte vara en dans för danssalongerna’, säger Lou Brecker, som öppnade teaterdistriktets danssalong år 1919. ’Den saknar verklig behagfullhet.’”⁸

I tidningarna kan man också ibland hitta insändare, som låter en få veta vad folk tänker om en dans. Här är ett exempel: ”Låt oss hoppas att de unga (och de inte så unga) kropparna hos våra twistdansare ljuger, att deras sinnen inte uppför sig invändigt såsom deras bäcken- och bröstparti gör utvändigt.”⁹

Även om en kristen alltså skulle kunna dansa en viss dans med ett gott och rent samvete inför Gud, därför att hans motiv inte är orätt, så är detta inte tillräckligt. Han måste tänka på vilken verkan dansen har på åskådarna. Den som ser på dansen vet vad som rör sig i hans sinne, när han ser en sensuell dans, och han förmodar att samma slags tankar rör sig i sinnet hos den dansande. Även om man kan säga: ”Mitt sinne och mitt samvete är rent”, så är detta inte tillräckligt, ty Skriften säger eftertryckligt: ”Avhåll eder från att bliva orsak till anstöt.” — 1 Kor. 10:32, NW.

Självförsakelse för att undvika att vara till anstöt

Ingen kristen vill genom sitt uppförande vända människor bort från Guds sanning; den kristne undviker till och med sådant som inte i sig självt är orätt. Omständigheterna kan göra att det är orätt att handla eller uppträda på ett visst sätt. Det som går för sig på ett håll kan dra smälek över dig på annat håll. En dans kanske visserligen tolereras på en plats, men om folk anser den vara ett tecken på tygellöshet, betraktar de alla som dansar den såsom tygellösa. Fördenskull hörsammar alla kristna Paulus’ råd: ”På intet sätt giva vi någon orsak till anstöt, på det att vårt ämbete icke må klandras.” — 2 Kor. 6:3, NW.

Guds råd lyder så: ”Må var och en fortsätta att söka, icke sin egen fördel, utan den andres.” (1 Kor. 10:24, NW) Vad är denna ”fördel”, som de kristna bör söka för andras räkning? Det är sådant som är till nytta för dem andligen. Det är naturligtvis rätt och riktigt att uppmuntra andra och vara vänlig mot dem, men detta kostar oss kanske ingenting; och Paulus talar här om sådant som verkligen kostar oss något, på det att den andre må få en ”fördel”. Det gäller samvetet. Alla människor uppfattar inte saker och ting på samma sätt. Den kristne, som har ett upplyst samvete, kan kanske göra saker och ting med rent och gott samvete men skulle kanske därmed bringa andra på fall. Den kristne måste tänka på det som först och främst är syftet med hans strävanden: Andra människors frälsning. Vi vill inte bringa andra på fall genom att göra sådant som strider mot deras samvete. Detta inskränker vår frihet och kräver återhållsamhet även i sådana ting som kan vara rätta och tillbörliga i sig själva. Vi bör handla på ett sådant sätt att ingenting av det vi gör hindrar andra från att ta emot Guds sanning. Detta innebär att vi inte endast undviker sådant som är orätt enligt Skriften, utan att vi också försakar det som vi skulle kunna ha rätt att göra, för att vi inte skall uppväcka fördomsfullhet hos någon gentemot Guds sanning.

Om vi alltså är villiga att försaka sådant som kan vara rätt och tillbörligt i sig självt, därför att vi inte vill väcka anstöt hos andra, hur mycket angelägnare borde vi då inte vara att undvika det som är orätt enligt Skriften!

Jesus framhöll att vi inte bör ta lätt på detta, att väcka anstöt hos andra, då han sade: ”Men den som förför [är till anstöt för, Åk] en av dessa små, som tro på mig, för honom vore det bättre, att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes ned i havets djup.” — Matt. 18:6.

Vi kanske inte skulle väcka anstöt hos andra med en viss dans i och för sig, men vi skulle kunna göra det genom omständigheter i samband med dansen. Vilket intryck skulle det till exempel göra, om det ställe där dansen försiggick hade dåligt rykte? En kristen bör inte hålla till på en restaurang med dåligt rykte, även om han bara ginge dit för att äta god mat. Han skulle kunna bringa andra på fall. Platsen för dansen är alltså ännu en avgörande faktor. (1 Kor. 8:9, 10) Vårt umgänge spelar också en viktig roll, ty ”dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor”. (1 Kor. 15:33, NW) En dans kan i sig själv vara anständig, men tillställningen i sin helhet kan vara oanständig för den kristne, om han är i dåligt sällskap. När vi vill roa oss, bör vi göra detta i sällskap med dem som älskar Gud och hyser respekt för hans bud och befallningar.

Det är bra om de kristna tänker på att det inte går att dela upp alla danser i två grupper, de anständiga och de oanständiga. Många danser kan dansas på såväl ett anständigt som ett oanständigt sätt, beroende på den dansande själv. En människas motiv i samband med en anständig dans skulle kunna vara orätt, så att dansen väcker längtan efter sinnlig njutning. För övrigt behöver en kristen inte någon särskild regel för varje ny dansfluga, som kommer i svang, ty i de flesta fall kan han ta reda på fakta och tillämpa bibelns principer. Om en kristen vill leva sitt liv såsom ogift, kan han finna att det är fördelaktigast för honom att inte dansa med någon av det motsatta könet som han inte är släkt med.

Tag alltså reda på vad den dans det gäller i grund och botten är. Vilka rörelser ingår i den? Vilket ursprung har dansen? Vad säger folk om den? Vad säger nyhetsorganen om den? Vilket rykte har den på orten? Om du dansade den, vilken verkan skulle detta ha på dem som såg på? Hur lyckliga blir vi inte, om vi, när det finns orsak att tvivla på att det är tillbörligt att följa en viss kurs, handlar på ett sådant sätt att vi uppbygger våra bröder och inte bringar de nya på fall! ”Kärleken uppbygger.” — 1 Kor. 8:1.

Även om valet av nöjen är en rent personlig sak, kommer en mogen kristen aldrig att styvt hålla på sina ”rättigheter” i detta avseende, om han därigenom skulle oroa en medkristens samvete eller skulle kunna väcka anstöt hos de nya. ”Låt oss ... icke längre döma varandra, utan gör hellre detta till edert beslut: att icke för en broder lägga en stötesten eller en orsak till att snubbla.” Må var och en av oss göra bruk av ett sunt sinnes ande. Må var och en söka de andras andliga ”fördel”. Må var och en uppföra sig såsom han skulle göra inför Herren Jesus Kristus och den helige Guden, Jehova. Då kommer vi att handla enligt förmaningen: ”Vare sig ni äta eller dricka eller göra någonting annat, gör allting till Guds ära.” — Rom. 14:13; 1 Kor. 10:31; NW.

HÄNVISNINGAR

 1 New York Times för 19 oktober 1961.

 2 Life för 24 november 1961.

 3 Time för 20 oktober 1961.

 4 New York Times Magazine för 3 december 1961.

 5 New York Times för 4 januari 1962.

 6 Newsweek för 4 december 1961.

 7 New York Times för 15 november 1961.

 8 New York Times för 21 oktober 1961.

 9 New York Times Magazine för 17 december 1961.