Tjänar du Gud eller förväntar du att Gud skall tjäna dig?
ÄR KRISTENDOMEN för dig något som kräver att du ger, eller tänker du bara på att få? Det är så lätt att bara tänka på vår egen välfärd och så i själva verket förvänta att Gud skall tjäna oss, i stället för att vi borde vara angelägna att tjäna Gud på ett välbehagligt sätt. Om vi bara dyrkar Gud därför att det ger oss ett visst mått av sinnesfrid, kanske framgång, en aktad ställning eller vänner eller därför att vi på så sätt kan hoppas på frälsning efter döden, då förväntar vi att Gud skall tjäna oss, i stället för att vi bör tjäna Gud, och vårt motiv är orätt.
Ett sätt varpå vi avslöjar denna sinnesinställning är genom våra böner. Vad består de av? Innehåller de bara en idelig begäran om saker och ting för oss själva och för dem som vi håller av? I så fall förråder vi att vi förväntar att Gud skall tjäna oss. Som ett utmärkt exempel på människor med denna sinnesinställning kan man anföra den hängivna religiösa dam som beder sin novena eller niofaldiga bön till den undergörande medaljens madonna i hopp om att få ett arbete, finna en make eller återvinna hälsan. En sådan tanke som att hon skulle tjäna Gud kommer aldrig för henne. Hon har samma inställning som en populär religiös skribent från förra århundradet, som en gång skrev: ”Det verkar underligt, men den kristna religionen är en självisk angelägenhet. Den tar i första hand sikte på att frälsa den egna själen.”
Men så är det inte! Det var Jesus Kristus själv som grundade den kristna religionen, och han kom då visst inte ned till jorden såsom människa för att frälsa sin själ. Han var inte underkastad förgängelse. Han hade liv och rätten till liv. Hade han inte levat tillsammans med sin Fader i oräkneliga åldrar? Han kom inte hit till jorden för att Gud skulle tjäna honom utan för att han skulle tjäna Gud, ty det var rätt och kärleksfullt att göra det.
Jesus överlämnade sitt liv åt Gud till att göra Faderns vilja. Såsom han själv sade: ”Jag har kommit ned från himmelen, icke för att göra min vilja, utan för att göra dens vilja, som har sänt mig.” Med andra ord: Jag har kommit för att tjäna Gud. — Joh. 6:38.
Jesus tjänade Gud på många sätt. Han förhärligade sin Fader och kungjorde sin Faders namn för människorna. Han bar vittnesbörd om sanningen. Och han tjänade Guds folk såväl som hela människosläktet. ”Människosonen har kommit”, sade han, ”icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv [sin själ] till lösen för många.” Han tjänade människorna genom att för dem predika ”de goda nyheterna om Guds rike” och bota alla sjuka som kom till honom. — Joh. 17:4; 18:37; Matt. 20:28; Luk. 4:43, NW; 6:19.
Tjänsten för Gud innebar också för Jesus att han skulle förbli skild från världen: Jag är ”icke ... någon del av världen”, sade han. Den innebar vidare att han skulle vara fri från all synd: ”Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd?” Ingen kunde göra det. — Joh. 17:16, NW; 8:46.
Därför att Jesus så troget och osjälviskt tjänade sin Fader, belönade Jehova Gud honom genom att han ”upphöjde ... honom till en överordnad ställning och gav honom ... det namn, som är över varje annat namn”. — Fil 2:9, NW.
Inte för att Gud var i behov av att Jesus tjänade honom eller nu är i behov av att vi tjänar honom. I evighet i det flydda hade Jehova Gud varit fullkomligt oberoende, fullständig i sig själv, innan han alls skapade sin Son; och om han inte var i behov av att hans Son tjänade honom, är han sannerligen inte i behov av att vi tjänar honom. Såsom profeten citerar Gud: ”Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.” Vad vi än må kunna uträtta i Guds tjänst, måste vi hålla Jesu ord för sanna: ”När I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: ’Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort, vad vi voro pliktiga att göra.’” Men i sin osjälviska kärlek ger Gud de skapelser han har danat privilegiet att tjäna honom, så att de kan bevisa sig värdiga att få röna välsignelse från honom. — Ps. 50:12; Luk. 17:10.
Att tjäna Gud såsom Jesus gjorde innebär inte för oss att vi likaså skall utföra underverk, bespisa väldiga människoskaror, bota sjuka och uppväcka döda. Sedan dessa underverk hade tjänat sitt syfte, nämligen att fastslå kristendomens gudomliga ursprung, förekom det inte några fler underverk. Inte innebär det heller att vi skall frambära våra liv såsom lösenoffer. Det skulle vara omöjligt, ty vi är alla syndare, och dessutom gav Jesus genom sitt offer en lösen en gång för alla. — Hebr. 9:26.
Men vi kan tjäna Gud i Jesu efterföljelse genom att ge ära åt Jehova Gud och kungöra hans sanning, hans namn, hans ord och hans rike. Detta uppdrag gav Jesus åt alla sina efterföljare: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, ... lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” På varje kristen vilar fördenskull ansvaret att predika. Och därför utropade aposteln Paulus: ”Ve mig, om jag icke kungjorde de goda nyheterna!” Tror du att detta uppdrag bara gällde apostlarna, män sådana som Paulus? Tänk då på att Paulus också skrev: ”Bliv mina efterliknare, såsom jag är Kristi.” — Matt. 28:19, 20; 1 Kor. 9:16; 11:1; NW.
Även om ytterst få till bekännelsen kristna inser att detta är sanning, börjar det så småningom gå upp för ledarna i kristenheten att det är det. Vid en Lambethkonferens som anglikanska kyrkans biskopar höll i London år 1958 kom man sanningen ganska nära, då man påpekade: ”Man bör inte betrakta evangeliseringen såsom en uppgift enbart för ett utvalt fåtal. Dop och konfirmation utgör ’lekmännens ordination’ för uppgiften att förkunna evangelium. Det tillkommer varje kristen att göra det som Andreas gjorde för sin broder — att säga: ’Vi hava funnit Messias’ och föra honom till Jesus.” — Theology Today, juli 1960.
Även om vi kan tjäna Gud på det allra bästa sättet genom att predika de goda nyheterna om Guds rike, får vi inte inskränka oss till enbart detta. Vår tjänst för Gud kräver också att vi, allteftersom vi får tillfälle, skall ”göra, vad gott är mot var man”. Och även om vi inte kan leva ett alltigenom syndfritt liv, som Jesus Kristus gjorde, måste vi för att kunna tjäna Gud på ett välbehagligt sätt ideligen kämpa emot synden, så att vi inte hemfaller åt den. Samtidigt måste vi bevara oss ”utan fläck från världen”. — Gal. 6:10; Jak. 1:27, NW.
Om vi alltså tjänar Gud i stället för att förvänta att han skall tjäna oss, återverkar detta på våra böner. I stället för att vi när vi beder bara tänker på oss själva, kommer våra böner då att omfatta lov och tacksägelse till Gud och böner för andra, och i synnerhet kommer vi att bedja om att rättfärdigheten måtte triumfera. Och då kommer inte vår framtid i denna rymdålder att bli förvirring och förintelse utan lycka och evigt liv. — Matt. 6:9, 10.