Varför har andens mirakulösa gåvor upphört?
FÖR nitton hundra år sedan understödde den osynlige Guden på ett kraftfullt sätt de goda nyheterna om frälsning genom hans Son, Jesus Kristus. På vad sätt?
Hebréerbrevets skribent visade detta, när han vände sig till de kristna som hade stått under det mosaiska lagförbundet. Han sade: ”Gud tog del i att bära vittnesbörd genom tecken såväl som förebud och olika kraftgärningar och genom att dela ut helig ande enligt sin vilja.” (Hebr. 2:1—4, NW) Ja, på detta sätt visade Gud också tydligt att han nu handlade med den nyupprättade kristna församlingen under det nya förbundet och hade tagit bort sin ynnest från den judiska anordningen under lagförbundet.
Detta utdelande av helig ande innefattade många mirakulösa förmågor. Aposteln Paulus talade om dessa mirakulösa gåvor och sade att de i sinom tid skulle försvinna. (1 Kor. 13:8) I våra dagar ser vi inte Guds ande verka genom enskilda individer på ett sådant häpnadsväckande, mirakulöst sätt och åstadkomma helbrägdagörelse, tal av olika tungomål som talaren aldrig studerat, inspirerade profetiska uttalanden osv. Varför inte det? Om dessa gåvor var nödvändiga för församlingen på den tiden, varför är de då inte detta i våra dagar?
Orsaken är att även om den kristna församlingen i våra dagar i lika hög grad blir välsignad med Guds andes verksamhet för att kunna fullgöra sitt uppdrag, fyller anden många av församlingens behov på ett annorlunda, mera vittomfattande och varaktigt sätt. Hur då? För att få svar på detta är det nödvändigt att göra en återblick på syftet med de gåvor som delades ut på den tiden och vad som åstadkoms genom dem.
Andens mäktiga verksamhet i det första århundradet
När vi läser berättelsen om apostlarnas och deras medarbetares gärningar, som i första hand finns nedtecknade i Apostlagärningarna i bibeln, kan vi inte undgå att bli imponerade av den kraft, intensitet och energi som den heliga andens verksamhet utstrålade. ”Sådana som trodde på Herren fortsatte att fogas till dem, både män och kvinnor i stor mängd”, från och med pingsten år 33 v.t. och framåt. (Apg. 5:14, NW) Under Paulus’ första missionsresa, som endast varade i omkring ett och ett halvt år, reste han och Barnabas genom Cypern och mindre Asien. (Apostlagärningarna, kapitlen 13 och 14) På denna korta tid upprättade de den ena församlingen efter den andra och förordnade män på platsen till att öva tillsyn. En del församlingar bildades tydligen på mycket kort tid. Under en senare resa tillbringade Paulus endast omkring ett och ett halvt år i den stora staden Korint och vann många lärjungar där. — Apg. 18:11.
Varför verkade anden så mäktigt och samlade hundratals, ja, tusentals människor till den kristna församlingen på en så kort tidrymd under dess tidigaste historia?
Det var därför att det återstod relativt sett mycket få år att befästa, bygga upp och stärka församlingen. I sin liknelse om vetet och ogräset hade Jesus visat att denna intensiva verksamhet skulle vara av begränsad varaktighet. Den skulle upphöra när ”folket sov”, dvs. sedan apostlarna somnat in i döden och lämnat skådeplatsen. När detta inträffade skulle den förutsagda ”laglöshetens människa” inte hållas tillbaka mycket längre, och det stora avfallet, upproret mot de sanna apostoliska lärorna och det sanna levnadssättet skulle slå ut i full blom. (Matt. 13:24—30, 36—43; 2 Tess. 2:3—8) Apostlarna arbetade därför outtröttligt på att bygga upp församlingen för att den skulle vara ”en pelare och ett stöd för sanningen” mot de avfallets stormvågor som skulle komma att uppsluka den nästan fullständigt. — 1 Tim. 3:15, NW; 4:1; Apg. 20:29, 30; 2 Petr. 2:1—3.
Men varför var det nödvändigt med mirakulösa verkningar av anden? Ja, du kanske kommer ihåg att under det första århundradet var det till och med sällsynt att en jude ägde en fullständig uppsättning av bokrullarna i de hebreiska skrifterna. Bland hedningarna var bibeln praktiskt taget okänd. När det gällde evangelieberättelserna och breven i de grekiska skrifterna var det endast mycket få exemplar som cirkulerade. Ingen av bibelns böcker var bekvämt indelad i kapitel och verser, som de är i våra dagar. Bibelkonkordanser, bibliska uppslagsverk och bibelkommentarer existerade inte. Därför är det uppenbart att det behövdes övernaturlig hjälp från Gud. Det var följdriktigt att Guds ande skulle verka på ett sätt som fyllde de många kristna lärjungarnas behov av biblisk kunskap och vägledning. Den åstadkom detta genom de mirakulösa gåvorna.
De mirakulösa gåvorna
Dessa gåvor räknas upp i 1 Korintierna 12:4—11 (NW). Här skriver aposteln att anden inte verkade på samma sätt på alla medlemmar av församlingen, utan att den i stället ådagalade sin aktivitet och påverkan på en mångfald sätt. Därigenom utrustade den fullständigt församlingen som helhet att upprätthålla den rätta läran och det rena handlingssättet, att predika och undervisa om de goda nyheterna och att hålla stånd mot avfallet. Låt oss begrunda de olika gåvorna och syftet med dem.
Den första som räknas upp är gåvan ”att tala vishet”. Vishet är förmågan att använda kunskap och insikt på ett framgångsrikt sätt för att uppnå vissa mål. Denna vishet var inte en vishet som vunnits genom erfarenhet utan en mirakulös vishet, vars ägare kunde hjälpa församlingen att fatta beslut i komplicerade frågor. — Apg. 13:1—5.
Den andra gåvan var ”att tala kunskap”. Detta var inte kunskapen om Gud och Kristus, som alla kristna måste ha för att vara lärjungar. (Joh. 17:3; Rom. 10:14) Det var en mirakulös kunskap som kompenserade bristen på exemplar av bibeln. Den gjorde också på ett mirakulöst sätt de kristna aktpågivna beträffande situationer som kunde påverka församlingens välbefinnande. — Apg. 5:1—11.
Därefter kom ”tro”. Detta kunde heller inte vara den tro som alla kristna måste besitta, eftersom tro på Gud och hans Son och på lösenoffret var det främsta kravet för att man skulle kunna bli en kristen. (Rom. 10:10; Apg. 2:38, 39) Detta var i stället en mirakulös, av anden inspirerad tro, en obrytbar övertygelse som satte dess ägare i stånd till att övervinna kolossala svårigheter och i församlingens medlemmar ingjuta energi och nit att orubbligt dra framåt och predika de goda nyheterna. Vilken värdefull medlem av församlingen den måste ha varit som ägde denna gåva!
Det förekom vidare ”gåvor att bota sjuka” och andra ”kraftgärningar”. (Apg. 3:1—8; 5:12—16; 13:6—12) Dessa tjänade som tecken för icke troende och bevisade kraftfullt att Guds ande vilade över församlingen och underlättade dess arbete.
Gåvan ”att profetera” innefattade, förutom att tala om Guds storslagna gärningar, den inspirerade förmågan att göra exakta uttalanden om sådant som skulle inträffa. Detta inspirerade förutsägande av framtida händelser tycks emellertid i sin helhet ha varit begränsat till sådant som berörde församlingen på den tiden, varigenom den kunde möta den förutsagda situationen, som i fallet med hungersnöden på kejsar Klaudius’ tid, som förutsades av den kristne profeten Agabus. — Apg. 11:27—30.
”Att urskilja inspirerade uttalanden” var en gåva som verkade till förmån för församlingens trygghet. På den tiden fanns det verkligen profeter med inspirerade budskap från Gud, av vilka några reste omkring, till exempel Barnabas, Silas, Paulus och andra. Genom gåvan att urskilja inspirerade uttalanden skulle församlingen skyddas mot alla bedragare, falska profeter. Om sådana kom till församlingen, kunde de identifieras av den som ägde denna gåva. På så sätt visste församlingen om de skulle ägna uppmärksamhet åt de ”inspirerade uttalandena” eller inte. — 1 Joh. 4:1.
”Tungomål” och ”uttydning av tungomål” var betydelsefullt när det gällde att snabbt sprida de goda nyheterna i Asien, Europa och Afrika och och på öarna i havet. Gåvan att tala tungomål tjänade också som ett tecken för dem som befann sig utanför den kristna församlingen. (1 Kor. 14:22) Eftersom Paulus hade fått i uppdrag att vara en apostel för nationerna, reste han mer än de övriga och träffade människor som talade en mångfald olika språk och dialekter. Utan tvivel var det av den orsaken som han blivit så rikt förlänad med denna gåva, som han själv sade: ”Jag talar tungomål mer än I alla.” — 1 Kor. 14:18.
Andliga gåvor i den nutida församlingen
I våra dagar har den sanna kristna församlingen återupprättats efter det avfall som svepte in medeltiden i ett andligt mörker. Precis som Israels barn år 537 f.v.t. återbördades till sitt land av kung Cyrus av Persien har Jehova använt sin regerande konung Jesus Kristus till att föra den nutida kristna församlingen in i ett andligt sett blomstrande tillstånd. (Jes. 1:25—27) Det har skett en återställelse beträffande de sanna lärorna om Guds namn, hans Sons, Jesu Kristi, ställning, Guds rike, återlösningen, uppståndelsen och andra läror. De falska lärorna om treenigheten, helveteselden, människosjälens odödlighet och andra har avslöjats såsom oskriftenliga. Predikandet av de goda nyheterna om Riket utförs över hela världen. Är andens mirakulösa gåvor nödvändiga för att församlingen skall kunna fullgöra sina uppgifter och bevara sin renhet, rättrådighet och enhet?
Nej, dessa gåvor behöver inte ges på ett alltigenom mirakulöst sätt, vilket var nödvändigt i det första århundradet. Gud har nämligen försett församlingen med de nödvändiga tingen på ett annorlunda, mera fullständigt och varaktigt sätt. Men precis som under församlingens första tid äger inte alla församlingsmedlemmar i våra dagar samma förmågor, utan var och en kompletterar de andra, så att församlingen som helhet med alla sina förmågor exakt avbildar Gud och Kristus. Detta åstadkommes genom Guds andes verksamhet, som förser församlingen med en mångfald olika förmågor.
När det gäller kunskap har Gud gett oss hela sitt skrivna ord, som den enklaste människa i våra dagar kan äga ett exemplar av i tryckt form. Med hjälp av detta ord kan Guds människa bli fullt duglig, fullständigt utrustad för allt gott verk. (2 Tim. 3:16, 17, NW) Kunskapen är vidare tillgänglig för alla genom sådana bibelstudiehjälpredor som kommentarer, konkordanser och bibliska uppslagsverk, men också genom bistånd från personer i församlingen, som genom flitigt studium har förvärvat kunskap.
Vishet kan erhållas på liknande sätt. Det är inte nödvändigt att visheten ges mirakulöst. Den första församlingens erfarenheter, som finns återgivna i Apostlagärningarna, finns att tillgå tillsammans med den nutida församlingens historia, sedan den återupprättats efter avfallet. Det finns knappast något problem som man inte tidigare har ställts inför och övervunnit. Församlingen av smorda kristna i denna tid har av Jesus Kristus betecknats som den ”trogne och omdömesgille slaven”. (Matt. 24:45—47, NW) Mogna män, som har många års erfarenhet av att vägledas av Guds ord och hans ande, gör bruk av den vishet de på så sätt vunnit till att hjälpa församlingen att övervinna problem och fullgöra sitt uppdrag på ett ordningsfullt och framgångsrikt sätt.
På liknande sätt har stark tro en kraftfull verkan i församlingen genom de flesta av dess medlemmar. Det är en andens frukt, som man kan vinna genom att omsorgsfullt studera bibeln för att utröna Guds vilja och genom att följa andens ledning. (Gal. 5:22) Genom två världskrigs omvälvningar, genom glödande hat och motstånd mot Guds rike och dess kungörande, genom likgiltighet, förlöjligande och förföljelse har män med tro lett och inspirerat församlingen att fullgöra sina uppgifter.
Gåvor att bota sjuka och liknande mirakulösa gärningar är inte nödvändiga i våra dagar. Guds utbyte av den forntida judiska församlingen mot den kristna församlingen bekräftas av historien, medan kärlek och verksamhet å den kristna församlingens sida tillika med många uppfyllelser av profetior står som våra dagars identifieringstecken, som bevisar att Guds ynnest vilar över den. Den världsomfattande utbredningen av predikandet om Riket är också ett mäktigt tecken. — 1 Kor. 13:10—13; Matt. 24:14.
Inspirerat profeterande i våra dagar skulle vara överflödigt. Eftersom de profetior som finns nedtecknade i bibeln är fullt tillräckliga som vägledning för församlingen i våra dagar, behöver ingenting tillfogas. (2 Tim. 3:16, 17; Upp. 22:18, 19) Eftersom Guds ord ger fullkomlig vägledning, behövs det inte heller någon mirakulös gåva att urskilja profetior. Det finns nämligen inga inspirerade profeter som är bemyndigade av Gud i denna tid. De ting som kommer ”ut ur drakens mun och ur vilddjurets mun och ur den falske profetens mun” eller från andra som talar så kallade ”inspirerade uttalanden” blir med hjälp av Guds av anden inspirerade ord snabbt avslöjade och bevisade vara falska. — Upp. 16:13, 14, NW; 1 Joh. 4:1.
”Men hur är det med tungomål och uttydning av tungomål?” kanske någon frågar. Till svar kan man framställa frågan: ”Predikas de goda nyheterna om Riket för alla nationer på alla de större språken?” Ja, vittnesbördet avges i 207 länder, och bibeln eller delar av den finns tillgängliga på mer än 1.400 språk. Tusentals välutbildade missionärer har lärt sig främmande språk och har fört de goda nyheterna om Riket till folket i dessa länder. De som får höra budskapet sprider det i sin tur vitt och brett, till och med på dialekter som inte talas av missionärerna, och förklarar på så sätt sanningens ord för andra.
På detta sätt styr Guds ande predikandet av de goda nyheterna, vilket leder till att en stor skara, som ingen människa är i stånd till att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål har börjat prisa Jehova Gud och hans konung, Jesus Kristus, och har börjat ta del i att förkunna att Konungen har börjat härska. — Upp. 7:9, 14, NW.
Anden verkar sannerligen mäktigt i våra dagar, precis som den gjorde i den första kristna församlingen. Det verk den utför kan mycket väl kallas mirakulöst från mänsklig synpunkt sett. De som utför detta verk måste ha Guds ande för att kunna göra det, och de erkänner att det i verkligheten är hans ande som åstadkommer resultaten.
Den som inte erkänner Guds ande såsom den kraft som stimulerar hans folk till verksamhet kan emellertid få uppfattningen att det som uträttas beror på naturliga omständigheter. Andens verksamhet i Guds församling i våra dagar är inte något uppseendeväckande, eftersom de gåvor som ges är andliga gåvor, som med tiden uppodlats av dem som besitter dem, medan de mirakulösa gåvorna i den första församlingen på ett enda ögonblick tilldelades kristna människor som Gud utvalde därtill. — 1 Kor. 12:6, 11, 18; Apg. 19:5, 6.
Såsom kristna i denna tid kan vi vara glada över att Gud i sin upphöjda vishet har verkat på detta sätt, så att sanningen bevarats vid liv på jorden. Vi bör nu nitiskt söka uppodla andens frukter, så att vi inte befinns ”ta emot Guds oförtjänta godhet och sedan förfela dess syfte”. — 2 Kor. 6:1, NW.