Församlingens plats i den sanna gudsdyrkan
”Jag skriver detta till dig ... för att du må veta hur du bör förhålla dig bland Guds husfolk, som är den levande Gudens församling, en pelare och ett stöd för sanningen.” — 1 Tim. 3:14, 15, NW.
1. Vilken utveckling i fråga om organisationer, som har varit särskilt iögonenfallande nu på 1900-talet, har också fört Jehovas tillbedjan i förgrunden?
VÅRT århundrade, 1900-talet, har fått bevittna hur nationella och internationella organisationer utvecklats i en aldrig tidigare skådad omfattning. Organisationer som slår vakt om olika affärsintressen, grovarbetares och lantbrukares intressen, konsumenternas intressen, politiska och religiösa intressen strävar efter att förena sina krafter, så att de skall kunna påverka folks liv kraftigare. Mitt under allt detta har ett snabbväxande, kraftutvecklande samhälle av kristna män och kvinnor framträtt, som har ett enda syfte: att bära vittnesbörd om Skaparens, Jehova Guds, namn, upphöjda egenskaper och uppsåt. Detta samhälle, som blivit känt såsom den nya världens samhälle av Jehovas vittnen, närmar sig snabbt enmillionstrecket, men det är inte storleken eller antalet som gör ett sådant intryck. Detta samhälle består av män och kvinnor från alla länder; de tillhör alla folk- och rasgrupper, ekonomiska grupper och andra grupper och är människor som bor i åtminstone 179 länder och som är förenade i lära och tro, i sitt uppförande och i sin lojalitet mot Jehova och hans regerande konung, Kristus Jesus.
2. Vilken av de tre faktorer som verkar enande på Jehovas vittnen gör man ibland invändningar emot? Av vilka orsaker?
2 Allt detta är bevis för Guds heliga andes och Guds ords enande kraft. Men människor som lärt känna Jehovas vittnen lägger märke till en mycket viktig faktor som bidrar till denna enhet, och det är organisation. Att det finns en omfattande organisation är tydligt av det sätt på vilket Jehovas vittnen samfällt utför sitt predikoverk, anordnar stora konvent och håller fast vid en och samma norm för uppförande och tillvägagångssätt i sina 21.008 församlingar världen runt. Ibland blir människor betänksamma när de ser en omfattande organisation vara förbunden med den andliga tillbedjan av Gud. Man hör stundom invändningar, som t. ex. att det ligger en fara i att vara överorganiserad eller att man kan stå i fara att tjäna eller rentav dyrka en organisation i stället för Gud. Några frågar: ”Kommer inte en omfattande organisation att medverka till att Guds ande hindras från att flöda fritt bland överlämnade kristna och kärleken från att spontant ta sig uttryck bland dem?”
3. a) Varför bildade inte Jesus en församling medan han var på jorden? b) Hur vet vi att det var Guds uppsåt beträffande honom att han skulle bygga en församling?
3 Eftersom församlingen i våra dagar är så starkt förbunden med Jehovas tillbedjan, är det av stor vikt att vi tar reda på bibelns svar på dessa frågor som har med församlingen att göra. Det kommer att bli nyttigt att granska bibelns skildring av den kristna församlingen på apostlarnas tid. Det är riktigt, såsom somliga påpekar, att Jesus inte byggde upp en organisation eller församling medan han var på jorden, men detta innebär inte att den kristna församlingen var frukten av apostlarnas mänskliga hugskott. Jesus föddes under en bestående tingens ordning, som hans Fader hade infört genom Mose. Denna ägde alltjämt gällande kraft, och om han skulle ha bildat en annan organisation, så hade han blivit en separatist. Jesus kom emellertid för att uppfylla lagen genom att offra sitt eget livsblod och därigenom lägga den grund, på vilken Gud kunde upprätta en ny tingens ordning stödd på ett nytt förbund. Det var detta Jesus tänkte på, då han sade att han skulle bygga en församling på sig själv såsom hörnstenen. — Matt. 5:17; 16:18; Hebr. 8:6, 10—13.
4. Vilket råd som Jesus gav apostlarna anger att det skulle vara en organiserad anordning bland dem?
4 Med denna församling i tankarna grep Jesus ett tillfälle att undervisa apostlarna om de principer för organiserat ledarskap, organisatorisk tillsyn, som skulle komma att tillämpas. När Jakob och Johannes bad om att få de främsta platserna i Riket näst efter Jesus, svarade denne: ”Ni veta att de som synas styra nationerna spela herrar över dem och de stora ibland dem utöva myndighet över dem. Detta är icke anordningen bland eder; utan vemhelst som vill bliva stor bland eder skall vara eder tjänare, och vemhelst som vill vara främst bland eder skall vara allas slav.” (Mark. 10:42—44, NW) Detta innebar inte att organisation skulle saknas, utan snarare att organisations-anordningen bland Jesu efterföljare skulle utformas enligt Guds anvisningar. — Matt. 5:45, 48.
5. Vad inbegreps i det ansvar Jesus lade på apostlarna enligt Matteus 28:19, 20 och Johannes 21:15—17?
5 Kort före sin himmelsfärd bjöd Jesus sina lärjungar att de skulle gå ut och göra lärjungar av människor av alla nationer och lära dem allt som han hade befallt dem. (Matt. 28:19, 20) Detta inbegrep att de skulle lära dessa människor de organisationsprinciper som skulle gälla, liksom också behovet av att vara i förening med Kristus såsom grenarna är förenade med vinträdet. (Joh. 15:4—7; 17:20, 21) Jesus framhöll vidare att dessa apostlar, som han hade undervisat och övat genom ord och exempel, skulle ha ett klart och tydligt utformat ansvar att undervisa andra människor och öva uppsikt över deras andliga tillväxt, människor som skulle lyssna till dem och ta emot deras undervisning. De skulle inte bara få några enstaka läror inskärpta hos sig och sedan lämnas att gå sin egen väg såsom oavhängiga troende, utan de skulle sammanföras till en enhet, samlas tillhopa i en församling, likt får som samlas i fållan. Jesus förordnade apostlarna till herdar med denna befallning: ”Föd mina små lamm”, ”Var en herde för mina små får” och ”Föd mina små får”. Härmed fick apostlarna ett synnerligen stort ansvar att ta vård om alla dem som skulle samlas tillhopa. — Joh. 10:1—17; 21:15—17, NW.
Församlingen tar gestalt
6, 7. Hur började den första församlingen ta gestalt efter pingsten, och vilken herdeomvårdnad eller tillsyn fick den?
6 Att de skulle samla tillhopa lärjungar, som skulle förenas med dem, blev uppenbart vid pingsten några dagar senare. Efter det att den heliga anden hade blivit utgjuten såsom bevis på att den nya församlingen hade grundats, predikade apostlarna och församlade många människor. De första tre tusen troende godtog inte rätt och slätt några nya lärouppfattningar och gav sig så i väg. De behövde vara tillsammans och dra nytta av apostlarnas tillsyn. Vi läser: ”Och de fortsatte att ägna sig åt den undervisning apostlarna gåvo och åt att vara tillsammans, åt att äta tillsammans och åt böner.” — Apg. 2:42, NW.
7 Allteftersom apostlarna och andra kristna troende predikade, spreds budskapet till många länder, och tusentals människor samlades in. Var de än befann sig — i Jerusalem, på Judeens eller Samariens landsbygd, i Mindre Asien, Grekland och Rom eller på andra platser — var de tillsammans med sina medtroende och kom att utgöra ekklesior eller församlingar. (Apg. 8:1; 11:22; 13:1; 14:23, 26, 27; 16:5; Rom. 16:5; Kol. 4:16; 1 Tess. 1:1; Filem. v. 2) Apostlarna visste att de inte ensamma skulle kunna ta rätt vård om den snabbt växande hjorden, och därför övade de mogna, kvalificerade män, som var skickliga i att undervisa, och förordnade dem till att vara underherdar, dvs. tillsyningsmän och biträdande tjänare, som skulle se till att det andliga behovet blev fyllt för alla i församlingarna. Vi finner att församlingen i Antiokia till sin tjänst hade ”profeter och lärare”. (Apg. 13:1; 14:23; Tit. 1:5—9; Fil. 1:1) Eftersom apostlarna och de äldre männen i Jerusalem hade den största mogenheten och erfarenheten i tjänsten för Jehova och hade fått Jesu bemyndigande att tjäna såsom herdar, var det helt naturligt att de blev en styrande krets för alla de nya församlingarna, och de erfarenheter de hade i Jerusalemsförsamlingen kunde utomordentligt väl tjäna såsom mönster eller exempel för de andra att efterfölja. — Apg. 8:14—17; 16:4, 5; 1 Tess. 2:14; 1:6, 7; Hebr. 6:12.
8, 9. a) Vad ansåg apostlarna Petrus och Paulus att församlingen var? b) Vilken inställning bör alla i församlingen ha till tillsyningsmännen, enligt Hebréerna 13:7, 17?
8 Alla församlingarna i Judeen, Samarien och senare i Mindre Asien, Grekland, Rom, Babylon och på andra platser utgjorde i själva verket en enda Guds församling. (Apg. 9:31) Detta var en organiserad anordning som blivit till genom Guds ande. Den var inte alls en mänsklig organisation, vilket framgår av att Petrus kallar den ”Guds hjord” och manar de äldre männen att med iver vara herdar för denna hjord. Aposteln Paulus underströk att detta var Guds anordning, då han sade till tillsyningsmännen från Efesus: ”Giv akt på eder själva och på hela den hjord, inom vilken den heliga anden har förordnat eder till tillsyningsmän, till att som herdar vårda eder om Guds församling.” (NW) Församlingen var Guds, och tillsyningsmännen hade ansvar att undervisa och öva dessa som blivit dem anförtrodda och ha uppsikt över dem. — 1 Petr. 5:1—4; Apg. 20:28; Tit. 1:9; 2:15.
9 Alla i de olika församlingarna skulle respektera denna herdeanordning såsom en Guds föranstaltning och underordna sig den. Aposteln Paulus skrev till hebréerna: ”Var lydiga mot dem som styra eder och var undergivna, ty de hålla vakt över edra själar såsom de som skola avlägga räkenskap, att de må göra detta med glädje och icke med suckan, ty detta skulle vara till skada för eder.” (NW) Ingen kunde alltså med rätta förkasta råd eller tillrättavisningar från en tillsyningsman genom att säga: ”Jag tjänar Gud. Jag har inga förpliktelser gentemot dig, och du har inte något ansvar när det gäller mig.” Tillsyningsmännen måste avlägga räkenskap, och för församlingens skull borde de kunna göra detta med glädje. Vilken som helst annan rapport skulle vara till skada för den oavhängige, egensinnige ogärningsmannen. — 1 Petr. 2:13,14; Hebr. 13:7, 17.
10, 11. a) Vad bevisar att den synliga, jordiska församlingen var ”Guds husfolk”? b) Av vilken betydelse anser Paulus att församlingen är i förhållande till sanningen?
10 Somliga människor i dessa församlingens första dagar kan ha tänkt: ”Församlingen är inte av så stor betydelse som ordet och anden. Jag skall följa dessa två, men jag anser inte att det behövs aft jag sluter mig till en församling eller underordnar mig en organisation.” Andra kan ha förfäktat att Guds sanna församling var en osynlig, andlig sammanslutning och inte behövde finna uttryck i en synlig församling. Men när aposteln Paulus skrev till Timoteus om förordnande av tillsyningsmän i församlingen och tydligt och klart talade om den synliga församlingsanordningen på jorden och inte om någon himmelsk, andlig anordning, tillade han: ”Jag skriver detta till dig ... för att du må veta hur du bör förhålla dig bland Guds husfolk, som är den levande Gudens församling, en pelare och ett stöd för sanningen.” Ja, denna jordiska, synliga församling kallades ”Guds husfolk”, ”den levande Gudens församling”, och den var visst inte av ringa betydelse utan var ”en pelare och ett stöd för sanningen”. — 1 Tim. 3:1—15, NW; Hebr. 3:4, 6.
11 Den fullständiga församlingen av Kristi efterföljare, inte de enskilda församlingarna, liknades vid människokroppen, som består av många lemmar, vilka behöver samarbeta med varandra. Det var i den synliga församlingen som de kristna skulle lära sig att samarbeta med varandra. (1 Kor. 12:4—30) Det var om en synlig församling Paulus skrev, då han sade: ”Gud har satt de respektive lemmarna i församlingen”, ty sedan nämner han apostlar, profeter, lärare, gåvor att bota sjuka, olika tungomål osv., och allt detta hade att göra med församlingens tjänst och verksamhet på jorden och inte med ett andligt eller himmelskt tillstånd. — 1 Kor. 12:18, 28, NW.
Syftet med församlingen
12. I vilket avseende skulle de första kristna vara såsom främlingar och i vilket avseende såsom en organiserad skara?
12 Vad var syftet med församlingen? Att öva och ena alla troende. De kristna skulle inte komma att utgöra en stor, icke identifierbar, skingrad skara människor, som var och en hade sina egna uppfattningar och påtagna skyldigheter, som höll sig avskilda från denna världen och levde som kringspridda utlänningar i ett främmande land. Fastän de kristna skulle leva såsom främlingar och tillfälligt bosatta i denna gamla värld, skulle de vara såsom ”levande stenar uppbyggda till ett andligt hus”, ”en helig nation, ett folk för särskild besittning”. De behövde med andra ord församlas och passas tillhopa för att kunna dyrka Gud såsom en skara, såsom en församling, och detta på ett gripbart sätt. — 1 Petr. 2:5—11, NW.
13. Hur visar tre illustrationer som aposteln Paulus använder i sitt brev till efesierna att de kristna skulle bli förenade på ett påtagligt sätt?
13 Paulus använde en liknande illustration av församlingsanordningen, då han förklarade hur både israeliter och icke-israeliter blev förenade i Kristus och kom att utgöra en enhet med gemensamma syften och plikter och gemensam identitet. ”Helt visst äro ni därför icke längre främlingar och tillfälligt bosatta, utan ni äro medborgare tillsammans med de heliga och äro medlemmar av Guds husfolk, och ni hava blivit uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, medan Kristus Jesus själv är grundhörnstenen. I förening med honom växer hela byggnaden, som är harmoniskt sammanfogad, upp till ett heligt tempel för Jehova.” (Ef. 2:19—21, NW) Här använder Paulus tre olika illustrationer av hur människor eller ting kan samorganiseras för att tjäna ett gemensamt syfte. Först ”medborgare tillsammans med de heliga”, vilket antyder en gemensam delaktighet av vissa rättigheter och förpliktelser och av den identitet, som ett sådant medborgarskap ger. Genom illustrationen ”medlemmar av Guds husfolk” framhåller Paulus att alla troende kristna är organiserade såsom en familjeenhet. I varje familj råder en bestämd sakernas ordning, och alla måste respektera familjeöverhuvudet och leva i överensstämmelse med de normer som gäller inom familjen. När Paulus jämför de troende med stenarna i en byggnad, som är ”harmoniskt sammanfogad” och vars delar blir ”uppbyggda” tillsammans, visar han behovet av en församling. Inom den ram, som församlingen utgjorde, skulle dessa ”stenar” formas, jämnas till och passas in. Endast när de var förenade i församlingen såsom en skara människor — inte i strävan att isolera sig –, kunde de vara Guds tempel och tjäna den sanna tillbedjans framåtskridande, medan de övades för kommande uppgifter i himmelrikesorganisationen. — 1 Kor. 3:16, 17; 6:19; 2 Kor. 6:16.
14. Hur kunde församlingen ådagalägga Guds vishet, enligt vad som framgår av Efesierna 3:10, 11?
14 De smorda kristna under det första århundradet skulle alltså vara församlare, inte förskingrare, separatister, som sökte tjäna Gud oberoende av varandra. Eftersom Guds himmelska anordning präglades av ordning och samstämdhet, skulle naturligtvis den församlade skaran av Guds tjänare på jorden lägga i dagen en liknande samstämdhet. Om Guds oändligt mångfaldiga vishet skulle göras kunnig genom församlingen, då borde denna församling vara välorganiserad och samstämmig och inte behöva se sina medlemmar skingras och söka var och en sina egna intressen. — 1 Kor. 14:33, 40; Ef. 3:10, 11.
15. Vilka var de ”gåvor” församlingen fick, och vad var syftet med dem?
15 En klar och tydlig bild av församlingsorganisationen, sådan den upprättats av Guds ande, och syftet med den är tecknad i fjärde kapitlet av Paulus’ brev till efesierna. Först framhåller Paulus de förpliktelser som varje smord kristen har mot de andra i en viss grupp, ”i det att ni i kärlek hava fördrag med varandra och allvarligt sträva efter att iakttaga andens enhet”. Från och med vers 11 talar han så om de organisatoriska föranstaltningarna för detta, nämligen församlingen med dess olika drag, som skulle sörja för tillsyn och undervisning, och kallar dem för gåvor från Kristus. ”Och han gav några [gåvor] som apostlar, några som profeter, några som missionärer, några som herdar och lärare, med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare, för uppbyggandet av Kristi kropp, till dess vi alla nå fram till enheten i tron och i den exakta kunskapen om Guds Son.” (NW) Att dessa kristna blev smorda med anden innebar alltså inte i sig självt en förändring som ögonblickligen och genom ett under gjorde dem fullständiga. I stället blev de av anden ledda till församlingen, där de med hjälp av anden, ordet och organisationsanordningen kunde vinna enhet i sinnet och bli övade för verket som Ordets förkunnare. — Ef. 4:11—16; 1 Kor. 1:10.
16. Hur hjälpte församlingen till att bygga upp de enskilda i kärlek?
16 Genom att vara tillsammans i församlingen erfor de smorda att de både gav och fick fördelar. Det var där som de på det gripbaraste sätt blev ”harmoniskt sammanfogade” och inte bara på ett slags osynligt, andligt sätt. I församlingen fick de lära sig att samarbeta genom ”varje led, som giver vad som behöves, enligt varje särskild lems funktion i tillbörligt mått”, vilket fick till resultat en ”kroppens tillväxt till sin egen uppbyggelse i kärlek”. Församlingsorganisationen undertryckte inte eller utsläckte kärlekens yttringar, och inte gjorde den heller kärleken mekanisk, som om den skulle följa vissa regler, utan den övade i stället alla och byggde upp dem i kärlek och gav dem tillfälle att utöva denna egenskap. — Ef. 4:16, NW; 2 Tess. 1:1—3; Rom. 1:9—13.
Församlingen, en organisation för undervisning
17. Hur skulle församlingen verka för enhet i läran, och hur var detta till nytta?
17 Församlingen tjänade inte bara till att bygga upp dessa i kärlek, utan den verkade enande på deras tänkesätt och insikt i Skriften. Några av efesierna kan ha klagat över att denna anordning undertryckte ett enskilt och oberoende tänkande och tvingade dem att godta uteslutande apostlarnas uppfattningar, så att de inte kunde vara fria och oberoende och utveckla sina egna idéer om saker och ting. Men denna anordning begränsade inte insiktens räckvidd i församlingen till bara en eller två individers trånga synfält. Den skyddade de kristna från att bli offer för ”vart vindkast i läran” och ”människornas bedrägliga spel”. De trogna kristna ansåg inte detta vara någon ”hjärntvättningstaktik”. De hade kommit ut ur världen och önskade avlägga den gamla personligheten och ikläda sig den nya personligheten, som skapades enligt Guds vilja. Församlingens enhetliga undervisningsprogram sörjde för detta. — Ef. 4:14, 17—24.
18. Vilka argument har förts fram för att visa att det inte är nödvändigt med en församling, men vad bevisar att dessa argument är felaktiga?
18 Somliga, som föredrog att vara oberoende av en församling, kan ha påstått att man kan vinna exakt kunskap genom gemenskap med Gud och genom hans ande, och därför skulle en församling eller organisation som förmedlade undervisning inte behövas. De kan ha hänvisat till Efesierna 1:17, 18 eller 3:16—19, där Paulus skriver att Gud ger de troende vishet och exakt kunskap och säger att Kristus skall bo i dem och att de med sina sinnen skall fatta dessa ting, eller 1 Johannes 2:26, 27, där Johannes skriver: ”Det behöves icke, att någon undervisar eder; ... hans smörjelse lär eder om allting.” Men tänk på att dessa framställningar är gjorda i brev som innehöll föreskrifter och som apostlarna Paulus och Johannes sände till församlingarna, och dessa brev skulle användas ytterligare till undervisning för dem som hörde till församlingen. Om anden skulle ha utfört allt undervisningsarbetet genom att direkt undervisa alla de av anden smorda medlemmarna, skulle dessa brev inte ha behövt skrivas till församlingarna. — 1 Joh. 1:3, 4.
19, 20. Nämn några sanningar som de första kristna inhämtade. Hur lärde de känna dem?
19 Tänk för en stund på de viktiga sanningar som dessa första kristna lärde sig genom att komma tillsammans med församlingen. Det beslut som apostlarna och andra äldre män i Jerusalem hade fattat beträffande kraven på icke-judiska troende meddelades församlingarna brevledes. Detaljerna i fråga om Guds heliga hemlighet beträffande en styrelse eller förvaltning, varigenom allting skulle sammanfattas i Kristus och folk av nationerna göras till medarvingar med honom, uppenbarades för församlingarna i Efesierbrevet. Sanningarna beträffande ett avfall, att laglöshetens människa skulle framträda, Kristi närvaro och hur ropet ”fred och säkerhet!” (NW) skulle ange att höjdpunkten på Jehovas dag var nådd — allt detta förklarades för dem som kom tillsammans med de församlingar där Tessalonikerbreven eller avskrifter av dem studerades. — Apg. 15:22—35; 16:4, 5; Ef. 3:3—7; 1 Tess. 1:1; 4:13—18; 5:1—11; 2 Tess. 1:1; 2:2—11.
20 Genom att komma tillsammans med en församling fick de första kristna kunskap om Korintierbreven, som innehöll förklaringar av Herrens aftonmåltid, de andliga gåvornas yttringar och uppståndelsen. Ja, alla förklaringar av olika läror, som återfinns i apostlarnas brev, utgjorde inspirerade anvisningar, som givits av medlemmar av den styrande kretsen, och de kom de enskilda smorda kristna till del genom församlingen. Endast genom att komma tillsammans med församlingen kunde de få gagn av tillsyningsmän som tjänade ”på rätt sätt” och som höll ”fast vid det trovärdiga ordet vad ... undervisningskonst beträffar”. (NW) Och endast på detta sätt kunde de på ett gripbart sätt lära sig att det inte var någon skillnad mellan greker och judar, omskurna och oomskurna, utlänning, skyt, slav, fri, man eller kvinna. — 1 Kor., kap. 11—15; 1 Tim., kap. 3; Kol. 3:11.
21. Hur bibehöll församlingen sin identitet, och vilken verkan hade detta på de troende från många länder?
21 Denna församling byggde Gud upp, för att den skulle förkunna hans härliga gärningar och uppenbara hans vishet. (1 Petr. 2:9) Därför rättade sig församlingen efter Guds vilja; den rättade sig inte efter olika människors vilja och sedvänjor eller efter deras metoder. (Ef. 4:20—24) Då denna församling bredde ut sig till många länder, behöll den sin identitet, de principer enligt vilka den verkade, sin rena lära och sin enhet. I stället för att ta intryck och formas av varje vindkast i läran och av allt slags uppförande satte den sin prägel på dem som fördes samman i den. Den måste förbli ren och helig; och fördenskull blev omoraliska människor uteslutna. (1 Kor. 5:13) Den skulle ena människor genom Guds ords sanning; och fördenskull blev de som gav upphov till söndring och falska läror också uteslutna. (Tit. 3:10; Rom. 16:17) På detta sätt bibehöll församlingen sin organisatoriska identitet och form. De principer för tänkesätt och levnadssätt, som de troende blev undervisade i genom församlingen, satte en tydlig prägel på dem, påverkade deras personliga liv, deras äktenskap och hemliv såväl som förhållandet mellan slavar och husbönder. — Kol. 3:5; Ef., kap. 5.
22. Vilken roll spelade den första församlingen i den sanna tillbedjan?
22 Detta är bara några av de bevis från Skriften, som fastslår att den kristna församlingen i det första århundradet spelade en betydelsefull roll i fråga om att öva och bygga upp de smorda kristna. Den var sannerligen en pelare och en grundval för sanningen. Församlingen bevisade sig vara Guds föranstaltning för att undervisa kristna troende om deras behov av varandra och gav dem fullt tillfälle att utöva kärlek, barmhärtighet och förlåtelse såväl som att lära sig att respektera teokratisk myndighet. Den undertryckte inte Guds ande eller utsläckte kärlekens yttringar, utan den kunde fastmer genom lära och exempel bygga upp alla och envar i församlingen i kärlek och mogenhet, så att de blev i högsta grad mottagliga för den heliga andens verksamma kraft.