Uppteckningen av ”riktiga sanningsord”

”Församlaren sökte finna de behagliga orden och skriva riktiga sanningsord.” — Pred. 12:10, NW.

1. När är en berättelse verkligt nyttig och värdefull för oss?

VEM tycker inte om att höra eller läsa en fängslande berättelse? Om berättelsen är framställd i väl valda ord och utformad med noggrannhet och god urskillning, är det dessutom mycket behagligt att lyssna till den, allteftersom handlingen skrider framåt. Om det är en berättelse ur livet, blir den till verklig nytta för oss, när den återges utan vare sig förvanskningar eller överdrifter men däremot med ”sanningsord” på ett korrekt och opartiskt sätt. På så sätt lär vi känna sanningen, som skall bestå och få framgång och som kommer att bli verkligt värdefull för oss.

2. Vad är det en glädje för berättaren själv att använda, och vad bör vara vår strävan, när vi i skrift framlägger ett budskap som innebär evigt liv för dem som tar emot det?

² Vad berättaren själv angår, så finner också han det behagligt att kläda sin berättelse i ord, som det rentav är en glädje för honom att alls använda. Eftersom han älskar sanningen och han vill bygga upp dem som fängslas av hans berättelse, vinnlägger han sig samvetsgrant om att återge den korrekt med ”riktiga sanningsord”. Det är rätt och riktigt av honom att använda sådana ”sanningsord”. Eftersom det förhåller sig på det här sättet med en enkel berättelse, i hur mycket högre grad bör det då inte förhålla sig så, när vi i skrift framlägger ett budskap som betyder evigt liv för dem som tar emot detta budskap!

3. Varför kan man säga att Salomo var en sådan ärlig och uppriktig berättare?

³ Forntidens visaste konung, Salomo i Jerusalem, var just en sådan uppriktig berättare och förmedlare av ett viktigt budskap. Har du någon gång läst hans många ordspråk i Ordspråksboken i bibeln? Eller hans vackra kärleksskildring i bibelboken Höga Visan, som också kallas Sångernas sång av Salomo? Eller har du tagit del av hans vishet som kommer till uttryck i bibelboken Predikaren, som har skrivits med tanke på människor som vill lära känna meningen med livet, vilket för det mesta förefaller vara så fåfängt, en sådan besvikelse? Om du har läst dessa böcker i bibeln, då inser du hur väl Salomo valde sina ord för att kunna ge uttryck åt förträffliga tankar. Hur vackra eller verklighetstrogna är inte hans ordspråk! Hur värdefulla hans råd!

4. Vad måste Salomo göra, trots att han var inspirerad, och var hänsyftar han på detta?

⁴ Han blev inspirerad av Guds ande, när han skrev sin del av bibeln, det är sant. Men han måste likväl älska sanningen, han måste anstränga sig, utveckla sitt sinne, för att kunna ge uttryck åt sanningen på ett vinnande sätt med ord som gav den rätta innebörden. Ingenting kom för honom osökt, automatiskt. Han måste söka för att finna det som var sant att säga eller skriva och måste dessutom söka efter att framställa det med de rätta orden, på ett lämpligt språk. I slutet av sin inspirerade bok Predikaren skriver han om de personliga ansträngningar som han måste göra. Med hänsyftning på sig själv säger han: ”Församlaren sökte finna de behagliga orden och skriva riktiga sanningsord.” — Pred. 12:10, NW.

5. a) Vad kallade Salomo sig själv? Vilket ansvar kom följaktligen att vila på honom? b) Hur var han ett föredöme för oss?

⁵ Lägg märke till att Salomo kallar sig ”församlaren”, inte rätt och slätt ”predikaren”. Av vilka var Salomo en ”församlare”? Av medlemmarna av Guds egen församling, Salomos eget folks församling, Guds forntida utvalda nation. Detta gjorde Salomos ansvar så mycket större, eftersom i synnerhet denna församling förtjänade att få sanningen framlagd för sig i tal och skrift. För att leva i överensstämmelse med vad han kallade sig. Kohélet på hebreiska eller ”församlare” på svenska, sökte han föra folket samman till en enhet; såsom konung var det hans uppgift att tala, skriva och undervisa på ett sådant sätt att de förblev enade såsom tillbedjare av den ende levande och sanne Guden, som Salomo kallade Jehova. Salomo kände till ordens vikt och betydelse, ordens slumrande kraft. I sitt varma intresse för det som han talade, skrev och lärde sökte han alltså tänka ut ”de behagliga orden”, ”riktiga sanningsord”. Salomo lyckades storartat, och häri är han ett föredöme för oss.

6, 7. a) Av vilken betydelse är orden för tänkandet, och varifrån fick människan tankeförmågan? b) Vilken skriven redogörelse finner vi i bibeln, som visar att detta inte rätt och slätt är tradition, framsprungen ur fantasin?

⁶ Skulle du ens kunna tänka utan ord? Nej! Fyrfotadjur, fåglar, fiskar, insekter tänker inte; de handlar av instinkt och påverkas av vad de hör och ser och känner. Tankeverksamhet är beroende av ett språk. Språket måste utformas med ord som är grammatiskt sammanfogade, så att de framlägger en tanke, ger en mental uppfattning. Människor kan tänka. Varifrån fick de denna förmåga att tänka? Inte från någon kemiskt framställd levande cell utan vare sig hjärna eller sinne, vilken utvecklade sig och svingade sig uppåt på livets stege för att bli en man eller en kvinna. Den här förmågan måste de mänskliga skapelserna ha fått utifrån. Den måste ha kommit från en tänkare, någon som är väl förtrogen med tankeverksamhet, som vet vad som försiggår när man tänker, som har skapat en hjärna. Tankeförmågan måste ha kommit utifrån. Den är en gåva! Från vad eller från vem? Från Skaparen, från Gud och ingen annan. Detta är inte rätt och slätt mänsklig tradition, framsprungen ur fantasin. Det finns en berättelse om detta i skrift som, när den återges på nutida svenska, lyder så här:

⁷ ”Och Gud sade vidare: ’Låt oss göra människan till vår avbild, enligt vår likhet; och må de råda över fiskarna i havet och himmelens flygande varelser och husdjuren och hela jorden och varje djur som rör sig på jorden.’ Och Gud började skapa människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne; till man och kvinna skapade han dem. Vidare välsignade Gud dem och sade Gud till dem: ’Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er; och råd över fiskarna i havet och himmelens flygande varelser och varje levande varelse som rör sig på jorden.’” — 1 Mos. 1:26—28, NW.

8. a) Hur vet vi om Gud, när han sade detta om människans skapelse, talade till sig själv eller inte? b) Hur visade sig Gud alltså vara talets, språkets och grammatikens skapare?

⁸ I den här skildringen framställs Gud som en tänkare, såsom en som talar och har skapat människor med hjärnor i sina huvuden. Innan Gud talade och sade: ”Låt oss göra människan till vår avbild, enligt vår likhet”, tänkte Gud. För att kunna tänka påminde han sig tankebärande ord. Innan han danade någon förnuftsbegåvad skapelse, tänkte han, och han behövde ingen annan levande persons sällskap. Han talade inte till sig själv, även om han använde tankebärande ord, då han tänkte. När han enligt 1 Moseboken 1:26 sade: ”Låt oss göra”, talade han inte till sig själv för att ge uttryck åt det beslut som han själv hade fattat. Han talade åtminstone till en annan person. Enligt bibeln i övrigt var den andra personen Guds första skaparverk, en himmelsk skapelse, Guds förste andeson, som Gud danade själv utan något verkställande redskap. Guds avsikt var att meddela sig med denne Son. Därför skapade Gud honom med tankeförmåga och med denna gåvas lämpliga följeslagare, talförmåga. Denne Son kunde omedelbart tala, kunde bilda ord och sätta dem samman grammatiskt riktigt. Gud skapade alltså tal, han skapade språk, och eftersom språk kräver grammatik, skapade han grammatik.

9. Hur använde Gud därpå denne Son, varigenom han ytterligare visade sig vara skaparen av språk och den störste grammatiken?

⁹ Vilket språk Gud talade med denne förste av sina söner vet vi inte. (Upp. 3:14; Kol. 1:15—18) Genom denne Son som sitt redskap skapade Gud därpå andra andevarelser, keruber, serafer, änglar. Gud utformade deras ursprungliga språk åt dem, enligt dessa talande skapelsers förmågor. Han skapade alla deras röstresurser, för att de skulle tala sitt språk på ett grammatiskt riktigt sätt. Han uppfann deras grammatik åt dem. Gud är den störste grammatikern. De här andeskapelserna förstod när Gud talade till dem, och de kunde svara så att han förstod. — Ps. 103:20.

10. a) Vilket språk medtar inte en amerikansk språkakademi i sin förteckning över olika språk? Varför inte? b) Om aposteln Paulus hade kunnat tala dessa språk, vad hade han då behövt ha dessutom för att inte blott och bart ha åstadkommit en del ljud?

¹⁰ Den förteckning över olika språk som har sammanställts av en amerikansk språkakademi inbegriper inget änglaspråk, eftersom människor aldrig har hört något sådant och inte vet hur det låter. Akademin känner sig kanske frestad att skratta vid tanken på något sådant som änglaspråk. Men en man som levde i första århundradet och hade rik andlig erfarenhet, den kristne aposteln Paulus, talar om änglaspråk, när han skriver: ”Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal.” (1 Kor. 13:1) Paulus kunde tala ett flertal språk, i varje fall den hebreiska och den grekiska som talades i första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Han talade inte något änglaspråk, och han kunde förmodligen inte göra detta, eftersom änglar har röstresurser vida överlägsna människans. Men även om Paulus hade kunnat tala änglars tungomål och likväl inte hade haft gudalik kärlek som motiv för sitt tal och sina handlingar, då skulle han ha varit lik ett stycke ljudande malm eller en klingande cymbal. Just så förhåller det sig med Satan, djävulen, och hans andedemoner, som talar änglars tungomål men som inte har någon kärlek utan är uppfyllda av mordiskt hat.

11. a) På vilket språk talade Guds ängel med Abraham, och vilket löfte fick han vid detta tillfälle, kort efter det att han visat sig villig att offra Isak? b) På vilka språk skrevs bibeln, och av vems avkomlingar?

¹¹ När Gud sände ut sina änglar för att de skulle meddela sig med människor, talade de följaktligen den människas eller de människors språk som de sänts att tala till, inte det språk som änglar talar inbördes i himmelen. Det finns skildringar som vittnar om att de talade med de människor, för vilka de materialiserade sig eller visade sig i syner, på hebreiska, arameiska och första århundradets grekiska, de språk på vilka bibeln blev skriven. Genom sin ängel sade Gud till exempel till hebréen Abraham omedelbart efter det att Abraham hade visat att han var villig att frambära sin son Isak såsom ett religiöst offer: ”Jag [skall] rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och ... i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.” (1 Mos. 22:17, 18) Abraham förstod vad han fick höra från himmelen, och han gladdes i hoppet att alla nationer på jorden en dag skulle bli välsignade genom hans säd. Det är intressant att lägga märke till att alla bibelns böcker blev skrivna av medlemmar av Abrahams säd, dvs. av dem som var hans avkomlingar, för att människor av alla nationer skulle kunna läsa och förstå dem till bestående gagn och nytta för sig.

12. På vilket språk talade en ängel till Daniel, och vad sade han, då han förklarade en syn som gällde Guds rike?

¹² Många hundra år senare fanns det bland Abrahams mycket talrika avkomlingar en profet vid namn Daniel. I staden Babylon vid Eufrats strand uppenbarade sig en ängel för Daniel i ”en syn om natten” och talade till honom på arameiska. Ängeln, som talade till Daniel på arameiska, förklarade den syn som Daniel hade haft och sade: ”Men rike och välde och storhet, utöver alla riken under himmelen, skall givas åt den Högstes heligas folk. Dess rike skall vara ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda det.” (Dan. 7:1—4, 23, 27) Daniel använde arameiska, då han skrev ned sin skildring av den här synen.

13. Vilket tillkännagivande beträffande Guds rike hörde Johannes starka röster i himmelen göra, och på vilket språk skedde det?

¹³ I den sista boken som är införd i bibeln beskriver den kristne aposteln Johannes den uppenbarelse han fick omkring år 96 v.t., då han fick höra starka röster i himmelen säga: ”Väldet över världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i evigheternas evigheter.” (Upp. 11:15) Johannes skrev ned detta på första århundradets allmängrekiska.

Uppkomsten av många mänskliga språk

14, 15. a) Vilken fråga uppstår i denna tid, när man tänker på att vi alla härstammar från dem som talade ett enda språk, det ursprungliga språket? b) Vilket fredsbudskap frambar Guds ängel till dem som överlevt floden, och på vilket språk skedde det?

¹⁴ I vår tid finns det många fler språk än hebreiska, arameiska och allmängrekiska, på vilka Guds ord, bibeln, nedskrevs. En starkt bidragande orsak till att vi inte har världsomfattande fred i dag är det förhållandet att vi har så många språk och därför inte utan vidare kan förstå varandra. Hur kommer det sig då att vi, fastän vi alla härstammar från det första människoparet som Gud skapade i Edens lustgård, likväl inte alla talar samma språk i dag som de båda första människorna gjorde? Profeten Noa och hans sju medpassagerare, som överlevde den hela klotet omfattande vattenfloden för 4.300 år sedan, talade alla samma språk i arken, där de bevarades vid liv. Det var samma språk som det första människoparet hade talat, även om ordförrådet hade ökat under de 1.656 åren från den första människans skapelse och fram till floden. När vattenfloden var förbi och sedan Noa och de som överlevde tillsammans med honom hade gått ut ur arken på Ararats berg i sydvästra Asien, talade Gud till dem genom sin ängel. Han lät en fredssymbol, regnbågen, framträda och gav dem ett budskap om fred. På deras eget språk sade han till dem:

¹⁵ ”Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden. ... Min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till förbundet mellan mig och jorden. Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen då synes i skyn, skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod, som fördärvar allt kött.” — 1 Mos. 9:1, 13—15; v. 1 enl. NW.

16. Ungefär hur länge fortsatte människosläktet att ha ett enda språk? Vem var det som beslutade att det skulle bli olika språkgrupper, och varför gjorde han det?

¹⁶ I mer än två generationer — eller i omkring ett hundra åttio år efter floden — fortsatte Noa och hans avkomlingar att tala ett och samma språk. I uppteckningen av ”riktiga sanningsord”, som vi finner i den inspirerade bibeln, heter det: ”Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda sätt.” (Pred. 12:10, NW; 1 Mos. 11:1) Hur gick det då i fortsättningen? Bestämde sig människorna vid den tiden för att inrätta något slags språkskolor och börja tala olika språk? Nej! Varför skulle de ha kommit på att göra något sådant? Det var tvärtom Gud som då beslutade att uppfinna nya mänskliga språk. Han kände på förhand till vilken söndrande kraft som en förbistring av språken bland människor skulle utgöra. Han fann för gott att dela upp dem i språkgrupper och att på så sätt göra det svårt för dem att förstå varandra och att kunna samsas.

17. Vilket projekt var människorna sysselsatta med på Sinears lågslätt, och hur gav Gud detta projekt ett svårt bakslag?

¹⁷ Just vid den tiden var de av Noas avkomlingar, som hade dragit ned till Sinears lågslätt i Mesopotamien, förenade i en ond verksamhet, i strid mot Guds vilja som hade meddelats Noa och hans söner efter vattenfloden. Dessa upproriska människor, som talade ett gemensamt språk som alla förstod, bestämde sig för att bygga en stad där, såsom ett centrum för religiös tillbedjan, med ett skyskrapliknande torn och således göra sig ett frejdat namn. För att ge detta projekt ett svårt bakslag beslutade den allsmäktige Guden att göra slut på deras samarbete genom att uppfinna olika språk och inge dem att använda dessa och ur deras minne utplåna varje hågkomst av det tidigare gemensamma språket. När de arbetade endräktigt tillsammans på sitt byggnadsprojekt, som var ett trots mot Gud, började de plötsligt tala olika språk och råkade i en sådan förvirring att den tvingade dem att avbryta sina förbindelser med varandra och skiljas åt. Av allt att döma var det bara en språkgrupp som stannade kvar under Nimrods välde i den ännu inte färdigbyggda staden med dess religiösa torn.

18. a) Vad är det som visar att detta inte var någon mänsklig uppfinning utan tvärtom ett gudomligt underverk? b) Varför var det språkliga underverket bland Kristi lärjungar på pingstdagen ännu märkligare?

¹⁸ Hur kunde något sådant hända på ett ögonblick, om det inte var den allsmäktige Gudens verk? Han gav varje grupp ett särskilt språk med dess egen grammatik och dess eget ordförråd, så att de omedelbart började tala det nya språket perfekt. Det var inte någon mänsklig uppfinning, utan genom detta mirakulösa mästerstycke visade Gud att han var den store grammatikern, ja, den störste grammatikern fram till vår tid. Det som då skedde var inte något förebud om det som skulle ske vid pingsten år 33 v.t, när Guds heliga ande utgöts i Jerusalem över de ett hundra tjugo lärjungarna till Jesus Kristus och de plötsligt började tala många språk som de aldrig hade studerat eller lärt sig. Denna forntida händelse på Sinears lågslätt illustrerade och exemplifierade emellertid vad den allsmäktige Guden var i stånd att göra längre fram, vid pingsten i Jerusalem. Och vad som var ännu märkligare, det var att dessa lärjungar till Jesus Kristus inte glömde sitt ursprungliga språk, hebreiskan, fastän de plötsligt fick gåvan att tala nya språk. Därför uppstod ingen förvirring eller förbistring bland dem, så att de behövde skiljas åt. Guds enande ande, som var över dem, höll dem samman i deras arbete med att predika om hans rike. — Apg. 2:1—21.

19. a) Vad betyder det namn staden fick, och vad fördes ut därifrån, förutom de nya språken? b) Vilkas språk ändrades inte, och varför inte?

¹⁹ Till följd av språkförbistringen, som uppstod för så länge sedan där på lågslätten i Sinear, kom den stad, vars byggnadsprogram led ett så fruktansvärt bakslag, att kallas Babel. Detta var mycket passande, eftersom det namnet betyder ”förvirring” eller ”förbistring”. Grekisktalande människor kallade den Babylon. (1 Mos. 11:2—9) Det här inträffade på Nimrods tid. Nimrod var Noas sonsonsson. Han kom att kallas ”en väldig jägare i opposition mot Jehova” (NW), och av 1 Moseboken 10:8—10 framgår det att denne väldige jägare var Babels förste konung, eftersom ”hans rike hade sin begynnelse i Babel”. Från den här staden förde de olika språkgrupper, som upphörde med att bygga på staden, den falska babyloniska religionen ut till jordens skilda delar, som de förskingrades till. Människosläktet hade nu blivit ett polyglottsläkte, dvs. ett flerspråkigt släkte. Profeten Noa och hans gudfruktige son Sem tog inte del i att bygga staden Babel med dess torn. Därför förändrades inte deras språk. De fortsatte att tala med varandra på ett och samma ursprungliga språk. — 1 Mos. 9:26—29.

20. a) Vilket nytt yrke uppstod, och vem gjorde bruk av det under en hungersnöd i det forntida Egypten? b) Var förekom det inspirerad översättning eller uttydning?

²⁰ På grund av den språkförbistring, som Gud gav upphov till i Babel, uppstod ett nytt yrke, tolkens eller översättarens. Därför hände det vid ett tillfälle att en av Sems avkomlingar, nämligen Josef, Abrahams sonsonsson, använde tolk. Några av Josefs avundsjuka bröder hade sålt honom som slav till Egypten, men tretton år senare ledde Gud förhållandena så att Josef blev Egyptens statsminister och livsmedelsförvaltare, därför att det hade blivit förutsagt att en världsomfattande hungersnöd skulle uppstå. När Josefs bröder mitt under denna hungersnöd kom ned till Egypten för att köpa mat, kände de inte igen Josef. Vad som bland annat hemlighöll Josefs identitet var att han inte talade med dem på hebreiska utan använde en egyptisk-hebreisk tolk. I 1 Moseboken 42:23 läser vi: ”Han talade med dem genom tolk.” Detta inträffade på 1700-talet före den vanliga tideräkningens början. Sedan dess har tolkarna blivit allt flera. Dessa tolkar har inte varit inspirerade. Enbart åt den kristna församlingen, som i Kristi apostlars dagar fick den mirakulösa gåvan att tala främmande språk, gavs också den mirakulösa gåvan att uttyda, att översätta eller tolka från ett språk till ett annat. — 1 Kor. 14:13—28.

Översättning av bibeln

21. a) Vad måste man med nödvändighet välja, om en översättning skall bli exakt, och vad krävs för en absolut perfekt översättning? b) När översattes de hebreisk-arameiska skrifterna, och vad kallades denna första översättning?

²¹ Om en exakt översättning skall göras eller en sann tolkning ges, måste man välja korrekta, riktiga, ord på det språk man översätter till, ord som svarar mot de ord som används i det språk som man tolkar eller översätter ifrån. I de kristna apostlarnas dagar bör de tolkningar eller uttydningar som gjordes av dessa kristna, som fått sig given mirakulös kraft att tolka eller översätta, ha varit fullkomliga, absolut korrekta eller riktiga, eftersom tolkningen eller uttydningen var inspirerad. (1 Kor. 12:4—11, 27—30) De betydelsefullaste skrifter som finns att översätta är den Heliga skrift, bibeln. På 400-talet före den vanliga tideräkningens början fullbordades de av Gud inspirerade skrifterna på hebreiska och arameiska, som nu föreligger i form av trettionio böcker. Sedan allmängrekiskan följande århundrade hade blivit det internationella språket, började grekisktalande judar i Alexandria i Egypten översätta dessa heliga skrifter från hebreiska till grekiska. Den här översättningen till grekiska kom att kallas Septuaginta eller LXX, därför att det enligt traditionen var omkring sjuttio judiska översättare som ursprungligen arbetade med den. Septuaginta betyder ”sjuttio”.

22. a) Var denna första översättning inspirerad, och stred en sådan översättning mot Guds vilja och ande? b) Hur gick Kristi lärjungar till väga när de citerade från de hebreiska skrifterna vid uppteckningen av de inspirerade grekiska skrifterna? Varför citerade de från dem?

²² Denna grekiska översättning av de hebreiska skrifterna, Septuaginta, var inte inspirerad av Guds ande, men den var inte i strid med Guds ande. Det var Guds vilja att hans inspirerade ord skulle bli översatt till så många av världens språk som möjligt, innan hans rike med Jesus Kristus som konung tar fullständigt välde över hela jorden. När fyra av Kristi apostlar och fyra av hans andra lärjungar skrev de inspirerade grekiska skrifterna, som består av tjugosju böcker, citerade de hundratals gånger från de inspirerade hebreiska skrifterna. Ibland citerade de direkt från den grekiska Septuaginta; andra gånger översatte de själva från de hebreiska skrifterna. Detta skedde för att det skulle påvisas att dessa hebreiska skrifter verkligen var Guds ”sanningsord” och att de höll på att uppfyllas i förbindelse med den kristna församlingen och dess arbete med att predika om Guds rike.

23. a) Hur angav Jesus Kristus indirekt att bibeln skulle behöva översättas till många språk? b) När fattade hans lärjungar vad detta i själva verket innebar, och hur grep de sig an med det?

²³ När Jesus Kristus, Guds Son, talade till sina lärjungar efter sin uppståndelse från de döda och några dagar före sin himmelsfärd, antydde han att den Heliga skrift, bibeln, skulle behöva översättas till många språk. Han sade: ”All myndighet har blivit mig given i himmelen och på jorden. Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matt. 28:18—20, NW) Han hade också tidigare profeterat: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) Sedan Guds heliga ande hade blivit utgjuten över Kristi lärjungar på pingstdagen år 33 v.t., fattade de dessa ords rika innebörd och började översätta och skriva ned översättningar av den Heliga skrift på de nationers språk, bland vilka de predikade Guds rike och gjorde lärjungar. Det anses allmänt vara så att aposteln Matteus först skrev sitt evangelium på hebreiska och sedan översatte det till grekiska.

24. a) Vad har samvetsgranna översättare vinnlagt sig om att göra, eftersom de vet att bibeln är ett litterärt mästerverk? b) Hur har arbetet med att översätta bibeln skridit framåt, och vilket sällskap räknas i dag bland de ledande bibelsällskapen, som trycker och sprider bibeln?

²⁴ Inom kort gjordes det översättningar av den Heliga skrift till de forntida språk som då allmänt talades, t. ex. latin, syriska, etiopiska, arabiska och persiska. Översättarna visste att bibeln är ett litterärt mästerverk, och samvetsgrant vinnlade de sig om att på de olika språken använda sådana ”behagliga ord” och ”riktiga sanningsord” som troget återgav de inspirerade skrifternas tankeinnehåll. Trots oerhört motstånd från kristenhetens dominerande religionssamfund har översättningen av bibeln till vanligt folks tungomål fortsatt ända till nu. Man kan i dag få tag på översättningar av bibeln på minst 1.337 språk, som innehåller antingen hela bibeln eller delar av den. Bibelsällskap har bildats med det syftet att trycka och sprida den inspirerade Heliga skrift. Ett av de ledande sällskap i våra dagar som trycker och sprider bibeln är Watch Tower Bible & Tract Society of Pennsylvania jämte dess avdelningsexpeditioner i nittiofyra länder och ögrupper.

[Bild på sidan 200]

Arbetarna vid Babels torn, ett projekt som var ett trots mot Gud, började plötsligt tala olika språk och råkade i splittrande förvirring