Hur kärleken uttryckes
”Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.’ — 1 Kor. 13:13.
1. Vad väntar Gud, att vi skall utöva, och för vad skall vi därigenom göras lämpliga?
JEHOVA Gud är kärlekens källa. Såsom Skapare inplantade han i sina förnuftsbegåvade skapelser denna förunderliga egenskap som kallas ”kärlek”. Utan den skulle den fullkomliga människan inte ha blivit skapad till Guds avbild och likhet. Människans store osynlige fiende, Guds onde motståndare, som benämnes Satan, djävulen, har arbetat i tusentals år för att försöka förvända denna gudalika egenskap och utrota den ur människohjärtat. Han har försökt få hela människosläktet att hata Gud eller älska honom med en skrymtaktig kärlek. Gud, som är kärlekens källa, är den ende som kan på nytt tända eller uppodla ren kärlek i människans bröst. Genom att han själv ådagalägger kärlek visar han oss, vad den är för något, så att de som nu är honom hängivna med rätta säger: ”Vi älska honom, emedan han först har älskat oss.” (1 Joh. 4:19, eng. övers.) Han väntar inte att vi skall vara underbart visa; han väntar inte att vi skall vara starka och kraftfulla i fysiskt avseende; han väntar inte att vi i vår ofullkomlighet skall exakt uppfylla rättvisans fordringar och aldrig synda. Men vad han verkligen väntar av oss, det är att vi skall utöva kärlek med ett rent hjärta. Detta är det viktigaste av allt, om vi vill bevisa oss lämpliga för evigt liv i hans rättfärdiga nya värld.
2. Hur och åt vilka förlänades gåvor? Vad var också behövligt?
2. Guds ande är hans osynliga aktiva kraft. Den är hans energi, som han brukar till att sätta sin vilja och sitt uppsåt i verket. Med den utför han många ting som är mirakulösa för människan till och med nu på 1900-talet. I det första århundradet lät Jehova Gud förmedelst sin heliga ande sin kraft komma över dem som blev hans älskade Sons, Jesu Kristi, efterföljare. Genom denna ande tilldelade han dem i ett ögonblick olika gåvor, vilka denna elektronålder inte kan uppvisa maken till. Det fanns gåvor som innebar förmåga att göra sjuka och vanföra personer helbrägda, ja, att uppväcka de döda till liv; gåvor som innebar förmåga att profetera eller meddela särskilda upplysningar och särskild kunskap; gåvor att tala ett främmande språk och att översätta språk. Dessa gåvor gavs åt dem som trodde på Jehova Gud och Jesus Kristus. De invigde sina liv åt Gud för att tjäna honom på det sätt som hans Son visade oss, och Gud tog emot dem genom sin Sons offer och rättfärdighet. Mirakulösa gåvor förlänades åt dem genom hans Sons, Jesu Kristi, tolv apostlar. Dessa gåvor brukades till att bevisa, att kristendomen härrörde från den levande och sanne Guden och var den väg, varpå man kunde vinna evigt liv. Men en kristen då för tiden kunde äga någon av dessa andens gåvor eller dem alla, och likväl kunde detta förhållande inte i sig självt garantera evigt liv åt honom. Han måste använda dessa gåvor på rätt sätt, dvs. med ett rätt motiv. I bruket av gåvorna måste han utöva och odla kärlek, den allra nödvändigaste egenskapen. I annat fall skulle det bruk som han gjorde av sina andliga gåvor och de märkliga gärningar som han utförde inte alls räknas honom till godo hos Gud. Han skulle vara intet och uppnå intet. Endast kärlek kunde göra någonting av honom. Vad är då kärlek, inte vad världsliga människor kallar med detta namn, utan vad Jehova Gud kallar ”kärlek”?
3. Hur bör kärlek definieras, och varför är den av vikt?
3. Med en definition som inte återfinnes i någon ordbok har kärleken beskrivits såsom ”det fullkomliga uttrycket för osjälviskhet”. Givetvis är den osjälvisk, men den får inte vara negativ, utan måste vara positiv. Den måste ta sig uttryck och får inte tveka, när något gott bör göras. Medan den osjälviskt inte söker något för egen del, måste den likväl verksamt söka det som är till ära för Gud, Skaparen, och till varaktig välfärd för Guds övriga skapelser. Om den inte gör det, så är den ingen fullkomlig kärlek. Alltså är kärleken den i oss inplantade egenskap som tager sig uttryck i att vi orubbligt håller fast vid Jehova Gud och hans teokratiska organisation och i våra osjälviska handlingar mot andra och i vårt verksamma intresse för andra skapelsers eviga välfärd. Den kan bäst definieras genom att man talar om hur den verkar, och när vi vet detta, kan vi jämföra och se, om våra ord och handlingar och vår inställning är kärleksfulla. Vi måste odla detta sinnelag dagligen, oavlåtligen, om vi bryr oss om att bevisa oss värdiga att av Gud få det eviga livets gåva förlänad åt oss. Kärleken är av allra största vikt för detta liv. Själviskhet av vad slag det vara må bidrar inte till liv. Detta bevisas av det förhållandet, att det är själviskhet som till sist vållar världens undergång och hotar att åvägabringa alla människors död. I längden måste det gå så. Guds kärlek är det enda som kommer att frälsa människor av en god vilja.
4. Hur påverkar sann kristendom oss i detta avseende?
4. Det trettonde kapitlet av Paulus’ första brev till korintierna är berömt för sin skildring av hur sann kärlek handlar och inte handlar. I de inledande verserna av detta ryktbara kapitel nämner aposteln ett antal av andens gåvor, nämligen tungomålstalande, profetians gåva, gåvan att förstå alla hemligheter och all kunskap samt tro. Han skyndar sig att försäkra oss om att besittningen av dessa gåvor inte gör oss någon bestående nytta, om vi inte har kärlek. Kristendomen är inte något hjärtlöst undergörande system, som håller människorna inom organisationen i sitt grepp genom mirakler som inger vördnad och bävan. Den är sådan att den förvandlar vårt liv, gör oss lika Gud i den egenskap som har varit mest utmärkande för Gud i hans sätt att handla med människosläktet. Den älskar inte med en tjänst som blott läpparna har. del i. Den kommer inte bara med välljudande fraser, som t.ex. ”Jag älskar dig”, och låter det stanna vid det. Detta är inte bara ett kallt ord som vi uttalar. Nej, om vi verkligen älskar någon, så kommer detta att taga sig ett verksamt uttryck. Det finns handling i kärleken, det finns kraft, det finns rörelse i den från den som älskar och i riktning mot det älskade föremålet. När vi ger i kärlek, finns där osjälvisk känsla, där finns vänlighet, där finns hängivenhet, där finns tillgiven värme. När vi ger av oss själva i kärlek, är det större sannolikhet för att något kommer att ges i utbyte. Det är denna gudomliga egenskap som gör livet värt att leva. Att vi utvecklar den gör någonting av oss i Guds, vår Livgivares, ögon. Låt oss då se, vad han har inspirerat aposteln till att säga om kärlek.
5. Varav är kärleken en frukt, och hur erhålles och fullkomnas den?
5. När vi undersöker huru dant dess beteende måste vara vid alla tider och tillfällen, både då i det första århundradet och nu i det tjugonde, så ser vi att den i vårt liv frambringar vad aposteln Paulus på ett annat ställe kallar för Guds andes frukter. Lägg märke till dessa frukter, såsom aposteln beskriver dem i Galaterna 5:22, 23, där han säger: ”Andens frukt åter är kärlek, glädje, frid, tålamod, mildhet [vänlighet], godhet, trofasthet [eng. övers.: tro], saktmod, återhållsamhet [självbehärskning]. Mot sådant är icke lagen.” Då ju de sätt, varpå kärleken tar sig uttryck, svarar mot andens frukter, så följer därav, att vi måste ha Guds ande för att kunna älska. Hans osynliga aktiva kraft måste verka på oss och ge sig till känna genom oss. Det kan inte råda något tvivel om detta, ty det säges uttryckligen till oss: ”Guds kärlek flödar in i våra hjärtan genom den heliga anden, som har blivit oss given.” (Rom. 5:5, Moffatt) Men låt oss komma ihåg, att denna egenskap inte är någon mirakulös gåva, såsom tungomålstalande, profetia, uttydningar, helbrägdagörelser etc. är. Vi kan därför inte bedja Gud om att plötsligt uppfylla oss med den och förvänta att den på ett ögonblick skall uppfylla oss i sin absoluta fullkomlighet. Den är en ”frukt” av anden, vilket betyder att om vi har hans, ande kommer vi också att ha denna gudalika egenskap. Men vi kan förlora den, om vi inte är på vår vakt mot vår medfödda själviskhet, som Satan gärna vill väcka till nytt liv inom oss. Därför måste vi odla kärleken för att få den att förbliva i oss och växa till fullkomlighet. Utan att behöva bli besvikna kan vi förvisso förvänta att få mera av den, om vi beder om att få mera av Guds ande, därför att vi önskar att dess frukter skall visa sig i vårt liv.
Tålmodig, mild, frikostig
6, 7. Hur är kärleken långmodig, såsom Gud visar oss och såsom han kräver av oss?
6. Med vetskap om vilka andens frukter är, ser vi nu Guds ande uppenbara sig i kärlek, såsom aposteln säger: ”Kärleken är långmodig och är mild; kärleken avundas icke; kärleken berömmer sig icke, blir icke uppblåst.” (1 Kor. 13:4, Amer. stand. övers.) Guds ande kan förväntas driva oss till ett uppförande som är likt hans och som han påbjuder. Alltsedan människan föll i synd och död har Gud varit långmodig mot oss, och syftet därmed har varit evig frälsning för alla dem som har ett rätt hjärta. Om han inte hade varit så långmodig och villig att så tåligt ha fördrag med oss, skulle ingen av oss i dag vara på frälsningens väg. Vi kan betrakta hans långmodighet och tålamod med den förvissningen, att de betyder inte endast frälsning för oss, utan också frälsning för andra, som ännu kommer att höra, innan hans långmodighets tid är ute. (2 Petr. 3:15) Han väntar att andra skall utnyttja det tillfälle till frälsning som hans tålamod bereder.
7. Gud är vårt föredöme i detta, och om vi har kärlek, kommer vi därför också att vara långmodiga, tåliga. Vi kommer att vara det, medan vi väntar på att andra skall förbättra sitt beteende, allteftersom de lär och iakttar mera. Vi är villiga att ha fördrag med en hel del från deras sida, därför att vi har deras slutliga frälsning för ögonen och vill hjälpa dem i denna riktning. Vi glömmer inte hur långmodig och tålmodig Gud har varit mot oss, och vi vill vara lika honom i vårt uppförande mot andra. Därför håller vi oss själva i tygeln för att vänta på någon annan. Om han inte går så fort framåt på den rätta vägen, som vi menar att han borde, nåväl, så hjälper kärleken oss att vara tåliga. Om han inte gör saker och ting i det hem där vi bor precis på det sätt som vi vill att de skall göras, finner vi oss i detta och bidar den tid då det kommer att bli en ändring till det bättre. Vi är inte fordrande; vi påtvingar honom inte vår vilja. Och om folk inte griper tag i sanningen lika fort som vi enträget uppmanar dem att göra, om de inte gör så snabba framsteg i att inhämta sanningen, som vi skulle önska, håller vi i alla fall på med att delge dem så mycket sanning vi kan. Kärleken gör oss långmodiga, tåliga mot dem. Den hjälper oss att uppträda på ett rätt sätt.
8. Mot vilka måste kärleken vara mild och detta trots vad?
8. Kärleken är mild, och mildhet är en av Guds andes frukter. Det finns rika tillfällen att utöva denna egenskap, ty emellanåt måste den visas mot våra kristna bröder såväl som mot utomstående. Varför skulle annars aposteln skriva till sina bröder och säga: ”Varen milda mot varandra, ömhjärtade, förlåtande varandra, alldeles såsom Gud för Kristi skull har förlåtit eder”? (Ef. 4:32, eng. övers.) I ett sådant hjärtetillstånd betraktar vi våra bröder med mildhet och välvilja. Vi kommer ihåg, att de alltjämt befinner sig i ofullkomligt, för synd benäget kött, precis som vi, och vi kan inte vara mera fordrande mot dem än Gud är mot oss. Låt oss inte bry oss om, ifall de inte för ögonblicket uppskattar vår mildhet mot dem. Gud är också mild mot de otacksamma och till och med mot de onda. Om vi är hans barn, kommer vi att likt honom visa detta drag. (Luk. 6:35) Ja, vi visar vår tacksamhet mot Gud och tar emot hans kallelse till frälsning, men inte ens då kan vi göra fullkomliga rättfärdighetsgärningar, som skulle kunna göra oss förtjänta av frälsning. Därför måste han behandla oss med mildhet, med barmhärtighet. I annat fall skulle hans rättvisa förgöra oss. Vilken känsla ligger det inte i de inspirerade ord som säger till oss: ”Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar, som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet”! ”På det att han i de kommande tiderna skulle visa sin nåds översvinneliga rikedom genom sin godhet mot oss i Kristus Jesus.” — Tit. 3:4, 5; Ef. 2:7, 1878 års övers.
9. Hur bör mildhet och vänlighet påverka oss, men hur kan vi missbruka ett sådant bemötande från Guds sida?
9. När vi ger akt på hur människor reagerar för det sätt varpå de blir behandlade, lägger vi märke till att barskhet har benägenhet att göra de flesta människor hårda och bittra. Men vänlighet och mildhet, i synnerhet i sådana fall där kall rättvisa eller önskan att betala med samma mynt kanske skulle påfordra en annan behandling, tjänar till att göra den mjuk som vi är milda och vänliga mot. Detta handlingssätt är värmande och tilldragande, och det är detta som drar oss till Gud i ånger över våra synder, i det vi önskar få förlåtelse genom hans Sons försoningsoffer. Om vi har hört talas om hans välvilliga anordning och likväl framhärdar i världslighet och olydnad mot honom, drar vi för stora växlar på hans godhet. Vi kan driva saken för långt och på det sättet gå miste om det som är syftet med hans anordning. Vi gör väl i att betrakta dessa frågor såsom riktade till oss: ”Antager du, o människa, att du, när du dömer dem som göra dessa ting och likväl själv gör dem, skall undfly Guds dom? Eller förlitar du dig alltför mycket på hans godhets och fördragsamhets och tålamods rikedom? Vet du icke, att Guds godhet är ämnad att föra dig till bättring?” (Rom. 2:3, 4, Rev. stand. övers.) Då alltså Guds kärlek uppenbarar sig för oss på detta sätt, endast efterliknar vi honom, när vi visar vänlighet och mildhet mot andra i stället för otålighet och barskhet.
10. Hur kommer vi att lyckas i att komma överens med varandra på ett gagneligt sätt?
10. När aposteln talade om för den unge mannen Timoteus, som var tillsyningsman i en församling, vad denne borde göra, var detta en föreskrift om att vara vänlig och mild på ett sätt som är lämpligt gentemot vederbörande: ”Tillrättavisa icke en äldre man, utan förmana honom så som du skulle göra med en fader; behandla yngre män som bröder, äldre kvinnor som mödrar, yngre kvinnor som systrar, i all renhet. Hedra änkor, som äro verkliga änkor.” (1 Tim. 5:1—3, Rev. stand. övers.) Där verklig tillgivenhet råder mellan en familjs medlemmar, bemöter de varandra milt, vänligt och hänsynsfullt. Så bör vi också bemöta varandra i en kristen församling, några med samma respekt och vänlighet som om de vore våra fäder, några som om de vore våra mödrar, andra som vore de våra naturliga bröder och andra som om de vore våra naturliga systrar. Vi kan bringas i ständig nära kontakt med varandra, låt oss säga i ett av Sällskapet Vakttornets Betelhem eller i ett missionärs- eller pionjärshem eller på en avdelningsexpedition eller i en organiserad församling av kristna. Men detta nära kamratskap och förtroliga umgänge får inte komma oss att ringakta varandra. Nej, utan vi måste behandla varandra med denna kärleksfulla omtänksamhet, om vi vill gå framåt och hålla ihop i Guds tjänst. Om vi är långmodiga, tåliga, milda och vänliga och inte fordrande och barska, kommer det att gå utmärkt bra för oss att komma överens med alla omkring oss. De andra kanske för sin del har litet svårt att dra jämnt med oss, men vi vill anstränga oss för att dra jämnt med dem. Ett sådant handlingssätt gagnar oss och gör till slut saker och ting lättare för oss.
11. Vad ger inte kärleken anledning till avund? Varför inte?
11. Kärleken är frikostig. Den avundas inte, ty avund är inte en frukt av anden, utan är en gärning av vårt fördärvade kött. ”Men köttets gärningar äro uppenbara: de äro otukt, orenhet, lösaktighet, avgudadyrkan, trolldom, ovänskap, kiv, avund, vrede, genstridighet, tvedräkt, partisöndring, missunnsamhet, mord, dryckenskap, vilt leverne och annat sådant, varom jag säger eder i förväg, såsom jag redan förut har sagt, att de som göra sådant, de skola icke få Guds rike till arvedel.” (Gal. 5:19—21) Guds rike är ett rike av kärlek. Det finns ingen plats för avund i det. Kärleken är tillfreds med att låta Gud sätta människor i sin organisation där det behagar honom. Den är inte missnöjd på grund av den ställning, de förhållanden eller de ägodelar som någon annan har och önskar inte få dem för egen räkning. Den är inte illa berörd av att den andre individen har dem och tycker inte, att denne inte förtjänar dem och att han intar en plats som inte tillkommer honom. Detta hjärtats sätt att klappa av självisk åstundan började hos Guds förnämste motståndare, Satan, djävulen, och därmed försvann all hans kärlek till Gud. Han missunnade Gud hans ställning och ville vara lik honom, inte i kärlek utan i fråga om hans höga plats och myndighet. Kärleken söker inte efterlikna Guds ärkefiende.
Inte skrytsam, uppblåst
12, 13. På vilket sätt berömmer inte kärleken sig?
12. En person kanske verkligen har åstadkommit något i Guds tjänst. Han kanske har fina siffror vad tjänsten angår. Han kanske personligen har goda förmågor och kanske bekläder en viktig post i Guds organisation för sitt folk. Men om han har kärlek, kommer han ändå inte att skryta eller skrävla. ”Kärleken berömmer sig icke.” (1 Kor. 13:4, Amer. stand. övers.) Den strävar inte efter att vinna människors bifall och beundran. Den stiger inte upp inför andra i en familj eller ett hem eller i en grupp av kristna och orerar om sig själv på ett skrytsamt och inbilskt sätt. Den individ som har kärlek uppträder inte så, att han delger andra den höga tanke han har om sig själv och försöker knuffa ner andra som han kanske är avundsjuk på eller hyser förakt för. Han kommer inte att skryta därför att någon annan har givit upp kampen och han själv nu har fått intaga den förlorandes gynnade plats. Tvärtom kommer han att vara försiktig och rädd för att han också skall kunna komma att lida nederlag. (Rom. 11:18) Genom att skryta kan vi kanske förmå några andra att tro, att vi verkligen är så stora som vi påstår oss vara, men om vi har kärlek, kommer vi inte att skryta med våra förtjänster. Hur upprymda och översvallande vi än må vara över våra förmågor eller bedrifter, kommer vi ändå att vara noga med att utöva den andens frukt som heter återhållsamhet eller självbehärskning. Därför kommer vi att undertrycka alla tendenser till att stoltsera och skryta.
13. Den som är kärleksfull kommer inte att skryta med mänskliga ledare som andra följer och avgudar. (Ps. 97:7) Om vi har självtillit och är säkra på oss själva, kommer vi ändå inte att tala skrytsamt om vad vi skall göra i morgon eller i vår nya uppgift. Vi kommer att lägga band på oss i medvetande om att vi inte vet, vad morgondagen bär i sitt sköte, och därför kommer vi att säga: ”Om Gud vill.” (Ords. 27:1; Luk. 12:19; Jak. 4:13—16) Om vi alls skall berömma oss, så kommer vi att berömma oss i Jehova Gud, som är den som utför sitt verk genom oss medelst sin andes kraft. ”I Gud berömma vi oss hela dagen och prisa ditt namn evinnerligen.” (Ps. 44:9, eng. övers.) Detta kommer att få den bästa verkan på alla ödmjuka människor som hör oss: ”Min själ skall berömma sig av Jehova; de ödmjuka skola höra det och glädja sig.” — Ps. 34:3.
14, 15. Hur och varför blir kärleken inte uppblåst över sig själv eller andra?
14. Ett annat sätt varpå kärleken skyddar en person och leder till ett rätt uppförande består däri, att den ”icke blir uppblåst”. Man får aldrig se den sätta näsan i vädret, göra sig till, briljera med sig själv eller uppträda högmodigt. Orsaken till allt sådant orätt uppförande ligger i sinnet. Det är sinnet som blir uppblåst. När det blir det, kommer det sin ägare att känna sig mycket betydande. Eftersom han tar sig själv alldeles för högtidligt, är han benägen för att bli högmodig och kräva mera av andra än han bör göra. Ett sådant beteende förråder ett köttsligt sinne och inte Guds ande. (Kol. 2:18) Om en kristen försöker att bli ett nytt slags människa och att visa kärlek, kommer han att kläda sig i sinnets ödmjukhet. I detta sinnestillstånd kommer han visligen att ”släppa ut luften” och kommer att betrakta andra såsom bättre än han själv är. (Kol. 3:12; Fil. 2:3) Han kommer att göra detta för att befrämja enheten bland Guds folk. Han kommer att motstå den benägenhet för att göra honom uppblåst, som vilken som helst större eller högre kunskap har, och kommer i stället att försöka uppbygga andra. Han vet att Gud inte upphöjer personer som är uppblåsta av stolthet, utan förnedrar dem och upphöjer de ödmjuka. (Ef. 4:1—3; 1 Petr. 5:5) Även om en person inte är uppblåst över sig själv, kan det hända att han är uppblåst å en viss ledares vägnar gentemot en annan.
15. Aposteln Paulus visste, att några i Korint hade denna själviska inställning, och han försökte kuva den, inte av den orsaken att några var uppblåsta till förmån för någon annan och alltså emot Paulus, utan därför att detta var själviskhet och ledde till oenighet. Han illustrerade hur han och Apollos inte var ledare, utan tjänare åt den verklige Ledaren, Jesus Kristus, och tillade därpå: ”Jag har tillämpat allt detta på mig själv och Apollos till gagn för eder, bröder, för att ni skola lära av oss att leva enligt Skriften, så att ingen av eder måtte bli uppblåst till förmån för en emot en annan. Några äro högmodiga [uppblåsta], som om jag icke skulle komma till eder. Men jag kommer snart till eder, om Herren vill, och jag skall då komma underfund icke med dessa högmodigas tal, utan med deras kraft.” (1 Kor. 4:6, 18, 19, Rev. stand. övers.) Det var då inte att undra på att aposteln var rädd att han, när han kom till Korint, skulle bland dem som bekände sig vara kristna finna övermod, högmod, inbilskhet och all den splittring och oordning som ett uppblåst sinnestillstånd kan frambringa. Detta sakernas tillstånd präglades inte av kärlek, ty kärlek eftersträvar frid och en dräkt. Den håller de kristna tillsammans och driver dem till att samarbeta och strida mot den gemensamme fienden och inte strida mot varandra. Den utgör ett fullkomligt band mellan Kristi efterföljare, och därför uppmanar Paulus dem, framför allt annat, att ikläda sig den. ”Och över allt detta skola ni ikläda eder kärleken, som sammanbinder allt i fullkomlig harmoni.” — Kol. 3:14, Rev. stand. övers.
Inte ohyfsad, självisk, uppretad, förtrytsam
16, 17. Hur ”skickar kärleken sig icke ohöviskt”?
16. Paulus fortsätter sin beskrivning av hur denna gudalika egenskap tar sig uttryck och säger: ”Kärleken ... skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull.” — 1 Kor. 13:4, 5.
17. Vi skulle därför kunna säga, att den inte är ohyfsad i något avseende. När människor sinsemellan begår handlingar som innebär ett sexuellt missbruk, gör de det som är ohöviskt och kommer med säkerhet att i längden få umgälla alla sina brott mot naturens lag. På grund av vad Paulus omtalar måste vi medge, att det i viss utsträckning förekom handlingar av sexuellt missbruk i den första kristna församlingen, och aposteln protesterade mot detta. Men för att uppföra oss otillständigt mot våra bröder eller mot utomstående behöver vi inte begå handlingar av sexuellt missbruk och omoraliskhet. Vi kan vara ohövliga, vi kan vara oförskämda, grova, vulgära, oartiga; och detta är sannerligen inte kärleksfullt mot andra, eller hur? Vid församlingens möten såväl som efter mötena kommer kärleken att driva oss till att uppföra oss på ett hyggligt, hjälpsamt sätt. Under mötena kommer vi att undvika att genom störningar eller bullersamt uppträdande från vår sida hindra andra från att få fullt gagn av vad som säges eller demonstreras. Vi kommer inte att försöka ”stjäla föreställningen” genom att dra uppmärksamheten till oss själva och avleda brödernas tankar och uppmärksamhet från mötesledaren eller den som vederbörligen talar i hans ställe. ”Låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning”, och detta har avseende på möten i församlingen och församlingsmedlemmarnas uppträdande. Må dessa ta del i mötet på ett ordentligt och respektfullt sätt, svara på frågor eller tala och utföra demonstrationer, när det är deras tur, så att var och en kan få fullt utbyte av mötet och så att tiden kan bli väl använd. — 1 Kor. 14:40.
18. Likt lemmar av vad vill vi behandla varandra, och varför vill vi det?
18. Vi vill alltså inte vara ohövliga eller brista i aktning mot någon, inte ens mot den svagaste eller minst tilldragande bland oss. Vi vill vara mot varandra så som lemmarna i våra mänskliga kroppar är mot varandra. Ingen lem i vår kropp behandlar avsiktligt en annan på ett skymfligt eller skamligt sätt. ”Tvärtom, de delar av kroppen som tyckas vara svagare äro oumbärliga, och de delar av kroppen som vi anse mindre hedersamma, dem kläda vi med större heder, och våra icke presentabla delar behandlas med större blygsamhet, som våra presentabla delar icke behöva, Men Gud har så avpassat kroppen, i det han har givit den större hedern åt den ringare delen, för att det icke skall vara någon oenighet inom kroppen, utan lemmarna skola ha samma omsorg om varandra.” (1 Kor. 12:22—25, Rev. stand. övers.) Om vi behandlar varandra på detta välvilliga sätt, åstadkommer vi att var och en känner sig väl till mods bland oss. Var och en som kan utgöra en fläck på vår församling eller vålla bryderi och dra skam över den, kommer vi att barmhärtigt skyla, så att utomstående inte behöver ta anstöt. Vi önskar i sanning föra en hövisk vandel mot alla, såsom i fullt dagsljus, utan att ha någonting att skämmas för. Vi önskar i sanning skicka oss höviskt inför utomstående. (Rom. 13:13; 1 Tess. 4:12) Det är denna gudomliga egenskap, kärleken, som kommer oss att önska handla på ett tillbörligt sätt.
19, 20. Hur går det till att kärleken ”icke söker sitt” och den som älskar ändå får gagn av sitt handlingssätt?
19. I denna sak att icke söka sitt är kärleken ”aldrig självisk”. (Moffatt) Paulus säger i Filipperna 2:4: ”Sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras”, och i 1 Korintierna 10:24: ”Ingen söke sitt eget bästa, utan envar den andres.” Om kärleken är osjälvisk, söker den inte alltid eller endast sitt eget bästa, utan söker också andras välfärd och uppbyggelse. Den önskar att andra skall vinna livet som lön och nu få åtnjuta de andliga välsignelser såväl som de materiella goda ting som Gud i dag förlänar åt dem som tjänar honom. Alltså söker kärleken efter fördelar inte bara åt sig själv utan jämväl åt sin nästa. Om var och en tillämpar detta på sig själv, sak samma var han är, var han arbetar eller i vilken kristen grupps förehavanden han deltar, så kommer han att i detta hänseende visa kärlek. Han kommer att vara lycklig. Han kommer att njuta mer av livet, och denna kärlek som han ådagalägger gentemot andra kommer att finna gensvar hos andra individer genom att de visar samma egenskap mot honom.
20. Han kommer inte att själviskt yrka på sina rättigheter eller hålla fast vid sitt eget sätt att se och handla. Kärleken gör inte det. Ibland kan vi tycka, att vårt sätt är bättre eller att vi har rättigheter. Det kan finnas regler och bestämmelser som utgör en vägledning för alla som det vederbör, och dessa ger oss vissa rättigheter. Men kärleken kan skjuta de rättigheter åt sidan, som dessa regler och bestämmelser tillförsäkrar oss, för att visa godhet och välvilja eller för att inte göra det svårt för en vänskap och ett fredligt förhållande att bestå. Varför skall vi envist hålla på vårt eget sätt att gå till väga, om detta sätt kan utgöra ett hinder för andra? Varför inte ta seden dit man kommer, om det kan hjälpa dem som man är hos? Då ingen av rättfärdighetens principer stod på spel, försökte Paulus i sitt missionsarbete behaga varje sanningssökare, och han talar om detta för oss. Han säger inte: ”Jag försöker få var och en att behaga mig.” Nej, utan därför att han inte sökte sitt utan det som var till gagn för hans åhörare, sade han: ”Jag har blivit allt för var och en, för att jag i varje fall skall frälsa några av dem. Och jag gör alltsammans för det goda budskapets skull, för att jag tillsammans med de övriga må få del i de välsignelser som följa med det.” (1 Kor. 9:22, 23, En amer. övers.) Han hade de goda nyheterna, livets budskap, och detta bar han ut till världen. För att inte hindra människorna av olika nationaliteter från att ta emot budskapet höll han kärleksfullt sitt eget sätt att gå till väga och sina egna rättigheter i bakgrunden och försökte behaga sina åhörare. Det var en stor fördel när det gällde att hjälpa dem att ta emot budskapet. Genom att på detta sätt visa kärlek, skulle han själv inte komma att bli förkastad sedan han hade predikat för så många andra. Kärleken är verkligen till gagn för oss, även om vi för andras skull avstår från att få saker och ting på vårt eget sätt eller från våra personliga rättigheter.
21, 22. a) Hur ”förtörnas icke” kärleken, och vad är orsaken? b) Förklara, hur kärleken, såsom i Paulus’ och Barnabas’ fall, ”icke hyser agg för en oförrätts skull”.
21. Eftersom kärleken frambringar den andens frukt som heter återhållsamhet eller självbehärskning, ”förtörnas den icke”. Den är inte lättretlig och blir inte vred. Den får inga raseriutbrott. Galaterna 5:19, 20 säger, att vrede är en av det fallna köttets gärningar. Därför kommer föräldrar att akta sig för att straffa olydiga barn i raseri eller häftig vrede och därvid utbrista i hotelser om att ”nästan piska livet ur” den olydige. När vi är ur jämvikt på grund av vrede eller irritation, är vi knappast i stånd till att handla rättvist eller barmhärtigt och göra Guds vilja. Vi är mera benägna för att vara kärlekslösa och handla kärlekslöst. Om vi har ett stort mått av Guds ande, kommer det att hjälpa oss att bli senfärdiga i fråga om att vredgas, för att vi inte skall drivas till att göra orätt. Hans ande kommer att hjälpa oss att frambringa den välbehagliga frukt som består i saktmod eller ett milt och vänligt lynne. Den kommer att hjälpa oss att bevara andras aktning och tillgivenhet och förhindra att de känner fruktan eller fasa för oss och inte vågar uttala sig fritt och ogenerat. Den kommer att hjälpa oss att hålla vänskap och angenäma förbindelser vid makt. En gång fick Paulus och hans missionärskamrat ett anfall av vrede mot varandra. Barnabas ville genomdriva sin vilja att hans släkting Johannes Markus skulle följa med dem båda på den föreslagna missionsresan, men Paulus yrkade på att de skulle ta med sig en pålitligare man. Tvisten mellan Paulus och Barnabas blev så skarp, att de skildes från varandra och for åt var sitt håll i Jehovas tjänst. Vem det var som brast i fråga om kärlek vid detta tillfälle, det kan den som läser redogörelsen i Apostlagärningarna 15:36—41 själv utröna, men det var endast kärlek som senare återknöt bandet mellan de båda missionärerna.
22. Om det hade rått agg och förbittring mellan Paulus och Barnabas, skulle förhållandet inte ha kunnat göras gott igen. Men kärleken kom till deras hjälp under den tid de var skilda från varandra, emedan den ”icke hyser agg för en oförrätts skull”. Den betraktar sig inte som förorättad och går inte och håller på denna oförrätt såsom något som måste klaras upp i sinom tid, och den anser inte att den som lidit oförrätten och den som har tillfogat den inte kan ha något med varandra att göra, förrän denna uppgörelse skett. Den är inte sådan, att den känner sig ond på en person och så låter detta gå ut över denna, så att förhållandet blir spänt intill bristningsgränsen. Det är ibland så lätt för oss att tillskriva varandra orätta motiv, men kärleken kommer inte att göra detta på felaktiga grunder. Den kommer inte att tänka om någon annan, att han är lumpen och gemen, eller anklaga honom för orätta avsikter, utan den är böjd för att överse med andra och att ta emot rimliga ursäkter av andra. I tveksamma fall vill den hellre fria den andre än fälla honom. Genom detta handlingssätt kan en kristen bli bedragen i några fall, men att bli bedragen av en sådan orsak kommer inte att bli till verklig skada för honom, ty i denna erfarenhet har han inte underlåtit att göra framsteg i fråga om att odla kärlek.
Benägen för rättfärdighet och sanning
23, 24. I vilka avseenden är det som kärleken ”icke gläder sig åt orättfärdigheten”?
23. Orättfärdighet av alla slag härskar både inom och utom kristenheten, och det råder ett stigande motstånd mot sanningen. Men kärleken har ingen del i något av detta. Den ”gläder sig icke åt orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen”. (1 Kor. 13:6, Amer. stand. övers.) I striden mellan orätt och rätt ställer den sig alltid på det rättas sida. Satan, djävulen, gläder sig åt ondska och orättfärdighet. Det gör också det stora system av organiserad religion, som utgör ”syndens människa”. Men kärleken gör det inte. Den finner inget nöje i något slag av orättvisa, inte ens mot våra fiender och förföljare. Vi kanske ibland kröker på läpparna och säger: ”Åh, vad jag hoppas att den där karlen skall få!” Det är sant att personen i fråga har gjort något orätt, och han förtjänar straff. Det råder inget tvivel om det. Men sann kärlek kommer inte att känna sig glad över något slags missbruk av rättvisan, något slag av orättvisa, mot den som gjort orätt. Vi befinner oss inte i Guds organisation för att strida mot människor med orättvisa. Detta betyder inte, att inte rättvisan bör följas till alla delar; och när Jehova Gud låter vedergällning drabba hans fiender, kommer vi att erkänna hans rättvisa. Men man kan låta nåd gå för rätt.
24. Då vi inser, att detta har varit Guds handlingssätt gentemot oss, som ångrar oss och gör bättring, kommer vi inte att känna skadeglädje över en tuktan som kommer såsom ett straff åt andra. Vi vill helst, att den tuktade skall kunna inse det tillbörliga i att han har blivit tuktad och så rätta sitt handlingssätt. Vi går inte till den tuktade och säger: ”Det här borde aldrig ha inträffat. Han borde inte ha talat till dig så eller behandlat dig på det sättet.” Om den som blivit tuktad förtjänade det, om sättet varpå han blivit tuktad var i enlighet med Skriften, må han då också finna sig i det till sitt eget bästa. Börja inte snyfta med honom, medan du samtidigt kritiserar och klandrar den person som har bemyndigande att ge tillrättavisningen. Det skulle vara orättvist att göra detta, och kärleken kommer inte att handla så och hos den som blivit tillrättavisad skapa en känsla av att han har blivit orättfärdigt behandlad. Antag att man gör oss orätt. Nåväl, kärleken kommer att lida orätt hellre än att överträda Herren Guds regler och göra orätt mot andra. Detta är kärnpunkten i apostelns argument om rättegångar mellan medlemmar av Guds organisation: ”Att ni alls ha rättegångar med varandra är ett nederlag för eder. Varför icke hellre lida orätt? Varför icke hellre bli bedragna? Men ni göra själva orätt och äro bedrägliga, och detta till och med mot edra egna bröder.” (1 Kor. 6:7, 8, Rev. stand. övers.) Rättegången kan ha varit berättigad, men den har dragit Guds organisation inför allmänhetens ögon på ett sätt som vållar smälek. Kärleken gläder sig inte över orättvisa och orättfärdighet, när den finner sig i en oförrätt, ty den har osjälviska hänsyn för ögonen.
25, 26. Vari gläder sig kärleken och hur och hur länge?
25. En av andens frukter är glädje, och därför är kärleken glad. (Gal. 5:22) Var finner den då sin glädje? Jo, i sanningen, i det som är rätt. Det är därför som den gläder sig i Jehova, emedan han är den levande och sanne Guden och är sanningens, eviga källa. Den är ivrig och angelägen om att få tag i sanningen i Guds skrivna ord och om hans uppsåt. När den urskiljer sanningen, gläder den sig, även om sanningen kullkastar uttalanden som vi tidigare har gjort eller trosuppfattningar som vi tidigare har haft. För att få del i att hävda och upphöja Jehovas namn, ord och suveränitet kommer kärleken att avslöja de lögner som Satan, djävulen, och hans redskap har hopsmitt mot Jehova och hans Kristus. Den vill inte ha något gemensamt med dessa religiösa ledare som påstår sig representera Gud och likväl sprider ut religiösa lögner om Honom och som strider mot sanningen och söker hindra och undertrycka den. — Rom. 1:18.
26. Angelägen om att få veta och behålla sanningen, prövar kärleken allt som profeteras och predikas för den, men behåller endast det som är gott. Den kommer inte att illvilligt ta fasta på en lögn mot en annan eller mot en annan uttänka en lögn som är grundad på omständighetsbevis. Men om sanningen blir upptäckt och uttalad, och om den blir till men för någon och han blir tuktad på grund av den, kommer vi i alla fall att vara glada över denna sanning. Vi kan inte ändra Guds ord och uppsåt, och inte heller kommer Gud att anpassa sitt ord och uppsåt efter oss. Vi måste anpassa oss eller bringa oss själva i full samklang med hans ord och uppsåt. Vi kommer att vara angelägna om att göra det, om vi har kärlek, som är från honom. Om vi gör detta, då är vi säkra på att kunna njuta av att leva, ty jämte livet har vi kärlek och har sanningen och är på den rätta sidan. Sanningen kommer att vara evinnerligen, och således kommer kärleken att ha evig anledning till glädje. Rätten skall inom kort triumfera över det orätta överallt, och därigenom kommer Jehovas universella suveränitet att hävdas och fastslås, vilket ger oss ytterligare orsak till glädje.
Stark, tillitsfull, hoppfull
27, 28. Förklara, hur kärleken ”överskyler allting” och varför den gör det nu?
27. Hur skulle Satan, djävulen, kunna döda kärleken eller besegra den, då ju, såsom aposteln till slut säger, kärleken ”överskyler allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting”? (1 Korintierna 13:7, Rotherham) Emedan kärleken är långmodig, är en kristen, som utövar den, sen till att för andra avslöja någon som gör honom orätt. Han kommer att följa den regel som uppställes av Jesus i Matteus 18:15—17 och kommer att försöka privat reda upp sitt mellanhavande med den felande. På det sättet drar han inte fram förseelsen, som ännu inte har blivit rättad, för den kristna församlingens representanter, förrän ingen annan utväg återstår. Först då gör han det, och detta därför att det kommer att bli till den felandes eget bästa. Om förseelsen inte är alltför allvarlig, kommer han att ursäkta den i kärlek och inte göra något väsen av den. Kärleken är nådefull i detta avseende: ”Hon kan överse med fel.” (Weymouth) Den kommer att ursäkta förseelser. Detta innebär inte, att kärleken kommer att överskyla fall av dåligt uppförande och överträdelser som med rätta bör rapporteras till dem som har myndighet och som bör veta något om dessa förhållanden och ingripa till gagn för alla inom organisationen. Omsorgen om de mångas bästa förmår oss att rapportera sådana saker till dem det vederbör.
28. Men en person som har kärlek aktar sig för att utsätta en felande för offentlig skam och offentligt förakt, om saken kan redas upp på ett stilla och mindre pinsamt sätt, som inte vållar strid och söndring mellan dem som kan tänkas ta parti i denna angelägenhet. Ordspråksboken 10:12 säger: ”Hat uppväcker trätor, men kärlek skyler allt som är brutet [eng. övers.: alla synder].” När en person ångrar sin synd, sedan vi har påpekat den för honom, och om han bekänner det orätta han gjort och ber om förlåtelse och gottgör skadan, varför skulle vi då utbasuna hans överträdelse till någon? Varför skvallra muntligt eller skriva brev om den? Kärleken kommer inte att göra så. Den kommer på det sättet att visa, att dess förlåtelse är verklig, att den har skylt över saken fullständigt, liksom Gud har gjort. Nu när vi har hunnit fram till denna världens ände, förmanas vi särskilt att följa denna fridsamma kurs: ”Änden på allting är nu nära. Varen alltså besinningsfulla och nyktra, så att I kunnen bedja. Och varen framför allt uthålliga i eder kärlek till varandra, ty kärleken överskyler en myckenhet av synder.” — 1 Petr. 4:7, 8.
29, 30. Hur kan det sägas, att kärleken ”tror allting”? Hur godtar den det?
29. Men gör kärleken oss lättrogna, så att vi godtar allt som alla säger, eftersom aposteln talar om att ”kärleken tror allting”? Nej, men den kommer oss att godtaga sanningen, även om den låter märkvärdigare än dikten eller om hela den icke troende världen gör narr av den. Att hålla för sant innebär att ha tro, och tro är en frukt av Guds ande. Därför håller kärleken allt vad Gud säger i sitt ord för sant, tror det, även om vi kanske inte är i stånd till att fatta det och det låter omöjligt, emedan vi för närvarande inte känner alla de verkliga förhållandena och inte har någon vetenskaplig förklaring till allt. Kärleken prövar andarna eller de inspirerade uttalandena, och dem som är i harmoni med Gud sätter den tro till, därför att de är i harmoni med hans skrivna ord. Den är inte sådan som israeliterna var, när de hade kommit ut ur Egypten och befann sig i öknen. De tolv spejarna som profeten Mose hade sänt ut återvände från sin rundtur genom det utlovade landet. Tio av dem framförde en felaktig rapport angående möjligheterna att ta landet ifrån dess hedniska innehavare. Israeliterna trodde majoriteten av dessa spejare och gav vika för farhågor och upprorslusta. Men Josua och Kaleb framförde en sann och tillförlitlig rapport och uppmanade dem enträget att ha tro på Gud och hans förmåga att ge dem landet. I betraktande av flertalets utsaga tycktes detta omöjligt för israeliterna. Därför vägrade de att tro på Josua och Kaleb. Detta bevisade att de inte älskade Gud, eftersom de vägrade att tro på hans förmåga att underkuva deras fiender i landet och att uppfylla sitt förbundslöfte att ge dem landet. De älskade inte dem som talade sanning, och följaktligen gick sanningen och det utlovade landet förlorade för dem. (4 Mos. 13:1 t.o.m. 14:12) Kärleken har inte ett klentroget hjärta.
30. Naturligtvis slukar den inte allt som predikas och profeteras, ty den vet att fienden Satan, djävulen, har sänt ut falska människor i världen för att bedraga. Därför väpnar den de kristna mot lättrogenhet genom att sända dem till Guds ord för att pröva allt med hjälp av dess inspirerade, ofelbara sanningsmåttstock. Kärleken gläder sig med sanningen. Den tror allting i Guds ord, därför att detta är sanningen. Om den inte trodde allting i detta ord, skulle den inte bruka det såsom den yttersta auktoriteten, när det gäller att avgöra, vad som är sanning. När Paulus predikade ordet för de uppriktiga bereanerna i forna tider, visade de att de hade ett klokt och förnuftigt slag av kärlek, i det att ”de togo emot ordet med all villighet och rannsakade var dag skrifterna för att se, om det förhölle sig, såsom nu sades. Många av dem kommo därigenom till tro”. (Apg. 17:11, 12) Likaså vill vi i denna tid med kärlek tro allt som kommer till oss genom Jehovas teokratiska organisation och som är grundat på hans sanningsord.
31. I vilka avseenden är det som kärleken ”hoppas allting”?
31. Tron är det fasta underlaget eller grunden för de ting som vi hoppas på. Och därför är det så, att kärleken ”hoppas allting” i lika hög grad som den tror allting. Till dessa ting hör allt det som Gud har utlovat i sitt ord och allt som är i harmoni med vad han har lovat. Därför är våra förhoppningar inte falska. I detta avseende är vårt hopp en hjälm för vårt huvud eller sinne. (1 Tess. 5:8) Vi har rätt i vad vi önskar och förväntar, i främsta rummet Guds rike med Kristus Jesus som regent, vilket kommer att hävda Hans namn och suveränitet och välsigna alla människor av en god vilja. Detta hopp skall därför aldrig göra oss besvikna och komma oss att stå där med skammen. Det gör oss tillitsfulla, det gör oss glada, det uppehåller oss. Det kommer oss att tåligt vänta på frukt, medan vi träget arbetar med att predika sanningen. Kärleken driver oss till att för andra tala om orsaken till det hopp som är i oss med ödmjukhet och vördnad, och den kommer oss att hoppas det bästa för alla de kära fårlika människor som vi finner och som lyssnar till vårt sanningsbudskap. Vi strider mot benägenheten att bli otåliga på dem, medan vi önskar och förväntar det bästa för dem som är svaga i tron. (Hebr. 3:6; Rom. 12:12; 1 Petr. 3:15) Alltså driver oss våra förhoppningar inte till ett själviskt handlingssätt, ty allt det som vi önskar och väntar på är vad kärleken med tillförsikt griper tag i.
32. Omtala, hur kärleken ”uthärdar allting” och varför den gör det.
32. Kärleken, som på detta sätt styrkes och uppehålles av glädje, tro och hopp, ”uthärdar allting”. Därför fordras det kärlek för att vi skall kunna bevara vår ostrafflighet gentemot Jehova Gud, ty det prov som vår ostrafflighet gentemot honom sättes på är just uthärdande. Eftersom kärleken håller vårt mod uppe under allt, finns det ingenting som djävulen kan göra för att pröva äktheten i vår hängivenhet för Gud och trohet mot Gud, vilket inte kärleken kan uthärda och på det sättet bevara oss sanna och lojala mot Gud. Betryck, mången lidandeskamp, korsfästelse, gensägelse av syndare, aga eller tuktan från Gud, frestelse från djävulen, umbäranden och försakelser, orättvist lidande för samvetets skull, allt detta är ting som bibeln omnämner att kärleken kommer att uthärda. Den är oövervinnelig. Att vinna evigt liv från Gud genom Kristus är möjligt endast genom den, ty den uppfyller alla Guds fordringar. För att vi skall kunna ge uttryck åt den för alltid, kommer Gud att ge oss, den kraft som kommer av evigt liv.