Frågor från läsekretsen
● Är det rimligt att en kvinna som har fött ett dödfött barn förväntar att detta barn skall bli uppväckt, om hon är trogen mot Gud? — J. R., England.
Från början vill vi framhålla att vi hyser uppriktiga sympatier för de kvinnor som har upplevt något sådant. Vi är på det klara med att det är en mycket sorglig händelse, och det framhäver på nytt hur oändligt väl vi behöver Guds nya ordning, där ”döden ... icke mer [skall] vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer”. (Upp. 21:4) Först då skall sådana tragiska följder av den mänskliga ofullkomligheten utplånas.
När en kvinna blir havande, i det att ett ägg befruktas av spermien från en man, blir ett liv till. Enligt Guds syn på saken är det levande embryot eller fostret i livmodern en själ, och i vanliga fall kommer det i sinom tid att bli en enskild individ inför Gud. Mose lag stadgade att om en man råkade skada en kvinna, så att hon förlorade det barn som höll på att utvecklas i hennes moderliv, skulle han straffas enligt regeln ”liv ... för liv” eller ”själ för själ” (NW). (2 Mos. 21:22, 23) Det är av det skälet som avsiktlig abort är mord från bibelns ståndpunkt. — 2 Mos. 20:13; 1 Petr. 4:15.
I vissa fall händer det emellertid att ett i utveckling statt embryo eller foster till följd av sjukdom eller någon olycka råkar dö, innan det blir fullgånget och föds. Även om den direkta orsaken till sådana missfall och dödfödslar kan vara många, är det den mänskliga ofullkomligheten som är den verkliga roten till detta. Och vi måste vänta på att Gud själv för alltid skall göra slut på ofullkomligheten.
Vilka möjligheter finns det då till en uppståndelse i sådana här fall? Med uppståndelse menas ett uppresande till liv igen. Det exempel som ges i bibeln på människor som blivit uppväckta till mänskligt liv igen antyder att en människa kommer åter till livet med samma mått av fysisk och mental växt som hon hade vid döden. (2 Kon. 4:17—36; Apg. 20:9—12) Om vi tillämpar detta på missfall och dödfödslar, är det då rimligt att tänka sig att Jehova i framtiden skall i en kvinnas moderliv återinföra ett delvis utvecklat embryo eller kanske flera stycken? Nej, det förefaller inte rimligt, och det är inte heller troligt att kvinnor som har upplevt något så sorgligt i själva verket förväntar detta.
Dessutom är uppståndelsen till för människor som har levat såsom enskilda individer inför Jehova. Också ett barn som lever bara en kort tid efter födelsen har funnits till såsom en enskild person. Men ett ofullgånget foster eller ett dödfött barn har i själva verket aldrig levat såsom en särskild och klart åtskild individ, även om det från bibelns ståndpunkt anses vara en ”själ” medan det är statt i utveckling. Därför förefaller det som om den anordning med uppståndelsen, som bibeln beskriver, inte skulle gälla i sådana situationer. — Apg. 24:15.
Vi är helt på det klara med att den här uppfattningen kan göra många mycket besvikna. Men vi kan försäkra alla att den inte framförs av känslolöshet eller i en dogmatisk anda. Vårt svar grundar sig i all uppriktighet och ärlighet på vad vi finner att Guds ord har att säga. Vi vill betona att vi inte har någon möjlighet att avgöra hur det förhåller sig i speciella fall. Man skulle kunna ge exempel på alla möjliga ”gränsfall”, och beträffande dessa måste vi säga: Gud är domaren, och eftersom han känner alla omständigheter, är det han som måste få bestämma.
Vi vet att Jehova är verkligt fullkomlig i vishet, barmhärtighet och rättvisa. Han är ”en trofast Gud och utan svek, rättfärdig och rättvis är han”. (5 Mos. 32:4) De kristna bör lära sig att förtrösta på honom och hans löfte: ”Du skall kungöra mig livets väg; inför ditt ansikte är glädje till fyllest, ljuvlighet i din högra hand evinnerligen.” (Ps. 16:11) Därför uppmanar vi alla som har upplevt en sådan sorg, som vi talat om här, att lämna saken i Jehovas hand med full förtröstan på att han kommer att handla rätt och rättvist. — Job 34:10; 1 Mos. 18:25.
● Vad innebär orden i 1 Korintierna 13:8, där det heter att ”kunskapen, den skall försvinna”? — R. M., USA.
Om man undersöker sammanhanget, upptäcker man att aposteln Paulus menade att den övernaturliga kunskap som utgjorde en av den heliga andens mirakulösa gåvor med tiden skulle försvinna.
I kapitlet innan skrev Paulus om andens ”mångahanda” gåvor. De mirakulösa gåvorna inbegrep helbrägdagörelse, profeterande, tungomålstal och förmåga att tala kunskapens ord. (1 Kor. 12:4—11) Detta var inga ordinära förmågor, t. ex. några förmågor att bota sjuka eller tala i tungor tack vare medicinska studier eller språkstudier. De var mirakulösa förmågor. Följaktligen kan den ”kunskap”, som det talas om här, inte vara ordinär kunskap, som man kunde vinna genom erfarenhet, iakttagelse eller studium av olika böcker, nej, inte ens av bibeln. Det var övernaturlig kunskap som gavs förmedelst den heliga anden.
Att Jehova kunde ge övernaturlig kunskap kan vi belysa med följande exempel: Vid Lasarus’ död hade Jesu ressällskap inte fått veta att den sjuke Lasarus hade dött, endast Kristus visste det. (Joh. 11:5—14) Vid ett tidigare tillfälle insåg en samaritisk kvinna, som Jesus träffade vid en brunn, att han var en profet, eftersom han hade övernaturlig kunskap om hennes förflutna och dåvarande äktenskapliga status. — Joh. 4:16—19.
Tänk också på det här fallet, som gällde apostlarna efter pingsten år 33 v.t: När Ananias i hemlighet var ”falsk mot den heliga anden”, fick aposteln Petrus på mirakulös väg kännedom om det. — Apg. 5:2—4, NW.
Bibeln beskriver visserligen inte i detalj hur den mirakulösa ”kunskapen” användes, men det är troligt att den användes på ett annat sätt också. I kristendomens barndom kan Gud ha gett övernaturlig kunskap för att på så sätt styrka församlingarna. Även om de första kristna var varmt intresserade av Skriften, fanns det inte då så många exemplar av Guds ord tillgängliga som det gör i vår tid. Församlingarna hade inte heller några uppslagsböcker, som handlade om bibeln och redovisade den uppfattning som den ”styrande kretsen” av apostlar och äldre män i Jerusalem hade kommit fram till. Dessutom var meddelelsemedlen begränsade. Det kunde ta månader att få svar på en fråga som brevledes eller genom någon budbärare sändes till en apostel eller till den ”styrande kretsen”. — Apg. 15:2, 30; 16:4.
Vid ett möte i en församling på någon isolerad plats mitt i ett hedniskt samhälle skulle följaktligen övernaturlig kunskap, som den fick sig meddelad på mirakulös väg, i hög grad uppbygga och uppmuntra de kristna. En fråga eller ett problem kanske hade uppstått, och Gud kunde ge lösningen genom någon som hade gåvan att ”tala kunskapens ord”. En sådan person kunde kanske påminna sig en bibeltext som han hade läst förut och förstå hur den skulle tillämpas, även om församlingen inte hade tillgång till den handskriftsrullen.
Skulle denna övernaturliga kunskap alltid finnas bland de kristna? Nej. I själva verket var det inte alla som hade den i första århundradet. (1 Kor. 12:28—30) Vidare skulle kristendomen så småningom bli fast befäst och väl organiserad. Då skulle behovet av mirakulösa gåvor, ”kunskapen” inräknad, upphöra. Därför skrev Paulus: ”Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna.” — 1 Kor. 13:8.
I vår tid är bibeln tillgänglig världen utöver på hundratals språk. I olikhet med de första kristna församlingarna har vi nu den fullständiga samlingen av de kristna grekiska skrifterna, som innehåller profetior, som vi ser uppfyllas, såväl som upplysningar om innebörden av de hebreiska Skrifternas profetior. Ett stort antal böcker och tidskrifter med bibliskt innehåll, som framställts av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass av smorda kristna, har sanna tillbedjare också tillgång till. — Matt. 24:45—47, NW.
Även om Gud nu inte ger någon kunskap såsom en mirakulös gåva, är vi följaktligen inte villrådiga. Vi har mycket att studera, då vi söker exakt kunskap som leder till liv. (Joh. 17:3) Och inom kort skall vi få uppleva den tid då ”jorden skall vara full av Jehovas kunskap, såsom vattnen överhölja havets botten”. — Jes. 11:9, Åk.
● Bibeln talar om att Mose blev ett hundra tjugo år gammal. Hur kunde han då i Psalm 90:10 skriva att en människas liv varar bara sjuttio eller åttio år? — J. W., England.
Överskriften till Psalm 90 lyder: ”En bön av gudsmannen Mose.” Judar som skrev Talmud och många lärda män är eniga om att tillskriva Mose denna psalm. Franz Delitzsch, känd professor vid universitetet i Leipzig, skrev till exempel: ”Det finns knappast något litterärt verk från forntiden som på ett så lysande sätt kan bestyrka traditionens vittnesbörd om dess ursprung som denna psalm. Inte bara i fråga om innehåll utan också i fråga om litterär form är den alltigenom karakteristisk för Mose.”
I Psalm 90 skrev Mose: ”Vårt liv varar sjuttio år eller åttio år, om det bliver långt; och när det är som bäst, är det möda och fåfänglighet, ty det går snart förbi, likasom flöge vi bort.” (Ps. 90:10) Många har undrat hur Mose kunde skriva detta, eftersom han själv levde långt förbi denna ålder. I 5 Moseboken 34:7 heter det: ”Mose var ett hundra tjugu år gammal, när han dog, men hans ögon voro icke skumma, och hans livskraft hade icke försvunnit.”
Detta är i verkligheten inte något allvarligt problem. Även om vi inte känner till Mose ålder när han skrev denna psalm, är det uppenbart att han genom egna iakttagelser visste att sjuttio år utgjorde en hel livslängd och att ett liv på åttio år var något utöver det vanliga. Det är tydligt att de flesta av de vuxna israeliterna i den generation som befriades ur slaveriet i Egypten inte levde särskilt länge. De som var äldre än tjugo år vid tiden för uttåget förgicks innan den fyrtioåriga ökenvandringen slutade.
Det är sant att det fanns undantag, till exempel Mose (120), Aron (123), Josua (110) och Kaleb (över 85). Sådana undantag ändrar emellertid inte på den allmänna ålder som anges i Psalm 90:10. Och kom ihåg att Gud uttryckligen tillkännagav att Josua och Kaleb skulle leva längre än de övriga av sin generation och följaktligen komma in i det utlovade landet. När Kaleb var åttiofem år gammal, riktade han uppmärksamheten på sin ålder och kraft som särskilt ovanliga. — 4 Mos. 14:30; 33:39; Jos. 14:10, 11; 24:29.
Då och då kan vi läsa i tidningarna om någon som har blivit hundra år gammal eller kanske till och med äldre. Ja, det finns vissa folkgrupper, till exempel de kaukasiska åldringarna, som är kända för att leva länge, tydligen som ett resultat av arvsfaktorer och sitt särskilda levnadssätt. Den publicitet som ägnas sådana exempel framhäver att de är undantag. Faktum kvarstår att medellivslängden i många länder i vår tid ligger mellan några år under och några år över sjuttio, alltså nära den gräns som anges i Psalm 90:10.
När långt liv kommer på tal, menar många människor att den moderna vetenskapen har förlängt människans livslängd i avsevärd grad. I viss mening är detta riktigt. Genom att minska spädbarnsdödligheten och förhindra dödsfall under barnaåren har man kunnat öka medellivslängden. Omkring år 1850 var den genomsnittliga livslängden för män i England något under fyrtio år, och år 1947 hade den ökat till sextio år. Men för en vuxen har den återstående levnadstid, som han kan hoppas på vid en viss ålder, förblivit i stort sett densamma. År 1850 kunde till exempel en fyrtioårig man i Förenta staterna hoppas på att bli sextiosju år gammal. År 1962, efter alla av människor gjorda medicinska framsteg, kunde en man på fyrtio år hoppas bli 71,7 år, en ökning av bara 4,7 år sedan 1850.
Trots en del undantag, som till exempel Mose själv, är följaktligen det inspirerade uttalandet: ”Vårt liv varar sjuttio år” lika sant nu som det var på Mose tid.