Världen — Guds åkerfält
”Åkern är världen.” — Matt. 13:38.
1. a) Vad är hela den mänskliga familjen en del av? b) Vems åkerfält är det, och varför är det nyttigt för oss att vi dryftar denna odling nu?
VET du om att du utgör en del av ett åkerfält, som befinner sig under odling? Vare sig du tror det eller inte, så gör du det, lika visst som du tillhör den mänskliga familjen. Denna odling är inte ett led i någon självisk plan för att utnyttja dig på något sådant sätt som världsväldena här på jorden har begagnat för att av egennytta ockra på folk som de underkuvat och vilkas land de koloniserat. Den odling, som vi här skall dryfta, sker till den allra största nytta för oss i alla kommande tider. Det är Guds odling, som han sände sin älskade Son att ägna sig åt och fullborda, och han sände honom av ett rent motiv, av kärlek. Såsom en Guds medarbetare skildrade Sonen detta odlingsarbete i en liknelse.
2. a) Vilken liknelse, som Jesus framställde, är det lämpligt att vi här närmare begrundar? b) Hur visade husbonden klokhet, då han inte lät sina tjänare omedelbart rensa bort ogräset ur hans veteåker?
2 I denna liknelse kallade Sonen, Jesus Kristus, sig en husbonde, som då, för 1900 år sedan, sådde god säd i sin åker. På natten smög sig en fiende in på åkern och besådde den med ogräs. När säden sköt upp, lade man märke till att det fanns ogräs bland den. Husbonden lät, enligt liknelsen, inte sina tjänare omedelbart rensa bort ogräset av fruktan för att de i så fall också skulle kunna rycka upp mycket vete och på så sätt åsamka honom förluster. Han ville vänta till skördetiden, då skillnaden mellan ogräset och vetet skulle vara uppenbar. Vid den tiden sände han ut tjänarna för att de för hand skulle samla ihop ogräset och lämna vetet orört kvar på åkern. Ogräset bands i knippor för att brännas, och så gick fiendens verk om intet. Därpå bjöd husbonden sina tjänare att de skulle samla in det rena vetet, som befriats från allt giftigt ogräs, i hans lada. — Matt. 13:24—30.
3, 4. Vilken uttydning gav Jesus, när lärjungarna frågade honom om liknelsens innebörd?
3 Inte ens Jesu Kristi lärjungar förstod denna liknelses profetiska innebörd, och fördenskull bad de honom, då de kommit för sig själva, om en uttydning. Vi återger här den uttydning han gav och citerar då 1878 års svenska översättning, som nära överensstämmer med den mer än 350 år gamla Engelska auktoriserade översättningen, vilken dock använder ett ord för ”ogräset” som antas ha avseende på s. k. dårrepe.
4 ”Den som sår den goda säden är Människosonen. Åkern är världen, och den goda säden, det är rikets barn, men ogräset [dårrepet, Åk] är den ondes barn. Ovännen, som sådde det, är djävulen; skördetiden är världens ände, och skördemännen äro änglar. Såsom nu ogräset hämtas tillhopa och uppbrännes i eld, så skall det ske vid denna världens ände. Människosonen skall sända sina änglar, och de skola hämta tillhopa ur hans rike alla förargelser och dem som göra orätt, och de skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall gråten och tandagnisslan vara. Då skola de rättfärdiga skina såsom solen i sin Faders rike.” — Matt. 13:37—43, 1878.
5. Vilken svårighet möter vi, när vi läser denna liknelse i 1878 års översättning eller andra likalydande översättningar?
5 Enligt den lydelse som här ges åt denna liknelse sägs det att ”åkern är världen” och att ”skördetiden är världens ände” och att ”så skall det ske vid världens ände”. Av en sådan översättning kan den som inte känner till bibelns kristna skrifters originaltext, den grekiska texten, få det intrycket att vid skördetiden skall ”åkern”, som är ”världen”, nå sin ände, tydligtvis genom eld, eftersom eld omnämns såsom ett förintelsemedel. Av en sådan formulering kan man få det intrycket att jorden, som vi går på, skall förintas genom en världsbrand och så nå sin ände i eld, i likhet med det omtalade ogräset.
6, 7. Men vad var det som, enligt vad Jesus sade, blev förstört, och vad var det som förblev?
6 Men i sin liknelse sade Jesus inte att husbonden brände upp sin åker och ruinerade sig själv såsom lantbrukare, varken innan eller efter det att det äkta vetet hade samlats in i hans lador. Det var bara ogräset som blev uppbränt, och detta skedde först sedan det hade ryckts upp och förts bort ifrån åkern.
7 Åkern, som utgör en bild av ”världen”, förblev alltså och kunde framdeles tjäna husbondens intressen, även om vissa förändringar inträffade på denna åker. ”Världen”, som åkern var en bild av, förblev alltså, men i ett renat skick. ”Skördetiden”, som inträffar vid växttidens ände, utgör alltså inte en bild av änden för denna ”åker”, som är en symbol av världen. Enligt den här återgivna översättningen tycks det förekomma motsägelser i Jesu uttydning av liknelsen. Men Jesus motsade inte sig själv, då han gav uttydningen och därvid använde bibelns originalspråk. Svårbegripligheten har vållats av bibelöversättarna.
8. Hur kan vi nu få hjälp till att förstå denna Jesu liknelse?
8 Problemet är lätt att lösa, när vi undersöker originalspråket med hjälp av olika bibliska uppslagsverk och inhämtar att de två ord, som förekommer här, inte avser ett och detsamma. I bibelns ursprungliga, grekiska, text är ordet för den ”värld”, som var en symbol av ”åkern”, ordet kósmos, men ordet för den ”värld”, vars ände kommer vid skördetiden, är aión. I de kristna grekiska skrifterna läser vi aldrig om änden på kósmos, om dess avslutning eller fullständigande; men änden, avslutningen eller fullständigandet drabbar däremot det som betecknas med ordet aión. Vi läser kort och gott endast om änden på det som benämns aión.
9, 10. Hur återger olika bibelöversättningar Matteus 13:38, 39?
9 Skillnaden mellan kósmos och aión framgår av några av de nutida bibelöversättningarna, som då de återger orden kósmos och aión visar att deras innebörd inte är en och densamma.a I 1917 års svenska översättning, som nära överensstämmer med The New English Bible, som utkom år 1961, heter det: ”Åkern är världen. ... Skördetiden är tidens ände. ... Så skall det ock ske vid tidens ände. Människosonen skall då sända ut sina änglar.” — Matt. 13:38—41.
10 I Helge Åkesons svenska översättning, som nära överensstämmer med Reviderade standardöversättningen av år 1952, återges dessa brottstycken så här: ”Åkern är världen, ... skörden är tidsålderns fulländning, ... så skall det vara i tidsålderns fulländning. Människans Son skall sända ut sina änglar.” Alexander Campbells översättning, som verkställdes år 1835, lyder så: ”Åkern är världen. ... Skörden är avslutningen på detta tillstånd; ... så skall det vara vid avslutningen på detta tillstånd. Människosonen skall sända ut sina änglar.” I överensstämmelse med denna sist citerade översättning lyder Nya Världens översättning av den Heliga skrift, 1961 års upplaga, så här: ”Åkern är världen. ... Skörden är en avslutning på en tingens ordning, ... så skall det därför vara vid avslutningen på tingens ordning. Människosonen skall sända ut sina änglar.”
11. Hur har det uppstått förvirring med avseende på ordet ”värld”?
11 Dessa översättningar lägger inte någon motsägelse i Jesu ursprungliga ord. Genom sitt mera exakta återgivande av texten låter de inte läsaren tro att de inspirerade kristna skrivarna använde ett enda grekiskt ord för ordet ”värld”. Ja, i bibelns inspirerade hebreiska skrifter förekommer rentav fem olika hebreiska ordb, som engelska auktoriserade översättningen återger med ett enda ord, motsvarigheten till vårt ”värld”. I de inspirerade kristna grekiska skrifterna förekommer fyra tydligt åtskilda grekiska ordc, som Engelska auktoriserade översättningen återger med samma engelska ord, motsvarigheten till vårt ”värld”. Alla förnuftiga människor kan klart inse att följden härav blir religiös begreppsförvirring. Låt oss vara rättvisa mot bibeln och bringa någon liten reda i denna förvirring.
”De tre världarna”
12, 13. På vilken bibelöversättning var boken Three Worlds grundad?
12 För åttiosju år sedan (år 1877) utgavs i Rochester i New York en bok om 197 sidor, vilken skrivits av N. H. Barbour och C. T. Russell gemensamt och hade följande text på titelbladet:
De tre världarna och denna världens skördetid. — En kortfattad översikt över bibelns återlösningsplan, som spänner över tre världar: ”Den dåvarande världen”, ”den nuvarande världen” och ”den tillkommande världen”; jämte bevis för att vi nu befinner oss i ”skördetiden”, tiden för evangelieålderns avslutningsverk.
13 Ordalydelsen på detta titelblad grundade sig på Engelska auktoriserade översättningens återgivande av orden i 2 Petrus 3:6, 7, som nära överensstämmer med 1878 års översättning, där vi läser: ”Den då varande världen, av vatten översvämmad, förgicks. Men de nu varande himlarna och jorden äro genom hans ord sparda och åt eld förvarade till de ogudaktiga människornas doms och förtappelses dag.” Det grekiska ord i vers sex, som blivit översatt med ”världen”, är kósmos, men aposteln Petrus använder inte på nytt detta ord i de återstående tolv verserna i sitt brev, fastän han talar om ”de nu varande himlarna och jorden” och om ”nya himlar och en ny jord ... i vilka rättfärdighet bor”. — 2 Petr. 3:13, 1878.
14. Hur återger 1878 års översättning det grekiska ordet aión i Galaterna 1:4 och Matteus 12:32?
14 I Galaterna 1:4 (1878, AV) heter det emellertid: ”Som [dvs. vår Herre Jesus Kristus] har givit sig själv för våra synder, på det att han skulle uttaga oss från den närvarande onda världen.” Det ord som här översatts med ”världen” är det där andra grekiska ordet, aión. Vidare säger Jesus, i Matteus 12:32 (1878, AV): ”Vilken som säger något mot Människosonen, honom skall det varda förlåtet, men vilken som säger något mot den Helige Ande, honom skall det icke varda förlåtet, varken i denna världen eller i den tillkommande.” Här är återigen det ord, som översatts med ”världen”, detta andra grekiska ord, aión.
15. Varför föredrog C. T. Russell förmodligen att kalla sin bok som kom ut år 1886 för Den gudomliga tidsåldersplanen?
15 I de bibelverser, som texten på detta titelblad till boken Three Worlds (De tre världarna) bygger på, hänsyftas det alltså på en enda kósmos och på två aióner, inte på tre kósmos. Utan tvivel var detta orsaken till att den bok, som senare (år 1886) utgavs av den förut nämnde C. T. Russell ensam, inte kallades Den gudomliga världsplanen utan Den gudomliga tidsåldersplanen, och det fjärde kapitlet i denna bok hette ”Epoker och hushållningar utstakade i den gudomliga planens utveckling”. Det handlade om ”Tre stora [epoker eller] tidsskeden i världens historia”, om ”Deras utmärkande drag” och om ”Underavdelningar av dessa [tre] stora tidsskeden” eller epoker. (Sidan 105) Denna bok, som fäste avseende vid den grekiska originaltexten, valde alltså att tala om tidsåldrar och epoker eller tidsskeden, med dessas respektive drag och ”hushållningar”, framför att tala om ”världar”. Härigenom undveks begreppsförvirring.
16. Förklara vad ordet aión betyder.
16 Också i denna tid önskar vi avlägsna varje slag av förvirring i sinnet med avseende på Guds ord, bibeln. De citat, som vi gjorde litet tidigare (på sidan 246, paragraferna 8, 9, 10), avslöjade att nutida bibelöversättare anser det grekiska ordet aiónd betyda ”tid”, ”tidsålder”, ”tillstånd” eller ”tingens ordning”. Ordet betyder inte rätt och slätt tid (det finns ett annat grekiskt ord härför), utan det har snarare avseende på en fortlöpande tid, en tidsperiod, kort eller lång, som fortsätter utan avbrott. Därför säger också ett uttömmande grekisk-engelskt lexikon att ordet aión betyder ”tidrymd, klart avgränsad och markerad, epok [tidsskede], tidsålder” och även att det kommit att betyda ”livstid, liv”, eller ”ålder, generation [släkte]”. Nu vet vi ju att en tidsålder eller en epok kan börja och att den kan ända eller att den rentav kan fortlöpa för evigt, enligt Guds vilja. En tidsålder kan alltså vara ändlös, även om den har en början.
17. I vilka två bibelverser används ordet aión i betydelsen tidrymd?
17 I Markus 3:29 finner vi ordet aión använt i betydelsen tidrymd. Jesus Kristus säger där till sina kritiker: ”Vemhelst som hädar den heliga anden får ej någonsin [ordagrant (Åk): i tidsåldern] förlåtelse, utan är skyldig till evig [aionisk: tidsåldrig (Åk), förblivande, evinnerlig] synd.” (NW) Detta innebar att han inte kunde få någon förlåtelse i den närvarande tiden eller i någon kommande tid på grund av en synd som inte kunde utplånas. När Jesus litet längre fram förbannade fikonträdet, som såg ut att bära frukt men inte gjorde det, vad sade han då till detta träd? Enligt Matteus 21:19 sade han: ”Aldrig någonsin mer [ordagrant (Åk): i tidsåldern] skall frukt växa på dig.” Följande dag, när han själv och lärjungarna kom förbi, såg de att fikonträdet hade förtorkat. (Mark. 11:12—14, 20—22) Detta fikonträd förblev utan frukt, men inte endast under en viss tidsperiod, utan som en följd av det som Jesus sade till det förblev det utan frukt för alltid. Eftersom man måste betala skatt för fruktträd där borta i Österlandet på den tiden, höggs förmodligen det förtorkade fikonträdet ned, så att man inte skulle behöva betala skatt för det. Den tid, under vilken det inte bar någon frukt, var alltså ändlös, den varade i sanning för evigt. En tidsålder kan följaktligen vara ändlös.
18. Hur användes just detta ord av den ängel, som bebådade Jesu födelse för Maria?
18 Ännu en illustration härav finner vi i det som ängeln Gabriel sade till den judiska jungfrun Maria: ”Du kommer att bliva havande och föda en son, och du skall giva honom namnet Jesus. Denne skall varda stor och skall kallas den Högstes Son; och Jehova Gud skall giva honom hans fader Davids tron, och han skall för evigt [ordagrant (Åk): till alla tidsåldrarna] härska såsom konung över Jakobs hus, och hans rike skall icke få något slut.” (Luk. 1:26—33, NW) Det förhållandet att hans rike inte skall få något slut innebär att han skall regera över Jakobs hus eller nation för evigt, för alltid.
Tillstånd; tingens ordning
19, 20. a) Vad kan dessutom ordet aión syfta på? b) Vad är alltså den rätta innebörden i Galaterna 1:4, vilket framgår av formuleringen i Nya Världens översättning?
19 En tidsålder, en epok, en viss tidrymd, kan utmärkas av vissa drag eller kännetecken hos den så länge den varar, eller också kan den utmärkas av vissa strömningar och förhållanden eller av ett tingens inbördes överensstämmande tillstånd eller en särskild tingens ordning. När dessa ting eller förhållanden ändar, ändar fördenskull tidsåldern eller epoken. Det grekiska ordet aión syftar alltså mera på det tingens tillstånd eller den tingens ordning, som råder, än på själva tidrymden. Så skriver Paulus, till exempel, i Galaterna 1:4 (1878): ”Som har givit sig själv för våra synder, på det att han skulle uttaga oss från den närvarande onda världen, efter Guds och vår Faders vilja.” I stället för uttrycket ”den närvarande onda världen” heter det i 1917 års översättning ”den nuvarande onda tidsåldern”. Men aposteln Paulus och de kristna i Galatien, till vilka Paulus skrev, fortfor att leva i den tidsåldern, och vi, som lever nu, befinner oss alltjämt i den. Det var därför inte rätt och slätt tidsåldern eller den särskilda tidrymden som Jesus Kristus uttog eller befriade de kristna från genom att offra sig själv; nej, utan rättare sagt befriade han kristna människor, som följde i hans fotspår, från det tingens tillstånd eller den tingens ordning, som var rådande under denna tidsperiod.
20 Fördenskull återger Nya Världens översättning av den Heliga skrift Galaterna 1:4 mera realistiskt genom att översätta denna vers så här: ”Han gav sig själv för våra synder, för att han skulle kunna befria oss från den närvarande onda tingens ordning enligt vår Guds och Faders vilja.” Jesu Kristi åt Gud överlämnade efterföljare lever visserligen alltjämt i den tidsålder eller tidsperiod, som började efter syndafloden i Noas dagar, men de är ingen del av den tingens ordning, som är förhärskande i denna tidsålder, ty de har blivit befriade från den onda ordningen genom Jesu Kristi syndborttagande offer. Den närvarande onda tingens ordning utövar inte längre någon makt över dem, utan de är andligen fria till att göra Guds vilja.
21. Vilken regel följer då Nya Världens översättning, och hur framgår detta av Lukas 20:34, 35?
21 På de ställen, där de utmärkande dragen eller kännetecknen, snarare än tiden, är det som kraftigare betonas i en viss bibelvers, återger följaktligen Nya Världens översättning det grekiska aión med ”tingens ordning”, som ger översättningen en mera exakt lydelse. Ett sådant fall finner vi t. ex. i redogörelsen över de möjligheter som döda människor kommer att få i uppståndelsen till liv på jorden under Guds rikes styrelse. Jesus använde ordet aión, då han sade: ”De som äro barn av denna tingens ordning gifta sig och bortgiftas, men de som hava räknats värdiga att vinna den tingens ordning och uppståndelsen från de döda varken gifta sig eller bortgiftas.” (Luk. 20:34, 35, NW) I den närvarande tiden råder alltså en ”denna tingens ordning”, enligt vilken män och kvinnor kan gifta sig, men därefter kommer ”den tingens ordning”, i framtiden, när de döda människornas uppståndelse skall äga rum. Denna tingens ordning skall alltså ända, men det finns ännu en tingens ordning, en ny tingens ordning, som följer på den.
22. Vad är det som visar att ordet aión syftar på ”de utmärkande dragen eller kännetecknen, snarare än [på] tiden”, i Romarna 12:2; 1 Timoteus 6:17; 2 Timoteus 4:9, 10?
22 Till de kristna i Rom skrev aposteln Paulus: ”Sluta upp med att taga gestalt efter denna tingens ordning [snarare än efter denna tidsålder eller tidsperiod], och bliv i stället förvandlade genom att göra om edert sinne, för att ni må kunna för eder själva utröna Guds goda och välbehagliga och fullkomliga vilja.” (Rom. 12:2, NW) I överensstämmelse med detta råd skrev Paulus till den kristne tillsyningsmannen Timoteus och sade: ”Bjud dem som äro rika i den närvarande tingens ordning att icke vara högmodiga och att icke bygga sitt hopp på ovissa rikedomar, utan på Gud, som rikligen förser oss med allt till att njuta därav.” En kristen vid namn Demas följde inte detta råd, och i sitt sista inspirerade brev kände Paulus sig föranlåten att ge Timoteus dessa upplysningar: ”Gör ditt yttersta för att snart komma till mig. Ty Demas har övergivit mig, eftersom han älskade den närvarande tingens ordning [inte den närvarande tidsåldern, utan dess tingens ordning], och han har begivit sig till Tessalonika.” Han övergav Paulus, som var fånge i Rom. — 1 Tim. 6:17; 2 Tim. 4:9, 10; NW.
23, 24. a) I vilken betydelse används ordet aión i Hebréerna 11:3? b) Vad har Jehova därför gjort till gagn för sina tjänare?
23 En annan vers i bibeln, där det uppenbarligen inte talas om själva tidrymden, utan om en tidsperiods särskiljande eller utmärkande drag, är Hebréerna 11:3. Nya Världens översättning återger fördenskull denna vers så: ”Genom tron förnimma vi att tingens ordningar inrättades genom Guds ord, så att det som synes blev till av ting som icke framstå synliga.” — Se John Parkhurst: A Greek and English Lexicon of the New Testament, under Aión, sidan 17, spalt 2, under avdelning VII. (Londonutgåvan av år 1845)
24 Det var inte så att Gud så att säga radade upp den ena tidsperioden efter den andra, den ena tidsåldern efter den andra, utan han tänkte på de synliga, åtskiljande drag, som skulle utmärka dem, tack vare hans tillåtelse eller föranstaltning. Han tänkte alltså på tingens ordningar. Han lämnade inte sina tjänare här på jorden i fullständig okunnighet om dessa tingens ordningar och om den ordningsföljd, i vilken de skulle framträda. Genom sitt talade ord och i sitt skrivna ord gav han ledtrådar beträffande dessa på varandra följande tingens ordningar, som var och en var avpassad efter hans uppsåt. Men för att kunna förnimma dessa tingens ordningar räcker det inte med att vi bara hör vad Gud säger eller läser bibeln; vi måste också utöva tro på honom och hans ord och så bringa vårt eget liv i överensstämmelse med honom och hans ord. Det har trons människor, alltifrån Abels tid, gjort. De ting, som inte uppfattas av människor som saknar tro, har alltså trons människor sett i förväg. De vann Guds godkännande. — Hebr. 11:2, 6.
25—27. a) Vilka är det som behärskar den närvarande onda ”tingens ordning”, och hur kan vi bevisa ett sådant svar? b) Mot vilka måste följaktligen de kristna strida?
25 Den närvarande tingens ordning är precis som aposteln Paulus säger att den är, nämligen ”ond”. Detta beror på att de som behärskar den, de må vara synliga eller osynliga, likaså är onda. Den har själviska människor, som ofta är ”klokare” i materialistiska sammanhang än ”ljusets barn” är. (Luk. 16:8; 1 Kor. 3:19) Den har sina skriftställare och debattörer med deras världsligt visa uppfattningar, och den har furstar eller styresmän, som inte känner Guds vishet, som kommer till uttryck i hans heliga hemlighet. (1 Kor. 1:20; 2:6—8) Men bakom dessa synliga gestalter står en osynlig, förnuftsbegåvad individ, som förblindar dem i religiöst avseende och som söker fresta och förgöra de sanna kristna, som inte är någon del av den nuvarande ordningen.
26 Om detta förblindande inflytande skrev Paulus: ”Om nu de goda nyheter som vi kungöra verkligen äro höljda av ett täckelse, så äro de detta bland dem som äro på väg att förgås, bland vilka denna tingens ordnings gud har förblindat de icke troendes sinnen, så att glansen av de härliga goda nyheterna om Kristus, vilken är Guds avbild, icke skulle skina igenom.” (2 Kor. 4:3, 4, NW) Jehova Gud, som sänder ut de goda nyheterna, är Gud för sitt folk på jorden under denna tidsålder eller tidsperiod, men han är inte Gud för denna tingens ordning. Satan, djävulen, är dess gud. Han har demonänglar förenade med sig i den osynliga världen, och mot dessa måste de kristna, som inte rättar sig efter denna tingens ordning, föra strid.
27 Såsom Paulus skriver: ”Vi hava strid, icke mot blod och kött, utan mot herradömena, mot myndigheterna, mot världshärskarna [kosmokraterna] i detta mörker, mot de onda andliga styrkorna i det himmelska.” För att kunna strida mot dessa makter måste vi ikläda oss den fullständiga vapenrustningen från Gud. — Ef. 6:11—13, NW.
28. Vilket klokt och förståndigt råd ger Paulus om att man bör hålla sig avskild från denna onda ”tingens ordning”, och vad väntar dem som håller sig avskilda?
28 Satan, djävulen, är den olydige ande, som utövar en osynlig myndighet överlägsen den som människor utövar, vilka inte lyder Gud. Vi kan inte handla i överensstämmelse med den ordning, som vi nu uppfattar med vår synförmåga, utan vi måste leva för den som skall komma tack vare Guds oförtjänta godhet. Vår uppskattning av denna ökar, om vi tänker på följande ord av aposteln Paulus: ”I vilka ni en gång vandrade enligt denna världens [kósmos] tingens ordning [aión], enligt härskaren som utövar myndighet i luften, den ande som nu verkar i olydnadens söner. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har för sin stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande tillsammans med Kristus, redan då vi voro döda i överträdelser — genom oförtjänt godhet hava ni blivit frälsta —; och han har uppväckt oss tillsammans och satt oss tillsammans i det himmelska i förening med Kristus Jesus, för att i de kommande tingens ordningar hans oförtjänta godhets översvinneliga rikedom måtte ådagaläggas i hans nåd gentemot oss i förening med Kristus Jesus.” — Ef. 2:2, 4—7, NW.
29. a) Vad menar vi alltså, när vi talar om den nya världens samhälle? b) Vem är det som frambringar denna nya tingens ordning, och genom vem gör han det?
29 Genom tron ser vi alltså framåt mot den nya tingens ordnings inträdande; och när vi använder det sedan lång tid tillbaka vanliga uttrycket ”den nya världen” och talar om oss själva såsom den nya världens samhälle av Jehovas vittnen, så menar vi i själva verket denna kommande nya tingens ordning, detta nya tingens system, enligt Skriftens framställning av förhållandena i den grekiska originaltexten. Detta nya system är en av de ordningar, som Gud frambringar förmedelst sin enfödde Son, Jesus Kristus, genom vilken han också talade till människorna för nitton hundra år sedan. När Jesus talade, var detta själva höjdpunkten av de budskap om frälsning, som Gud lät kungöra för människorna, såsom Hebréerna 1:1, 2 framhåller saken med dessa ord: ”Gud, som för länge sedan vid många tillfällen och på många sätt talade till våra förfäder genom profeterna, har vid slutet av dessa dagar talat till oss genom en Son, som han har utsett till arvinge av allt och genom vilken han frambragte tingens ordningar.” — NW.
30. a) Hur visar den bibelöversättning, som Alexander Campbell verkställt, exakt vad lärjungarna avsåg, när de ställde frågor till Jesus om hans närvaro och en viss förintelse? b) Hur återger Nya Världens översättning detta uttryck?
30 Guds Sons apostlar frågade inte ut honom om vår jords förintelse, då de talade med honom efter det att han förutsagt den stundande förintelsen av den heliga staden Jerusalems tempel. Den översättning av Nya testamentets text, som verkställts av Alexander Campbelle (och utgavs år 1835), hindrar oss från att få en oriktig uppfattning om att vår jord skulle förintas, ty den återger Matteus 24:3 på detta sätt: ”Då han satt på Oljeberget, tilltalade hans lärjungar honom enskilt och sade: Säg oss, när skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din ankomst och på avslutningen på detta tillstånd?” Och Jesu ord som manade till missionerande, i Matteus 28:19, 20, återger Campbell så här: ”Gå, omvänd alla nationerna, nedsänkande dem i Faderns och i Sonens och i den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt det som jag har befallt eder; och se, jag är med eder alltid, ända till avslutningen på detta tillstånd.” I stället för uttrycket ”avslutningen på detta tillstånd” använder Nya Världens översättning orden ”avslutningen på tingens ordning”. Vi lever nu vid tiden för denna ”avslutning”. Nu är den skördetid inne, som Jesus talade om i Matteus 13:39.
31, 32. Vilka välsignelser väntar dem som drar sig bort från den närvarande tingens ordning?
31 Vi befinner oss inte endast vid avslutningen på den gamla tingens ordning, utan också på tröskeln till den nya. Det är mödan värt att lämna allting som hör den nuvarande tidsperioden till för att vinna liv i den tillkommande tingens ordning. Jesus sade till sina apostlar, som hade lämnat allt för att följa honom: ”Ingen har lämnat hus eller bröder eller systrar eller moder eller fader eller barn eller åkrar för min skull och för de goda nyheternas skull, som icke skall få hundrafalt nu i detta tidsskede [kairós], hus och bröder och systrar och mödrar och barn och åkrar, jämte förföljelser, och i den kommande tingens ordning [aión] evigt liv.” (Mark. 10:29, 30, NW; Luk. 18:29, 30) Detta liv kommer att framlevas i förening med Jesus Kristus, som vid den tiden kommer att inta en ställning och ha ett namn som är högt över alla andra skapelsers. Med avseende härpå sade aposteln Paulus om Jesus:
32 Gud ”uppväckte honom från de döda och satte honom på sin högra sida i det himmelska, långt ovan varje regering och myndighet och makt och herradöme och varje namn som nämnes, icke endast i denna tingens ordning, utan också i den som skall komma”. — Ef. 1:19—21, NW.
33. Vem kan vi tillskriva äran för denna kommande tingens ordning?
33 Vi har Jehova Gud att tacka för att det har sörjts för en sådan underbar, kommande, ny tingens ordning under Kristi styrelse, ty Gud har gjort detta till sitt eviga uppsåt. Vi kan förena oss med aposteln Paulus i att tillskriva denne underbare, kärleksfulle Gud ära, vilket Paulus gör i dessa ord: ”Men honom, som enligt sin kraft — vilken är verksam i oss — kan göra långt mer än i överflöd utöver allt det som vi bedja eller uttänka, honom vare äran medelst församlingen och medelst Kristus Jesus alla släktled igenom alltid och evinnerligen [ordagrant (Åk): i tidsåldrarnas tidsålders alla släkten]. Amen.” — Ef. 3:11, 20, 21, NW.
[Fotnoter]
a Även texten i den latinska Vulgata visar att det är skillnad mellan de här båda grekiska orden genom att återge kósmos med mundus och aión med saeculum. Men trots detta återger den engelska Douayöversättningen, som är en översättning av den latinska Vulgata, båda orden med ”värld”, vilket också J. P. E. Benelius gör i sin svenska översättning av Vulgatan.
b De fem hebreiska orden är eres, chedel, cheled, olam och tebel. I 1878 och 1917 års svenska översättningar återges inte chedel och olam med ”värld”.
c De fyra grekiska orden är aión, ge, kósmos och oikuméne. I 1878 och 1917 års svenska översättningar återges aión, kósmos och oikuméne med ”värld”.
d Det grekiska ordet aión anses allmänt vara härlett från aei, som betyder ”för evigt; alltid”. Men på sidan 202 i boken New Testament Synonyms (Synonymer i Nya testamentet) av ärkebiskop R. C. Trench (1901) heter det: ”Vi måste förkasta det ursprung till ordet aión, som Aristoteles (De Caelo 1. 9) hävdar: det härledda ordet stammade från ordet aei. Det är mera sannolikt besläktat med áo, demi, att andas. I likhet med ordet kósmos har det en primär och fysisk och dessutom, fogad härtill, en sekundär och etisk innebörd. Primärt anger det tid, kort eller lång, som fortsätter utan avbrott; i klassisk grekiska ofta en mänsklig livslängd ... men främst tid såsom det förhållande, under vilket alla skapade ting existerar, och deras tillvaros omfång: ... Genom att på detta sätt ange tid syftar det följaktligen på allt det som existerar i världen under tidens förhållanden; ... och även, i mera etisk bemärkelse, denna världens angelägenheters sätt och strömningar.”
e Alexander Campbell är känd såsom grundare av det religiösa samfundet Disciples of Christ (Jesu lärjungar), som också benämnts ”campbellianer” och ”campbelliter”.
[Bild på sidan 248]
Utan frukt för evigt (aión)
[Bild på sidan 249]
Tar inte gestalt efter denna tingens ordning (aión)