Bruka kärleksfullt det som givits oss!

 1. Vilka är andens gåvor, som omnämns i 1 Korintierna 12, och varför gavs de?

SEDAN Paulus hade skrivit till korintierna om behovet att visa hänsyn för andra i samband med mat, övergick han till att tala om många andra saker. I kapitel tolv dryftar han andens olika gåvor som gavs åt den första tidens kristna församlingar. Dessa gåvor gavs åt de enskilda kristna för att de inte bara skulle vara till deras egen glädje och nytta utan också till nytta för andra. Så här skriver Paulus i kapitel tolv, verserna sju till elva: ”Men andens manifesterande gives åt var och en för ett gagneligt ändamål. Så till exempel gives genom anden åt den ene att tala vishet, åt en annan enligt samma ande att tala kunskap, åt en annan tro genom samma ande, åt en annan gåvor att bota sjuka genom denna ena ande, åt ännu en annan förmågan att utföra kraftgärningar, åt en annan att profetera, åt en annan att urskilja inspirerade uttalanden, åt en annan olika tungomål och åt en annan uttydning av tungomål. Men alla dessa verkningar utför en och samma ande, i det den delar ut åt var och en för sig, alldeles som den vill.” — NW.

 2. Hur krävde Jehova att dessa gåvor brukades?

² Alla de kristna var medlemmar av en och samma kropp, och alla de ting som de fick från Gud skulle vara till nytta och gagn för hela församlingen. Var och en hade fått sin plats i kroppen enligt Guds behag, men det som verkligen betydde något var hur de såsom medarbetare i byggnadsverket gjorde bruk av det som blivit dem givet av Gud. Gud är den store byggmästaren, som bygger i kärlek, och därför måste de som samarbetar med honom också ha kärleken till sin drivkraft. Om en människa hade erhållit en av andens gåvor, till exempel att tala tungomål eller att profetera, innebar inte detta att hon var välbehaglig för Jehova, såvida hon inte gjorde tillbörligt bruk av gåvan och gjorde det med ett rätt motiv. Paulus sade: ”Om jag talar människors och änglars tungomål, men icke har kärlek, då har jag blivit ett ljudande stycke malm eller en skrällande cymbal. Och om jag har profetians gåva och förstår alla de heliga hemligheterna och all kunskap och om jag har all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke har kärlek, så är jag ingenting. Och om jag giver alla mina tillhörigheter för att föda andra och om jag överlämnar min kropp, för att jag må kunna berömma mig, men icke har kärlek, så gagnar det mig alls icke.” — 1 Kor. 13:1—3, NW.

 3. a) Varför skulle gåvorna upphöra? När? b) Vilken egenskap skulle, i motsats härtill, inte upphöra, och hur kommer denna egenskap till uttryck hos de kristna?

³ En byggnadsverksamhet skulle utföras efter Kristi Jesu död. Genom Guds ande gavs särskilda gåvor för att många människor skulle få sin uppmärksamhet fäst vid budskapet om Riket. Dessa gåvor verkade i den första kristna församlingen under apostlarnas livstid, men i och med att apostlarna dog upphörde utdelandet av dem. Aposteln Paulus visste att dessa gåvor skulle upphöra, och därför skrev han i 1 Korintierna 13:8 (NW): ”Vare sig det finnes gåvor att profetera, skola de avlägsnas, eller tungomål, skola de upphöra, eller kunskap, skall den avlägsnas.” Men så länge de ägde dessa gåvor skulle de göra bruk av dem i kärlek, så att andra kunde bli uppbyggda. Kärleken kan komma till uttryck gentemot andra och är en egenskap som skall förbli bland de kristna för alltid. Andens gåvor må ha försvunnit, men det har inte kärleken gjort. Kärleken tryter aldrig, säger aposteln. För att visa hur kärleken kommer till uttryck skrev Paulus: ”Kärleken är långmodig och hjälpsam. Kärleken är icke avundsjuk, den skryter och skrävlar icke, blir icke uppblåst, uppför sig icke oanständigt, söker icke sina egna intressen, blir icke uppretad. Den lägger icke oförrätten på minnet. Den gläder sig icke över orättfärdighet, utan gläder sig med sanningen. Den fördrager allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting.”– 1 Kor. 13:4—7, NW.

 4. Om överförandet av andens mirakulösa gåvor tog slut i och med apostlarnas död, varför har det då i Skriften bevarats så mycket om dem, som vi nu kan begrunda?

⁴ Gåvorna att tala tungomål, att profetera och att bota sjuka utdelades inte mera efter apostlarnas död, och vi gör inte bruk av dessa gåvor i denna tid. Likväl finns det i Skriften en hel del upplysningar om dem. Varför har Gud bevarat dessa skildringar, så att vi kan begrunda dem? Även om andens mirakulösa gåvor upphörde i och med apostlarnas död, får vi en del lärdom genom de föreskrifter som ges oss i förbindelse med bruket av dessa gåvor. I kapitel 14 länkar Paulus samman strävan efter kärlek och bruket av de andliga gåvorna och gör på sätt och vis en jämförelse, i det han visar att somliga gåvor var mera eftersträvansvärda än andra. Gåvorna var till stort gagn i den första kristna församlingen, ty när de kristna kom tillsammans för att bli uppbyggda, var det inte så, att alla var helt och hållet rustade med en fullständig bibel och många förklarande texter och tidskrifter, som tjänar till hjälp vid studiet av bibeln, såsom Vakttornet gör i denna tid. Vilken av gåvorna var det som man borde föredra?

 5. Vilken gåva var att föredra? Varför?

⁵ Den som var att föredra var gåvan att profetera. Men varför var det mera eftersträvansvärt att kunna profetera än att äga gåvan att bota sjuka eller gåvan att tala tungomål? ”Ty den som talar tungomål talar icke för människor utan för Gud, ty ingen lyssnar, utan han talar heliga hemligheter genom anden. Men den som profeterar uppbygger och uppmuntrar och tröstar människor genom sitt tal. Den som talar tungomål uppbygger sig själv, men den som profeterar uppbygger en församling.” (1 Kor. 14:2—4, NW) Detta råd är mycket praktiskt. Paulus påvisade att en person som talade tungomål byggde upp sig själv, men om det inte fanns någon som kunde fungera som tolk eller översättare, fick inte församlingen några uppbyggande fördelar. Han jämför tungomålstalandet med signalhorn som med en otydlig signal kallar till strid. Det är bättre att tala ett lättförståeligt språk, så att de som lyssnar kan fatta innebörden och få gagn härav. Om någon alltså ägde tungomålstalets gåva, manade Paulus honom, enligt vers 13: ”Därför må den som talar tungomål bedja om att han ock må kunna uttyda” eller översätta. Han framhäver alltså hur nödvändigt det är att folk förstår det man säger, och naturligtvis vill var och en som intresserar sig för andra och inte bara för sig själv göra något som blir till gagn och nytta för de andra. I vers 16 riktar Paulus med stort eftertryck uppmärksamheten på det förhållande som uppstod om någon frambar tacksägelse och därvid talade tungomål och framställer frågan: ”Hur skall ... den som intager en vanlig människas plats kunna säga ’amen’ till din tacksägelse, eftersom han icke vet vad du säger?” (NW) Det är alltså bättre att i församlingen tala fem ord med sitt förstånd och så undervisa andra muntligen än att tala tio tusen ord i tungomål, ord som andra inte förstår.

 6, 7. a) Varför gav Gud gåvan att tala tungomål åt de första kristna? b) På vilket sätt var profeterandet till nytta? c) Vilket kärleksfullt bruk av de gåvor eller förmågor som Gud har givit visas vara det som den kristnes strävan bör gå ut på enligt 1 Korintierna 14?

⁶ Varför gav Gud då de första kristna gåvan att tala tungomål? Tydligtvis gjorde han det för att visa att just de var Guds sanna tjänare. Så här sade Paulus: ”Följaktligen äro tungomål till ett tecken, icke för de troende, utan för dem som icke tro.” (1 Kor. 14:22, NW) Sedan Paulus påpekat detta, framhåller han de goda skälen till att profeterandet var något att föredra. Man bör föredra det av omsorg om ens medkristna, ens bröder eller dem som önskar tjäna Jehova. Att man gjorde bruk av profetians gåva, dvs. predikade de goda nyheterna med förstånd och undervisade andra, skulle gagna dem som hörde till församlingen och även de icke troende; eller också kunde vanliga människor, som nåddes av budskapet, bli undervisade och lära känna hur man bör tillbedja Jehova Gud. ”Medan profeterande är, icke för dem som icke tro, utan för de troende. Om därför hela församlingen kommer tillsammans på en plats och de alla tala tungomål, men vanliga människor eller icke troende komma in, skola de då icke säga att ni äro galna? Men om ni alla profetera och en icke troende eller vanlig människa kommer in, blir han visad till rätta av dem alla, han blir noggrant utrannsakad av alla, hans hjärtas hemligheter bliva uppenbarade, så att han faller ned och tillbeder Gud och förklarar: ’Gud är verkligen ibland eder.’” — 1 Kor. 14:22—25, NW.

⁷ Även om var och en av de gåvor, som Jehova förlänade, var till nytta och fördel, borde man hellre önska äga gåvan att profetera, ty den var till största nyttan, när det gällde att bygga upp bröderna och undervisa andra människor om Jehovas tillbedjan. Oberoende av vilken av andens gåvor som en människa kunde få mottaga, så är kärlekens princip den mest framträdande; och de sätt, på vilka dessa gåvor skulle brukas, angav att man borde visa omsorg om andra och att detta skulle bli till gagn och nytta för dem. Så skall det vara med allt det som Jehova Gud ger dem som tjänar honom: ”Vad är då att göra, bröder? När ni komma tillsammans, har en en psalm, en annan har en undervisning, en annan har en uppenbarelse, en annan har ett tungomål, en annan har en uttydning. Må allting ske till uppbyggelse.” (1 Kor. 14:26, NW) Det är uppenbart att den sant kristna inställningen är denna: Må allting vara till andras uppbyggelse och uppbyggande.

Vår tids byggnadsverksamhet

 8. Eftersom andens mirakulösa gåvor inte är i bruk i de nutida kristna församlingarna, vilka föranstaltningar har då gjorts för dessas uppbyggande?

⁸ Det framgår tydligt och klart av Skriften att andens mirakulösa gåvor i och med apostlarnas död inte längre förlänades, dessa gåvor som tjänat till den första kristna församlingens uppbyggande och uppbyggelse. Gåvorna att bota sjuka och tala med tungor är inte i bruk bland de sanna kristna i våra dagar. Andra medel är i vår tid tillgängliga för den kristna församlingens uppbyggande och uppbyggelse. Jehova har givit oss sitt ord, bibeln, och den finns nu att få på mer än ett tusen språk. Dessutom finns det många teokratiska publikationer, vilka tjänar till vägledning i undervisnings- och uppbyggnadsverket. Jehova har gjort föranstaltningar för denna tid genom påbudet: ”Låt oss hålla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp utan att vackla, ty han som har givit löftet är trofast. Och låt oss tänka på varandra för att uppegga till kärlek och rätta gärningar, i det att vi icke försumma att komma tillsammans, såsom några hava för sed, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig.” — Hebr. 10:23—25, NW.

 9. Hur visar man omsorg om andra genom att vara med regelbundet vid församlingens möten?

⁹ Vi måste helt enkelt regelbundet samlas till församlingens möten. Var och en bör tukta och fostra sig till att vara med då församlingen kommer tillsammans och bör uppmuntra de andra, i synnerhet i dessa svåra tider, då vi närmar oss slutet på Satans onda tingens ordning. Den som förlitar sig på sitt eget förstånd kanske menar att hans tid skulle kunna användas på ett mycket nyttigare sätt, nämligen till enskilt studium. Men vad är det då för en kurs han slår in på? Han hyser tydligen ingen omsorg om andra utan tänker bara på sig själv. Om vi är med regelbundet vid församlingens möten, visar vi omsorg och omtanke om andra, ja, vi visar att vi hyser intresse för andra, hyser kärlek till andra. Vi går till mötena inte bara för att själva få gagn av att lyssna till vad andra har att säga eller för att ta emot undervisning, utan för att ha del i att bygga upp varandra. Det är vid dessa sammankomster som vi genom det talade ordet ger uttryck åt vårt hopp, så att andra kan bli uppbyggda. Det som vi kungör offentligt bör inte sägas utan reflexion eller utan att vi i förväg tänkt på det som vi vill ha sagt, såsom talade vi under inspiration. Men när vi nu tillhör en av ordning och reda präglad, teokratisk organisation, känner vi till det ämne som skall dryftas, och så förbereder vi oss på förhand och kan så bidra med uppbyggande tankar till gagn och nytta för alla. Denna föranstaltning har Jehova gjort för alla sina tjänare i vår tid.

10. Hur kan det bidra till församlingens uppbyggande, om vi visar intresse för andra och kärleksfullt brukar det som blivit oss givet?

¹⁰ Eftersom vi vet att det regelbundna församlandet av Jehovas tjänare är till nytta för uppbyggandet, bör det vara vår önskan att av kärlek till dem som är vår nästa och till vår familj och till människor av en god vilja inbjuda dessa att komma till mötena tillsammans med oss, ja, vi kanske rentav kan bemöda oss och ge ut oss själva, i det att vi tänker på deras andliga svaghetstillstånd, som inte inser hur viktiga mötena är, och söka finna rätt på dem och ta dem med oss. Om vi har en bil, kan vi göra gott bruk av den genom att hämta människor av en god vilja, även om detta kanske skulle innebära att vi måste ta litet mera tid och göra en omväg på flera kilometer för att hjälpa dem. Om vi har telefon, kan vi ringa upp andra och kärleksfullt påminna dem om mötena. Andra medlemmar i församlingen bör visa uppskattning av de ansträngningar vi gör, och vi i vår tur bör visa att vi uppskattar de ansträngningar som andra gör, då de tar med sig välsinnade människor till mötena. Vi bör vara snara att välkomna främlingar, som kommer in bland oss, och vara intresserade av andra. — Fil. 2:1—4.

11. Vad förmår kärleken en kristen att göra, fastän han är upptagen av sådant som gäller tjänsten, när främlingar kommer till ett möte i församlingen?

¹¹ Om vi tänker på den praktiska tillämpningen av det här, kan vi säga att varje trogen tjänare åt Jehova har mycket att bestyra i denna tid. Då han är på väg till de reguljära mötena, tänker han på sådant som han måste sköta om: ta ut litteratur och andra förnödenheter för tjänst som skall utföras de följande dagarna, lämna rapport om utförd förkunnarverksamhet, lämna in kvitton på nya prenumerationer eller ta ut distrikt, där han kan utföra sin förkunnarverksamhet. När han kommer till Rikets sal, tar han itu med det som han har tänkt göra. Men om han hör till de kärleksfulla och omtänksamma, låter han då dessa angelägenheter komma före främlingens väl, hans som kanske är med vid mötet för första gången? Om förkunnaren bara tänker på hur fort han skall kunna sköta om sina personliga angelägenheter och så kunna ge sig av från möteslokalen efteråt, kanske han skyndar sig att uträtta det han måste göra utan att tänka på främlingen. Men på det sättet byggs inte församlingen upp. Det tar bara några minuter att hälsa på främlingarna, att låta dem känna att vi tycker om att ha dem ibland oss. Kärleken är uttrycksfull, övertygande. Det bör inte helt överlåtas åt tillsyningsmännen att hälsa främlingarna välkomna, utan dessa bröder bör ha vidtagit bestämda anordningar för att få hjälp med att välkomna främlingen. Det är ett sätt, på vilket vi kan dela med oss av den glädje vi fått från Jehova. Och även om någon gör sig det besväret att hälsa främlingarna välkomna, kan han vara viss om att han, sedan studiemötet är över, kan få tid att uträtta det som han måste göra för att förbereda sin tjänst under de närmast följande dagarna. — 1 Tim. 3:2; 1 Petr. 4:8, 9.

12. Varför är främlingar verkligt välkomna i byggarbetarnas skara?

¹² En åt Gud överlämnad byggarbetare inser att varje främling som kommer till församlingen och blir medlem av församlingen så småningom kommer att ta del i att bygga och dela bördan, och han vet att detta är en föranstaltning som Jehova Gud har gjort för att sända flera att hjälpa till med byggnadsverksamheten. Det är något som vi dagligen bör bedja om och arbeta för. Därför bör främlingar varmt välkomnas bland skaran av byggarbetare. — Matt. 9:37, 38.

13. Hur bör man visa intresse för envar som är fysiskt eller andligt sjuk?

¹³ Om den kristne förkunnaren är aldrig så upptagen, bör han inte ha så bråttom, att han inte lägger märke till om någon uteblir. Om någon av församlingens medlemmar inte är närvarande, vad kan det då bero på? Har han blivit sjuk? Behöver han tröst och uppmuntran? Tillsyningsmannen kan höra sig för, och om det är någon som har blivit sjuk, kan man på lämpligt sätt underrätta församlingen härom, så att de sjuka medlemmarna kan bli uppbyggda och uppmuntrade. Å andra sidan kan det kanske vara någon som har börjat förlora sin uppskattning av andliga ting och sakta farten i byggnadsverksamheten. Han har kanske blivit insnärjd i andra saker och ting och låtit dem hindra honom från att regelbundet vara med vid mötena. Detta kan hända till och med trots påbudet i Hebréerna 10:23—25. Här yppar sig en annan möjlighet för den flitige byggarbetaren att göra en ansträngning att hjälpa den som börjat bli ostadig. Om man ägnar tid och uppmärksamhet åt denne, kan hans uppskattning av de andliga tingen väckas på nytt, och han kan åter få fast fot i förkunnartjänsten. Vi lever i de många sinnesavledarnas och snarornas tid; materialismen är en försåtlig fiende. Bara några få uppbyggande ord kan vara till stort gagn för en människa som har givit vika för ett ont inflytande. Vi ser alltså att den store byggmästaren, Jehova, genom församlingsorganisationen har dragit försorg om medel som kan bygga upp dem som älskar honom. — Jak. 5:19, 20.

Vi måste ägna uppmärksamhet åt det vi bygger

14. a) Vad är det som visar att en klok och förståndig byggarbetare intresserar sig för sitt arbete? b) Hur kan man genom sitt tal sträva efter att bygga upp andra?

¹⁴ Den som bygger väl ägnar omsorg åt sitt byggande; varje dag — inte bara tre eller fyra timmar i veckan — tänker han på det som han håller på att bygga. Det är ett viktigt verk, och han arbetar oförtrutet på. Han talar om det. Innan han tar itu med ett arbetsmoment, har han tänkt ut vad han skall göra. Han vet vilken grund som har blivit lagd och vad som passar att lägga på den grunden, och han brukar sin tankeförmåga under det att han bygger. (1 Kor. 3:10; 1 Tim. 4:15) I sina samtal då han är tillsammans med andra byggarbetare talar han om det som han håller på att bygga. Så måste det också vara med den andlige byggarbetaren. Han har ett andligt byggnadsverk att ägna sig åt, och han tänker på det och arbetar för det beständigt. När han är tillsammans med andra, samtalar han om uppbyggande ting. Han följer Jehovas och Kristi Jesu exempel och bygger alltid upp med sina ord. Det finns mycket gott att tala om för varje dag. Vi har dagens text för varje dag och kommentaren till den, som ger oss litet andlig föda till hjälp för oss att tjäna Jehova under dagen. Även om vi har läst detta förut, så är det uppbyggande. När du läser det här, kan du då påminna dig texten och kommentaren till den, som du begrundade i morse? I en del hem har föräldrarna för vana att vid kvällsmåltiden tala om texten som behandlades på morgonen, för att se om familjens övriga medlemmar kommer ihåg de betydelsefulla saker som man fick lära den dagen. Bland de kristna finns det många saker att samtala om. De som är inskrivna i teokratiska skolan har olika uppgifter att dryfta, och repetitionerna är till för alla. Tala om intressanta erfarenheter i tjänsten på fältet. Vi får frågor av dem vi träffar vid dörrarna eller av dem vi studerar med. Vi läser mycket betydelsefulla saker i Sällskapets publikationer. Det gör starkt intryck på oss om vi hör någon upprepa dem och tala om de nya detaljer som vi inhämtat. Det är uppfriskande att ständigt tänka på och tala om andliga ting. — Kol. 3:7, 8, 16, 17; Fil. 4:8, 9.

15. Hur bygger den kristna verksamheten upp andra?

¹⁵ Om vi tänker rätt och tillämpar sådant som vi har lärt oss genom Jehovas ord, kan vi befrämja uppbyggandet genom vårt exempel dag för dag och genom vår verksamhet. Detta gäller i all synnerhet om övningsprogrammet, som fungerar i alla församlingarna. Här kommer återigen kärleken och omsorgen och omtanken om andra med i bilden. Om man har fått till uppgift att ta del i övningsprogrammet i predikandet på fältet och skall hjälpa någon som är mindre erfaren att förbättra sin förkunnartjänst, då måste man ge av sin tid, såväl som av sina tankar, sin energi och sin uppmärksamhet till gagn för den som man arbetar tillsammans med. Det kan betyda att man måste besvära sig med att färdas långa sträckor för att träffa den andre, men detta är till gagn för det allmänna uppbyggandet av den kristna organisationen. Om man bara tänker på sig själv, är man kanske tillfreds med att ha sitt eget distrikt, sin egen ”församling”, att arbeta på och att arbeta ensam. Vi ägnar uppmärksamhet åt vår egen undervisning, men vi vill också hjälpa andra, så att de skall kunna bli frälsta. ”Giv ständigt akt på dig själv och på din undervisning. Förbliv vid dessa ting, ty genom att göra detta kommer du att frälsa både dig själv och dem som lyssna till dig.” — 1 Tim. 4:16, NW.

16. a) Varför är det dåraktigt att ägna all sin tid åt strävanden som hör denna världen till? b) Hur handlar den kristne byggarbetaren vist och förståndigt?

¹⁶ Om vi kan hålla oss själva och andra jämte oss flitigt upptagna i verket att förkunna om Riket, blir detta ett skydd för oss, så att vi inte blir insnärjda i angelägenheter som hör denna världen till, vilken av Jehova blivit dömd att gå under. Vad skulle vi tänka om en person som får veta att myndigheterna på hans ort har utdömt en viss byggnad och ämnar dra fram en motorväg där huset står, sedan det rivits, men som trots detta går och köper den där byggnaden, målar och putsar upp den, gör den riktigt vacker och använder en hel del tid på reparationsarbetena? Så kommer kommunens arbetare och river ned byggnaden. Den person som arbetade på en sådan byggnad skulle anses vara en dåre. Men på samma sätt handlar en människa som börjar bruka all sin tid på världsliga angelägenheter och underlåter att upprätthålla sin förkunnartjänst. Hon tror kanske att hon utför något konstruktivt på sin ort, bygger upp något nyttigt, men vad är det hon bygger på? Om hon bygger på den gamla världens grund, bygger hon på ett byggnadsverk som är dömt att raseras inom kort. Den tid man lägger ned på det är bortkastad, och den dåraktige byggarbetaren kan rentav mista livet. Så går det om man ägnar sig åt världsliga angelägenheter. Tid och energi förbrukas, och man vinner ingenting som blir bestående. Men den kristne måste bevara jämvikten och komma ihåg att förkunnartjänsten är hans levnadskall. I Kolosserna 4:5, 6 ger Paulus detta råd: ”Fortsätt att vandra i vishet gentemot dem som äro utanför, i det att ni köpa den lägliga tiden åt eder. Må det ni tala alltid vara behagligt, kryddat med salt, så att ni veta hur ni böra svara var och en.” (NW) Ju mer man har med världen att göra, desto större risker löper man att bli insnärjd i världen eller att till och med bli moraliskt oren till följd av inflytanden utifrån. En vis och förståndig människa bör köpa så mycken tid som möjligt för att bättra på sitt uppbyggande tal och ha del i den livliga byggnadsverksamhet som nu pågår under Kristi ledning.

17. Vad är det som utförs över hela världen tack vare den kristna endräkten, och vilka bör ta ledningen i att bevara denna enhet och endräkt?

¹⁷ Enighet ger styrka. Genom att med förenade ansträngningar sträva efter att utföra Jehovas vilja har Jehovas vittnen del i att utöver hela världen kungöra de goda nyheterna om Jehovas upprättade rike. Detta rike styrs av den ende Guden, som är dess store uppbyggare. Han har insatt Kristus Jesus i ställningen såsom konung, för att han i kärlek skall leda deras verksamhet, som har del i Riket. I Efesierna 4 förmanar Paulus sina medkristna att vandra värdigt sin kallelse, vara uthålliga, fortfara i kärlek och bevara andens enhet genom fridens föreningsband. Han riktar uppmärksamheten på att det finns många ansvarsfulla plikter som vilar på envar av tjänarna, på dem som är missionärer, herdar och lärare, och alla dessa har blivit förordnade med tanke på de enskildas utbildning för arbete som tjänare och för uppbyggandet av Kristi kropp. Det råder inget som helst tvivel om att tillsyningsmännen i den nya världens samhälle i denna tid har det största ansvaret, när det gäller byggnadsverksamheten. De måste öva och undervisa, vara goda föredömen i att ta ledningen i tjänsten på fältet och ständigt intressera sig för ung och gammal, för män och kvinnor, ja, för alla enskilda individer som tillsammans utgör den nya världens samhälle i denna tid. Ett sådant andligt givande medför lycka. (Apg. 20:35) Fastän den kristna byggnadsverksamheten röner motstånd i somliga länder, måste den fortfara, och tillsyningsmännen kan under sådana förhållanden ha Nehemja såsom föredöme. (Neh. 4:8, 9, 21; Tit. 2:1—15) Medlemmarna i församlingarna förväntar med rätta att tillsyningsmännen skall lära dem hur de skall kunna bygga upp andra, och tack vare Jehovas organisations hjälp i denna tid är tillsyningsmännen väl rustade för denna tjänst. Må de ge sig själva villigt i detta verk. — Hebr. 13:7.

18. a) Varför måste alla i den nya världens samhälle samarbeta för att bevara styrkan och enigheten? b) Hur kan vi i detta sammanhang i kärlek göra bruk av sanningen som har blivit oss given av Jehova?

¹⁸ Må alla i den nya världens samhälle i denna tid axla en del av ansvaret för den andliga byggnadsverksamheten. Den andliga byggnadsverksamhet som nu utförs är bestående. (Ef. 2:21, 22) De enskilda individerna liknas vid andliga stenar, som byggs upp till Kristi kropp, och det band som förenar dem är kärlek och hänsyn för varandra. Det ligger i öppen dag att en eller två stenar kringslängda på ett fält inte kan bli en byggnad, nej, en byggnad består av med reda och ordning arrangerade stenar, som fogats fast samman. Jehovas tillbedjare i denna tid utgör en organisation, en den nya världens byggnad. I endräkt har Jehova församlat dem i dessa yttersta dagar för Satans styrelse, och varje individ måste göra sin andel för att bevara en andligen motståndskraftig byggnad, i det att han är i nära gemenskap med andra, som behövs för att byggnaden skall bli fullständig. Att varje enskild sten blir stärkt resulterar i att de andra får gagn härav, ty därmed bevaras hela byggnaden stark, motståndskraftig. I Harmageddons väldiga storm skall alltså byggnaden inte störta in, fastän den onde, Satan, och hans horder störtar emot den. Enheten, endräkten och styrkan inom den nya världens samhälle, som inbegriper också dem som hör till Kristi kropp, kan tryggt bevaras genom att vi i kärlek gör bruk av sanningen som vi fått oss given av Jehova till att bygga upp varandra: ”Utan låt oss, i det vi tala sanningen, genom kärlek växa upp i allting till honom som är huvudet, Kristus. Från honom verkar hela kroppen — genom att den är harmoniskt sammanfogad och eftersom den är danad till att samarbeta genom varje led, som giver vad som behöves, enligt varje särskild lems funktion i tillbörligt mått — för kroppens tillväxt till sin egen uppbyggelse i kärlek.” — Ef. 4:15, 16, NW.