Strävan efter frid

 1. Vad måste den som älskar livet göra, sedan han har funnit fred, fått frid, och vilken förpliktelse vilar nu på honom?

SEDAN den som älskar livet har sökt och funnit fred, fått frid, med Gud genom hans Son, Jesus Kristus, vad måste han då göra? Han måste hädanefter sträva efter frid. ”Må han söka friden och sträva efter den” är det råd som ges genom den kristne aposteln Petrus. (1 Petr. 3:11, NW) Han måste göra friden till sin strävan för resten av sitt liv. Detta betyder att han måste hålla friden vid makt. Han är inte ensam om att åtnjuta frid med Gud genom Kristus. Att han inträder i ett tillstånd av fred med Gud för honom in i ett fredligt förhållande till församlingen av alla dem som är helt överlämnade åt Gud genom Kristus och som alltså har blivit försonade med Gud. (2 Kor. 5:18—21) Han får inte bli en orosstiftare i den kristna församlingen. Det är hans plikt att bevara ett ostört, lugnt, fridsamt, harmoniskt förhållande till denna organisation. Han måste leva enligt det rättesnöre, som en apostel i den kristna styrande kretsen har angivit: ”Var fridsamma gentemot varandra. Å andra sidan uppmana vi eder, bröder: Förmana dem som vandra oordentligt, tala tröstande till de nedslagna själarna, stöd de svaga, var långmodiga mot alla. Se till, att ingen vedergäller någon annan med oförrätt för oförrätt, utan far alltid efter det som är gott gentemot varandra och mot alla andra.” — 1 Tess. 5:13—15, NW.

 2. Mitt i vilken situation måste de kristna hålla denna kurs, och vilket försök görs med avseende på dem, därför att de utgör ett särskilt framträdande anfallsmål?

² De kristna måste hålla denna kurs mitt i en värld där det överallt råder tumult och villervalla i en grad som aldrig tidigare. Sedan Satan, djävulen, och hans demoner blev nedkastade till jorden omedelbart efter Guds rikes födelse i himlarna år 1914, har de varit illvilligt inställda på att vålla så mycket elände, bråk och oro de kan bland människorna. (Upp. 12:12) Satans främsta anfallsmål nu är den kristna kvarlevan av det andliga Israel och dess ”stora skara” av fårlika följeslagare. (Upp. 12:17) Satan gör följaktligen sitt yttersta för att framkalla oro, oordning och splittring bland dem i syfte att upplösa organisationen.

 3. Genom vilka diskrimineringar har Satan hållit världen i ett upprivet tillstånd, men hur har Gud för länge sedan undanröjt detta förhållande inom sin församling?

³ Därför måste envar som älskar livet och som inom Guds synliga organisation har funnit den frid, som han sökte, göra friden till sin bestämda strävan. Vad världen beträffar, har Satan, djävulen, lyckats försätta och bibehålla den i ett upprivet och vulkaniskt tillstånd genom diskriminering av människorna på grund av deras ras, folkstam eller hudfärg. Men Gud har genom Kristus undanröjt detta förhållande inom sin sanna kristna församling. Den kristna församlingen började som en nästan helt ur judarnas led rekryterad kristen organisation i det forntida Jerusalem, med några omskurna proselyter från andra nationer som undantag. (Apg. 2:10; 6:5) Därpå ökades de troendes antal med omskurna samariter. (Apg. 8:4—25) Det var först tre och ett halvt år efter det att Jesus Kristus dött på tortyrpålen utanför Jerusalem som den förste oomskurne hedningen eller ickejuden infördes i den kristna församlingen, nämligen en man från Italien, som hette Kornelius, och med honom ett antal av hans släktingar och nära vänner.

 4. Hur gjorde Gud det möjligt för de omskurna judiska kristna att komma i samklang med hans barmhärtiga anordning gentemot hedningar?

⁴ Först vållade detta åtskillig oro bland de omskurna judiska kristna, men med tiden bragtes de på fredligt sätt i samklang med denna Guds barmhärtiga anordning. Att oomskurna icke-judar slutligen fick tillträde till den kristna församlingen gjordes möjligt av Gud. Hur? Han tog bort skranket, skiljemuren, nämligen den lag som givits genom Mose och som hade avskilt judarna från hednavärlden. Genom Jesus Kristus såsom medlare mellan Gud och människor upprättade han ett nytt förbund med de kristna.

5, 6. Hur förklarade Paulus för församlingen i Efesus, varför det inte får förekomma någon av olika orsaker framkallad segregation eller avsöndring inom församlingen?

⁵ Aposteln Paulus förklarade varför det inte får förekomma någon segregation eller avsöndring inom den kristna församlingen på grund av ras, folkstam, nationalitet eller hudfärg. Han skrev till församlingen i Efesus, som inbegrep hedningar eller icke-judar, vilka en gång hade varit långt avlägsna från Jehova:

⁶ ”Men i förening med Kristus Jesus hava nu ni, som en gång voro långt avlägsna, kommit att befinna eder nära genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som gjorde de två parterna [judar och hedningar] till ett och bröt ned muren dem emellan, som skilde dem åt. Medelst sitt kött [som fastnaglades vid tortyrpålen] avskaffade han hatet, budordens lag, som bestod av stadgar, på det att han måtte av de båda folken [judar och hedningar] i förening med sig skapa en enda ny människa och stifta frid och på det att han måtte i en kropp till fullo försona båda folken med Gud genom tortyrpålen, emedan han hade genom sig själv dödat hatet. Och han kom och förkunnade de goda nyheterna om frid för eder, ni som voro långt avlägsna [hedningarna], och frid för dem som voro nära [judarna], ty genom honom hava vi, båda folken [judar och hedningar], tillträde till Fadern [Jehova Gud] genom en ande.” — Ef. 2:11—18, NW.

 7. Varför finns det i våra dagar, i betraktande av den anpassning som ägde rum inom det andliga Israel för länge sedan, ingen grund för att avsöndra den stora skaran av andra får från det andliga Israel, och hur anger Haggai 2:7—10 detta?

⁷ Jesu offer på tortyrpålen var den grund, på vilken åtskillnaden mellan de troende judarna och de troende hedningarna, av alla nationer, upphävdes. Förvisso är då i denna tid samma Jesu offer för ”världens synd” den grund, på vilken åtskillnaden mellan den lilla kvarlevan av det andliga Israel och den ”stora skaran” av jordiska får av alla nationer, stammar, folk och tungomål upphävs och dessa båda kategorier förenas till ett. I denna tid, när Jehovas rätte Herde församlar sina andra får på sin högra sida, får det inte göras någon åtskillnad mellan denna stora skara av andra får och det andliga Israel. ”De skola bliva en hjord, en herde”, sade den rätte Herden, Jesus Kristus. (Joh. 10:16, NW; Matt. 25:31—40) Det måste råda kristlig harmoni, endräkt och fridsamhet bland alla dem som befinner sig i den enda hjorden under den rätte Herden. Jesus Kristus, ”ty han är vår frid”. Det är just i förbindelse med sitt löfte att skaka alla nationer och bringa alla nationers dyrbara ting, deras åtråvärda ting, att komma till Hans tillbedjans hus som Jehova säger: ”Och på denna plats skall jag giva frid, säger härskarornas Jehova.” (Hagg. 2:7—10, AS) Intill denna dag har Satan och hans demoner varit ur stånd att förhindra uppfyllelsen av denna profetia.

Bön för friden

 8. Vad kommer vi dagligen att bedja för, i överensstämmelse med Psalm 122:6—8, och varför skulle Jesus Kristus inte kunna vara huvudet för en församling, vars tillstånd vore annorlunda än det där beskrivna?

⁸ Om organisationens bästa till ära för Gud verkligen ligger oss om hjärtat, då kommer vi att bedja till fridens Gud att han måtte bevara sitt folk i enhet, samdräkt och ro. I våra dagliga böner vill vi komma ihåg psalmisten Davids ord: ”Bed för Jerusalems frid. De som älska dig skola vara fria från omsorg. Må frid förbliva inom dina bålverk, frihet från omsorg inom dina boningstorn. För mina bröders och mina kamraters skull vill jag nu säga: ’Må det råda frid inom dig.’” (Ps. 122:6—8. NW) I överensstämmelse med denna bön betyder namnet Jerusalem ”besittning av frid” eller ”grundad fridfull”. Det var där, på den plats där Jerusalem låg, som prästen Melkisedek var konung i Salem, vilken titel betyder ”fridskonung”. Jehova Gud svor att hans Son, Jesus Kristus, skulle för evigt bli en präst och konung lik Melkisedek. I överensstämmelse härmed skulle ett av namnen på Guds förhärligade Son vara Fridsfurste. (1 Mos. 14:18—20; Ps. 110:1—4; Hebr. 6:20—7:21; Jes. 9:6, 7) Hur skulle Jesus Kristus med en sådan titel, såsom furstlig fridskonung, kunna vara det andliga huvudet för en församling, som blir splittrad, oroad och upprörd av meningsskiljaktigheter, fiendskap, avund, konkurrens, rivalitet och sekterism, som fallet är med kristenheten i våra dagar och som det alltid har varit? Det skulle han inte kunna. Men såsom konung kan han upprätta frid och hålla den vid makt inom ”församlingen, som är hans kropp”. (Ef. 1:22, 23, NW) Genom sina änglar samlar han ihop och för ut fridstörare. — Matt. 13:41.

 9. a) Hur prisade Paulus i Filipperna 4:6, 7 bönens fridgivande kraft? b) När Guds lydiga tjänare beder i överensstämmelse med 1 Timoteus 2:1—4, vad kan de då aldrig ta del i, vilken regering de än har över sig?

⁹ Aposteln Paulus framhöll och prisade den fridgivande kraften hos en uppriktig bön, när han skrev till sina älskade kristna bröder i Filippi: ”Bekymra eder icke över något, utan låt i allting, genom bön och åkallan jämte tacksägelse, det som ni begära bliva kunnigt inför Gud, och Guds frid, som överträffar all tanke, kommer att bevara edra hjärtan och edert sinnes förmågor förmedelst Kristus Jesus.” (Fil. 4:6, 7, NW) Aposteln kom också ihåg att de sanna kristna här på jorden måste leva under världsliga politiska härskare, som inte begär att få fred med Jehova Gud och vilkas regeringar genom sina åtgärder berör deras liv, som är Fridsfurstens sanna efterföljare. Därför skrev Paulus denna förmaning till den kristne tillsyningsmannen Timoteus: ”Därför uppmanar jag först av allt till att åkallan, böner, förböner, tacksägelser må frambäras beträffande människor av alla slag, beträffande konungar och alla dem som intaga en hög post, för att vi må kunna fortsätta att föra ett lugnt och stilla liv med full gudaktig hängivenhet och med fullt allvar. Detta är rätt och välbehagligt i vår Frälsares, Guds, ögon, vilkens vilja är att människor av alla slag skola bliva frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen.” (1 Tim. 2:1—4, NW) När de som lydigt tjänar Jehova Gud, vår Frälsare, beder på detta sätt, kan de aldrig ta del i revolter, revolutioner, resningar, uppror, utbrytningsaktioner, sammansvärjningar, och inte i något som helst slag av folkrörelse, oroligheter eller våld mot personer i hög politisk eller officiell ställning. Under vilket som helst slag av statsstyrelse, till och med när verksamheten är förbjuden, för Jehovas trogna vittnen ett lugnt och stilla liv.

10. Vad måste strävan efter frid ”med alla människor” innebära för medlemmarna av församlingen, och på vilken frukt och vilken vishet är detta ett tecken?

¹⁰ ”Sträva efter frid med alla människor och den helgelse, förutan vilken ingen människa skall se Herren”, lyder förmaningen i Hebréerna 12:14 (NW). Om de kristna är angelägna om att sträva efter frid med människor utanför församlingen, så bör de förvisso eftersträva frid med dem som är i församlingen och som är deras egna åt Gud överlämnade bröder. Vi bör aldrig glömma att frid hör med till Guds andes frukt, som vi måste odla och driva fram till rik mognad. (Gal. 5:22) Frid är ett tecken på att man har och utövar himmelsk vishet, ty ”visheten från ovan är först och främst kysk, vidare fridsam”. (Jak. 3:17, NW) Det inspirerade ordspråket överensstämmer härmed, när det säger: ”Lycklig den människa, som har funnit vishet.” Varför? Ty ”hennes [vishetens] vägar äro ljuvliga vägar, och alla hennes stigar äro frid”. — Ords. 3:13—17, Åk.

11. Hur ger Paulus till känna att friden är det som förenar församlingen, och vilka förtjänar därför inte att vara i församlingen?

¹¹ Ja, frihet från inre split, oenighet och oordning är vad som förenar den kristna församlingen av Jehovas vittnen. Paulus ger följande vittnesbörd härom: ”Men förutom allt detta ikläd eder kärleken, ty den är ett fullkomligt föreningsband. Må också Kristi frid råda i edra hjärtan [där motivet har sitt säte], ty ni blevo ju kallade till den [till friden] i en kropp [inte i två eller flera åtskilda kroppar].” (Kol. 3:14, 15, NW) Om vi gör friden till vår ständiga strävan, så kommer den att tjäna som ett förenande band för dem som har Guds ande. Paulus säger så i dessa ord: ”Vandra värdigt den kallelse, varmed ni blevo kallade, med fullständig anspråkslöshet i sinnet och med mildhet, med långmodighet, i det att ni i kärlek hava fördrag med varandra och allvarligt sträva efter att iakttaga andens enhet genom fridens föreningsband. En kropp [under Kristus] finnes det och en ande.” (Ef. 4:1—4, NW) Den som avsiktligt och illvilligt vållar störningar vandrar inte värdigt sin förmån att få vara i den kristna församling som tillhör fridens Gud. — Rom. 16:17, 18.

En verkan av teokratisk ordning

12. a) Vad bör vi inte hänge oss åt med Guds rikes födelse som föregiven anledning? b) Vad måste vi ha omsorg om för att få åtnjuta liv och frid, och varför?

¹² Det finns tydliga bevis för att vi sedan 1914 har levat under Guds rike, vilket föddes i himlarna det året. Detta bör vara och har varit en orsak till stor glädje bland dem som älskar Gud och älskar livet. Detta är emellertid ingen anledning till glupskt, tanklöst och materialistiskt ätande och drickande, varigenom vi skulle kunna bringa andra att snäva och riva ned dem i andligt avseende. Att glädja sig åt de gagneliga verkningar, som Guds länge väntade rike för med sig, betyder högre ting än att äta och dricka till övermått och därmed få sinnen och omdöme förslöade. ”Ty”, säger Paulus, ”Guds rike betyder icke ätande och drickande, utan betyder rättfärdighet och frid och glädje med helig ande. Må vi alltså sträva efter det som leder till frid och det som är uppbyggande för oss inbördes. Sluta upp med att riva ned Guds verk bara för mats skull.” (Rom. 14:17, 19, 20, NW) Att vi har omsorg om vårt själviska kött är ingen del av vår kristna strävan, men att vi odlar Guds andes frukt är det. Om vi älskar livet och goda dagar under Guds rike, kommer vi att rätta oss efter denna varnande förmaning: ”Omsorg om köttet betyder död, men omsorg om anden betyder liv och frid, emedan omsorg om köttet betyder fiendskap [brist på vänskap] med Gud, ty den är icke Guds lag underdånig och kan i själva verket icke heller vara det. De som äro i harmoni med köttet kunna alltså icke behaga Gud.” (Rom. 8:6—8, NW) Ha därför omsorg om anden och ha frid med Gud!

13. Vad betydde det att Guds rike kom till makten år 1914 för församlingen av dess undersåtar, och när blev detta verklighet för dem, i uppfyllelse av Jesaja 60:17?

¹³ Att Guds rike kom till makten i himlarna år 1914 var ingen orsak till löslig munterhet, utan i stället till ett noggrannare och strängare förfaringssätt på jorden inom församlingen av Rikets undersåtar. I forna tider, när det inte fanns någon mänsklig konung i Israel, var varje israelit van att göra det som var rätt i hans egna ögon. Men när Gud hörsammade deras begäran och gav dem en mänsklig konung, upphörde denna personliga lösliga handlingsfrihet, precis som Jehova Gud själv i förväg hade tillkännagivit. (Dom. 21:25; 1 Sam. 8:9—18) Denna stränghet och fasthet blev också verklighet med avseende på Jehovas nutida vittnen, när de började införa teokratiska tillvägagångssätt och anordningar inom sin krets år 1919, då de reorganiserade sig efter första världskriget, som vållat så mycken förödelse. I synnerhet blev detta fallet från och med år 1938, sedan tidskriften Vakttornet publicerat en artikel i två delar med titeln ”Organisationen”, vilken byggde på bibelversen Jesaja 60:17 (Ro): ”I stället för koppar skall jag låta guld komma, och i stället för järn skall jag låta silver komma och i stället för trä koppar och i stället för stenar järn. Och jag skall betro uppsikten över dig [Guds symboliska huvudstad eller organisation] åt välgång och bestämmandet av dina förehavanden åt rättfärdighet.”

14. Hur ledde den teokratiska ordningens införande till förbättring, och vad måste därför alla som älskar livet lojalt stödja och vidmakthålla?

¹⁴ Såsom det är utlovat i denna profetia innebar det förbättring att den teokratiska verksamhetsordningen bland Jehovas vittnen på jorden helt och fullt infördes från och med 1938. Det blev också verkligen en märkbar förbättring. Denna nya ordning ledde till stor frid. Den bidrog till att bevara friden inom organisationen. Den standardiserade metoderna för verksamhet och beteende överallt på jorden i de 175 länder där Jehovas vittnen nu predikar de glada nyheterna om Hans rike, i uppfyllelse av Matteus 24:14. Den avlägsnade olikhet, förvirring, otillräcklighet och oordning från den världsomspännande organisationen. Den bidrog till uppfyllelsen av Guds kärleksfulla löfte till sin hustrulika organisation: ”Och alla dina söner skola vara personer som bliva lärda av Jehova, och dina söners frid skall vara överflödande.” (Jes. 54:13, NW) I sin uppriktiga strävan efter frid kommer därför alla som älskar livet att lojalt stödja och vidmakthålla organisationens teokratiska struktur.

15. Hur är denna skötsel tillämplig också på församlingens möten, såsom Paulus gav anvisningar om i 1 Korintierna 14:26, 29—33?

¹⁵ Att saker och ting inom organisationen således sköts teokratiskt eller i enlighet med Guds regel gäller också ledningen av den kristna församlingens möten och programmet för dem som är med vid dessa möten. Såsom medlem av den teokratiska styrande kretsen talade Paulus mot oordentliga möten eller möten utan något klart sammanhang, utan något fastställt och fullföljt program, möten där saker kan sägas eller göras huller om buller och utan att förklaras eller förstås. Han sade: ”Må allting ske till uppbyggelse. Vidare, må två eller tre profeter tala, och må de andra urskilja meningen. Men om någon annan får en uppenbarelse, medan han sitter där, må då den förste tiga stilla. Ty ni kunna alla profetera, den ene efter den andre, för att alla må lära och alla bliva uppmuntrade. Och andens gåvor hos profeterna böra behärskas av profeterna. Ty Gud är icke en oordningens, utan en fridens, Gud.” — 1 Kor. 14:26, 29—33, NW.

16. Vad betonade David och Petrus att vi måste lägga band på i strävan efter frid, och hur går det till?

¹⁶ Till gagn för församlingens enhet, harmoni och rogivande lugn måste vi särskilt vakta vår tunga och våra läppar. Yttrade sig inte psalmisten David, strax efter det att han hade frågat vem det var som fröjdade sig åt livet och älskade dagar många nog för att se det som är gott, på följande sätt: ”Bevara din tunga för det som är ont och dina läppar från att tala svek”? (Ps. 34:14, NW) Jo visst! Och citerade inte aposteln Petrus dessa Davids ord strax efter det att han givit detta råd till sina kristna bröder: ”Ni få icke återgälda oförrätt med oförrätt eller smädelse med smädelse, utan böra tvärtom giva en välsignelse, emedan ni blevo kallade till detta handlingssätt, så att ni må få ärva en välsignelse”? (1 Petr. 3:9, NW) Jo! Med tungan och läpparna kan vi återgälda oförrätt med oförrätt. Med tungan och läpparna kan vi smäda den som smädar oss. Men med tungan och läpparna kan vi i stället ge en välsignelse, till och med åt någon som tillfogar oss en oförrätt eller smädar oss. Att man ger en välsignelse har bättre verkan. Det är ett mjukt svar som stillar vrede. (Ords. 15:1) Det medför andligt gagn åtminstone för den som välsignar. Det räddar honom från att bli lik den som förorättar med sina ord eller smädar. Det åstadkommer frid inom organisationen. Strävan efter frid kräver därför ofrånkomligen av oss att vi avhåller vår tunga från det som är skadligt och våra läppar från att tala svekfullt. Vi måste helt enkelt låta bli skvaller, förtal och smädelser.

17. Vad är det bästa skyddet mot dessa ting, och varför är strävan efter frid inte till innebörden en motsägelse mot detta?

¹⁷ Det bästa skyddet mot dessa ting är att förkunna och predika den dyrbara sanningen om Guds rike, både i våra möteslokaler och på andra platser, offentligt och från hus till hus. Vi måste göra klart för oss att gudaktig frid inte betyder overksamhet, sorglös maklighet, lättja. Fridens Gud har givit sitt organiserade folk, sina vittnen på jorden, ett verk som kräver oförtrutet arbete. Det är det verket att bära vittnesbörd om honom och om hans regerande Son, Jesus Kristus, på hela den bebodda jorden för alla nationer, innan dessa drabbas av sitt olyckliga slut i striden vid Harmageddon.

18. a) Vilket livsviktigt förhållande, som berör det verk som skall utföras, inses av Jehovas vittnen, varifrån de än stammar? b) Vilken befallning av Jesus lyder de därför, och vilken profetia om frid och broderskap uppfylls därigenom?

¹⁸ Detta verk måste utföras av hans överlämnade vittnen av alla nationaliteter, stammar, folk, hudfärger och språk. De kan inte med förenade krafter utföra detta verk, om de strider och munhuggs inbördes på grund av yttre olikheter, som vållas av de rådande förhållandena. De måste samarbeta i frid. För att de på ett harmoniskt sätt skall kunna utföra sitt av Gud givna arbete att bära fram vittnesbördet jorden runt, måste det bland dem råda fred mellan nationaliteterna, raserna, stammarna och församlingarna. Jehovas vittnen inser detta livsviktiga förhållande. Därför lyder de föreskriften från Jehovas förnämsta vittne, Jesus Kristus: ”Håll frid med varandra.” (Mark. 9:50, NW) De bringar sina gärningar och bemödanden i harmoni med den sköna profetiska syn, som är framställd i Jesaja 2:1—4 och visar detta internationella tillstånd av frid och broderskap i den samfällda tillbedjan av Jehova Gud. Därför har de framgång i sitt arbete med att vittna. — Jak. 3:18.

19. a) För vilken krigföring är de väpnade, och hur? b) Vilka söker de efter i sitt arbete från hus till hus, men vem lämnar de?

¹⁹ Varthelst de beger sig med budskapet om Riket, befrämjar de den förblivande frid och fred, som skall smycka Guds nya rättfärdiga värld. De är väpnade endast för en andlig krigföring, inte för ett blodigt krig med kött och blod. Följaktligen rustar de sig så som aposteln Paulus sade att de skulle göra: ”Hav edra fötter skodda med den utrustning som består i de goda nyheterna om frid.” (Ef. 6:11—15, NW) I sitt arbete från hus till hus söker de efter sådana som är vänner av frid med Gud. Jesus Kristus uppmanade dem att göra detta, när han sade: ”Varhelst ni gå in i ett hus, säg först: ’Må detta hus hava frid.’ Och om en fridens vän finnes där, kommer eder frid att vila över honom. Men om ingen sådan finnes där, kommer den att vända tillbaka till eder.” (Luk. 10:5, 6, NW; Matt. 10:12, 13) Om den som bor där visar sig vara en fridens fiende, så lämnar de huset. De börjar inte något religiöst gräl med Jehovas motståndare.

20. Varför fortfar de att glädjas trots religiös förföljelse, och vilket säkert hopp hyser de, vad friden angår?

²⁰ Icke dess mindre möter de mycken religiös förföljelse. Trots allt detta fortfar de att glädjas. ”De, som råda till frid, få glädjas.” (Ords. 12:20, Åk) De känner Guds löfte att människor som med orätt vållar dem vedermöda kommer att bli tillintetgjorda i striden vid Harmageddon. (2 Tess. 1:6—10, NW) De får styrka och tröst av det säkra hoppet att deras beständiga strävan efter frid kommer att belönas med ett oändligt mått därav efter Harmageddon i den nya värld som Jehova Gud, den rättfärdige domaren, har utlovat. ”Han skall giva åt var och en i enlighet med hans gärningar: evigt liv åt dem som söka härlighet och ära och oförgänglighet genom att härda ut i ett verk som är gott. För dem emellertid, som äro stridslystna och som icke lyda sanningen, utan lyda orättfärdigheten, skall det bliva vrede och förbittring, bedrövelse och nöd, över varje människas själ, som gör vad skadligt är, ... men härlighet och ära och frid för var och en som gör vad gott är.” — Rom. 2:6—10, NW.

21. Till svar på vilken inspirerad fråga önskar vi var och en identifiera oss, och vad vill vi följaktligen söka och sträva efter?

²¹ Kan vi nu, var och en, på den av Gud inspirerade frågan: ”Vem är den man som fröjdar sig åt livet, som älskar dagar många nog för att se det som är gott?” ge följande svar: ”Det är jag”? Om vi kan det, må vi då enligt Jehova Guds sätt söka finna friden och sträva efter den.

(The Watchtower, 15 december 1959)