Sätt värde på urskillningsförmågan

”Fast föda tillhör mogna människor, dem som genom användning hava sin uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt.” — Hebr. 5:14, NW.

 1, 2. Hur kommer det sig att Jesus aldrig har begått ett misstag?

JESUS begick aldrig något fel, gjorde aldrig något misstag. När de religiösa ledarna utmanade honom vid ett tillfälle under hans jordiska förkunnartjänst, sade han: ”Vilken av eder kan överbevisa mig om någon synd?” (Joh. 8:46) Berodde detta på att han var fullkomlig? Inte helt och hållet. Adam och Eva var också fullkomliga, men de begick ett av de allvarligaste felsteg som någonsin blivit begångna. De lydde inte Jehova Gud. Däri låg skillnaden! Adam och Eva vägrade att göra bruk av sin uppfattningsförmåga.

² Jesus hade blivit undervisad av Gud. I oräkneliga årtusenden befann han sig vid Jehovas sida och drack djupt ur vishetens källa. Han hade en omfattande kunskap om Jehovas vägar, sätt och metoder, och han insåg till fullo vilka principer han måste följa, då han fullgjorde det som var Guds vilja beträffande honom. Vidare var Jesus alltid lydig och följde det fullkomliga exempel som hans himmelske Fader hade givit och litade fullständigt på Guds verksamma kraft eller ande, då han utförde de olika uppdrag som blivit honom anförtrodda. Till följd härav kunde Jesus inte bara förutse vart varje tänkbar kurs, som öppnade sig för honom, skulle leda, utan han kunde också klart urskilja vilken kurs som skulle resultera i det största lov och pris för hans Faders namn och skulle medföra evig välgång för honom själv. Eftersom han älskade sin Fader över allt annat, tvekade han aldrig att slå in på den rätta kursen. Därför gjorde han alltid det rätta. — Joh. 8:38; Hebr. 10:7.

 3. Vad förmådde Eva att slå in på en kurs som ledde till att hon miste livet, och hur bidrog hennes underlåtenhet att öva sin uppfattningsförmåga till att hon sålunda miste det?

³ Adam och Eva å andra sidan underlät att göra det som var rätt, ty de hade inte en sådan kärlek till Gud. Vad Eva beträffar, så hade hon blivit ordentligt underrättad om Guds vilja utav Adam, hennes huvud, och hon hade fått veta vad som skulle bli följden om hon underlät att lyda den. Under någon tid levde hon i fullständig ostrafflighet och var fördenskull en fullkomlig kvinna. Plötsligt förelades henne så en annan kurs rakt motsatt den som Jehova hade påbjudit. Nu fick hon ett tillfälle att bevisa sin kärlek till Gud, att göra bruk av sin uppfattningsförmåga och tillväxa i kunskap om vad som var rätt och vad som var orätt och gå framåt till fullständighet i ostrafflighet och mogenhet. Men egennyttan förslöade hennes uppfattningsförmåga. Hon brydde sig inte om att vända sig till Adam eller till Jehova för att få vägledning utan följde i stället det föredöme och de råd som gavs henne av en som inte var bemyndigad att fungera såsom Guds kanal eller förbindelseled, och härigenom blev hon bedragen. Eftersom hon väntade sig att få personliga fördelar som inte tillkom henne, övergav hon sin tro på Guds ord; det som var orätt blev rätt för henne, och hon överträdde med berått mod Guds bud. Genom sin olydnad vek hon av från den ostraffliga kurs hon tidigare följt, och hon förlorade sin ostrafflighet. Hennes felsteg, olydnad, kostade henne livet.

 4. Vilken sinnesinställning hade Adam, som fick honom att förena sig med Eva i uppror mot Gud?

⁴ Och hur gick det för Adam? Också Adam var klart medveten om vad som var Guds vilja för honom, men i motsats till Eva blev han inte bedragen med avseende på vad följden skulle bli för honom, om han blev olydig. (1 Tim. 2:14) Likväl drev hans egennytta, alldeles såsom i Evas fall, ut hans kärlek till Gud, och han förenade sig med Eva i att uppsåtligt bryta mot Guds bud och understödde således Eva i hennes tilltag att själv sätta upp en måttstock för gott och ont, Adams fullständiga ringaktning för vad Jehova hade behag till och för hur den kurs han hade slagit in på skulle beröra Jehovas namn och lovprisningen av honom förde honom huvudstupa in på olydnadens och dödens väg, utan hopp om försoning. Den uppfattningsförmåga som Gud hade givit honom och som satte honom i stånd att tala, att skriva, att dyrka Gud och att söka hans närvaro, ”när dagen begynte svalkas”, för att få samtala med honom — denna utomordentliga uppfattningsförmåga, som denne fullkomlige man besatt, övergav han för att tillfredsställa sig själv. Vilken kontrast till den kurs som Jesus slog in på, han som ödmjukade sig och alltid sökte göra Guds vilja! — Fil. 2:5—8; Joh. 5:30.

 5. a) Hur kan vi undvika det ödesdigra felsteg som våra första föräldrar begick? b) Hur har detta felsteg inverkat på vår tids uppfattning om gott och ont, och vad är det fördenskull dåraktigt att förutsätta?

⁵ Eftersom vi är ofullkomliga barn av Adam och Eva, kan vi inte hoppas på att äga samma uppfattningsförmåga som Jesus, och inte heller kan vi nu leva så, att vi är fullständigt felfria. (Rom. 3:12) Men vi kan undvika det olycksdigra felsteg som våra första mänskliga föräldrar begick. För att kunna göra detta måste vi utveckla och bruka vår urskillningsförmåga. Människobarnen kommer till världen utan att äga kunskap om rätt och orätt. Allteftersom de blir större, utvecklas vanligen deras uppfattning om vad som är gott och vad som är ont genom den fostran de får av föräldrarna och genom de erfarenheter de får i den omgivning, vari de växer upp. Om Adam och Eva hade förblivit trogna, skulle vi, såsom deras barn, ha blivit tillbörligt undervisade i överensstämmelse med Guds ord och ha vuxit upp så att säga i ett rättfärdigt klimat. Men eftersom våra första föräldrar med berått mod övergav Guds måttstock och upprättade en surrogatmåttstock av eget fabrikat, som de lät gå i arv till sina avkomlingar, har vi fått olydnaden i arv såsom ett grunddrag och därtill en böjelse för att handla orätt. (Job 14:4) Vidare har det blivit så under århundradenas gång, att trosuppfattningarna och sedvänjorna har kommit att variera i ofantligt hög grad från den ena änden av jorden till den andra. Hur dåraktigt och kortsynt är det inte av en människa, med tanke på alla dessa olikheter, att förutsätta att hennes måttstock är rätt och tillförlitlig bara av den anledningen att hon fostrades i överensstämmelse med den och att den är den enda hon någonsin har lärt känna!

 6. Vad är det som har gjort det möjligt för oss att lära känna Guds fullkomliga måttstock, och vad är första steget när det gäller att göra bruk av uppfattningsförmågan?

⁶ Även om vi nu är Adams och Evas köttsliga avkomlingar, kan vi vara tacksamma över att Jehova Gud alltjämt är mänsklighetens Skapare, fastän vi är ofullkomliga varelser inför honom och för en tid har blivit skilda från honom till följd av vårt arv från Adam. Vi kan också vara tacksamma över att Jehova inte har förgätit en Skapares kärlek till oss och inte har överlämnat oss åt en missgärningens kurs utan att visa oss hur vi skall kunna komma bort från den. Det skulle i våra dagar vara omöjligt för vem det vara må att komma till exakt kunskap om sanningen beträffande Guds fullkomliga måttstock, om Jehova inte själv hade dragit upp riktlinjerna klart och tydligt för oss. Han har gjort detta i sin egen bok där kraven framhålls, i bibeln, ja, han har till och med sänt sin egen fullkomlige Son till jorden för att ge oss ett rätt föredöme. (2 Tim. 3:16, 17; Joh. 13:15) Hur livsviktigt är det då inte att tillägna sig Jesu Kristi sinnelag i stället för att envist hålla fast vid en felaktig syn på tingen, en syn som vi har ärvt från våra första föräldrar och som ytterligare har fördärvats till följd av de olika normer som allmänt godtas i den nuvarande ogudaktiga tingens ordning. Att följa Jesu föredöme är sannerligen vishetens kurs. Det är första steget i riktning bort ifrån det felsteg som Adam och Eva begick. (2 Kor. 11:3) Det är det första steget, när det gäller vårt bruk av uppfattningsförmågan, i det att vi brukar urskillning för att genomskåda den förvirrande och fördärvande moraliska standard som denna söndrade, gamla värld följer och gör om våra sinnen, så att de bringas i överensstämmelse med Guds fullkomliga och fullständiga vilja. — Fil. 2:5; Rom. 12:2.

 7. Vilken lön för det med sig att man vinner en klar uppfattning, och vad är uppfattningen ett vittnesbörd om?

⁷ Ett känsligt och medgörligt barn vet när far eller mor är missbelåten med det, och det kommer att anstränga sig för att göra far eller mor god igen och för att rätta sig efter fars eller mors vilja. Bör vi visa mindre urskillning i vårt förhållande till vår himmelske Fader? Hur kan vi påstå att vi alls har någon gemenskap med honom, om vi är okänsliga för hans ledning eller om vi ideligen ignorerar de många bevisen på att han leder oss? Men att vi inser att vi själva är skilda från Gud och söker vinna försoning är bara början till ett utnyttjande av uppfattningsförmågan. Sedan vi har skjutit åt sidan den nuvarande tingens ordnings många motstridiga viljor och överlämnat oss åt Jehova till att göra hans vilja, hur skulle vi då kunna slå oss till ro med att bara äga den allra elementäraste insikt i bibliska läror och i vad Gud fordrar av oss såsom kristna? Att vi söker gå framåt i kunskap om Gud är inte bara ett vittnesbörd om vår kärlek till Jehova, utan det är också ett tecken på verklig mogenhet och på uppskattning av de föranstaltningar som Gud har gjort för att undervisa oss i att exakt skilja rätt från orätt. Att man söker vinna en sådan klar uppfattning medför en stor belöning. Det innebär inte bara ökat ansvar utan också ett framåtskridande i den teokratiska undervisningen, vilket kröns med evigt liv. Att det är synnerligen betydelsefullt, om man skall vinna mogenhet, framgår klart och tydligt av Paulus’ ord: ”Men fast föda tillhör mogna människor, dem som genom användning hava sin uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt.” — Hebr. 5:14, NW.

 8. Varför var några av de första judekristna i särskilt behov av Paulus’ tillrättavisning i Hebréerna 5:14, och vad skulle den fasta födan ge dem?

⁸ De människor i den första kristna församlingen som hade vuxit upp i judarnas religion behövde i all synnerhet få denna tillrättavisning. Paulus skrev dessa ord till dem därför att många av de judekristna vid den tiden hade gjort så ringa framsteg i kunskap och insikt, att han visste att de var oförmögna att fatta de djupare ting som han ansåg livsviktiga för deras andliga bevarande och framåtskridande. Petrus sade i själva verket om det som Paulus hade skrivit: ”I dem finnes emellertid somligt som är svårt att förstå och som de som icke taga emot lärdom och som äro ostadiga förvränga, såsom de också göra med de övriga Skrifterna, till sin egen tillintetgörelse.” (2 Petr. 3:16, NW) Om dessa första kristna skulle förbli i sanningen, kunde de inte fortfara att vara sådana ”som icke taga emot lärdom och som äro ostadiga”. De behövde fast föda, en gedigen grundval att bygga på, en orubblig övertygelse i fråga om sanningens grundläggande läror och om vad Jehova själv anser vara gott och vad han anser vara ont. Också vi måste på samma sätt, till vårt eget skydd, gå framåt i vår insikt beträffande den kristna läran.

Hur man skärper sin uppfattningsförmåga

 9. Hur visade sig Jesu lärjungar ivriga att skärpa sin uppfattningsförmåga, och vilken kontrast framhävs av Jesu beskrivning av andra människor, som lyssnade till hans liknelse om såningsmannen?

⁹ Apostlarna och de andra lärjungarna, som följde Jesus under hans förkunnarverksamhet, visade sig ivriga att vid alla tillfällen skärpa sin uppfattningsförmåga och bygga på den kunskapsgrund, som de redan hade lagt. Matteus’ skildring talar om ett sådant tillfälle. Jesus hade stigit i en båt, eftersom mycket folk hade samlats omkring honom på stranden, och han predikade från båten och omtalade för den stora skaran som samlats liknelsen om såningsmannen, som sådde ut säd, vilken föll i olika slags jordmån. En del av säden gav ingen frukt, och en annan del växte upp till mognad och bar rik frukt. Utan att förklara liknelsens innebörd avslutade han sitt tal med orden: ”Må den som har öron höra.” Av alla dem som lyssnade till hans ord tycks det som om endast Jesu lärjungar hade en ivrig önskan att ”höra” genom att bruka urskillning, ty Matteus’ skildring fortsätter: ”Därför kommo lärjungarna fram och sade till honom: ’Hur kommer det sig, att du talar till dem i liknelser?’ Till svar sade han: ’Åt eder är det givet att förstå himmelrikets heliga hemligheter, men åt dessa människor är det icke givet. Ty den som har, åt honom skall mera givas, och han skall få överflöd; men den som icke har, från honom skall tagas även vad han har. Det är därför som jag talar till dem i liknelser, ty fastän de se, se de förgäves, och fastän de höra, höra de förgäves, och icke heller fatta de innebörden av det; och med avseende på dem går Jesajas profetia i uppfyllelse, som säger: ”Genom hörseln skola ni höra, men alls icke fatta innebörden av det; och seende skola ni se, men alls icke förnimma. Ty detta folks hjärta har blivit fett, och med sina öron hava de hört med obehag; och de hava tillslutit sina ögon, för att de aldrig må se med sina ögon och höra med sina öron och fatta innebörden av det med sina hjärtan och vända tillbaka och bliva helade av mig.” Men lyckliga äro edra ögon, därför att de se, och edra öron, därför att de höra. Ty jag säger eder i sanning: Många profeter och rättfärdiga män åstundade att se de ting som ni nu se och sågo dem icke och att höra de ting som ni nu höra och hörde dem icke.’” — Matt. 13:9—17, NW.

10. Vilken brist hos somliga i folkskaran påvisade Jesus i sitt samtal med lärjungarna, och vad visade Jesus var nödvändigt för den som skall vinna verklig urskillning?

¹⁰ Kanske några i folkmassan, som lyssnade till Jesu liknelse, menade att de förstod dess innebörd utan hans förklaring, men Jesu samtal med sina lärjungar visar att dessa människors underlåtenhet att vilja tränga till botten av skildringen hade sin rot i något mycket allvarligare än att de bara var självbelåtna eller saknade vetgirighet. Det som de verkligen saknade var andlig urskillning, och de närde denna brist i sina hjärtan för att hålla sanningen ifrån sig, så att de inte verkligen skulle kunna tillägna sig den fulla innebörden i Jesu ord och härigenom dra på sig ansvar. Såsom sannskyldiga barn till Adam och Eva föredrog de att följa sina egna råd och sina självförordnade ledares råd i stället för att av hela sitt hjärta höra på denna bemyndigade förbindelseled eller kanal, som Jehova hade fört in mitt ibland dem. Jesu lärjungar däremot insåg att när de nu redan hade vänt sina hjärtan till Gud och hade tagit emot de grundläggande lärorna i Guds heliga utsagor, måste de sträva framåt mot mogenhet. De vände sig fördenskull till Jesus för att få en förklaring på hans liknelse. Jesus svarade dem och sade: ”Lyssna därför till liknelsen om mannen som sådde. Då någon hör ordet om riket men icke fattar dess innebörd, kommer den onde och snappar bort det som har blivit sått i hans hjärta; detta är den som såddes utmed vägen. ... Vad den beträffar, som såddes på den rätta sortens jord, är detta den som hör ordet och fattar dess innebörd, den som verkligen bär frukt och frambringar: den ene hundrafalt, den andre sextiofalt, åter en annan trettiofalt.” — Matt. 13:18—23, NW.

11. Av vad är urskillningen beroende, och hur blir det uppenbart att vi behöver öva vår uppfattningsförmåga?

¹¹ För att vinna sådan andlig urskillning behöver man övning. De som äger den har studerat. De har varit vakna för att ta vara på de tillfällen och möjligheter som erbjudit sig, de har använt sin uppfattningsförmåga, övat den till att skilja sanning från lögn, rätt från orätt. Den andliga säd som har blivit sådd i sådan god jord har sjunkit djupt ned i goda hjärtan och har rotfäst sig. Vi kan inte heller ursäkta oss med att säga: ”Det ligger inte för mig att studera.” Jesu lärjungar var inte några studerade karlar, men de använde sina naturliga förmågor i fullaste utsträckning och blev rikligen belönade för de ansträngningar de gjorde. (Matt. 11:25) Bibelstudium kräver att man gör bruk av sinnesförmögenheterna, det är visst och sant, men framgången i att vinna verklig urskillning är i högre grad beroende av att man släpper till sig för Guds andes påverkan. (1 Kor. 2:11—13) Att man tillägnar sig innebörden av den meddelade undervisningen betyder att man inser och godtar de principer som innefattas i det man lär och sedan gör bruk av denna kunskap för att träffa rätta avgöranden. Det blir en fråga om omdöme snarare än om förståndsförmåga, och eftersom vår förkunnargärning är beroende av ett rätt omdöme å vår sida och ett välbalanserat omdöme beror på hur klar vår uppfattningsförmåga är, ligger det i öppen dag att vi måste öva upp denna förmåga. Är det inte uppenbart att om vi inte fattar innebörden av det som vi hör och som vi studerar i Guds ord, så har vi ingen grundval enligt vilken vi kan urskilja både rätt och orätt? Och gör vi oss inte då till ett byte för Satan att angripa? En sådan underlåtenhet eller vårdslöshet försätter oss i fara, ty vår knapphändigt utvecklade urskillningsförmåga kan inte ge oss den rätta vägledningen, så att vårt omdöme förblir oförvillat, och så bringas vi på fall. Men om vi är benägna för att bli modfällda till följd av våra egna tillkortakommanden, måste vi komma ihåg att fastän Adams sinnesförmögenheter var fullkomliga, underlät han att bruka sitt omdöme och dog, under det att vi, fastän vi är ofullkomliga till sinne och kropp, kan utöva Jesu Kristi vishet och få leva. — 1 Kor. 1:26, 27.

12. Av vilken princip, som återfinns i bibeln, i Matteus 25:21, kan vi dra den slutsatsen att till synes oviktiga beslut inverkar på våra viktigare beslut?

¹² Om vi skall kunna skrida framåt till de djupare tingen i Guds ord, måste vi lära oss att också sätta värde på de ringare tingen, dem som ibland anses vara av mindre vikt. Utan en säker grundval av exakt kunskap blir byggnaden opålitlig och ranglig. På samma sätt bygger våra viktigare beslut på en stor mängd tidigare beslut av mindre vikt, och vårt omdöme i sådana saker avgör om vi kan vara till nytta i Jehovas tjänst och gå framåt i den. — Matt. 25:21.

13. Vilken förmaning i Skriften visar oss ytterligare vilket stort behov vi har av att skrida framåt i exakt kunskap?

¹³ Detta riktar uppmärksamheten på ett annat behov, som vi måste tillgodose genom att sträva framåt i den exakta kunskapen. Såsom Paulus skrev till korintierna: ”I det vi arbeta tillsammans med honom, bönfalla vi eder också om att icke mottaga Guds oförtjänta godhet och sedan förfela dess syfte.” (2 Kor. 6:1, NW) Paulus’ varning går ut på att vi inte, sedan vi blivit kallade ut ur mörkret i den här världen in i Guds uppsåts underbara ljus och blivit återinförda i Guds ynnest och förts in på rättfärdighetens stigar tack vare Guds oförtjänta godhet, skall anlägga en självbelåten attityd och mena att vi fått en ynnest från Gud, som tar sikte bara på vår egen frälsning och vårt beskydd. Vi måste handla enligt Guds föreskrifter genom att verkligen göra hans vilja. Jakob avlägger detta vittnesmål: ”Emellertid, bliv ordets görare och icke endast hörare, eljest bedraga ni eder själva med ett falskt resonemang.” — Jak. 1:22, NW.

Nu är det tid att bli lärare

14. Vad sade Paulus till de judekristna som uppenbarar Guds uppsåt med att ge oss undervisning?

¹⁴ Att avsiktligt förbise Jehovas uppsåt med att ge oss undervisning i sitt ord är att låta sig bedragas med ett falskt resonemang. Är det att öva uppfattningsförmågan? Nu när vår urskillningsförmåga har lett oss in på sanningens väg, varför skulle vi då låta oss ledas bort ifrån den så snabbt? För att framhålla hur föga vakna för sitt ansvar några av de judekristna på Paulus’ tid hade visat sig vara, fann Paulus det nödvändigt att säga dem följande i sitt brev till hebréerna: ”Ty sannerligen, fastän ni borde vara lärare, om man tänker på tiden, behöva ni återigen någon som från början undervisar eder om de första principerna i Guds heliga utsagor; och ni hava blivit sådana som behöva mjölk, icke fast föda. Ty var och en som lever på mjölk är obekant med rättfärdighetens ord, ty han är ett barn.” Därpå säger han dem att den fasta födan tillhör dem ”som genom användning hava sin uppfattningsförmåga övad”. — Hebr. 5:12—14, NW.

15. Varför var det viktigt för dessa judekristna att tillägna sig de kraftiga argument som Paulus lade fram i sitt brev till hebréerna?

¹⁵ Paulus lade märke till att många bland de första kristna var långsamma, när det gällde att klart inse sitt ansvar att vara lärare, och alltjämt var tillfreds med att bli kvar på den kristna utvecklingens första stadium, dvs. med att hålla på med att lära. Hans brev till hebréerna var avsett att ge troende judar kraftiga argument till stöd för sanningen att Jesus var den utlovade Messias ävensom föreskrifter och råd beträffande deras egen frälsning såväl som beträffande de människors eviga välfärd, för vilka de predikade. Mogna judekristna borde fördenskull vara ivriga att begagna sig av denna föranstaltning från Gud för att stärka sin position och skulle snabbt lära sig att bruka dessa övertygande argument till försvar för den sanna tron. Men hur skulle de som var tröga till att lära kunna sätta värde på den vishet som Paulus’ inspirerade framställning innehöll? Hur skulle de ens kunna veta om det förhöll sig så med dessa ting, eftersom deras uppfattningsförmåga genom brist på användning inte var övad till att urskilja rätt och orätt? Vem skulle kunna avgöra, om dessa djupare ting inte hörde till det som de skulle ”förvränga ... till sin egen tillintetgörelse”? Om de inte hade skridit framåt tillräckligt själva, så att de hade gjort dessa sanningar till sin egendom, hur skulle de då ha möjlighet att förverkliga avsikten med att de fått undervisning, dvs. att undervisa andra? ”De första grunderna av läran om Kristus”, som Paulus sade att man till en början inhämtar, är inte svåra: ”bättring från döda gärningar och tro gentemot Gud, undervisning om döpelser och handpåläggning, de dödas uppståndelse och evig dom”. (Hebr. 6:1, 2, NW) Men sedan vi inhämtat detta, ”de första principerna i Guds heliga utsagor”, måste vi vinna förmåga att fastslå och bevisa att de är sanna och rätta. Endast på en sådan grundval kan man bygga en omfattande kristen mogenhet.

16. Hur demonstrerade Jesus för sina lärjungar den viktigaste orsaken till att vi bör uppskatta vår urskillningsförmågas stora värde?

¹⁶ Vi kan vara aldrig så skarpsynta i fråga om naturlig urskillningsförmåga, men vi behöver likväl Guds vägledning, om vi skall nå resultat. Jesus framhöll detta för sina lärjungar, av vilka några var skickliga fiskare. Han hade undervisat folkskarorna från Simon Petrus’ båt. ”När han hade slutat att tala, sade han till Simon: ’Lägg ut på djupet; och kasten där ut edra nät till fångst.’ Då svarade Simon och sade: ’Mästare, vi hava arbetat hela natten och fått intet; men på ditt ord vill jag kasta ut näten.’ Och när de hade gjort så, fingo de en stor hop fiskar i sina nät; och näten gingo sönder. Då vinkade de åt sina kamrater i den andra båten, att dessa skulle komma och hjälpa dem. Och de kommo och fyllde upp båda båtarna, så att de begynte sjunka. När Simon Petrus såg detta, föll han ned för Jesu knän och sade: ’Gå bort ifrån mig, Herre; jag är en syndig människa.’ Ty för detta fiskafänges skull hade han ... betagits av häpnad. ... Men Jesus sade till Simon: ’Frukta icke; härefter skall du fånga människor.’ Och de förde båtarna i land och lämnade alltsammans och följde honom.” (Luk. 5:4—11) Kan vi nu, i betraktande av Jesu inbjudan, avsiktligt förbise denna långt viktigare orsak till att uppskatta vår uppfattningsförmågas stora värde och skrida framåt till mogenhet, i det att vi förväntar att Guds ord skall öva upp denna förmåga?

17. Vad är då ett av de första kraven som ställs på oss, när vi skall fullgöra vår uppgift som förkunnare, och varför är det så?

¹⁷ Sanna kristna i våra dagar måste också vara människofiskare. Förkunnartjänstens väg är klart och tydligt utmärkt såsom alla deras kallelse som kommer att få liv. Det är en heltidskallelse, vare sig den kristne begagnar hela dagen eller bara en del av den till att predika från dörr till dörr, och den kräver all vår kraft och alla våra förmågor, om vi skall lyckas väl. Övningen av vår uppfattningsförmåga är också en heltidsangelägenhet och är ett av de första kraven som ställs på oss, när vi vill fullgöra vår uppgift såsom Ordets förkunnare. Om vi inser att det förhåller sig så, kommer vi med flit att ägna oss häråt, som om vårt liv berodde på det, för det gör det också.