Hur uppståndelsen blir till gagn för alla döda i helvetet

”O, att du gömde mig i Scheól, fördolde mig, till dess ditt misshag återvände.” — Job 14:13, Åk.

1, 2. a) Vilka frågor väcker Vakttornets vittgående påstående om ”helvetet”? b) Vilka frågor kan de som lever vid den tiden föranledas att ställa beträffande sig själva?

EN GÅNG i tiden fanns det inte något ”helvete”. Och det skall på nytt komma en tid då det inte skall finnas något ”helvete”. När det görs ett sådant vittgående påstående, kan människor mycket väl fråga: Hur skall detta ske? Vem skall åstadkomma det? Kommer vi att leva till dess det sker?

² När vi talar om att vi skall leva för att vara med om den tid då det inte skall finnas något ”helvete”, föranleds vi att fråga: Kommer detta att vara till gagn för oss som lever på jorden då? Om ”helvetet” försvinner, skulle det då kunna betyda att det här på jorden släpps lös en svärm personer av det värsta slag, som skulle göra de moraliska och sociala förhållandena ännu värre än de är i vår tid? En sådan tanke är chockerande, skrämmande. Vad gott skulle det kunna komma av detta för någon, för Gud eller för människan, och i synnerhet för oss som redan plågas av svårigheter och av sådana som ställer till svårigheter? Detta förefaller vara svåra frågor. Det finns emellertid pålitliga svar på alla sådana frågor. Utan tvivel är varje människa intresserad av att höra dem. När vi gjort det, kommer vi att förstå vad som verkligen skall komma.

3. Vilket ord användes i Gustav Vasas bibel, och hur översatte Tyndale, Luther och Hieronymus det ursprungliga grekiska ordet i Matteus 11:23? Hur framställde Dante platsen?

³ ”Helvetet” har alltid haft religiös anknytning. Därför bör den äldsta religiösa boken, bibeln, ge de rätta svaren. Den gör också just detta. Ordet ”helvete” har använts i språket i hundratals år. I Gustav Vasas bibel av år 1540—1541 lyder till exempel Matteus 11:23 på följande sätt: ”Och du Kapernaum, som är upphöjt allt intill himmelen, du skall bliva nederstött allt intill helvetet.” När den förföljde engelske bibelöversättaren William Tyndale år 1525 gjorde sin översättning av den grekiska delen av den ursprungliga bibeln, använde han i detta skriftställe den engelska motsvarigheten till ordet helvete, nämligen ”hell”. När Martin Luther år 1522 översatte dessa kristna grekiska skrifter till tyska, använde han det liknande tyska ordet ”Hölle”. Men när den romerske katoliken Hieronymus, som kallas den helige, år 383 v.t. översatte samma skrifter från vanlig grekiska till latin använde han ordet ”infernus”. När den italienske 1300-talspoeten Dante Alighieri skrev sitt berömda diktverk Divina Commedia, kallade han första delen av det ”Inferno”. Han framställde ”Inferno” som en djup tratt med efter hand allt mindre kretsar, på vilka de fördömda människosjälarna fick lida efter kroppens död. Hade Dante rätt?

4. På vilken lära som kristenhetens präster förkunnar beror den bild de skapar av ”helvetet”?

⁴ Kristenhetens religiösa präster har i kyrkfolkets sinnen skapat en bild av vad de menar vara ”helvetet” eller ”inferno”. Det är en förskräcklig bild. Deras länge förkunnade uppfattning om ”helvetet” eller ”inferno” beror på den lära om människosjälen som de förkunnar. De föreställer sig att människosjälen är någonting som är fristående och skilt från människokroppen. Man menar också att människokroppen är dödlig och förgänglig medan människosjälen däremot är odödlig och oförgänglig, eftersom den är andlig och följaktligen osynlig, någonting som vi inte kan förnimma med vår känsel.

5. Vart kommer själen vid döden, enligt prästerskapet, och hur ställs ”helvetet” i kontrast till himmelen?

⁵ Prästerskapet förklarar det därför så att när människokroppen dör, så dör inte människosjälen, utan den fortlever, fastän vi inte kan se den med våra bokstavliga ögon. Eftersom den nu måste lämna den kropp som den har bott i, måste den bege sig till någon plats i den osynliga andevärlden. Men vilken plats? Enkelt uttryckt kommer de goda själarna till himmelen, medan de onda själarna kommer till helvetet. Himmelen framställs alltså såsom motsatsen till helvetet, och eftersom himmelen är en plats av evig lycka och välsignelse, måste helvetet vara en plats av evigt lidande, evig pina. Prästerna har menat att det finns eld och svavel där i helvetet.

6. Lär bibeln att det finns ett ”helvete”, och på vilket sätt kan man avgöra vad en sådan plats är?

⁶ I många hundra år har kristenhetens präster förkunnat en sådan uppfattning om ”helvetet”. Eftersom de påstår att deras lära är vad den heliga bibeln säger om ”helvetet”, är vi förpliktade att vända oss direkt till bibeln själv för att ta reda på exakt vad den säger om detta ämne. Ja visst, orden ”helvete” och ”inferno” förekommer verkligen många gånger i olika bibelöversättningar, och enligt dessa översättningar är det verkligen bibelns lära att det finns ett ”helvete”. Men huvudpunkten är: Vad sade bibelskribenterna om ”helvetet”, och vad visade de att det är? Vi måste rätta oss efter vad de visar att det är — inte efter vad andra säger att dessa bibelskribenter säger att det var. Vi kan bedra oss själva genom att förvränga vad dessa bibelskribenter säger.

Hur långt tillbaka i tiden har ”helvetet” funnits till?

7. Åtminstone hur långt tillbaka i tiden existerade detta ”helvete”, enligt vad vi vet? Vilket ord på ett forntida språk användes först för att syfta på det?

⁷ Vi vet att detta ”helvete” fanns till åtminstone så långt tillbaka som år 1750 före den vanliga tideräkningens början, vilket betyder mer än 3.720 år tillbaka i tiden. Det var det år då Josef, Jakobs son, av sina avundsjuka halvbröder blev såld till slaveri i Egypten. Senare ljög dessa halvbröder för sin far Jakob om vad som hade hänt med hans älskade son Josef. De lät honom få intrycket att Josef hade blivit dödad av ett vilddjur. Vad sade patriarken Jakob i sin sorg? Var någonstans sade han att hans son Josef nu befann sig? Jakob var hebré, och i Helge Åkesons översättning till svenska visas det hebreiska ord som Jakob använde. Vi läser i 1 Moseboken 37:35: ”Alla hans söner och alla hans döttrar stodo upp för att trösta honom; men han vägrade att låta sig tröstas och sade: ’Jag skall med sorg stiga ned till Scheól till min son.’” Flera år senare, när Josefs halvbröder bad om tillåtelse att ta med sig Josefs helbror Benjamin ner till Egypten, använde Jakob återigen detta hebreiska ord och sade: ”Möter honom olycka på vägen, som I faren, så nedfören I mina grå hår med sorg till Scheól.” — 1 Mos. 42:38, Åk; se också 1 Mos. 44:29, 31.

8. a) Vilket ord använde Hieronymus i sin latinska översättning av Jakobs uttalanden? b) Vilket ord användes i den engelska Douayöversättningen av bibeln? Var trodde alltså Jakob att hans son Josef befann sig?

⁸ Romerska katoliker bör inte förbise att Hieronymus’ latinska översättning av Jakobs ord här inte använder det hebreiska ordet scheol. Den använder det latinska ordet ”infernus” och det därmed besläktade ordet ”inferi”. Men den romersk-katolska Douayöversättningen (till engelska) använder ordet ”helvete” på alla fyra ställena. Detta betyder alltså att den hebreiske patriarken Jakob trodde att hans käre son Josef befann sig i scheol, i infernus, i ”helvetet”. Dessutom räknade Jakob med att komma dit för att bli förenad med sin son.

9. Varför är det, med tanke på Malaki 1:2, 3, svårt för oss att tro att Jakob räknade med att komma till en sådan plats som prästerskapet länge har förkunnat om?

⁹ Får inte detta oss att undra? Räknade Jakob verkligen med att komma till ett sådant ”helvete” som kristenhetens präster i århundraden har beskrivit för kyrkfolket? Räknade Jakob med att komma till en plats av glödhet pina för sin själ, en plats som han aldrig skulle komma ifrån; och trodde han verkligen att hans älskade son Josef befann sig på en sådan plats? Befinner sig alltså Jakob och hans son Josef på en sådan plats av evig glödhet pina nu i denna tid, mer än 3.600 år efter deras död? Det bör vara svårt för oss att tro detta, eftersom Herren Gud i den allra sista boken i de inspirerade hebreiska skrifterna genom sin profet Malaki säger: ”Jag älskade Jakob, men [hans tvillingbror] Esau hatade jag.” — Mal. 1:2, 3.

10. När kom Jakob till ”helvetet”, och med vem blev han där förenad?

¹⁰ När var det då som patriarken Jakob, en människa som var älskad av Gud, kom till scheol, till infernus, till ”helvetet”? Det var efter det han dött år 1711 f.v.t. och den ännu levande Josef och hans bröder tagit den balsamerade kroppen och begravt den i grottan i Makpela. Denna plats är i staden Hebron, som i vår tid ligger i landet Israel. I denna grotta låg Jakobs far Isak begraven liksom också hans farfar Abraham. Således blev Jakob förenad med Abraham och Isak i scheol, i infernus, i ”helvetet”. — 1 Mos. 49:33—50:13.

11. a) Hur har Martin Luther och den engelska auktoriserade översättningen hjälpt oss att förstå vad detta ”helvete” är? b) Hur har judiska översättare återgett sitt eget hebreiska ord scheol, och hur omfattande till innebörden är detta ord?

¹¹ Det finns inget bibliskt skäl att tro att alla dessa tre hebreiska patriarker i denna tid lider i ett ”helvete” av evig, glödhet pina. Vi får hjälp att komma ut ur denna svårighet i fråga om förståelse när vi vänder oss till andra bibelöversättare. Martin Luther, som hade varit romersk-katolsk präst, översatte till exempel ordet scheol med ”gropen” (die Grube). En översättning som utkom under århundradet efter Luther, nämligen den engelska bibel som år 1611 auktoriserades av konung Jakob I av England, översatte scheol med ”graven” (the grave). Hebréerna, judarna själva, borde veta vad deras eget ord scheol betyder. Den översättning till engelska som utförts av Jewish Publication Society of America (år 1917) återger ordet med ”graven”. Det gör också den engelska översättning som utförts av den judiske rabbinen Isaac Leeser. (År 1853) Men lägg märke till att scheol inte betyder ”en grav”. Det betyder ”graven”, dvs. hela det döda människosläktets gemensamma grav. När vi väl förstår detta faktum beträffande det ”helvete” som bibeln lär om, får vi hjälp att förstå den situation som det döda människosläktet befinner sig i.

12. Hur många gånger förekommer ordet ”scheol” i de hebreiska skrifterna, och vilka män var det som använde ordet där?

¹² Från och med det tillfälle då Jakob använde det hebreiska ordet ”scheol” förekommer det sextiofem (65) gånger i de trettionio (39) böckerna i de inspirerade hebreiska skrifterna. Ordet användes av profeten Mose och av Job, Samuel, David, Salomo, Jesaja, Jeremia (i 1 Konungaboken), Hesekiel, Hosea, Amos, Jona och Habackuk.

13. Vilka ord visas i konung Jakobs auktoriserade bibelöversättning vara liktydiga till sin innebörd, och vad visas genom Predikaren 9:5, 10 inte vara förbundet med ”helvetet”?

¹³ Bibelöversättarna har inte varit konsekventa vid återgivningen av detta ord scheol på sina egna språk. I den engelska bibelöversättning som auktoriserats av konung Jakob I har man till exempel återgett scheol trettioen gånger med helvetet, trettioen gånger med ”graven” och tre gånger med ”gropen”. Varje förståndig människa måste därför medge att orden ”helvete”, ”graven” och ”gropen”, som används i de inspirerade hebreiska skrifterna, betyder ett och detsamma. Och ordet är inte på något som helst sätt förbundet med eld, svavel och evig pina. Om vi slår upp Predikaren 9:5, 10 i den katolska engelska Douayöversättningen av bibeln, läser vi: ”De levande vet att de skall dö, men de döda vet ingenting mera. ... Vadhelst din hand förmår göra, gör det med allvar; ty varken arbete eller förnuft eller vishet eller kunskap skall finnas i helvetet [latin: inferi], dit du hastar.”

14. a) Varför kunde Job säga det som han sade om ”helvetet” i Job 14:13? b) Hur visade Jona och David att de också insåg detta faktum?

¹⁴ Det är alltså inte att undra på att patriarken Job i sina fruktansvärda lidanden kunde säga: ”Vem vill förunna mig detta, att du skall beskydda mig i helvetet [latin: infernus] och gömma mig, till dess din vrede har gått förbi, och bestämma en tid för mig, då du skall komma ihåg mig?” (Job 14:13, Douay) Patriarken Job visste att Gud kommer ihåg dem som befinner sig i scheol, i ”helvetet”, i infernus. Job trodde att Gud skulle komma ihåg honom med det som var gott på grund av hans trogna ostrafflighet inför den sanne Guden. Profeten Jona insåg också detta, ty när han befann sig inne i den stora fisken i Medelhavet, sade han: ”Jag ropade ur min bedrövelse till Herren, och han hörde mig; jag ropade ur helvetets [latin: inferi] buk, och du har hört min röst.” (Jon. 2:3, Douay) Vi kan också tänka på psalmisten David, som skrev: ”Eftersom du inte skall lämna min själ i helvetet [latin: infernus]; inte heller skall du ge din helige till att se förgängelse.” — Ps. 16:10, Douay.

När ”helvetet” inte fanns till

15. När var det ”helvetet” inte fanns till?

¹⁵ Nu, då vi genom bibeln fått denna korrigerade insikt om dessa saker, är det lämplig tid att fråga: När var det som detta ”helvete”, infernus eller scheol, inte fanns till? Det var under den tid då den förste mannen och den första kvinnan, Adam och Eva, var i den paradisiska Edens lustgård, för nästan sex tusen år sedan. Om denna lyckliga tid läser vi: ”Och Herren Gud hade från begynnelsen planterat ett ljuvligt paradis, vari han satte mannen som han hade danat.” (Douay) Senare satte Gud den första kvinnan där, vid Adams sida. — 1 Mos. 2:8—23; 1:26—28.

16. Varför hade ”helvetet” då inte börjat finnas till?

¹⁶ ”Helvetet” eller scheol fanns då inte till på jorden. Det fanns ingen begravningsplats iordningställd av vare sig Gud eller människa. Den gemensamma grav för mänskligheten som finns i vår tid hade då inte kommit till. Det fanns då inget behov av någonting sådant, ty Herren Gud hade inte skapat människorna för att de till sist skulle komma antingen till ”helvetet” (scheol) eller till himmelen. Han önskade i sin kärlek att människorna skulle leva för evigt på jorden under paradisiska förhållanden. Detta var orsaken till att han sade till Adam, redan innan dennes hustru Eva blev skapad: ”Av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när du äter därav, skall du döden dö.” — 1 Mos. 2:17.

17. a) Vad bör vi lägga märke till att Gud sade och inte sade, när han varnade Adam för olydnad? b) Hur stämmer Guds ord i dödsdomen över Adam överens med skapelseberättelsen? Vad kunde alltså inte hända när Adam dog?

¹⁷ Låt oss, för att inte gå förbi denna viktiga punkt, lägga märke till att Herren Gud inte sade till Adam att han, när han åt av den förbjudna frukten, skulle komma till ett ”helvete” för att lida medvetet för evigt i glödande pina. Han underrättade Adam om att han skulle döden dö om han var olydig. Och efter det att Adam följt sin hustrus exempel och ätit av den förbjudna frukten sade Gud till Adam, då han uttalade dödsdomen över honom: ”I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” (1 Mos. 3:19) Detta var i överensstämmelse med beskrivningen av människans skapelse, som lyder: ”Och Herren Gud formade människan av jordens stoft och inblåste uti hennes näsa en levande anda, och så vart människan en levande själ.” (1 Mos. 2:7, 1878 års sv. övers.) Människan blev en levande mänsklig själ vid skapelsen. Vid döden skulle hon alltså upphöra att vara en levande själ, och därför fanns det inte någon själ som fortlevde och som kunde medvetet pinas i eld och svavel för evigt.

18. Med vems död och begravning började ”helvetet”, enligt vad som visas av berättelsen i Första Moseboken?

¹⁸ Adam levde ett liv i fördömelse utanför det ljuvliga paradiset under omkring nio hundra trettio år, och han levde mer än åtta hundra år efter det att hans andre son, Abel, hade dött. Den rättfärdige, gudfruktige Abel blev mördad av sin avundsjuke äldre bror, Kain. Det omtalas inte att några barn till Adam och Eva hade dött dessförinnan, och därför var det så att ”helvetet” (infernus, scheol) kom till i och med att Abel dog och blev begraven. Herren Gud sade till den mordiske Kain: ”Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar till mig från jorden. Så vare du nu förbannad och förvisad ifrån åkerjorden, som har öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand.” — 1 Mos. 4:1—11; 5:1—5.

19. Vad har Skriften att säga om Abel, som visar att han kom till scheol för att bli ihågkommen där?

¹⁹ Abel var en människa med tro på Gud. I Hebréerna 11:4 läser vi: ”Genom tron frambar Abel åt Gud ett bättre offer än Kain, och genom den fick han det vittnesbördet, att han var rättfärdig, i det Gud själv gav vittnesbörd om hans offergåvor; och genom tron talar han ännu, fastän han är död.” (Se också 1 Johannes 3:12.) Jesus Kristus sade också att Abel var rättfärdig. (Matt. 23:35) Det är av detta skäl som Herren Gud kommer ihåg Abel i hans död, och det är av detta skäl det var till scheol, till ”helvetet” eller infernus, som Abel kom, då han dog och blev begraven. Han ligger fortfarande i den döda mänsklighetens gemensamma grav. Hans död var olik den som de domfällda syndarna Adam och Eva undergick. Vi kan vara säkra på att Gud skall komma ihåg Abel, alldeles som han skall komma ihåg patriarken Job vid den av Gud själv bestämda tiden. — Job 14:13.

”Helvetet” i de kristna grekiska skrifterna

20. Vilken fråga väcker Jesu liknelse om den rike mannen och Lasarus med avseende på ”helvetet”? Vilket ord användes här i Lukas’ skildring enligt The Jerusalem Bible?

²⁰ Eftersom vi just har nämnt Jesus Kristus, är det lämpligt att fråga: Lärde inte Jesus Kristus själv att det finns bokstavlig eld i ”helvetet”? Tänk på vad han sade i sin liknelse om den rike mannen och tiggaren Lasarus. Jesus sade: ”Och även den rike dog och vart begraven i helvetet [latin: infernus]. Då han nu låg i plågor och upplyfte sina ögon, fick han se Abraham långt borta och Lasarus i hans sköte. Och han ropade och sade till honom: ... Jag lider stor pina i denna låga.” (Luk. 16:22—24, Bea) Denna liknelse upptecknades av den kristne lärjungen Lukas på grekiska, och därför använde han inte det hebreiska ordet scheol. En romersk-katolsk översättning till engelska, The Jerusalem Bible, visar vilket grekiskt ord som Lukas använde, ty den lyder: ”Också den rike mannen dog och blev begraven. I sin pina i hades såg han upp.” Ja, här används det grekiska ordet hades. Finns det då eld i hades till att pina de döda, som det kan förefalla av denna översättning?

21. Varför har det grekiska ordet hades har samma innebörd som ordet scheol i stället för att förmedla Homeros’ uppfattning om hades?

²¹ Innan vi besvarar denna fråga, frågar vi: Varför har det grekiska ordet hades, som här översatts med helvetet (infernus), samma innebörd som det hebreiska ordet scheol? Varför förmedlar det inte den uppfattning om hades som kommer fram i de hedniska grekiska mytologierna? Det beror på att det efter den grekiske poeten Homeros’ tid (som levde före år 700 f.v.t.) var så att benämningen Hades kom att betyda inte bara ”de hädangångna andarnas uppehållsplats”, utan också ”graven” och ”döden”. (Se Liddell och Scott: Greek-English Lexicon, först utgivet år 1843, band 1, sidan 21, spalt 2, under Hades, avdelning II.)

22. När den grekiska Septuagintaöversättningen lägger ordet hades i Jakobs mun och ordet hades läggs i Jesu mun, vad betyder det då, och vad betyder det inte?

²² När vissa judar i Alexandria, vilka talade grekiska där nere i Egypten, började översätta de inspirerade hebreiska skrifterna till den vanliga grekiskan, omkring år 280 f.v.t., och påbörjade vad som nu kallas den grekiska Septuagintaöversättningen, använde de följaktligen ordet hades för att översätta det hebreiska ordet scheol. När de översatte patriarken Jakobs ord i 1 Moseboken 37:34; 42:38; 44:29, 31, lade de alltså ordet hades i Jakobs mun. Det betydde då ”graven” och förmedlade inte Homeros’ oriktiga uppfattning om hades. När ordet hades läggs i Jesu Kristi mun, betyder det alltså inte en plats av glödhet pina till evig tid.

”Gehenna”

23, 24. a) Med vilket ord förband Jesus eld? På vad hade det bokstavlig tillämpning, men vilken symbolisk betydelse hade det? b) Hur varnade Jesus för Gehenna, enligt Matteus 5:22, 29, 30?

²³ Den plats som Jesus Kristus förband eld med var inte hades, utan Gehenna. Namnet betyder i verkligheten ”Hinnoms dal”. Detta betyder bokstavligen Hinnoms dal söder och sydväst om Jerusalem. På Jesu tid användes denna dal som en avstjälpningsplats för skräp och avfall, och eld blandad med svavel användes för att förinta avfallet och till och med döda kroppar av brottslingar, som ansågs vara alltför avskyvärda för att begravas i hades, mänsklighetens gemensamma grav. Jesus använde ordet Gehenna i symbolisk betydelse, och det var en symbol av fullständig, evig förintelse, utplånande ur tillvaron för evigt. Tillintetgörelse! Namnet Gehenna förekommer bara tolv gånger i de inspirerade kristna grekiska skrifterna. Enligt uppteckningarna använde Jesus detta ord första gången i Matteus 5:22, 29, 30. Där läser vi:

²⁴ ”Var och en som vredgas på sin broder, han är hemfallen åt Domstolens dom; men den som säger till sin broder: ’Du odåga’, han är hemfallen åt Stora rådets dom; och den som säger: ’Du dåre’, han är hemfallen åt det brinnande Gehenna. Om nu ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig; ty det är bättre för dig, att en av dina lemmar fördärvas, än att hela din kropp kastas i Gehenna. Och om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den och kasta den ifrån dig; ty det är bättre för dig, att en av dina lemmar fördärvas, än att hela din kropp kommer till Gehenna.” — Se Markus 9:43—47.

25. Vad sade Jesus i Matteus 10:28 om själen för att belysa att Gehenna betyder evig förintelse?

²⁵ För att belysa att Gehenna är en bild av fullständig, evig förintelse sade Jesus till sina tolv apostlar: ”Och frukten icke för dem som väl kunna dräpa kroppen, men icke hava makt att dräpa själen, utan frukten fastmer honom, som har makt att förgöra både själ och kropp i Gehenna.” (Matt. 10:28) Om nu ”själen” blir förgjord, hur kan den då pinas under medvetande i eld och svavel i evig tid? Under medeltiden behövde inte de religiösa förföljarna evig tid på sig för att bränna en så kallad ”kättares” kropp på bål. Elden gör inte att man blir bevarad.

26. Vilket ord används i Hieronymus’ latinska översättning på alla de ställen där detta grekiska ord förekommer? Vilka är det som sänds till denna plats?

²⁶ Andra ställen där ordet Gehenna förekommer är Matteus 18:9; 23:15, 33; Lukas 12:5 och Jakob 3:6. I alla dessa fall används i Hieronymus’ latinska Vulgata ordet gehenna, inte infernus. De som Gud sänder till den eviga förintelsen, vilken visas i bild genom Gehenna, är de som, i likhet med Satan, djävulen, och hans demonänglar, inte kan föras till rätta, inte på nytt kan vinnas för rättfärdighet. Detta är orsaken till att Jesus i sin liknelse om fåren och getterna säger till dem som liknar getter: ”Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.” — Matt. 25:41, Be.

Inte utplånade för evigt i ”helvetet”

27, 28. a) Vilken särskild erfarenhet visar om de som kommer till ”helvetet” blir utplånade för evigt? b) Talade David i Psalm 16:10 om sig själv? Vad sade Petrus om detta på pingstdagen?

²⁷ Betyder detta att de som kommer till ”helvetet”, dvs. ”hades” eller ”scheol”, inte blir utplånade för evigt där, inte förblir där för alla kommande tider? Ja, så måste det vara, om bibeln visar att någon har kommit ut ur ”helvetet” (infernus, hades, scheol) för att förbli utanför det för evigt. Låt oss komma ihåg vad psalmisten David skrev: ”Eftersom du inte skall lämna min själ i helvetet [latin: infernus]; inte heller skall du ge din helige till att se förgängelse.” (Ps. 16:10, Douay) Talade David här om sig själv? Den kristne aposteln Petrus svarar Nej. På pingstdagen år 33 v.t. citerade Petrus denna psalm av David och tillämpade den på den rätte. Petrus sade:

²⁸ ”Ty du skall icke lämna min själ i undervärlden [latin: infernus; helvetet, Douay] och icke låta din Helige se förruttnelse. Du har lärt mig känna livets vägar, och du skall uppfylla mig med fröjd genom ditt ansikte. I män och bröder, låten mig tala frimodigt till eder om patriarken David. Han är död och begraven, och hans grav är hos oss intill denna dag. Emedan han nu var en profet och visste, att Gud med en ed hade svurit honom att sätta en av hans ätt på hans tron, så talade han i sitt förutseende om Kristi uppståndelse, att han icke skulle lämnas i undervärlden [latin: infernus; helvetet, Douay], och att hans kött icke skulle se förruttnelse. Honom, Jesus, har Gud uppväckt; därom äro vi alla vittnen.” — Apg. 2:27—32, Be.

29. Visar ”den apostoliska trosbekännelsen”, som blir uppläst av kyrkobesökare, att ”helvetet” är en plats av evig pina i eld?

²⁹ Många människor som varit kyrkomedlemmar kommer ihåg att de unisont läst vad som kallas ”den apostoliska trosbekännelsen”, i vilken man säger: ”Vi tro på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare. Vi tro ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är ... korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket [latin: inferna, dvs. helvetet], på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida.” De som läser denna trosbekännelse har således gett uttryck åt tron att Jesus Kristus är ”nederstigen till dödsriket” eller ”helvetet”. Menade de med dessa ord att han steg ner till en underjordisk plats med eld och svavel för att där bli pinad för evigt i människosläktets ställe? De kan inte ha menat detta, ty i de omedelbart därpå följande orden sade de: ”På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda.” Således bekänner de själva, liksom också aposteln Petrus, att ”helvetet” (infernus) i Jesu Kristi fall inte är en plats som döda människor, när de väl kommit till den, aldrig mer kan komma ut från. Jesus kände ingen pina där.

30, 31. a) Vad erfor Kristus, enligt Predikaren 9:5, 10, nere i ”helvetet”? Vad föreföll han alltså göra? b) Vad betyder det för de övriga i ”helvetet” att Jesus Kristus kallas ”förstlingen” av de döda i ”helvetet”?

³⁰ Jesus Kristus var i ”helvetet” (hades eller scheol) i delar av tre dygn (14—16 Nisan år 33 v.t.). Enligt vad Predikaren 9:5, 10 visar oss var han inte medveten om någonting alls, medan han var där. Han fann inget arbete, inget förnuft, ingen vishet och ingen kunskap där. Fastän han var verkligt död, var han som om han var sovande, overksam, omedveten om vad det vara må. Detta är orsaken till att den kristne aposteln Paulus skriver följande om Kristi uppståndelse från de döda: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstling bland de avsomnade.” (1 Kor. 15:20, Be) Uppståndelsen blev alltså verkligen till gagn för Jesus Kristus, som var död i ”helvetet” (hades eller scheol). Och av detta skäl är det Guds, den Allsmäktiges, avsikt att uppståndelsen skall bli till gagn för alla de övriga döda i detta ”helvete”. Jesus Kristus var bara ”förstlingen” av dem som sover där i döden. Hela skörden av döda människor kommer att uppväckas och föras fram vid den av Gud fastställda tiden. Detta är nyckeltanken i aposteln Paulus’ inspirerade ord:

³¹ ”Eftersom nämligen döden kom genom en människa, så kommer ock genom en människa de dödas uppståndelse; och såsom alla dö i Adam, så skola ock alla i Kristus göras levande.” — 1 Kor. 15:21, 22, Be.

32. Vilka ord av Jesus i Uppenbarelseboken 1:17, 18 antyder att ”helvetet” är en plats som det finns befrielse från?

³² Att ”helvetet” (hades eller scheol) är den plats från vilken alla de döda skall bli befriade genom en uppståndelse blir vi förvissade om genom den uppståndne Jesu Kristi ord. Omkring år 96, eller trettiotvå år efter det att Rom blivit bränt av kejsar Nero, visade sig den uppståndne Jesus Kristus i en syn för aposteln Johannes. Denna syn är beskriven i bibelns sista bok, som kallas Apokalypsen eller Uppenbarelseboken. Där säger Jesus till aposteln Johannes: ”Jag är den förste och den siste och den levande; och jag var död, och se, jag är levande i evigheternas evighet och har dödens och helvetets [latin: infernus] nycklar.” — Upp. 1:17, 18, Be.

33, 34. a) Vad visar huruvida släktingar och vänner måste betala pengar till Jesus Kristus innan han använder nycklarna för att befria dem som är i döden och helvetet? b) Från vad blev Jesus Kristus själv befriad, och varför har Gud anförtrott honom ”nycklarna”?

³³ Den uppståndne Jesus Kristus har alltså ”dödens och helvetets nycklar”. Är det då hans uppsåt att hålla dem som är i döden och i helvetet inspärrade för evigt? Eller måste släktingar eller vänner till de döda först betala pengar till Jesus, innan han använder nycklarna och släpper ut dem som är i döden och helvetet? Hur själviskt och kommersiellt skulle det inte vara, om han utnyttjade ”dödens och helvetets nycklar” på det sättet!

³⁴ Jesus avvisade helt och hållet en sådan tanke, i det han sade till sina apostlar: ”Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.” (Matt. 20:28) När Jesus Kristus var på jorden som människa, tog han aldrig en enda silverdenar i betalning för att han uppväckt någon från de döda av dem som han återförde till liv. Det uppsåt som den uppståndne Jesus Kristus har med avseende på bruket av ”dödens och helvetets nycklar” är inte att hålla de döda inspärrade för evigt, utan att kärleksfullt och villigt befria dem. Gud själv, som uppväckte sin Son, Jesus Kristus, från ”helvetet”, anförtrodde dessa ”nycklar” åt honom för just detta uppsåt.

35. a) Vad sade Jesus med avseende på den glädjerika tid då han skulle använda nyckeln till ”helvetet”? b) Varför eller hur är syftet med uppståndelsen gagneligt?

³⁵ I det Jesus Kristus såg fram emot denna för honom själv så glädjerika tid, sade han till judarna: ”Såsom Fadern har livet i sig själv, så har han även givit Sonen att hava livet i sig själv. Och han har givit honom makt att hålla dom, emedan han är människosonen. Förundren eder icke över detta; ty den timmen kommer, i vilken alla, som äro i gravarna, skola höra Guds Sons röst; och de skola gå därutur: de, som hava gjort det goda, till livets uppståndelse, och de, som hava gjort det onda, till domens uppståndelse.” (Joh. 5:26—29, Be) Det är tydligt att uppståndelsen för alla dessa döda i ”helvetet” är till gagn för dem. Det är först efter det att några som har blivit uppväckta från ”helvetet” återgår till att uppsåtligt handla ont som den uppståndelse de fått kommer att nå sitt slut i en fördömelsens dom, som betyder evig förintelse. Syftet med uppståndelsen är alltså gagneligt; den skall ske med de dödas eviga gagn i åtanke. Den öppnar för dem möjligheten att åtnjuta evigt liv i Guds nya ordning.

36, 37. Vem fick en syn av den tid då ”helvetet” inte kommer att finnas till längre, och hur beskrev denne person scenen?

³⁶ I samma uppenbarelse till aposteln Johannes beskrev den uppväckte Jesus Kristus den tid då ”helvetet” inte kommer att finnas längre. Det är efter det att denna gamla, världsliga tingens ordning har blivit tillintetgjord och Gud skapar nya himlar och en ny jord, dvs. en ny himmelsk regering och ett nytt jordiskt, mänskligt samhälle. Johannes beskriver den underbara scenen på följande sätt:

³⁷ ”Och jag såg en stor vit tron och en, som satt därpå, för vilkens ansikte himmelen och jorden flydde, och intet rum vart funnet för dem. Och jag såg de döda, stora och små, stå inför tronen, och böcker öppnades; och en annan bok vart öppnad, som var livets; och de döda dömdes enligt det, som var skrivet i böckerna, efter sina gärningar. Och havet återgav de döda, som voro i det, och döden och underjorden [latin: infernus; Douay: helvetet] återgåvo sina döda.” — Upp. 20:11—13, Be.

38. a) Hur kommer således ”helvetet” att upphöra att finnas till, och hur visas detta i bild i Uppenbarelseboken? b) Hur kommer ”död” och ondska att tvingas att upphöra?

³⁸ Ja, när ”helvetet” (hades eller scheol) har återgett den siste döde i det, genom att alla de döda för vilka Jesus Kristus gav sitt mänskliga liv som en lösen har uppstått, då kommer det inte längre att finnas något helvete. Ingenstans på hela jorden kommer invånarna att se en enda begravningsplats eller ens en gravsten. Mänsklighetens gemensamma grav kommer att ha blivit tillintetgjord för evigt. Det är därför som det i Uppenbarelseboken 20:14, 15 därnäst heter: ”Och underjorden [latin: infernus; Douay: helvetet] och döden kastades i eldsjön. Detta är den andra döden. Och den, som icke fanns skriven i livets bok, vart kastad i eldsjön.” (Be) Vilken underbar domens dag kommer inte detta att bli! ”Helvetet” kommer att ges dödsstöten. Den död som hela mänskligheten har ärvt från de syndiga människorna Adam och Eva kommer att dödas, upphöra att existera på grund av att hela den lydiga mänskligheten förs fram till mänskligt liv i fullkomlighet i ett återställt ljuvligt paradis. Alla orätta gärningar kommer att bringas att upphöra genom att alla som blir uppsåtligt onda tillintetgörs och måste lida det straff som den andra döden utgör.

[Fotnoter]