Vilka skall bli uppväckta — varför?
”Om det nu predikas om Kristus, att han har uppstått [blivit uppväckt, NW] från de döda, huru kunna då somliga bland eder säga, att det icke finnes någon uppståndelse från de döda?” — 1 Kor. 15:12.
1. a) Vad sade Jesus om sin vän Lasarus’ dödstillstånd? b) Varpå beror uppvaknandet ur döden enligt 1 Korintierna 15:20?
NÄR Lasarus från Betania dog år 32 efter vår tideräknings början och blev lagd i en grav, för vars ingång man vältrade en stor sten, befann sig hans vän Jesus Kristus på ungefär fyra dagsresors avstånd från Betania. Då Jesus nåddes av den sorgliga underrättelsen, sade han till sina lärjungar: ”Lasarus, vår vän, har somnat in; men jag går för att väcka upp honom ur sömnen.” Hur gjorde Jesus detta? På fjärde dagen, sedan Lasarus dött, kom Jesus fram till graven och väckte upp Lasarus från de döda. (Joh. 11:1—44) Bibeln talar gång på gång om att de döda människor, som kan förvänta en uppståndelse, har somnat in, att de sover. Deras uppståndelse eller uppvaknande ur dödens sömn i hades eller scheol är beroende av Jesu Kristi uppståndelse. Därför heter det i 1 Korintierna 15:20: ”Men nu har Kristus uppstått [blivit uppväckt, NW] från de döda såsom förstlingen av de avsomnade” eller ”förstlingen ibland dem, som sova”. (Äldre sv. övers.) Därför skall många bli uppväckta. Men vilka?
2, 3. a) Vad säger oss Guds ord om deras framtid som blir avrättade i Harmageddonstriden? b) Vad sade Jesus i Matteus 24:36—39 om sin ankomst för att utkämpa den strid, då Guds domar går i verkställighet?
2 De som den allsmäktige Guden förgör, i det han förgör både kropp och själ, sägs inte sova i döden i hades, ty det skall inte bli något uppvaknande för dem ur förintelsen. (Matt. 10:28) Guds skrivna ord inger oss alltså inte något hopp om en uppståndelse för dem som strider mot Gud och som blir avrättade i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, vid Harmageddon. (Upp. 16:14, 16, NW; 19:11—21) Om Guds Sons, Jesu Kristi, ankomst för att utkämpa Harmageddonstriden, då Guds domar skall gå i verkställighet, uttalade sig Jesus i sin profetia om avslutningen på denna onda tingens ordning. Jesus sade:
3 ”Om den dagen och den stunden vet ingen något, icke ens änglarna i himmelen, ingen utom Fadern allena. Ty såsom det skedde på Noas tid, så skall det ske vid Människosonens tillkommelse [närvaro, NW]. Såsom människorna levde på den tiden, före floden: de åto och drucko, män togo sig hustrur, och hustrur gåvos åt män, ända till den dag, då Noa gick in i arken; och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort — så skall det ske vid Människosonens tillkommelse” eller ”närvaro” (NW). — Matt. 24:3, 36—39.
4. Vad hände människorna utanför Noas ark vid tiden för syndafloden?
4 När syndafloden kom, blev alla dessa människor, som befann sig utanför Noas ark, männen, kvinnorna, barnen, även spädbarnen, såväl som nefilim, dvs. bastardavkomman som frambragts i de äktenskap olydiga änglar och människornas döttrar hade ingått, ja, alla dessa som då var vid liv blev plötsligt dödade genom Guds direkta ingripande och blev alltså tillintetgjorda för evigt. Så kommer det också att gå alla människor på jorden som inte står på Guds rikes sida när den snabbt annalkande tiden för Harmageddonstriden är inne.
5. a) Vilka utsikter till en framtid antyder 2 Petrus 3:6, 7 att de människor har, som dog i syndafloden? b) Skall döden ge tillbaka dessa vid den tid, då Uppenbarelseboken 20:11—13 går i uppfyllelse?
5 På tal om Noas dagar heter det i 2 Petrus 3:6, 7: ”Genom översvämning av vatten ... förgicks också den värld, som då fanns. Men de himlar och den jord, som nu finnas, de hava i kraft av samma [Guds] ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås.” Det finns tydligen inte något hopp om en uppståndelse för dessa människor, som dog i syndafloden, då Guds domar gick i verkställighet. När orden i Uppenbarelseboken 20:11—13 går i uppfyllelse, kommer de inte att ges tillbaka, då när havet, ”döden och dödsriket” eller hades ger igen de döda, som befinner sig i dem och som skall dömas inför den stora vita tronen under Kristi tusenårsregering över vår jord.
6. Vad var det som kännetecknade Metusela, och finns det något hopp om en uppståndelse för honom?
6 Noas farfar hette Metusela. Denne Metusela var son till Jehovas profet Hanok, som också kallas Enok. (1 Mos. 5:21—24) Metusela fick privilegiet att leva längre än någon annan människa på jorden, enligt vad bibeln anger. Metuselas son Lemek dog fem år före den stora floden. Eftersom Metusela levde 969 år, överlevde han sin son Lemek och dog år 2370 f. Kr., samma år som flodens vatten kom över jorden. Floden började i november, men bibeln säger att Metusela ”dog”, inte att han drunknade i syndafloden och blev avrättad genom detta plötsliga ingripande från Gud. (1 Mos. 5:25—32) Därför kan vi hoppas på att Metusela skall få en uppståndelse från hades, scheol, såväl som hans förfäder tillbaka till Set och de andra människorna som dog innan syndafloden kom över jorden. Men gäller detta även Adam och Eva och Kain?
7. Varför råder det ingen tvekan om att Abel, Kains bror, skall få en uppståndelse?
7 Flera hundra år innan en ”värld av ogudaktiga människor” avrättades genom syndafloden dog Kain, Adams förste son. Han hade blivit ”förbannad och förvisad ifrån åkerjorden”, därför att han på grund av svartsjuka hade mördat sin gudaktige bror, Abel, eftersom Gud hade godtagit Abels offer. (1 Mos. 4:1—24; 2 Petr. 2:5, NW) Det råder ingen tvekan om att Abel skall få uppstå till liv på jorden under Guds messianska rikes styrelse, ty han dog såsom medlem av den stora ”hop av vittnen”, som inbegrep många andra människor: Hanok (Enok), Noa, Abraham, Isak och Jakob, Mose, Simson och David och andra människor med tro, som bevisade sig värdiga en ”bättre uppståndelse”. (Hebr. 11:4—12:2) Men beträffande Kain läser vi:
8, 9. a) I vilken klass säger 1 Johannes 3:10—12 att Kain hör hemma? b) Vilken klass sade Jesus, i Matteus 23:33—36, att Kain tillhörde?
8 ”Därav är uppenbart, vilka som äro Guds barn och vilka som äro djävulens barn, därav att var och en som icke gör, vad rättfärdigt är, han är icke av Gud, ej heller den som icke älskar sin broder. Ty detta är det budskap, som i haven hört från begynnelsen, att vi skola älska varandra och icke likna Kain, som var av den onde och slog ihjäl sin broder. Och varför slog han ihjäl honom? Därför att hans egna gärningar voro onda och hans broders gärningar rättfärdiga.” — 1 Joh. 3:10—12.
9 Kain sägs alltså höra hemma bland ”djävulens barn”, och såsom ett sådant var Kain ”av den onde”. Han tillhörde alltså den store ormens, Satans, djävulens, säd. (1 Mos. 3:15) Därför att Kain gjorde detta, förtjänade han att drabbas av samma öde som sin andlige fader, djävulen, som skall kastas i en symbolisk ”sjö av eld och svavel”, där han skall stanna för evigt i ”den andra döden”. (Joh. 8:44; Upp. 20:10) Flera tusen år efter det att Kain dött kallades de skrymtaktiga judiska skriftlärda och fariséerna för ”ormar, ... huggormars avföda”. Med dessa ord sade Jesus Kristus dem att de stod i fara att ”dömas till Gehenna”, och han talade om de mord, som de skulle begå, Han förband också deras utgjutande av rättfärdigt blod med utgjutandet av den ”rättfärdige Abels blod”. (Matt. 23:33—36) Eftersom Kain var den mördare, som utgöt den ”rättfärdige Abels blod”, visade alltså Jesus att Kain tillhörde samma klass som dessa skriftlärda och fariséer, vilka riskerade att ”dömas till Gehenna”.
10. Kan en kristen som blir sådan som Kain hoppas på en uppståndelse?
10 Kain kan alltså inte vara bland dem som döden och hades skall ge igen under den tusenåriga domens dag. (Upp. 20:11—13) Ingen kristen som blir sådan som Kain kan hoppas på en uppståndelse från de döda till ett himmelskt arv. — Jud. v. 11.
Vilket hopp finns det för Adam och Eva?
11. Vilka frågor uppstår beträffande Adam och Eva och en uppståndelse?
11 Bibeln inger oss inte något hopp om att mördaren Kain skall få en uppståndelse, men hur förhåller det sig med Kains far och mor, Adam och Eva, våra första mänskliga föräldrar? Denna fråga dryftas mycket nu för tiden. Är Adam och Eva förtjänta av en uppståndelse? Omfattas de av Guds kärleksfulla föranstaltning att de döda människorna skall få en uppståndelse? Vad är det som utgör ett oöverstigligt hinder, om det finns något sådant, för att de skall bli uppväckta från de döda under Guds rikes styrelse? Eftersom Jesus Kristus ”gav sig själv till [en motsvarande] lösen för alla”, har då inte våra första mänskliga föräldrar rätt att dra nytta av denna ”lösen för alla”? — 1 Tim. 2:5, 6.
12. Vem är det som Adam liknar, enligt orden i Romarna 5:14?
12 I Romarna 5:14 skriver den kristne aposteln Paulus: ”Icke desto mindre härskade döden som konung från Adam ned till Mose, även över dem som icke hade syndat i likhet med Adams överträdelse, hans som liknar den som skulle komma.” (NW) Detta innebär att Adam, den förste mannen på jorden, liknar Jesus Kristus, vars ankomst hade blivit utlovad i Edens lustgård, när domaren, Jehova Gud, stod i begrepp att uttala sin dom över Adam och Eva för den överträdelses skull som de båda var delaktiga i.
13, 14. Hur påpekar Paulus i 1 Korintierna 15:45, 21, 22 en ytterligare likhet mellan Adam och Jesus, och genom vem måste vi alltså vinna evigt liv?
13 Aposteln Paulus talar ytterligare om denna likhet mellan Adam och Jesus Kristus i sitt oförlikneliga kapitel om uppståndelsen: ”Så är det ock skrivet: ’Den första människan Adam vart till en levande själ’; den siste Adam vart till en livgivande ande. Ty emedan döden kom genom en människa, så kom ock genom en människa de dödas uppståndelse. Ty såsom alla dö i Adam, så skola ock alla i Kristus göras levande.” — 1 Kor. 15:45, 21, 22, 1878.
14 Alldeles som alla vi människor var beroende av den första människan, av Adam, för det jordiska liv, som vi åtnjuter i denna tid, så är vi nu alla, som befinner oss i ett döende tillstånd, beroende av Jesus Kristus, ”den siste Adam”, ja, alla och envar av oss. Det kommer inte att uppstå någon annan människa på jorden lik Adam; och om vi önskar vinna evigt liv på jorden, måste vi fördenskull vinna det genom denne ”siste Adam”, Jesus Kristus.
15. Hur liknar Adam och Jesus varandra, när det gäller sonskap?
15 När Jesus Kristus befann sig här på jorden, var han en Guds Son, såsom han hade varit det tidigare i himmelen. Adam, som Jesus Kristus liknar, var också från början en ”son av Gud”, men han var en jordisk son. Den släkttavla, som har givits oss i Lukas 3:24—38, namnger Jesu Kristi jordiska förfäder och följer släktlinjen bakåt i tiden genom konung David och patriarken Abraham och profeten Noa och slutar så med orden: ”Som var son av Enos, som var son av Set, som var son av Adam, som var son av Gud.” I likhet med Jesus Kristus skapades Adam såsom en fullkomlig son av Gud, vilket inträffade för nästan sex tusen år sedan.
16, 17. Hur fick Adam en hustru, och vad var Guds tillkännagivna vilja för dem?
16 För att Adam skulle få en passande jordisk kamrat, skapade Jehova Gud en hustru åt honom och använde då ett revben, som han hade tagit ur sidan på Adam, såsom stomme att utgå ifrån. Den sålunda frambragta kvinnan, Eva, var ben av Adams ben och kött av Adams kött. Ja, alldeles som Jesus Kristus själv sade om andra mänskliga äkta par, var Adam och Eva inte två, utan ”ett kött”. (1 Mos. 2:7—23; Matt. 19:4—6) Gud, deras Skapare och Fader, tillkännagav därpå sin vilja för dem, såsom vi läser i 1 Moseboken 1:28:
17 ”Gud välsignade dem; Gud sade till dem: ’Varen fruktsamma och föröken eder och uppfyllen jorden och läggen den under eder; och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som röra sig på jorden.’”
18. Vad var det som enligt Guds vilja inte skulle komma hela världen av människor till del genom Adam och Eva?
18 En värld av människor skulle alltså frambringas. Det var inte synd och ofullkomlighet, utan rättfärdighet och mänsklig fullkomlighet, som skulle komma hela människosläktet till del genom detta första människopar. Om de inte syndade, skulle döden, som är syndens straff, inte komma in i världen och sträcka sig till alla deras avkomlingar. Gud hade varnat Adam, medan denne ännu var ensam människa i Edens lustgård, och sagt: ”Men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när du äter därav, skall du döden dö” eller ”förvisso dö” (NW). — 1 Mos. 2:17.
19. Vilket straff för syndfull olydnad blev Adam varnad för, och skulle det bero på okunnighet, om han syndade?
19 Här är en sak som vi inte får förbise. Gud sade inte till Adam att om han, Adam, överträdde denna Guds befallning och dog, så skulle han ändå inte behöva bekymra sig, ty Gud, hans himmelske Fader, skulle anskaffa en lösen för Adam och skulle uppväcka honom från de döda, så att han fick ännu en möjlighet att vinna evigt liv på jorden i Edens lustgård. Hur skulle det ha blivit, om Gud hade väckt sådana förväntningar hos Adam? Det skulle ha utgjort en uppmuntran till synd, när Adam blev frestad att synda. Det skulle ha försvagat kraften i Guds varningsord om dödsstraff för den synd som innebar olydnad mot Gud. I överensstämmelse härmed visar bibeln att det endast var döden, utan något hopp om befrielse från den, som väntade Adam, om han syndade. Hans synd skulle vara oursäktlig. Om han syndade, skulle det inte bero på okunnighet.
20. Varför kunde synden tillräknas Adam, och vilket tillbörligt straff skulle synden medföra?
20 I Romarna 5:13 skriver aposteln Paulus: ”Synd tillräknas icke, där ingen lag finnes.” Men då på den tiden, i Edens lustgård, utfärdade den suveräne laggivaren en klart och tydligt formulerad lag. Om Adam bröt mot denna lag, skulle han alltså bli en syndare. Synden måste tillräknas honom, och han skulle med rätta tvingas att ta sitt straff, evig död, icke-tillvaro i jordens stoft, av vilket han var tagen.
21. a) Vilka två möjligheter hade Adam att välja emellan? b) Vilket slags död kunde Adam och Eva ha fått som en följd av synd?
21 Adam hade alltså två möjligheter att välja emellan, den ena var evigt liv på jorden, och den andra var evig död i jordens stoft. (1 Mos. 3:19; 2:7) Dessutom fick Adam och Eva inte något löfte om att de, ifall de syndade innan de fått några barn, skulle bli skonade från ögonblicklig död och skulle få leva tillräckligt länge för att sätta barn i världen och så ge upphov åt människosläktet. Adams och Evas död till följd av synden kunde alltså rentav ha blivit en död i barnlöshet, ty de fick inte något löfte om att deras liv skulle förlängas i något fängelse under nio månader eller mera, till dess barn kunde födas åt dem under dödens fördömelse.
22. Planlade Adam sin synd? Om han inte gjorde detta, hur kom han då att synda, och det uppsåtligen?
22 Adam planlade inte sin synd. Det framgår av bibeln. Den store frestaren, en fallen ängel från de osynliga himlarna, fick Adam att synda. Genom svekfullhet förledde han först Eva, Adams hustru, till överträdelse. Och genom den nu syndiga Eva förmådde denne frestare därpå Adam att bryta mot Guds befallning och förena sig med sin hustru, Eva, i synden och så ge sitt bifall till hennes synd. När Adam stod till svars för sin synd inför den suveräne domaren, sade han: ”Kvinnan som du gav till att vara med mig, hon gav mig frukt från trädet, och så åt jag den.” (1 Mos. 3:12, NW) Adam, som var skapad till Guds avbild och Gud lik, var tillräckligt klok och förståndig för att kunna inse att han syndade mot Guds tydligt och klart formulerade lag. Han handlade med berått mod.
23. Varför gjorde sig Adam verkligen förtjänt av evig död, enligt vad vi läser i 1 Timoteus 2:13, 14?
23 Att Adam syndade med berått mod framgår av aposteln Paulus’ ord: ”Adam blev ju först skapad och sedan Eva. Och Adam blev icke bedragen, men kvinnan blev svårt bedragen och förleddes till överträdelse.” (1 Tim. 2:13, 14) Därför gjorde sig Adam verkligen förtjänt av döden, av evig död utan hopp om en uppståndelse.
24. Hur löd domen över Adam enligt 1 Moseboken 3:17—19, och gav den något hopp om en uppståndelse?
24 När Gud, den suveräne domaren, dömde Adam, mildrade han inte domen genom att ge honom något hopp om en uppståndelse, utan han sade till Adam: ”Eftersom du lyssnade till din hustrus ord och åt av det träd, om vilket jag hade bjudit dig och sagt: ’Du skall icke äta därav’, därför vare marken förbannad för din skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina livsdagar; törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola vara din föda. I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” — 1 Mos. 3:17—19.
25. Ingav de ord, som Gud enligt 1 Moseboken 3:15 yttrade till ormen, Adam något hopp?
25 Vad Gud menade med det som han sade till ormen förstod Adam inte då, och han lärde sig aldrig att förstå det. Det var tydligen enbart till ormen som Gud sade: ”Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” (1 Mos. 3:15) Följaktligen såg Adam, som ingenting begrep, fram mot evig död.
26. a) Hur klädde Gud syndarna Adam och Eva, och låg det någon symbolisk innebörd i detta? b) Varför drev Gud ut Adam ur Edens lustgård?
26 Syndarna Adam och Eva kände sig nu skamsna över att vara nakna i Guds närvaro och inför varandra. Gud handlade alltså barmhärtigt, när han gick till väga såsom det skildras i 1 Moseboken 3:21 (NW): ”Jehova Gud övergick till att göra långa klädesplagg av skinn åt Adam och åt hans hustru och till att kläda dem.” Dessa slitstarka plagg fick ersätta de mindre hållbara höljena av fikonlöv. Det är inte nödvändigt att ge någon symbolisk innebörd åt Guds åtgärd att kläda dem i skinn av några djur (av hjort, björn, get, får eller av något annat stort djur), som om Gud på ett förebildligt sätt angav att han skulle överskyla deras uppsåtliga synd förmedelst ett försoningsoffer, vars blod skulle utgjutas. Gud gav bara Adam och Eva mera passande kläder, innan han drev ut dem ur Edens paradisiska lustgård, bort från ”livets träd”. Gud drev ut Adam, ”på det att”, såsom Gud sade, ”han icke må räcka ut sin hand och verkligen taga frukten också av livets träd och äta och leva till obestämd tid”. (1 Mos. 3:22, 23, NW) Det är alltså uppenbart att Gud drev ut Adam och Eva, på det att de måtte dö ”till obestämd tid”.
27. a) Vad är det som utvisar om Adam dog såsom en syndare som fått förlåtelse eller inte? b) Blev hades eller scheol till vid hans död?
27 Ångrade Adam sig i Edens lustgård och bad Gud om förlåtelse för sin egen räkning och för sin hustrus? Om han inte gjorde det, varför skulle Gud då ge Adam kläder av skinn att skyla sig med såsom en bild av ett syndaförsonande täckelse? Bibeln ger inte den minsta antydan om att Adam ångrade sig och bad Gud om barmhärtighet för sig själv och för sin hustru, och inte heller sägs det något om att han hade någon tro på kvinnans utlovade säd, som skulle krossa ormens huvud. Sedan 1 Moseboken 3:20 sagt oss att ”mannen [Adam] gav sin hustru namnet Eva”, finner vi ingen beskrivning av vad Adam sade längre fram eller av vilka känslor han hyste, med undantag av en upplysning om att han kallade en av sina söner för Set. I den skildring som redogör för Adams historia heter det bara: ”Alltså blev Adams hela levnadsålder nio hundra trettio år; därefter dog han.” (1 Mos. 5:1—5) Adam måste ha dött såsom en uppsåtlig syndare, eftersom bibeln inte innehåller några uppgifter som säger motsatsen. När Adam dog, fanns redan scheol eller hades, som är de döda människornas gemensamma grav i jordens stoft, men fick det ta emot Adam?
28. a) När blev scheol eller hades till? b) Sade Adam vid den tiden detsamma som Jakob sade längre fram, enligt 1 Moseboken 37:35?
28 Scheol eller hades blev till senast 801 år före Adams död, eftersom Adams son Set föddes när Adam var 130 år gammal och eftersom Set blev avlad kort efter Abels död, hans som blev dödad av sin äldre bror, Kain. (1 Mos. 4:1—11, 25, 26; 5:4) För såvitt inte döden av olika orsaker hade drabbat människor innan Abel led martyrdöden, blev i varje fall scheol eller hades till vid hans död. Abel dog såsom en trogen tillbedjare av Jehova Gud och ett troget vittne för honom, och bibeln utlovar att han skall få en uppståndelse från de döda. (Hebr. 11:4—12:3, 24) Men det finns inte något upptecknat om att Adam, Abels far, vid tiden för Abels död och begravning sade detsamma som patriarken Jakob gjorde, då hans älskade son Josef försvann: ”Jag skall med sorg stiga ned till Scheól, [LXX: hades] till min son.” (1 Mos. 37:35, Åk) Visst gick den rättfärdige Abel vid sin martyrdöd till scheol (hades), men hans far, Adam, förenade sig inte med honom där 800 år senare, ty såväl Adam som hans hustru, Eva, gick bort i fullständig tillintetgörelse, som Gehenna utgör en bild av.
29. Vilken invändning kommer kanske någon med på grund av Evas ord i 1 Moseboken 4:1, men varför var det bara i sin ordning att hon yttrade dem?
29 Någon kanske vill göra invändningar mot talet om Evas tillintetgörelse genom att hänvisa till Evas ord om att Gud handlade på ett för henne gynnsamt sätt. När Evas förste son föddes, talade hon till exempel om Guds namn och om hans hjälp. I 1 Moseboken 4:1 heter det: ”Nu hade Adam umgänge med sin hustru Eva, och hon blev havande. I sinom tid födde hon Kain och sade: ’Jag har förvärvat en man med Jehovas hjälp.’” (NW) Men vi förstår att det var bara i sin ordning att Eva sade detta, om vi betänker orden i Guds dom över henne på grund av hennes synd: ”Jag [Jehova] skall storligen föröka ditt havandeskaps smärta; under födslovåndor skall du föda barn, och din åtrå skall vara till din man, och han skall behärska dig.” (1 Mos. 3:16, NW) Jehova uttalade inte dessa ord såsom en välsignelse över Eva; och det var sannerligen inte tack vare sin egen kraft, genom någon evolutionistisk utveckling, som Eva framfödde sin förste son och därefter andra barn.
30. Vad hade Jehova Gud tillåtit, i överensstämmelse med Evas ord då, och vad var det som han lät gå i uppfyllelse på henne?
30 Om Gud genast hade låtit döda Adam och Eva, i stället för att låta dem dö så småningom under många års förlopp och havandeskap å Evas sida, kunde hon aldrig ha framfött ens denne förste son, Kain. Och om Eva med sina ord vid Kains födelse och genom det namn hon gav honom förrådde att hon trodde sig vara den kvinna, som Gud hade nämnt i sina ord till ormen, då bedrog sig Eva mycket. (1 Mos. 3:15) Gud lät bara sina domsord över Eva gå i uppfyllelse, nämligen dem om att han skulle föröka hennes havandeskaps smärta.
31. Kan man med hänvisning till Evas ord i 1 Moseboken 4:25 påstå att Gud använde henne såsom sin första profetissa, och hur hjälper oss 1 Timoteus 2:12—14 fram till ett svar?
31 Vad är att säga om de ord, som Eva uttalade efter Abels död och som vi finner i 1 Moseboken 4:25? Det heter där: ”Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och gav honom namnet Set, i det hon sade: ’Gud har beskärt mig [förordnat, NW] en annan livsfrukt till ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte honom.’” Det är knappast troligt att Jehova Gud här använde Eva såsom sin första profetissa, ty hon var ju en syndare och befann sig under dödens fördömelse och var en kvinna som lät sig bedragas, såsom aposteln Paulus sade i 1 Timoteus 2:12—14: ”Jag tillåter icke en kvinna att undervisa eller att utöva myndighet över en man, utan hon bör vara i stillhet. Ty Adam danades först, sedan Eva. Vidare blev Adam [mannen] icke bedragen, men kvinnan [Eva] blev i grund bedragen och kom att vara i överträdelse.” (NW) När Eva åt av den förbjudna frukten, förkastade hon Guds förste profet, Adam.
32, 33. a) Kan man säga att det förhållandet att hela människosläktet härstammar från Set utgör bevis för att Evas ord om honom var profetiska? b) Var det Eva ensam som gav Set namn, och utvisar hennes ord att hon kan vänta sig framtida frälsning?
32 Människosläktet leder visserligen sin härkomst från Set och inte från Abel; men detta utgör inte något bevis för att Eva uttalade en inspirerad profetia såsom Guds profetissa, när Set föddes och fick namn. Eftersom Eva tilläts leva längre och inte förlorade sin fortplantningsförmåga vid 130 års ålder, kunde hon med rätta tillskriva Gud äran för att hon fött Set, i synnerhet i betraktande av Guds domsord över henne. — 1 Mos. 3:16.
33 Eva kunde med all rätt ta emot denne gosse, som föddes kort efter Abels död, såsom en ersättning för honom och fördenskull ge honom namnet Set, som betyder ”Satt [i stället för]; Ställd; Förordnad”. Vi bör också komma ihåg att 1 Moseboken 5:3 säger: ”När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son, som var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set.” Evas ord, då Set fick namn, kan alltså inte utan vidare tas som stöd för påståendet att Eva talade såsom en profetissa och följaktligen kunde vänta sig framtida frälsning genom Guds föranstaltning och inte tillintetgörelse.
34. a) Talar 1 Timoteus 2:14 för att Eva kan ursäktas för att ha blivit ”i grund bedragen”? b) Men vilken fråga väcker de ord som Paulus sedan skrev i 1 Timoteus 2:14, 15?
34 Det är riktigt att Eva, såsom aposteln Paulus säger, blev ”i grund bedragen” av ormen i Edens lustgård, men detta är ingen ursäkt för henne, ty Paulus säger vidare att Eva ”kom att vara i överträdelse”. Hon var alltjämt en överträdare av Guds lag, den lag som hennes ord till ormen bevisar att hon kände till väl. (1 Tim. 2:14, NW; 1 Mos. 3:1—3) Men vad är då att säga om Paulus’ därpå följande ord? Bevisar inte de att åtminstone Eva har utsikt att bli frälst, om inte rentav också hennes man, Adam? Paulus säger: ”Kvinnan blev i grund bedragen och kom att vara i överträdelse. Hon kommer emellertid att bliva bevarad i trygghet genom barnafödande, förutsatt att de förbliva i tro och kärlek och helgelse tillika med sinnets sundhet.” (1 Tim. 2:14, 15, NW) Men när Paulus här säger: ”Hon kommer emellertid att bliva bevarad i trygghet [eller: skall ... vinna frälsning, 1917] genom barnafödande”, syftar Paulus inte på Eva. Varför inte det?
35. Varför syftar Paulus inte på Eva, när han här använder pronomenet ”hon”?
35 Paulus hade just talat om kvinnans plats i den kristna församlingen. Det var alltså bara i förbindelse härmed som han talade om Eva för att påvisa varför han inte tillät en kvinna att vara lärare i församlingen. Paulus sade: ”Må en kvinna lära i stillhet med all foglighet. Jag tillåter icke en kvinna att undervisa eller att utöva myndighet över en man, utan hon bör vara i stillhet.” (NW) Sedan Paulus använt Eva för att belysa sitt skäl till att förbjuda en kvinna att undervisa i församlingen, talar Paulus åter om den från undervisning avstängda ”kvinnan”, i betydelsen kvinnosläktet, och säger att hon skall bli bevarad i trygghet andligen ”genom barnafödande”, genom moderskap, snarare än genom att undervisa i församlingen.
36, 37. Vilka moderna bibelöversättningar visar att det som sägs i 1 Timoteus 2:15 inte hänsyftar på Eva?
36 I detta sammanhang återger vi här nedan några moderna översättningar av 1 Timoteus 2:15, som bekräftar detta: En amerikansk översättning (AT) återger versen så: ”Men de skola bliva frälsta genom moderskap, om de fortsätta att hava tro och att vara kärleksfulla och heliga och därtill förnuftiga.” Dr James Moffatts översättning A New Translation of the Bible lyder: ”Men kvinnor skola i trygghet genomgå barnafödandet, om de fortsätta att vara trogna och kärleksfulla och heliga såväl som anspråkslösa.”
37 Reviderade standardöversättningen (RS) lyder så: ”Likväl kommer kvinnan att bliva frälst genom att föda barn, om hon förblir i trohet och kärlek och helighet, med blygsamhet.” (Jfr 1917) En översättning av George M. Lamsa, The Holy Bible from Ancient Eastern Manuscripts, lyder: ”Om hennes barn förbliva i tro och äga helighet och kyskhet, skall hon icke dess mindre leva, genom dem.” Charles E. Williams’ översättning The New Testament A Translation in the Language of the People lyder: ”Men kvinnor skola bliva frälsta genom moderskap, om de fortsätta att leva i tro, kärlek och renhet i förening med gott förstånd.” Charles Kingsley Williams’ översättning The New Testament in Plain English lyder: ”Men kvinnan skall bliva frälst genom barnafödande, om hon förblir i tro och kärlek och helighet med blygsamhet.” — 1 Tim. 2:15.
Kan lösen gälla dem?
38. Vilken fråga beträffande Adam och Eva väcker orden i 1 Timoteus 2:5, 6?
38 Det är uppenbart att de här anförda bibeltexterna, som har tillämpats på Eva och en förmodad frälsning för henne under Guds rikes styrelse, inte utgör något otvetydigt bevis för att Eva skall få ännu en möjlighet att vinna evigt liv. Adam har alltså inte något som helst gagn av dessa försök att ställa Eva i en gynnsam dager. Men är det då inte så att både Adam och Eva kan få gagn av Herren Jesu Kristi lösenoffer, hans som är ”den siste Adam”? I 1 Timoteus 2:5, 6 säger aposteln Paulus: ”En människa, Kristus Jesus, han som gav sig själv till [en motsvarande] lösen för alla.” Har då inte Adam och Eva, som Paulus talar om längre fram, i verserna 13 och 14, verkligen rätt att få gagn av denna ”motsvarande lösen” (NW)? Många människor svarar ja på den frågan.
39, 40. a) Vad är en lösen, och vad sade Jesus om en sådan i Matteus 20:28? b) Med vilken lag, som Gud gav genom Mose och som innehöll anvisningar om lösen, var Jesus förtrogen?
39 En lösen är något av värde som lämnas eller betalas till en person eller organisation, som håller någonting fånget eller i förvar, har något under sitt välde eller i sin ägo, för att det skall kunna återfås. Vad Herren Jesus Kristus beträffar, så gav han, då han utgav sig själv genom att dö offerdöden, en ”motsvarande lösen”, vilket innebär att det värdefulla ting, som han gav, fullständigt motsvarar det som hålls i förvar, det som skall friges, befrias, lösas ut eller återköpas. Enligt Matteus 20:28 sade Jesus: ”Människosonen har kommit, icke för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och giva sitt liv till lösen för många.” Jesus var fullständigt förtrogen med Guds lag, som hade givits åt Israels nation genom Guds medlare Mose, nämligen denna:
40 ”Om olycka sker, skall liv givas för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad. ... Om en oxe [som man inte tagit vara på] ... dödar någon, man eller kvinna, då skall oxen stenas, och hans ägare [som inte lyssnade till några varningsord] skall ock dödas. Men skulle lösepenning bliva denne ålagd, så give han till lösen för sitt liv så mycket som ålägges honom.” — 2 Mos. 21:23—30.
41. Vad måste Guds Son göra för att komma i en sådan ställning att han kunde utgöra en ”motsvarande lösen”?
41 För att Guds Son från himmelen skulle kunna bli en ”motsvarande lösen” för mänskligheten, måste han bli en fullkomlig människa, exakt lik den fullkomlige Adam i Edens lustgård, dennes fullständiga motsvarighet. Fördenskull föddes han såsom ett människobarn av en judisk jungfru, Maria, och Jehova Gud förblev hans Fader. Alltså föddes han genom ett underverk, fullkomlig och syndfri; synden från Adam sträckte sig inte till honom. Såsom en man på trettio år var Jesus, då han lät döpa sig i vatten av Johannes döparen för att symbolisera sitt överlämnande åt Gud till att göra Guds vilja, den fullständiga motsvarigheten i mänskligt avseende till den syndfrie, fullkomlige Adam i Edens lustgård. Han befann sig alltså i en sådan ställning att han kunde offra sitt mänskliga liv, sin människosjäl, såsom en ”motsvarande lösen” för att människosläktet skulle kunna befrias från synden och dess straff, döden.
42. Skall Adams och Evas många avkomlingar få gagn av Jesu ”motsvarande lösen”, och bör inte denna lösen först och främst gälla Adam och så Eva?
42 Att Adams och Evas många avkomlingar skall få gagn av denna ”motsvarande lösen”, som Jesus Kristus utgjorde, och skall få en uppståndelse från scheol eller hades med möjlighet att vinna mänsklig fullkomlighet på en paradisisk jord, det är en sak som bibeln lär oss klart och tydligt. Men hur förhåller det sig då med Adam och Eva? Eftersom Jesu mänskliga kropp och själ utgjorde en exakt motsvarighet till den fullkomlige Adams kropp och själ i Eden, bör då inte den ”motsvarande lösen”, som Jesus erlade, gälla först och främst Adam själv och i andra hand Adams hustru, Eva? Det är inte nödtvunget!
43, 44. a) Vem skulle ha nytta av fristäderna, tillflyktsstäderna, i Israel, och på vilket sätt? b) Vad påbjöd denna lag om den som avsiktligt dräpte någon, enligt vad vi läser i 4 Moseboken 35:18—21, 30—32?
43 Låt oss belysa saken: I Jehovas lag, som gavs åt Israels nation genom profeten Mose, föreskrev Gud att man skulle göra sex städer till ”fristäder” eller ”tillflyktsstäder” (Åk), och dessa skulle vara strategiskt belägna eller lättillgängliga och skulle vara spridda utöver Israels land. Dessa städer skulle vara till nytta för en människa som blev skyldig till dråp av ren våda. En sådan vådadråpare kunde undslippa dödsstraff, om han lyckades hinna före blodshämnaren till den mest närbelägna fristaden och sedan förblev i den intill den levits död, som då tjänade som Jehovas överstepräst. (4 Mos. 35:9—29) Men hur gick det för den som dräpte någon avsiktligt eller uppsåtligen och som alltså var en mördare? Guds lag beträffande fristäderna hade följande att säga i den saken:
44 ”En sannskyldig dråpare [en mördare, Åk]; en sådan skall straffas med döden. Blodshämnaren må döda den dråparen [mördaren]; varhelst han träffar på honom må han döda honom. Likaledes om någon av hat stöter till en annan [dvs. den som blir mördad] eller med berått mod kastar något på honom, så att han dör, eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då skall den som gav slaget straffas med döden, ty han är en sannskyldig dråpare [en mördare]; blodshämnaren må döda den dråparen [mördaren], varhelst han träffar på honom.” ”Om någon slår ihjäl en annan, skall man efter vittnens utsago dräpa dråparen [mördaren]; men en enda persons vittnesmål är icke nog, för att man skall kunna döma någon till döden. I SKOLEN ICKE TAGA LÖSEN FÖR EN DRÅPARES LIV [EN MÖRDARES SJÄL, Åk; NW], OM HAN ÄR SKYLDIG TILL DÖDEN, utan han skall straffas med döden. Ej heller skolen I taga lösen, för att den [som ouppsåtligen, av våda, dräpt någon och] som har flytt till en fristad skall före [överste]prästens död få vända tillbaka och bo i landet.” — 4 Mos. 35:18—21, 30—32.
45. Hur bör vi betrakta det förhållandet att Jehova vägrade att ta emot lösen för dens liv som var en uppsåtlig mandråpare?
45 Jehova Gud, som är upphov till allt vad liv heter, kunde med obestridlig rätt och utan att rucka på rättvisans råmärken vägra att ta emot en lösen för den som var en uppsåtlig mandråpare och vägra att låta honom leva vidare under den judiske översteprästens skydd.
46, 47. a) Vad säger Romarna 5:12—14 och 1 Timoteus 2:14 om Adam såsom den verkligt ansvarige? b) Vad kunde Adam genom sin synd ha omintetgjort, förutom att han själv blev dömd till döden?
46 Så förhöll det sig också med Guds handlingssätt gentemot Adam och Eva. Om Adam såsom den mest ansvarige säger Romarna 5:12—14: ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat. ... Dock har under tiden från Adam till Moses döden haft väldet också över dem som icke hade syndat genom en överträdelse i likhet med vad Adam gjorde.”
47 Genom Adam kom synden och dess straff, döden, in i världen av människor. Adam blev alltså ansvarig för alla sina avkomlingars syndfullhet och död med all den smälek som detta har dragit över Jehova Guds, hans Skapares, heliga namn. När Adam gjorde detta, handlade han inte oavsiktligt; ”Adam blev icke bedragen”. (1 Tim. 2:14) Han visste att han bröt mot Guds lag, som förbjöd människorna att äta av frukten på kunskapens träd på gott och ont. Han visste att han slog in på en väg som skulle betyda hans död för Guds hand, och han kunde ha förväntat att hans död genom avrättning skulle äga rum just på denna tjugofyratimmarsdag, innan han fick möjlighet att bli far. Han kunde alltså ha omintetgjort varje möjlighet till liv, ja, till och med en första början till liv, för alla sina avkomlingar. När Adam tack vare Guds oförtjänta godhet verkligen började ge upphov till sin familj, blev den start han gav dem alla en start i synd, de kom att befinna sig under dödens fördömelse och hade inte någon rätt till livet.
48. a) Förklara varför Gud kan vägra att ta emot någon lösen för Adam. b) Kan han ta emot lösen till gagn för Adams och Evas avkomlingar?
48 Eftersom Adam trots Guds tydliga varning uppsåtligen drog döden över alla sina avkomlingar, var han en uppsåtlig mördare, och Eva hade del med honom i hans uppsåtliga överträdelse. I överensstämmelse med sin längre fram tillkännagivna lag om de israelitiska fristäderna kan Jehova alltså vägra att ta emot någon lösen för Adam och för Eva och att låta dem få något gagn av hans översteprästs, Jesu Kristi, tjänster. Men vad den mänskliga familj beträffar, som härstammar från Adam och Eva, så kan Gud med full rätt ta emot sin översteprästs, Jesu Kristi, lösenoffer till gagn för dem, ty deras syndfullhet, som gjorde dem förtjänta av döden, var helt och hållet oavsiktlig, eftersom den inte berodde på deras egen vilja, utan rätt och slätt på att de härstammade från Adam.
49. Hur förhåller det sig med lösenoffrets förtjänst och Kain, Adams son?
49 Vad Kain, Adams förste son, beträffar, så undanhåller Jehova Gud med rätta Kain från att få röna de gagneliga verkningarna av Kristi lösenoffer, eftersom han direkt varnade Kain och denne likväl i sin ondska mördade sin gudaktige broder, Abel. Det är rimligt att förvänta att det inte skall bli någon uppståndelse från de döda varken för Kain eller för hans föräldrar, Adam och Eva.
[Bild på sidan 344]
Adam och Eva drivs ut ur Eden