Resonerar du förnuftigt i fråga om religionen
1, 2. Vilken inställning har somliga människor till religionen?
I VÅRA dagar händer det ofta att folk, som man vänder sig till för att höra vad de menar om religionen, svarar så här: ”Jag har bråttom. Jag har inte tid att diskutera religion. Jag har varit i kyrkan en gång den här veckan, och det räcker för mig.” Andra anser att en människas religion är en sak som uteslutande angår henne själv och att även om man kan tala om många andra saker och ting, ja, till och med om politik, så är det både smaklöst och taktlöst att tala om religion, ja, det är rentav tabu.
2 Är det förnuftigt att resonera på det sättet? Är det praktiskt och verkligt vist? Är religionen något som vi kan ha vid sidan om vårt dagliga liv och leverne, något som inte inverkar på vad vi talar om? Vilken inställning till religionen är förnuftig?
3. Vilken överlägsen ställning ger förnuftets gåva åt människan i jämförelse med djuren?
3 Människan har utrustats med förnuft; hon kan begrunda saker och ting och resonera om dem. Tack vare förnuftet kan hon metodiskt samla upplysningar, skaffa sig insikt och förståelse, bygga vidare på sitt eget vetande och på sina förfäders samlade kunskap och göra framsteg. Djuren, som är människorna underlägsna, har inte denna förmåga. En ko kan uppfatta saker och ting omkring henne, men hon kan bara dra några få slutsatser, om alls några, med ledning av dem. Hon äger inte någon mera framskriden kunskap och insikt om universum än de kor, som hon stammar från, ägde för tusentals år sedan.
4. I vilka avseenden måste människan göra bruk av förmågan till förnuftigt resonemang, och i vilket sammanhang är det viktigast att göra bruk av den?
4 Människan har sannerligen en mycket överlägsen ställning tack vare sin förmåga till förnuftsenligt resonemang. Varför skulle hon då inte söka göra bruk av denna förmåga att resonera inom alla områden för mänsklig strävan? Flertalet människor erkänner att den som vill ha framgång i affärer eller lyckas väl i ett yrke först och främst måste ha kunskap om det som han förehar. Han måste äga vishet, urskillning och klokhet. Han måste ständigt göra bruk av sin förmåga att resonera förnuftigt. Hur mycket större är inte då behovet av att han resonerar förnuftigt om det som innebär liv, lycka och välgång för såväl honom själv som hans familj! I fråga om normer, i fråga om principer och i fråga om sin religion måste han visa sig vara förnuftig, omdömesgill, klok och praktisk.
5. Hur kan en man genom att inte vara förnuftig arbeta hårt för att vinna framgång men likväl bli framgångslös?
5 En man kanske har stor framgång i affärer. Han kan förse sin familj med allt vad dess medlemmar är i behov av, ja, han ser kanske till att de får det allra bästa. Han är noga med kvalitén, när han skaffar något åt sin familj. Han använder praktiskt taget all sin tid till att arbeta och sörja för familjen. Men samtidigt kanske han överlåter undervisningen i de viktiga ting som gäller tron, tillvaron och religionen — det som hör till hans familjs andliga välfärd — åt andra människor. Kanske betalar han andra för att de skall ta hand om detta i stället för att göra det själv. I all sin ”framgång” är han då oförnuftig och visar sig i själva verket framgångslös. Materiella ting — och hit kan även högre skolutbildning räknas — utgör ingen garanti för verklig framgång.
6. Vilket oförnuftigt handlingssätt har fått sorgliga följder för många föräldrar?
6 Många föräldrar har gjort den smärtsamma erfarenheten att deras barn, som de sörjt för mycket väl, också genom att ge dem riklig skolutbildning, har blivit brottslingar. Dessa barn har lidit skeppsbrott andligen till följd av föräldrarnas brist på förnuft, som kommit i dagen genom att de underlåtit att ge barnen andlig fostran. Några har kanske varit helt och hållet utan religion. I andra fall har barnen kanske antagit sina föräldrars religion utan närmare eftertanke, utan att resonera förnuftsmässigt om den, eller också har de själva fått välja religion, men om denna religion eller detta handlingssätt verkligen skulle komma att leda dem till att dyrka Gud och följa rätta och rättfärdiga normer eller inte, är en sak som man inte tänkt närmare på. Sådana föräldrar har inte tänkt igenom det hela tillräckligt för att inse att religionen är en allvarlig sak, något som man ständigt måste tala om och tillämpa och levandegöra genom exempel, och att de bör lyda bibelns befallning: ”Du skall inskärpa dem [Guds ord] hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp.” Om de ser tillbaka och därvid resonerar förnuftigt om vad som hänt, inser de att deras framgångslöshet berott på att de inte fostrat sina barn ”i Jehovas tuktan och auktoritativa råd”. — 5 Mos. 6:7; Ef. 6:4, NW.
7. Vilken inställning till religionen är fördenskull den rätta? Vad medför den?
7 Du handlar fördenskull vist om du resonerar och handlar förnuftigt i fråga om religionen, ja, om du begagnar hela din förmåga till förnuftsenligt resonemang när det gäller denna viktiga sak. Du bör vara mycket ivrig och glad inför möjligheten att kunna dryfta religiösa spörsmål med andra människor, inte bara för att förvissa dig om att du är på rätt väg, utan för att du skall kunna vara till hjälp för andra. Genom att med Guds ord såsom grundval för resonemanget villigt och förnuftsenligt dryfta olika frågor med andra kommer du att bli välsignad av Gud och röna rättänkande människors respekt och kärlek. — Mal. 3:16.
Förnuftets upprinnelse och ett rätt bruk av det
8. Hur fick människan sitt förnuft? Varför svarar du så?
8 Hur och varifrån har människan fått den värdefulla gåva som kallas förnuft? Svaret på den frågan hjälper oss att inse hur förnuftet och förmågan att resonera förnuftigt bör brukas och vad ett rätt bruk av dessa gåvor kommer att leda till. Människan fick ursprungligen sitt förnuft, sin omdömesförmåga, sin förmåga att resonera, av sin Skapare. Hon framträdde inte efter flera tusen år, under vilka hon så småningom hade utvecklat denna förmåga. Arkeologer har påvisat att lämningarna på de platser, där man funnit de tidigaste vittnesbörden om människoboningar, vittnar om en högt utvecklad civilisation, vilket säger oss att människan alltifrån början ägde förnuftets gåva. Människans äldsta historiebok, bibeln, underrättar oss om att den förste mannen, Adam, hade denna förmåga att resonera och begrunda. Bibelns skildring visar att människan skulle få herravälde över djuren. I överensstämmelse härmed fick Adam privilegiet att studera dessa djur, att begrunda deras vanor, deras egenskaper och kännetecken och att ge dem lämpliga namn. När Adam då iakttog dessa djur och lade märke till hur de fortplantade sig, kom han till den slutsatsen att det ännu inte fanns något komplement till honom. — 1 Mos. 1:28; 2:18—20.
9. a) Varför var det till nytta för Adam att han resonerade rätt? b) Hur kom det sig då att denna med förnuft begåvade skapelse fick ett så olyckligt slut?
9 Vi finner alltså att Jehova Gud, Skaparen, gav människan förnuftsgåvor. Tack vare dem kunde Adam dra slutsatser av det som han iakttog, han kunde göra jämförelser och kunde fatta och tillämpa de upplysningar han fick av sin Skapare. De satte honom i stånd att praktiskt göra bruk av sunt förstånd till sin egen välfärd. Tack vare dem kunde han klart och tydligt inse sitt förhållande till Skaparen, Jehova Gud. Han erkände att han måste underkasta sig Guds vilja, vilket framgår av de utförliga föreskrifter som han gav sin hustru, Eva, om Guds lag beträffande förbudet att äta av frukten på trädet för kunskap om gott och ont. (1 Mos. 2:17; 3:2, 3) Adam var alltså lycklig, han åtnjöt frid med Gud och var i samklang med hela skapelsen. Det var först senare, då han inte längre frågade efter de sanna förhållandena, otvetydiga fakta, och inte heller det som Gud hade uppenbarat för honom, som han lät sitt förnuft fara och blev oförnuftig, i det att han ersatte ett förnuftigt resonemang med tankegångar av bedräglig art, vilka framsprungit ur begärelsen i stället för ur ett sunt resonemang. — Jak. 1:14, 15.
10. Vad innebär det att tillbedja Gud med ande och sanning?
10 Jesus sade att människan bör tillbedja Gud ”med ande och sanning”. (Joh. 4:23, 24, NW) Detta innebär att människan inte kan tillbedja Gud genom att uteslutande bruka sina förnuftsgåvor i förbindelse med de fysiska, materiella ting hon ser omkring sig, utan hon måste i och genom dessa ting inse att Gud finns till, att han är osynlig, att han inte är materia utan ande och besitter en människan vida överlägsen intelligens och att vi såsom skapelser som han har danat måste förvänta att han skall uppenbara sina syften, sitt uppsåt, för oss. Ett rätt och förnuftigt resonemang måste bli väglett av Gud. Att tillbedja Gud ”med ... sanning” innebär att följa en kurs i fråga om tro och religionsutövning som stämmer överens med tingens sanna och rätta förhållanden och alltså inte strider mot dem; inte att följa en kurs som man lockas in på av någon inbillning eller av sitt eget filosoferande och spekulerande. Man måste godta Gud såsom sanningens Gud, erkänna Skaparens lagar, såväl naturlagarna som de lagar, vilka anger den kurs som människan skall följa i moraliska och andliga frågor och vilka finns återgivna i bibeln. — Ords. 3:5; 1 Kor. 2:10.
11. Vilka fakta och principer kommer att uppenbaras för den som gör ett rätt bruk av sin förmåga att resonera förnuftigt?
11 De som önskar begagna sin förmåga att resonera förnuftigt finner att Gud har dragit försorg om rikliga vittnesbörd och bevis för att hjälpa den som begrundar fakta att fastställa 1) att Gud finns till och 2) att hans främsta egenskaper är kärlek, rättvisa, vishet och makt. Den begrundande kommer också att av själva tingens natur finna att han är underställd en högre myndighet. Först och främst lägger han märke till att det inte går att bryta mot naturlagarna utan fara. Han upptäcker att det också finns morallagar. Sedan får han klart för sig att han måste underställa sig en viss tingens ordning. Han kan inte leva såsom vore han fullständigt oberoende av allt och alla. Det måste finnas organisation. I en organisation måste det finnas en överordnad. Det måste finnas en styrelse. Alltså måste varje människa med nödvändighet underordna sig en styrelse.
12. Hur kommer den som resonerar rätt att inse behovet av en styrelse som utövas av Gud, den Allsmäktige?
12 När man så fortsätter sitt resonerande, står det klart för en att denna styrelse, om den skall vara till största gagn och nytta för människan och för universum, måste vara en rätt styrelse, som kännetecknas av de egenskaper som finns hos Gud. Människor kan inte upprätta en sådan styrelse, vilket har bevisats av allt mänskligt experimenterande under flera tusen år och av det förhållandet att människan inte har den behövliga förmågan eller den insikt och den överlägsna ställning som krävs för att hon skall kunna rätt och tillbörligt härska över sin medmänniska. Dessutom är inte alla människor förnuftiga nog att uppskatta en rätt styrelse. Endast de som är villiga att foga sitt handlingssätt till hel och full överensstämmelse med sanningen kan leva tillsammans i frid under en styrelse. Detta leder den begrundande till att inse behovet av en styrelse som utövas av Gud. Under resonemangets fortgång kommer man fram till att det är att vänta att en kärlekens Gud är meddelsam, att han underrättar människorna om sitt uppsåt och sina föranstaltningar. Detta leder den som tänker och begrundar till bibeln, Guds ord, vari Gud i sin godhet och kärlek uppenbarar att han verkligen har gjort föranstaltningar för en sådan styrelse. Enligt vad Gud har tillkännagivit skall denna styrelse, detta rike, förgöra oförnuftiga människor och införa världsomfattande frid och lycka till gagn för dem som tillbeder ”med ande och sanning”. — 2 Petr. 2:12; Dan. 2:44; Jes. 9:6, 7.
Världsligt filosoferande är inte praktiskt, förnuftigt resonemang
13, 14. a) Gör en jämförelse mellan det resultat man kommer till när man resonerar rätt och förnuftigt och det som man uppnår genom världsligt filosoferande. b) Vilket är det enda sätt på vilket man rätt kan lösa enskilda individers såväl som hela gruppers problem?
13 Ett rätt resonerande, förnuftig begrundan, är alltså grundvalen för tron. Ty ”tron är den säkra förväntan om ting som man hoppas på, det tydliga framträdandet av verkligheter, fastän osedda”. (Hebr. 11:1, NW) Ett felaktigt resonemang, som grundar sig på oriktiga antaganden eller felaktiga jämförelser, leder till oriktiga slutsatser och till att man förlorar tron. De tänkesätt som är utmärkande för ett världsligt filosoferande, varvid vägledningen från Guds ord lämnas obeaktad, har fått sådana följder. Deras tro, som ägnar sig åt detta slags filosoferande, är förankrad i människans ofullkomliga kunskap och omdömesförmåga. De sägs vara människor som ”alltid hålla på med att lära och likväl aldrig kunna komma till en exakt kunskap om sanningen”. — 2 Tim. 3:7, NW.
14 Hur kommer det sig att ”denna världens visdom är dårskap inför Gud”? Det beror på att världen inte tillämpar bibelns föreskrift att man bör ”förbinda andliga ting med andliga ord”. Om det uppstår ett problem beträffande uppförandet, det må gälla en enskild människa, en familj, ett samhälle eller en hel nation, så är detta en andlig sak, som berör livet och lyckan såväl som en enda människas eller många människors förhållande till Gud. Det kan inte lösas på rätt sätt genom ett filosofiskt resonemang eller genom tradition och inte heller genom jämförelse med hur andra uppför sig eller handlar. Det går inte heller att reda ut det genom konferenser mellan världens ledande män, vilka är ofullkomliga ättlingar till den oförnuftige Adam. Endast Guds ords principer kan användas såsom norm eller måttstock. Därför bör man rådfråga Guds ord. I det finner man ”andliga ord”, som ger en det rätta svaret, eftersom det är en bok som innehåller råd, och det inte bara åt den enskilda människan med avseende på hennes levnadskurs, utan också åt hela nationer, ty det är därtill en bok med lagar för styrelse eller förvaltning. — 1 Kor. 3:19; 2:13, NW.
15, 16. Ge exempel på vilket vilseledande inflytande ett världsligt filosoferande kan ha.
15 Några exempel kan illustrera hur meningslöst ett världsligt filosoferande är och visa att det leder dem som ägnar sig däråt bort från att erkänna fakta och att det inte verkar i överensstämmelse ”med ... sanningen”. I en bok kallad Einstein och universum finner man följande framställning på sidan 14: ”Så kom filosofer och vetenskapsmän efterhand till den överraskande slutsatsen att eftersom varje ting helt enkelt utgörs av summan av sina egenskaper och egenskaperna endast finns i vår uppfattning, så existerar hela det objektiva världsalltet med materia och energi, atomer och stjärnor blott som en konstruktion i medvetandet. ... Berkeley, materialismens ärkefiende, uttalade saken så: ’Alla himlens härskaror och allt vad jorden bär, med ett ord alla dessa kroppar som tillsammans utgör den mäktiga världsbilden, har ingen verklighet utanför vår sinnesuppfattning ... Så länge de inte uppfattas av mig, så länge de inte existerar i min sinnesuppfattning eller hos någon annan skapad ande, måste de antingen helt sakna tillvaro eller också fortleva hos någon Evig Ande.’” På filosofiens altare offrar de sitt praktiska, förnuftiga tänkande och kommer till den slutsatsen att allt som existerar kanske i själva verket inte existerar alls!
16 Sådana filosofiska idéer har i våra dagar lett dem som hyllar dem till den uppfattningen att det inte finns någon grundfäst eller absolut sanning och alltså ingen källa till sanning. Till och med principer får stryka på foten till förmån för vad man anser ändamålsenligt. Detta betonades av en ung man, som studerade filosofi, vid ett samtal han hade med en Ordets förkunnare. Den unge mannen var ivrig att tala nedsättande om bibeln, fastän han medgav att han inte hade läst den. Förkunnaren framhöll att bibeln visar vilket upphöjt ursprung den har genom de höga principer och normer som den förespråkar. Den unge mannen svarade: ”Men normer och principer är beroende av den civilisation eller kultur som är förhärskande där man bor. På en del håll till exempel utövar man sodomi och anser detta vara en allmän, godtagen företeelse.” Förkunnaren frågade: ”Men skulle ni vara villig att anta eller anse det önskvärt att följa en sådan norm?” Svaret blev: ”Om jag levde i ett sådant samhälle skulle jag förmodligen det.” Vilken brist på fasthållande vid principer! Vilket oförnuftigt resonemang och opraktiskt tänkande!
17. Hur kan ett rätt och förnuftigt resonemang vara ett skydd?
17 Ett rätt, förnuftsenligt resonemang, väglett av Guds ord, hindrar dig från att i likhet med den här unge mannen, som studerade filosofi, råka i förvirringens snara och bli offer för en inställning som motsäger fakta och principer. Det gör det möjligt för dig att vara praktisk och följa normer som är uppbyggande. Det förhjälper dig till sunt förnuft, så att du undviker en fördärvad världs förnedrande inflytanden och bedrägliga normer. Du kommer att godta och följa sådant som medför ett rätt bruk av dina krafter och förmågor och som leder till framgång och lycka. — Jos. 1:8.
18, 19. Hur kan vi förvissa oss om att vårt handlingssätt är vist och förnuftigt?
18 Kristus Jesus, Guds Son, kom hit till jorden för att uppenbara denna praktiska vishet för oss. Att följa honom och att söka efterlikna honom i fråga om handlingssätt och levnadskurs är att ådagalägga gott förstånd, och den som slår in på den vägen finner det som verkligen är eftersträvansvärt och därjämte evigt liv. Såsom visheten personifierad inbjuder han oss att göra bruk av vår förmåga att resonera förnuftigt, ja, att öka denna förmåga, då han säger: ”Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt. ... Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig. Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet. Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld, och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.” — Ords. 8:12—19.
19 Det är denne Son som skall härska i Riket, den regering, under vilken de som nu är villiga att resonera förnuftigt, så att de gör om sina sinnen, på det att de måtte komma i samklang med Guds sätt och vägar, skall få leva i frid. Detta är ett förnuftigt handlingssätt, som rätt och slätt vittnar om sunt förstånd. — Ef. 1:8—10; Rom. 12:2; Jes. 55:8, 9; 1:18.