Vad bibeln säger?
Bör man bry sig om hur andra betraktar en?
DET är sanna kristnas ansvar att vara oklanderliga — både inför Gud och människor — mitt i en förvriden och förvänd generation. I en värld som är främmande för Gud måste Jesu Kristi lojala lärjungar lysa som ljusspridare. (Fil. 2:15) Genom ett förträffligt uppförande i sitt dagliga liv och genom sin iver att sprida Guds sanning tjänar de som ljus i en värld som är i djupt andligt mörker.
Det är därför rätt att den kristne söker vara ett föredöme i sitt dagliga liv. Så långt det beror på honom bör inte någon ha verklig orsak att betrakta honom som en människa som överträder morallagar eller som handlar i strid med vanlig anständighet. Aposteln Petrus uppmanade medtroende: ”Ingen av er må emellertid lida såsom mördare eller tjuv eller ogärningsman eller såsom en som beskäftigt lägger sig i andras angelägenheter.” (1 Petr. 4:15) Precis som det bör vara när det gäller män som förordnats som äldste, bör alla kristna sträva efter att ha ett ”utmärkt vitsord från utomstående”. — 1 Tim. 3:7.
Det är också viktigt att en Guds tjänare tar hänsyn till känslor och samvetsbetänkligheter hos människor i det område där han bor. I vissa områden kan till exempel en människa som dricker alkohol, även om det sker med måtta, eller äter ett visst slags mat betraktas som en syndare. Den kristne bör i så fall inte insistera på sin rättighet att dricka litet vin eller äta fläsk eller något annat kött, som hans grannar kanske anser vara orent. Han bör i stället bestämma sig för att avstå från sina rättigheter för att inte lägga onödiga stötestenar i de människors väg som kanske kan ge gensvar till de ”goda nyheterna”.
En människa bör önska handla enligt aposteln Paulus’ fina exempel. Han kunde säga om sig själv: ”Fastän jag är oberoende av alla, har jag nämligen gjort mig till allas slav för att kunna vinna så många fler. Och så har jag för judarna blivit som en jude för att kunna vinna judar; för dem som är under lag har jag blivit som en under lag, fastän jag själv inte är under lag, för att kunna vinna dem som är under lag. För dem som är utan lag har jag blivit som en utan lag, fastän jag inte är utan lag gentemot Gud utan är under lag gentemot Kristus, för att kunna vinna dem som är utan lag.” (1 Kor. 9:19—21) ”Vi har frånsagt oss de ting man gör i smyg och bör skämmas för, då vi inte vandrar i slughet och inte heller förfalskar Guds ord, utan genom att göra sanningen uppenbar anbefaller oss själva hos varje människas samvete inför Gud.” (2 Kor. 4:2) Sanna kristna i våra dagar har precis som Paulus all anledning att se till att deras tal och uppförande vädjar till det goda samvetet hos dem som iakttar dem.
Men det finns ingen orsak för en lojal Jesu Kristi lärjunge att ta illa vid sig, när världsmänniskor ser ner på honom därför att han är en kristen. Han kan bli hånad och få utstå fysisk misshandel för sin tros skull. Under sådana förhållanden följer han förståndigt nog det inspirerade rådet: ”Om han lider såsom kristen, då må han inte skämmas utan fortsätta att förhärliga Gud i detta namn.” (1 Petr. 4:16) Det är verkligen en ära att lida för Kristi skull. Han har mycket större myndighet än någon människa eller grupp av människor. Jehova Gud gav sin Son ”all myndighet i himmelen och på jorden”. (Matt. 28:18) Som ett bevis på sin stora kärlek offrade Jesus Kristus dessutom sitt liv, varigenom det blev möjligt för hans lärjungar att vinna en ren ställning inför Skaparen och alltså komma in på vägen som leder till evigt liv. (Joh. 3:16; 15:13) När vi tänker på Kristi stora myndighet och hans djupa kärlek till oss, har vi sannerligen ingen anledning att skämmas över att lida för hans namn.
Den sanne kristne behöver för övrigt inte bry sig om hur oandliga människor inom och utanför den kristna församlingen kanske bedömer honom. Aposteln Petrus betonade detta i följande ord: ”För detta syfte blev de goda nyheterna förkunnade också för de döda, för att de, sett från människors ståndpunkt, skulle kunna dömas med hänsyn till köttet men, sett från Guds ståndpunkt, skulle kunna leva med hänsyn till anden.” (1 Petr. 4:6) De som tar emot de ”goda nyheterna” blir levande i andligt avseende, men oandliga människor kan ändå fortsätta att värdera dem efter ett köttsligt synsätt och klassa ut dem som rena nollor för att de saknar världsligt inflytande, makt, ställning och ägodelar. Detta bör inte störa oss. Det är viktigare hur Gud dömer oss. Vi vill att han skall betrakta oss som sådana som lever ett verkligt andligt liv.
Det går helt enkelt inte att vara hyperkritiska människor till lags. Den samvetsgranne kristne behöver därför inte oroa sig över att han blir ogynnsamt jämförd med andra. Den kristne aposteln Paulus blev föremål för en sådan ogynnsam jämförelse av vissa medlemmar i församlingen i Korint. Det kan vara uppmuntrande för oss att se hur han reagerade för en sådan felaktig bedömning. Han skrev: ”Nu är det för mig en mycket obetydlig sak att jag skulle bedömas av er eller av en mänsklig domstol. Jag söker inte ens bedöma mig själv. Jag är nämligen inte medveten om något emot mig. Härigenom bevisas jag ändå inte vara rättfärdig, men den som bedömer mig är Jehova. Döm därför ingenting före den bestämda tiden, förrän Herren kommer, som både skall föra fram mörkrets fördolda ting i ljuset och göra hjärtanas rådslag uppenbara, och då skall var och en få sitt beröm sig givet av Gud.” — 1 Kor. 4:3—5.
Säkert visste aposteln Paulus — bättre än dessa som förmätet granskade eller värderade honom — varför han talade och handlade som han gjorde. Han följde samvetsgrant Kristi exempel och läror. Det var därför han ansåg en sådan granskning som en ”mycket obetydlig sak”, som inte förtjänade att närmare beaktas. Aposteln Paulus insåg att den värdering som Herren Jesus Kristus skulle göra som Guds förordnade domare var av betydelse. Kristna i våra dagar behöver också vara medvetna om hur allvarligt det är att bli granskad av Jehova Gud genom Sonen. Det kan hjälpa dem att inte bli upprörda över oandliga människors värderingar, och det kan också hjälpa dem att inte själva fälla sådana oandliga domar.
Skriften visar alltså tydligt att det finns tillfällen då vi bör bry oss om hur andra kan betrakta oss, men att det också finns tillfällen då vi inte bör oroa oss över vad andra kan tänka eller säga. Vår förnämsta strävan bör vid alla tider och tillfällen vara att visa oss själva obefläckade inför vår Gud genom att bevara ett rent samvete inför honom och medmänniskor. Men när vi fortsätter att i allt vårt handlande uppföra oss på ett sätt som kommer att skänka ära åt Gud och vår Herre Jesus Kristus, bör vi sätta oss över obefogad kritik, hån eller oandliga bedömningar.