Vad berömmer du dig av?
ALLMÄNT talat är det obehagligt att höra en individ skryta med sig själv eller berömma sig. Men hur benägna är inte vi ofullkomliga människor för att göra det! Vi gör det kanske inte alltid i ord utan på andra sätt. En individ kan skryta genom själva tonfallet eller genom sitt överlägsna sätt, som får andra att fråga: ”Vem tror han egentligen att han är?”
Det är inte så att det alltid är orätt att berömma sig, men mycket i den vägen är rena obetänksamheten, t. ex. att skryta över sin rikedom genom att bära uppseendeväckande smycken eller att yvas över att man är fysiskt tilldragande och visa det genom att klä sig opassande eller utmanande. Skryt med gåvor eller allmosor var något som grundligt fördömdes av Jesus från Nasaret: ”När du giver en allmosa, så låt icke stöta i basun för dig, såsom skrymtarna göra i synagogorna och på gatorna, för att de skola bliva prisade av människorna.” Hur rakt i strid med Jesu ord står inte den nutida vanan att orda om de stora gåvor som rika människor ger! — Matt. 6:2.
Eftersom vi är så benägna för att berömma oss och har så föga anledning att göra det, finner vi att Guds ord gång på gång avråder oss därifrån. Den vise konung Salomo skrev: ”Beröm dig icke av morgondagen, ty du vet icke, vad en dag kan bära i sitt sköte. Må en annan berömma dig och icke din egen mun, en främmande och icke dina egna läppar.” Vidare skrev en av Jesu Kristi apostlar omkring ett tusen år senare: ”Vem säger då, att du har något företräde? Och vad äger du, som du icke har fått dig givet? Men har du nu fått dig givet, vad du har, huru kan du då berömma dig, såsom om du icke hade fått det dig givet?” — Ords. 27:1, 2; 1 Kor. 4:7.
Det kan sägas att vi är födda med en tendens att berömma oss. Ett barn har lätt för att skryta eller berömma sig. Nästan allting barnet gör eller har är underbart eller prisvärt, och därför drar det uppmärksamheten till det för att andra skall berömma det. Detta har sin grund i bristande kunskap och insikt. Barnet äger inte blygsamhet, ty blygsamhet kräver förmåga att rätt värdera saker och ting, och barnet är inte utrustat för att göra det. Därför skryter det och röjer därigenom sin omogenhet.
Följande ord är därför helt på sin plats: ”När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort, vad barnsligt var.” Om vi inser att det är ett tecken på omogenhet att berömma sig eller skryta med sig själv, kommer det att hjälpa oss att undvika dessa fallgropar. Inom parentes sagt har det sitt intresse att det grekiska ord, som är återgivet med ”barn” i den just citerade versen, är népios, om vilket en auktoritet säger: ”Omogenhet förbinds alltid med detta ord.” — 1 Kor. 13:11.
Det är oförståndigt, omoget att skryta eller att berömma sig själv. Men det finns ett ännu starkare skäl till att undvika det. Och vad är det? Att sådant skryt är kärlekslöst: ”Kärleken ... skryter och skrävlar icke.” Detta är det bästa skälet till att man inte bör berömma sig eller skryta med sig själv. Såsom vi redan har sett, har vi fått det vi har — och från vem då? Ytterst sett från Gud. Att ta åt sig ära för det som tillhör honom skulle vara mycket kärlekslöst. Ja, allting beror av honom, såsom vi läser: ”Om HERREN icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå. Om HERREN icke bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt.” I den utsträckning, vari vi älskar Gud, kommer vi sålunda inte att dra uppmärksamheten till oss själva. — 1 Kor. 13:4, NW; Ps. 127:1.
Att vi berömmer oss själva är också kärlekslöst gentemot våra medmänniskor. Genom att göra det upphöjer vi oss själva och kan mycket väl uppväcka svartsjuka och avund, och det är sannerligen inte kärleksfullt, ty därmed gör vi andra olyckliga. Det måste med nödvändighet bli så, ty verkan av att vi upphöjer oss själva är att andra sjunker i jämförelse med oss eller i förhållande till oss. Alla är medvetna om sina egna svagheter och tillkortakommanden och arbetar på att bevara självaktningen och tillförsikten och behöver därför bli uppmuntrade, hjälpta, uppbyggda, inte kuschade, nedtryckta, förringade. Kärleken uppmuntrar andra i stället för att berömma sig själv.
Det förhållandet att skryt eller självberömmelse ofta används som ett medel till att skrämma andra, göra dem osäkra, bör hjälpa oss att inse dess kärlekslösa natur. Liksom den filisteiske jätten Goljat sökte injaga fruktan hos den unge herdegossen David, tillgriper världens styresmän i våra dagar i det kalla kriget mellan öst och Väst skryt för att injaga fruktan hos varandra. — 1 Sam. 17:41—51.
Det finns emellertid ett rätt sätt att berömma sig, såsom bibeln visar. Psalmisten David uttryckte det så här: ”Min själ skall berömma sig av HERREN.” Profeten Elia gjorde detta. Han utmanade Baalsprofeterna till ett prov i fråga om vem som var den sanne Guden, Jehova eller Baal. Den sanne Guden skulle vara den som lät eld komma ned från himmelen. Baalsprofeterna hade först sitt tillfälle, och fastän de utan uppehåll anropade sin gud i flera timmar, svarade han inte med något underverk. I enlighet med Guds ord fick de som berömde sig av värdelösa gudar skämmas. Men så förhöll det sig inte med Elia, som hade gjort den sanne Guden till sin berömmelse och som blev rättfärdigad genom att eld kom ned från himmelen och förtärde offret. — Ps. 34:3; 1 Kon. 18:21—40.
Men vi behöver inte inskränka oss till att berömma oss av Skaparen, Jehova Gud. Aposteln Paulus skrev till de kristna i Korint att han berömde sig inför de kristna i Macedonien av den nitälskan, den ”goda vilja”, som de kristna i Korint uppvisade. Den kärleksfulla principen att det ligger mera lycka i att ge än i att ta emot är tillämplig också här. Liksom kärleken inte skryter, så söker den inte självberöm, utan finner sin glädje i att prisa andra eller berömma andra, som verkligen är förtjänta, och följer därvid rådet: ”Söken överträffa varandra i inbördes hedersbevisning.” Genom att man har något gott att säga om sin nästa, som har gjort sig förtjänt av det, bygger man upp honom, uppmuntrar honom. När man gör det, befrämjar man friden, endräkten och harmonien i familjen, i församlingen eller varhelst det vara må. — 2 Kor. 9:2; Rom. 12:10.
”Kärleken ... skryter och skrävlar icke” med sig själv, men såsom vi har sett berömmer den sig av Jehova, och den är inte ovillig att prisa eller berömma andra, som gör sig förtjänta av beröm.