som nu befinner sig i en tid av glädje och uppåtgående. Jesus har dessa lovord för den ”trogne och omdömesgille slaven”: ”Väl gjort, gode och trogne slav! Du har varit trogen över få ting. Jag skall sätta dig över många ting. Gå in i din husbondes glädje.” (Matt. 25:21, NW) Må ni förbli tillsammans med kvarlevan i dess konungsliga tjänst för Riket. Tag del med den i dess fröjder, som hör samman med Riket och som skänker ofantlig styrka. Håll er vakna tillsammans med den ”trogne och omdömesgille slaven” under Kristus, så får ni leva för evigt.

Vad berömmer du dig av?

ATT berömma sig är inte orätt i sig självt. Det beror alldeles på vad eller vem man berömmer sig av. Att berömma sig av felaktiga ting eller orätt person kan inte bara vara dåraktigt utan rentav skadligt, ja, ondskefullt. Detta är vad människans enda säkra vägvisare, bibeln, lär oss i ämnet.

Somliga människor berömmer sig av sin härkomst, nationalitet eller ras, andra av sina yttre företräden, sina fina kläder eller andra materiella ägodelar. Åter andra berömmer sig av sina kulturella, vetenskapliga eller konstnärliga framgångar. Och sedan har vi dem som berömmer sig av sina religiösa titlar. Allt detta skryt eller självberöm visar brist på insikt och uppskattning av ens rätta förhållande till Skaparen och nästan.

Guds ord ställer med rätta dessa frågor till dem som på detta sätt berömmer sig: ”Vem gör dig olik någon annan? Vad har du egentligen, som du icke har fått mottaga? Om du nu verkligen har fått mottaga det, varför berömmer du dig då, som om du icke hade fått mottaga det?” — 1 Kor. 4:7, NW.

Jehovas profet fastslår med kraft samma sak, då han liknar människan vid sågen och yxan: ”Skall då yxan berömma sig mot honom som hugger med den eller sågen förhäva sig mot honom som sätter den i rörelse?” En alltför ytterligtgående liknelse? Nej, visst inte! Liksom yxan och sågen är helt beroende av människohänder för att uträtta någonting, så är människan helt beroende av sin Skapare i fråga om sin livsgnista och vad hon behöver för att hålla den vid makt såväl som i fråga om alla sina själsliga och fysiska förmögenheter. Om människor överallt insåg denna sanning vilken samstämdhet och frid skulle då inte råda mellan raserna, folken och individerna! — Jes. 10:15.

Kanske någon invänder: Men visst kan jag väl få berömma mig, om jag brukar mina förmögenheter och möjligheter klokt och målmedvetet, eftersom så många underlåter att göra det. Nej, det kan man inte heller göra; Guds ord fördömer också detta. För det första är alla Guds gåvor förbundna med vissa villkor. Fördenskull kräver han rättmätigt att de som tar emot hans gåvor skall visa uppskattning genom att göra bästa möjliga bruk av dem. Såsom den store läraren, Jesus Kristus, en gång uttryckte det: ”När I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: ’Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort, vad vi voro pliktiga att göra.’” — Luk. 17:10.

Och vidare, hur hårt och hur klokt vi än arbetar, så medverkar beständigt faktorer, som vi inte råder över, om vi har framgång, alldeles som lantbrukaren är beroende av vädret. För de kristna utgör Guds välsignelse den allt överskyggande faktorn. Lägg märke till med vilken kraft aposteln Paulus framhöll denna sak för de köttsligt sinnade korintierna: ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Alltså kommer det icke an på den som planterar, ej heller på den som vattnar, utan på Gud, som giver växten. Ty vi äro Guds medarbetare.” — 1 Kor. 3:6, 7, 9.

I all synnerhet bör vi vara på vår vakt så att vi inte berömmer oss av våra dygder eller av vår moraliska styrka. ”Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” Aposteln Petrus kände sig så säker på sig själv, att han skröt och sade att även om alla de andra apostlarna övergav Jesus, skulle han inte göra det, och han skröt upprepade gånger efter det att Jesus hade varnat honom och sagt att han skulle förneka