Låt oss ha bibeln som vägvisare i livet

”Fortsätt med att göra räta stigar för edra fötter, för att det som är halt inte må vridas ur led utan att det i stället må bli helat.” — Hebr. 12:13, NW.

 1. Under vilka förhållanden hade israeliterna varit beroende av Jehova i fyrtio år, och vad såg de nu fram emot?

I FYRTIO år hade israeliterna vandrat omkring i öknen, utan hem, utan land, utan gemenskap med några andra folk. I fyrtio år hade de vägletts och uppehållits uteslutande genom Guds försorg. Han hade gett dem mat, mirakulöst manna från himmelen. Han hade också försett dem med vatten ur klippor genom sin medlare, Mose. Nu befann sig detta folk, Guds utvalda folk, på Moabs hedar mitt emot Jeriko på andra sidan Jordan, mer än sex hundra tusen vapenföra män, jämte hustrur och barn. De var en stark och kraftfull nation av unga män och kvinnor, bara några få var över sextio år gamla. Många av dem, ja, kanske flertalet, hade fötts i öknen. De hade inte prövat på något annat än tältlivet och ödsligheten i öknen, men där på andra sidan Jordan låg ett rikt och bördigt land, ett land av mjölk och honung, av vete och korn, av fruktträd och blommor, ett land av sång och skratt, ett fridfullt land — det utlovade landet.

 2. Vad behövde de ta sig i akt för, och hur omintetgjordes Balaks illvilliga planer mot Israel?

² Men de var omgivna av fiender: män, kvinnor och barn som inte dyrkade Jehova, som hellre ville se Israel tillintetgjort än tvingas att ändra på sitt eget levnadssätt; fiender som var redo att göra bruk av alla till buds stående medel för att hindra denna unga nation från att dra in i landet och från att ta i besittning den arvedel som Gud hade utlovat. Så kom det sig att Balak, konungen i Moab, lejde profeten Bileam till att förbanna Jehovas folk. Tre gånger försökte Bileam förbanna israeliterna, men varje gång styrde den allsmäktige Guden Bileams tunga, så att den planerade förbannelsen vändes till en välsignelse över Israel, vilket klart och tydligt gav till känna att ”trolldom båtar intet mot Jakob, ej heller spådom mot Israel”. — 4 Mos. 23:23.

 3. a) Vilken utväg fann Bileam på för att göra slut på Israels oövervinnlighet, och vad blev följden? b) Vilken omedelbar, av övertygelse präglad åtgärd ledde till att Jehova hejdade hemsökelsen?

³ Då tänkte Bileam ut ett sätt, det enda sättet, på vilket man kunde göra slut på detta starka folks oövervinnlighet. Han lockade dem bort från deras Gud, Jehova, deras beskyddare och källan till deras kraft och styrka. Han rådde konungen i Moab att låta Jehovas egen förbannelse komma över hans folk genom att locka dem till att begå avgudadyrkan i samband med att de bedrev otukt med kvinnor som var avgudadyrkare. Den bibliska skildringen lyder (4 Mos. 25:1—3): ”Folket [begynte] bedriva otukt med Moabs döttrar. Dessa inbjödo folket till sina gudars offermåltider, och folket åt och tillbad deras gudar. Och Israel slöt sig till Baal-Peor. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel.” Därför blev Israels domare befallda att döda de män som hade slutit sig till den här falske guden, Baal-Peor. Men till och med under det att de äldre männen befann sig vid ingången till uppenbarelsetältet och grät över att Israel hade vikit av från den rätta kursen, förde en israelitisk hövdings son vid namn Simri fräckt in en midjanitisk kvinna i lägret inför Mose och hela menighetens ögon. Pinehas, som var son till prästen Eleasar, handlade omedelbart och med verklig övertygelse, då han tog ett spjut i sin hand, följde efter paret in i tältets sovrum och genomborrade dem båda. Då ”upphörde hemsökelsen bland Israels barn. Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde tjugufyra tusen.” (4 Mos. 25:8, 9) Tjugofyra tusen lagöverträdare dog för Jehovas hand. De kom inte in i det utlovade landet, fastän de stod på tröskeln till det. De hade gett vika för köttets begärelse och hade övergett sin Gud, Jehova, som skulle vara deras vägvisare i livet.

 4. Hur blev israeliterna satta på ytterligare prov?

⁴ Men det var inte allt. En man som inte hade gett efter för de liderliga sexorgierna i förbindelse med Baal-Peor var likväl inte osårbar. Också han blev offer för självisk begärelse, men hans begärelse tog sig uttryck i lystnad och girighet, materialismens försåtliga snara. Och hans brist på självtukt kostade trettiosex av hans medbröder bland israeliterna livet.

 5. a) Varför tog Jehova sin ynnest från Israel, och hur blev detta uppenbart? b) Vilket straff fick ogärningsmannen, och varför?

⁵ Det inträffade efter det att staden Jeriko genom ett underverk hade fallit i Guds folks händer och de hade dragit upp mot staden Ai för att inta den. Josua, deras anförare, hade sänt åstad bara tre tusen väpnade män, eftersom han förväntade en lätt seger med tanke på att de fientliga styrkorna var mycket underlägsna. Men männen i Ai strömmade ut ur staden och jagade angriparna på flykten, varvid trettiosex israelitiska män blev dödade. Josua och de äldre männen föll ned på sina ansikten inför Jehova i uppriktig bön om att få klarhet i vad som var orsaken till denna katastrof. Jehova lät dem få veta orsaken: ”Israel har syndat, de hava överträtt det förbund, som jag stadgade för dem; de hava tagit av det tillspillogivna, de hava stulit, de hava ljugit, de hava gömt det bland sitt eget gods.” Redan morgonen därpå lät Josua enligt Jehovas ord församla hela nationen, och genom uteslutningsmetoden kunde han till sist utpeka Akan såsom den man som var skyldig inför Jehova. När Akan ansattes med frågor, erkände han att han hade tillskansat sig något av bytet från Jeriko, vilket Jehova hade avskilt såsom helgat åt hans tjänst. Härigenom var Akan domfälld, och jämte hela sin familj, som tydligen översåg med hans onda förehavande, blev han stenad till döds. — Jos. 7:1—25.

De obetänksamma varnas

 6. a) Hur kan den situation som Guds folk nu befinner sig i jämföras med den som israeliterna befann sig i på Moabs hedar? b) Vilket skydd äger vi?

⁶ Guds folk står nu på tröskeln till en ny ordning, där rättfärdighet kommer att råda, med evigt liv i sikte. Och alla förbannelser som Satans värld har nedkallat över detta folk har av Jehova vänts i välsignelse. Men liksom det var med Bileam och folket i Moab, utövar den nuvarande onda tingens ordning påtryckningar med sitt lockande och förledande inflytande i vad det gäller könsdyrkan och många andra omoraliska förehavanden, t. ex. lögn, bedrägeri och stöld. Är vi immuna? Fakta svarar: Nej! Varje år blir flera tusen uteslutna ur Guds organisation, därför att de överger Jehova och hans rättfärdiga principer, därför att de inte längre har bibeln som vägvisare i livet. Endast några få kommer att inse vad de har förlorat, kommer att ångra sig och rätta till sitt onda handlingssätt. Ingen av de övriga har några som helst utsikter att få komma in i den nya tingens ordning och bli delaktig av dess underbara välsignelser. Hur skall vi kunna undgå ett sådant olycksöde?

 7. a) Vad är det, enligt Jakob, som leder till uppsåtlig överträdelse av Guds lag? b) I vilka två riktningar kan vi bli ledda, och vad är det som driver på oss i vartdera fallet?

⁷ Såväl Simri som Akan handlade uppsåtligt. Var och en av dem visste att det handlingssätt han valde var fullständigt i strid med Jehovas uttryckliga befallningar. Men det är osannolikt att det i någotdera fallet var så att just de handlingar som medförde att de förlorade livet framkallades av begärelser som de aldrig tidigare hade gett näring åt. Jakob, Jesu broder, förklarar att uppsåtlig synd är en produkt av ett fortgående orätt tänkesätt: ”Närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse, som han drages och lockas. Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.” (Jak. 1:14, 15) De här båda männen stod under Guds lag som Mose hade varit medlare för, och de måste räkna med dess sanktioner. I dag står vi under Kristi lag, och nu är det Guds ande som driver oss till att handla rättfärdigt. (Rom. 6:18, 19; 7:6; Gal. 5:16—18) Men samma ande verkar på den kristna församlingen och dess tillsyningsmän, som är förordnade av Guds ande. (Apg. 20:28) Om vi drivs av Guds ande, om vi låter Guds ande vägleda oss i livet förmedelst hans ord och hans organisation, då finns det följaktligen inget skäl till att vi inte på förhand skulle känna till när orätta begärelser sannolikt kan få oss att falla i den snara, som Simri och Akan blev fångade i, och kunna undvika den. Frågan är: Är vi verkligt och uppriktigt intresserade av att bli ledda av Guds ande, eller föredrar vi i själva verket att följa våra egna begärelsers böjelser, och föredrar vi, för att tillfredsställa oss själva, att spela hasard i fråga om följderna av våra handlingar, vad de än må leda till?

 8. Hur utgör tjänarna i församlingen ett skydd, och varför känner de ansvar?

⁸ Tillsyningsmännen och de biträdande tjänarna i församlingen är gåvor i form av människor, som Kristus har gett oss för att medlemmarna i de kristna församlingarna jorden utöver skall bli uppbyggda och stärkta. (Ef. 4:8, 11, 12) Dessa män har vuxit till mogenhet i att hålla Guds lag och har genom erfarenhet och övning i att tillämpa Guds rättfärdiga principer lärt sig inse vad som krävs för att man skall fylla Guds krav och hålla hans lag. Därför är de ständigt vaksamma och ger akt på tillståndet i församlingen och bland dess medlemmar, som de har i sin vård, och upptäcker snart symptom på andlig svaghet som skulle kunna vålla allvarlig andlig ohälsa eller leda till någon olycksbringande överträdelse av Guds lag. Eftersom de hyser varmt intresse för Guds hjord, medvetna som de är om att de måste avlägga räkenskap (Hebr. 13:17), axlar de villigt sitt ansvar att följa aposteln Paulus’ förmaning till galaterna (Gal. 6:1, 2, NW): ”Bröder, även om en man begår något felsteg, innan han blir varse detta, då må ni som äger andliga förutsättningar försöka föra denne man till rätta i en ande av mildhet, medan du för egen del håller ett öga på dig själv, av fruktan för att också du skulle kunna bli frestad. Fortsätt att bära varandras bördor och uppfyll så Kristi lag.”

Att vika av från den rätta kursen en allvarlig sak

 9. Hur bör vi förhålla oss, då vi får råd och förmaningar, och vad är det en kraftig antydan om, ifall vi inte uppträder på det sättet?

⁹ När någon lägger märke till sådana symptom och riktar en broders uppmärksamhet på dem, vilken hållning bör den brodern då inta? Naturligtvis bör han visa uppskattning av denna anordning som Jehova har berett inom sin organisation. Han bör förstå att rådet kommer från Guds ord och vara villig att följa det som sin vägvisare. Men om han i stället känner sig förnärmad eller envist försöker rättfärdiga ett felaktigt handlingssätt, skulle inte detta ännu kraftigare vittna om hur förståndigt det var att den andre gav honom rådet och hur nödvändigt det var att rikta hans uppmärksamhet på det felsteg han tagit? Skulle det inte tyda på att det redan finns en så allvarlig benägenhet för det som är orätt hos honom att lockelsen att följa den världsliga missgärningens kurs nu har blivit starkare än den drivkraft som Guds ande utövar på honom för att förmå honom att rätta sig efter den teokratiska, skriftenliga synen på tingen? Skulle det inte kraftigt tyda på att överträdaren redan har drivits farligt långt bort från den rätta kursen, kanske redan kommit så långt bort att han inte kan nås av Guds ord? Vad kan nu hindra honom från att gå ännu längre hänemot en lagöverträdelse som kan medföra döden? ”Låt inte vilseleda er: Gud kan man inte gäckas med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda; ty den som sår med tanke på sitt kött skall av sitt kött skörda förgängelse, men den som sår med tanke på anden skall av anden skörda evigt liv.” — Gal. 6:7, 8, NW.

10. Varför bör vi inte förringa en aldrig så liten avvikelse från Jehovas krav? Vad är i själva verket mycket enklare? Ge skäl för svaret.

¹⁰ Vi bör alltså aldrig någonsin förringa den fara som ligger i att vika av från den rätta kursen, om än aldrig så litet. En aldrig så liten avvikelse från den rätta kursen leder till att en allt vidare klyfta uppstår ju längre bort man kommer. Om någon kommit ur kursen, finns det bara en möjlighet för honom att finna den igen. Han måste åter ändra riktning, och när du ser tillbaka på den sick-sack-formiga stig som en sådan person trampat upp, förstår du hur besvärlig den väg är som han har vandrat! Hur mycket enklare är det inte att fortsätta med ”att göra räta stigar för edra fötter, för att det som är halt inte må vridas ur led utan att det i stället må bli helat”. — Hebr. 12:13, NW.

11. Hur är det möjligt att begå ett fel utan att vara medveten om det, och vilket skydd bör vi vara tacksamma för?

¹¹ De påtryckningar som Satans tingens ordning gör på oss alla är mycket kraftiga. Ibland förstår vi inte hur kraftiga dessa påtryckningar är eller hur de påverkar oss. En människa kan utbilda ett mönster för sina tankar och handlingar som förefaller hur oskyldigt som helst till en början men som så småningom kan leda till att hon råkar i allvarliga svårigheter. Hennes syn på tingen eller hennes handlingssätt kan i själva verket leda till att hon tar ett steg i fel riktning, att hon viker av från en skriftenlig norm eller bryter mot en skriftenlig princip, men det kan ske utan att hon är medveten om att hon är i färd med att slå in på en orätt kurs, eftersom hon inte känner till normen eller principen, inte förstår hur långt bort hon kan komma att ledas eller för ögonblicket inte är helt på sin vakt. Vilka omständigheter det än må vara som har lett oss dit där vi nu står, bör vi sannerligen vara tacksamma för att Jehova genom sitt ord eller sin organisation, som företräds av tjänarna i församlingen, är på vakt, lägger märke till felsteget och riktar vår uppmärksamhet på det.

12. a) Hur kan församlingens tjänare veta när någon har tagit ett steg i fel riktning? b) Av vilket tvåfaldigt skäl känner de sig manade att vidta lämpliga åtgärder?

¹² Tjänarna i församlingen kanske inte alltid vet vari det verkliga problemet består, men de får klart för sig att något är på tok genom att de lägger märke till vissa skönjbara tendenser eller beteenden. Det kan vara en tendens att utebli från mötena, att anmäla förhinder att fullgöra en uppgift i teokratiska skolan eller också en tilltagande självständighetsattityd, en avtagande andlighet i talet, ett växande intresse för klädmodets växlingar. Vad det än kan vara, känner tjänarna oro över tecknen på att den här personens andliga hälsa är i fara. Men deras oro gäller något vida mer, eftersom de vet att det som påverkar en enskild människa också kommer att påverka hela församlingen. Aposteln Paulus sade: ”Ett skådespel hava vi ju blivit för världen” (1 Kor. 4:9), och med dessa ord antyder han att människor utanför församlingen ger akt på hur vi handlar. Om den som tagit ett felsteg inte hejdar sig förrän han har begått en överträdelse, kommer det att kasta ett ofördelaktigt sken över hela församlingen. Det är inte heller absolut nödvändigt att en direkt missgärning måste begås för att smälek skall dras över organisationen. En iakttagelse som en lärarinna har gjort kan belysa detta: ”Jag brukade beundra Jehovas vittnens barn. De uppförde sig alltid så väl och såg så rena och snygga ut. Jag tycker inte om att behöva säga det här, men jag kan just inte se så stor skillnad på en del av dem nu längre. Deras kläder och deras frisyrer, de ser ut och de uppträder precis som andra barn.” Alla som är med vid mötena i Jehovas vittnens församlingar vet att en sådan iakttagelse tillhör undantagen snarare än regeln, men att ett sådant påstående över huvud taget har kunnat göras ger anledning till oro, och tjänarna i de församlingar, där det finns sådana tendenser, är angelägna att ge den hjälp de kan för att man skall kunna komma till rätta med dem, så att ”det som är halt inte må vridas ur led utan att det i stället må bli helat”.

13. a) Varför är det fel att tänka att vi kan vinna människor genom att ”gå dem till mötes”, och hur kan detta belysas med ett fall i församlingen i Korint? b) Vilka faror medför det, om man fruktar för att se annorlunda ut än världsligt inställda människor som man träffar samman med?

¹³ Somliga påstår kanske att det bara skulle gynna sanningens sak, om vi visar att vi är lika ”framåt” och ”med vår tid” som de ultramoderna i världen, i det att vi går dem till mötes så att säga. Men den som resonerar så går ut från falska premisser. Ändamålet helgar inte medlen. Jehova vill inte att folk skall sluta sig till hans organisation därför att det är populärt och på modet. Han är intresserad av människor som älskar rättfärdighet och som är villiga att leva efter principer. Vi kan belysa detta med något som hände bland de första kristna i församlingen i Korint. Några av dem menade att församlingen skulle få ökat anseende om folk fick det intrycket att de kristna var ”som alla andra”. När aposteln Paulus fick höra talas om detta, skrev han: ”Faktiskt rapporteras otukt bland er, och en sådan otukt som inte ens förekommer bland nationerna, nämligen att en viss man har sin faders hustru. Och är ni uppblåsta — och sörjde ni inte i stället, på det att den man som begick denna gärning skulle bli borttagen ur er krets? Er orsak till skryt är inte förträfflig. Vet ni inte att litet surdeg bringar hela degen i jäsning? Avlägsna den gamla surdegen, så att ni må kunna vara en ny deg, då ni ju är fria från jäsämne.” (1 Kor. 5:1, 2, 6, 7, NW) Paulus fann att han måste vidta en omedelbar och drastisk åtgärd för att rena den här församlingen. Han gjorde detta genom att utesluta dem som hade överträtt Guds lag och genom att rätta till det felaktiga tänkesättet hos andra som översåg med missgärningen. Liksom syndens surdeg genomsyrar hela församlingen, kommer en orätt benägenhet att ta efter denna världens modenycker, sedvänjor och beteenden att fördärva tankeförmågan och den teokratiska synen på tingen. Om vi är rädda för att se annorlunda ut än människor i världen som vi träffar samman med, vad kan då hindra oss från att gå ett steg längre och kompromissa när det gäller våra kristna principer, så att vi inte skall vara för annorlunda? Eller vad kan hindra oss från att lägga oss till med ett världsligt sätt att resonera, då vi söker reda ut våra problem? Detta frambringar inte Guds andes frukt hos oss utan snarare denna världens andes frukt, som till sist kan förmå oss att överträda Guds lag. (Gal. 5:16—18) Såsom Jakob antyder händer det sällan att omoraliska handlingar blir begångna utan att det funnits något tecken på hotande fara. En orätt begärelse slår sällan alldeles oväntat ut i full blom. Vanligen är det två faktorer som måste finnas: benägenhet och tillfälle. Om vi önskar ha bibeln som vägvisare i livet, kommer vi att bemöda oss om att skaffa bort båda dessa faktorer ur livet så fullständigt som möjligt.

Dåligt sällskap en fara

14. Hur kommer det sig att man i dåligt sällskap blir blottställd för alla de faktorer som behövs för att man skall glida in på omoraliskhetens väg? Vilket exempel ges på detta?

¹⁴ Dåligt sällskap blottställer en människa för alla de faktorer som kan få henne att glida in på omoraliskhetens väg, eftersom det övar ett fördärvbringande inflytande på henne. Hon håller inte längre så hårt på principer, vilket bidrar till att orätta böjelser utvecklas. Dessutom ges det ständigt tillfälle att göra det som är orätt, varigenom man lätt kan tvingas att slå in på en oförståndig kurs, antingen av okunnighet eller av rädsla för att bli hånad eller förlöjligad. Det är ju också så att om någon i ett gäng bryter mot lagen, får hela gänget bära skulden. Det var en ung broder som gjorde utmärkta framsteg i tjänsten, men han tyckte också om att vara tillsammans med skolkamrater som inte brydde sig om bibelns principer. En dag ville de göra något spännande och kom överens om att ta några läskedrycksflaskor från ett bilflak. De menade att det bara skulle vara ett oskyldigt upptåg, men utköraren såg dem och kom springande för att lära pojkarna en läxa. Innan någon egentligen visste vad som stod på, hade en av pojkarna fått fram en kniv och stötte den i bilförarens buk. Han dödade honom. Den unge förkunnaren, som hade varit tillsammans med det där gänget, blev utesluten ur sin församling och är nu på en ungdomsvårdsskola. Tänk i det här sammanhanget på Akan. Han drog olycka över hela nationen och fick plikta med sitt eget liv. Nationen blev inte heller fri från skuld, förrän han rensats ut ur den. — Jos. 7:20—25.

15. a) Vilket misstag begick Dina, och hur kan det som hände henne tjäna som en varning för oss? b) Vilken motsatt kurs följde Josef, och hur kan han vara ett exempel för oss?

¹⁵ Ingen som håller fast vid kristna principer skulle uppsåtligt vilja begå otukt. Men en klok och förståndig kvinna tar sig också till vara för att råka i sådana situationer som skulle kunna leda till att hon blev våldtagen. Den unga Dina tänkte förmodligen inte att något sådant skulle kunna hända henne, då hon var tillsammans med kananéernas unga döttrar. Men Hamors djupt förälskade son träffade henne och våldtog henne. Om hon inte hade umgåtts med dem som inte fruktade den sanne Guden, skulle hon ha blivit besparad en sådan förnedrande upplevelse. (1 Mos. 34:1, 2) Nu i vår tid måste man vidta liknande försiktighetsmått. Det är förståndigt att inte klä sig oanständigt, att inte vara ute ensam på folktomma gator eller vägar eller i farliga trakter. Skaffa lämplig eskort och undvik sådana människors sällskap som inte lägger några band på sig, eftersom de inte är överlämnade åt Jehova och inte hyser kärlek till rätta principer. Josef, Dinas bror, valde att handla klokt, då han var slav i Egypten. När hans herres, Potifars, hustru gång på gång försökte förföra honom, vägrade han konsekvent att vika av från den kurs som han visste var rätt och välbehaglig för Gud. Han var visserligen slav, men han sökte likväl utnyttja alla de möjligheter han hade för att undgå att bli utsatt för sådan frestelse, och när den skamlösa kvinnan till sist försökte tvinga honom att begå en omoralisk handling tillsammans med henne, gjorde han helt om och sprang ut ur rummet och lämnade kvar sin mantel i hennes hand. Han ville hellre ta vilket straff som helst, som hon kunde tänka ut åt honom, än misshaga Jehova genom att överträda hans lag. Josef blev välsignad av den sanne Guden, eftersom han höll orubbligt fast vid ett sådant beslut. — 1 Mos. 39:7—23.

16. a) Vilken risk löper den som underlåter att helt ta avstånd från världens normer? b) Hur kan det som hände Akan, församlingen i Korint och Dina illustrera detta? c) Vilken lösning erbjuder Jehova oss, och vilken uppgift har församlingen i sin helhet i förbindelse med den?

¹⁶ Om vi uppriktigt älskar Jehova med en omutlig önskan att göra hans vilja, kommer vi inte att ställas inför något problem som är så allvarligt att det inte kan redas ut genom en rätt tillämpning av bibelns principer. Vem det vara må som är likgiltig för sitt ansvar och underlåter att helt ta avstånd från världens normer kommer med tiden att få ett orätt tänkesätt så inrotat hos sig att han med visshet kommer att drabbas av olycka på ett eller annat sätt. Vi är inte annorlunda i denna tid i det avseendet än Guds folk har varit i det flydda. Akans materialistiska inställning och hans orätta begärelse fick honom att stjäla från Gud, och därigenom blev han skuld till att hela församlingen blev besmittad och att trettiosex av hans medbröder bland israeliterna blev dödade och därtill hans egen familj. Några medlemmar av församlingen i Korint var så angelägna att behaga sina onda grannar att de till och med såg genom fingrarna med blodskam, därför att de menade att ökat anseende skulle kunna vinnas genom att folk fick det intrycket att de kristna var ”som alla andra”. Det var bara Paulus’ kraftiga bestraffning av församlingen, i det att han tillämpade bibelns principer och uteslöt ogärningsmannen, som räddade församlingens ande. Dina menade att hon kunde umgås med icke troende utan att detta skulle skada henne. Hon förlorade sin jungfrudom och blev orsak till att alla männen i Sikem blev dödade. Hennes bror Josef handlade annorlunda. Han vägrade att kompromissa och höll fast vid sina principer, fastän han var långt hemifrån och befann sig i främmande land, skild från sin familj. Hans fall bevisar att Gud älskar och beskyddar dem som älskar honom och vinnlägger sig om att fylla hans rättfärdiga krav. Tillhör du en hel familj, som omfattar sanningen, eller är du ensam? Det gör ingen skillnad. Alla dessa problem är gemensamma för oss. De är hela församlingens problem. Genom sina förordnade tjänare måste församlingen visa sitt uppriktiga intresse för dem. Det finns en lösning på dem alla. Den ges i bibeln. Det förhåller sig såsom David skrev: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.” (Ps. 119:105) Ja, vi har Guds löfte att bibeln ofelbart skall leda oss genom den öken, som Satans tingens ordning kan liknas vid; den skall beskydda oss då vi träffar omoraliska män och kvinnor och hindra oss från att påverkas av dem, av människor som dyrkar våra dagars Baal-Peor; och den skall göra oss allt starkare i Guds kärlek och föra oss lyckligt och väl, helskinnade, in i den nya rättfärdiga ordning som ligger omedelbart framför oss — om vi har bibeln som vägvisare i livet.

[Bilder på sidan 298]

De kristna måste ha bibeln som vägvisare i livet, om de skall undgå att utföra omoraliska handlingar i likhet med Akan, vars girighet kostade trettiosex av hans medbröder bland israeliterna livet